Utan att det någonsin blir varken kletigt eller rörigt, väver Brandt in både den egna läs- och livserfarenheten. Särskilt i den avslutande essän, ”Döden, högaffeln och det enkla vinet – En läsning av Ursula K. Le Guins romansvit om Övärlden” så är det Brandts egna läsupplevelsen som behandlas, jämte Le Guins romanvärld och karaktärer:

Mycket av det som gör det möjligt för mig att skriva, tänka, känna och vara mig själv är egenskaper som jag förhåller mig ambivalent till. Som min fruktansvärda dragning till drömmerier, detta att jag ständigt går omkring med huvudet fullt av overklighet.

Men trots att Le Guin är den av författarna som jag är mest bekant med och kanske mest sugen på att läsa om när jag plockar upp Brandts bok, så är det som att jag saknar något i just den essän, jämfört med de andra. För de föregående essäerna, särskild dem om Dostojevskij och Eliot/Evans, ger så mycket om både författarnas liv och deras verk, och knyter samman dessa på intressanta sätt. När så den sista essän nästan inte tar upp något alls om Le Guin som person, som jag hade sett fram att läsa om, inser jag att mina förväntningar nog blev fel ställda. Rubriken till just den essän pekar ju också mot att det är just en läsning av Le Guins böcker det ska handla om, inte om Le Guin som person. Jag tyckte så mycket om att läsa just den där sammanflätade väven som växte fram om både Dostojevskij, Eliot/Evans och Radcliffe, att jag liksom vaggades in i en förväntan att även den sista essän skulle följa ungefär samma mönster.

I vilket fall som helst är det fyra intressanta, djupgående essäer som inte bara tar med läsaren till 1800-talets England och Ryssland utan gör kopplingar till ett större europeiskt, globalt och universellt mänskligt sammanhang och som även lyckas visa på beröringspunkter mellan dessa fyra ganska olika författarskap.

Similar Posts:

• Den fantastiska litteraturens drottning
• The Book of Love (is long and boring)
• Essäer om livets mening
• Autodidakt och individualist
• Tack Natur & Kultur!

Romanens titel Silas Marner är namnet på en vävare som kommer till den lilla sömniga staden Raveloe på engelsk landsbygd. Romantiden kan antas vara mitten av 1800-talet. Han bosätter sig i stadens utkant vid ett stenbrott i ett litet hus där han dagarna i ända väver hushållslinne åt ortens husfruar. Hans utseende är frånstötande med utstående ögon och särskilt omtyckt är han inte. Han vill hålla sig för sig själv efter att ha upplevt svek och orättvisa tidigare i livet.

Marners olycka är inte slut trots att åren går och han arbetar hårt och lever ett strävsamt liv. En mörk kväll bestjäls han på sina besparingar, hans enda glädje under ensamma år. Marner sjunker ner i något som idag skulle kallas depression. Men som livet ofta är och också i denna sedelärande berättelse: livsglädjen kommer när du ägnar dig åt någon som behöver dig och detta räddar Marners förstånd och ger hans liv en helt ny vändning.

Men intrigen handlar om flera andra karaktärer och deras göranden och låtanden. En märkesman är squire Cass med sina söner Dunsay och Godfrey som ger liv och färg åt historien om vävaren Marner. Miss Nancy Lammeter är också värd att nämnas. En klok kvinna med stort hjärta men vass tunga och skarp blick. Den lilla föräldralösa flickan Eppie är en annan mycket viktig kararktär vars ursprung vi som läsare känner till – men ingen av invånarna i Raveloe (förutom hennes riktiga far).

Boken är indelad i tjugotvå kapitel av olika längd. Stilen är ibland omständlig och meningarna är ofta långa med många bisatser. En allvetande berättare serverar oss historien och som läsare blir vi ibland direkt tilltalade och vi vet långt mera om karaktärerna i intrigen än vad de vet om sig själva och de andra. Den psykologiska realismen är stor och författaren lever sig starkt in i de olika personligheterna. Styckena spjälkas upp av dialoger vilket lättar upp texten som kan upplevas som kompakt. Detaljerat beskrivs hushållsbestyr och göromål. Det förekommer många bipersoner.

Marners livshistoria ljusnar på slutet. Den här historien är en moralitet. Det stulna guldet återfås och andra hemligheter kommer i dagen. Vissa nyckelpersoners etiska och moraliska resning är nästan sagolik och jag kommer att tänka på Charles Dickens romaner från samma tid om föräldralösa, fattiga pojkar. Marners renhjärtade fosterflicka Eppie påminner mycket om till exempel Martha Sandwall-Bergströms Kulla-Gullagestalt. Och många liknande ömsinta, guldlockiga småflickor återfinns också i HC Andersens sagor.

Romanen Silas Marner är läsvärd. Realistisk, sagoaktig, fängslande. Historien kan sammanfattas med en annan klassisk engelsk författares ord: Slutet gott, allting gott!

Similar Posts:

• Bland kärlekar och sjöodjur
• Lilleputtsjälarnas julafton
• Suggestiv barndeckare i 1880-talets Stockholm
• Utan plats för mänsklighet?
• Klasskamp på Höje

Förfärande kvinnor är spännande läsning på många plan. Här finns alla de ingredienser som förknippas med gotisk skräck och som senare adopterats och förvandlats av andra genrer inom populärlitteraturen. Vindpinade hedar. Övergivna slott. Månljusa nätter. Kyrkogårdar. Knotiga träd. Feberdrömmar. Syner. Spöken. Allt är inte skräck och allt är inte bra, men samlingen innehåller ändå några riktiga guldkorn. I ”Den gamla barnflickans berättelse” och ”Spökvagnen” är det övernaturliga krafter som får kalla kårar att färdas längst med läsarens ryggrad. I ”Den lyfta slöjan” och ”Den gula tapeten” är det snarare huvudpersonens inre demoner som skrämmer. Ofta orsakas det onda av en handling som måste sonas. En gammal oförrätt, ett snedsteg eller ett brutet kärlekslöfte. Det är teman som vi känner igen från dagens relationsromaner. Berättelserna präglas av starka känslor, inte sällan med erotiska övertoner, och intrigen strävar ofta mot moralisk rättvisa. I ”Den kalla omfamningen” av Mary Elizabeth Braddon hittar vi till och med en föregångare till Kulturmannen.

Han hade fått hennes brev. Detta brev, fläckat av tårar, vädjande, förtvivlat – han hade fått det, men han älskade inte henne längre. En ung florentinska, som satt modell för honom hade fångat hans inbillning – den inbillning som hos honom ersatte ett hjärta – och Gertrude var nu halvt bortglömd. Om hon hade en rik friare, bra; låt henne gifta sig med denne, bättre för henne, betydligt bättre för honom själv. Han hade ingen som helst lust att bli fjättrad vid en hustru. Hade han inte för alltid sin konst? – hans eviga brud, hans oföränderliga älskade.

I Förfärande kvinnor får den som krossar ett hjärta, förr eller senare, anledning att ångra sig bittert. Vilket kanske kan skänka en viss tillfredställelse. Men samlingen är värd att läsa också för de introducerande texter och fördjupande noter som ramar in de gotiska skräckberättelserna och skapar ett sammanhang. KG Johansson ger oss glimtar av hur levnadsförhållandena förändrades i industrialismens fotspår. Städerna växte. Handeln ökade. Sjukdomar som tuberkulos spred sig. Sociala strukturer började lösas upp och fler kvinnor kunde utbilda sig och börja arbeta. Parallellt med den ökade friheten fanns tvånget att anpassa sig efter stränga viktorianska moralregler. Flera av författarna i samlingen skrev om samhällsproblem och frågor om ”kvinnans ställning”. Inte sällan publicerades deras berättelser i någon av Charles Dickens tidskrifter. De trotsade konventionerna och levde ensamma, tillsammans med andra kvinnor och i utomäktenskapliga förhållanden. De skilde sig. Många var också nästan ofattbart produktiva.

Hur kan det komma sig att så många kvinnor skrev gotisk skräcklitteratur i Storbritannien på 1800-talet. Och dessutom gjorde det så bra. I sin inledning spekulerar KG Johansson kring orsakerna och berättar att såväl läsandet som skrivandet av romaner på den tiden räknades som kvinnlig sysselsättning. Han menar också lite på skämt (?) att förklaringen kan finnas i en dikt av Rudyard Kipling. I ”The female of the species” slår Kipling i ett antal verser fast att honan alltid är ”more deadly than the male.” Det är tråkigt att KG Johansson bara nuddar vid ämnet och inte utnyttjar möjligheten till den djupare analys som frågan öppnar för. Jag hade gärna läst den! Summa summarum är dock Förfärande kvinnor fascinerande läsning för alla de som redan älskar gotiska skräckberättelser och en fin introduktion till genren för de inte redan frälsta.

Similar Posts:

• Skräck och sagor i uppfinningsrik samling
• Ingen ljusning
• Snygga noveller om obehagliga kvinnor
• Skräck när den är som läskigast
• Intervju med Anders Fager

Naturligtvis finns en massa motstridiga teorier om det där. Kärlek har alltid varit en grundläggande komponent i människors liv. Eller: kärleken är en social och kulturell konstruktion som gestaltats, upplevts och betraktats helt olika under olika tider och på olika platser. Kärleken som vi känner den uppkom först i och med det nya borgerskapets nya individualism framåt slutet av 1700-talet.

Det sistnämnda kan man läsa mer om i till exempel etnologen Eva Lis Bjurmans bok Catrines intressanta blekhet. Litteraturvetaren Karl Erik Lagerlöf ger aldrig riktigt den typen av teoretisk överblick, även om han snuddar vid det – hans bok Kärlek. Från bibeln till Beauvoir är mer en löst sammanhållen essäsamling – men nog lutar han lite åt det förstnämnda? Ur ett litteraturhistoriskt perspektiv tycks kärleken vara något som ständigt upptagit oss.

Tre tusen år av kärlek, utlovar pocketupplagans baksidestext. Från Homeros, Bibeln, Sapfo och Vergilius, via medeltidens höviska riddarromaner, Goethes Werther, Brontës Svindlande höjder, Flaubert och Dostojevskij, fram till Henry Miller, Harry Martinson, Marguerite Duras och Simone de Beauvoir. Till en början låter författaren sig ledas av Petrarca à la Vergilius i Dantes gudomliga komedi. Senare ersätts denne bara något mindre bokstavligt av Freud.

Alltsammans är väldigt mycket som en ganska fantasilös grundkurs i litteraturvetenskap. Lagerlöf och jag klickar uppenbarligen inte. Jag tycker helt enkelt att hans urval är trist och hans attityder ofta förutsägbara. Att gå utanför den västerländska kanon, de vanliga teoretiska perspektiven och samma gamla författarbilder också bara en aning hade lyft skildringen avsevärt.

Någon enstaka gång lyckas han locka mig med någon författare jag inte läst. När han faktiskt behandlar mina favoriter blir jag oftast bara besviken. Shakespeare avfärdas till exempel snabbt som misogyn, Austen som dygdigt konventionell. I avsnitten om George Eliot eller de Beauvoir lägger han stor vikt vid männen de levde samman med och hur mycket dessa betydde för deras skrivande. I essän om Harry Martinson är hustrun Moa Martinson däremot helt osynlig som inflytande. Okej, jag är säkert barnslig och halvbildad, men alltså. Konventionell kan du vara själv, Lagerlöf.

Visst finns det slutsatser och formuleringar som fångar mitt intresse också i positiv mening. Roliga citat jag aldrig hört förut. Knasiga och tankeväckande idéer, intressanta frågor. De hade kunnat knytas samman bättre (får man kritisera en essäsamling för det?), men spretigheten är kanske en del av poängen? Kärlek måste kanske trots allt stå i plural?

Jag gillar ju annars litteraturhistoria, om än inte urskiljningslöst, och har alltid gjort det. I mina dagböcker från gymnasieåren tränger mycket lite från den faktiska undervisningen igenom, men citat och berättelser ur den ändå ganska torftiga litteraturantologin hör till de sakerna: några rader av Platon, sagan om Amor och Psyche, Dido och Aeneas, Shakespeare och ännu mera Shakespeare. (Att det alltid, alltid handlar just om kärlek behöver väl knappast sägas ..?) Jag hade väl hoppats återfinna något av den magin i Kärlek, men jag gjorde inte riktigt det. Tyvärr.

Similar Posts:

• Om kärleken bortom förståndet
• Ögonblickets mästare
• När Moa träffade Harry
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Snabblektion om Selma Lagerlöf

Återigen står en grupp välbärgade storstadsmänniskor med glassiga, medierelaterade jobb i centrum, men den här gången förlägger Lindblom handlingen till London och framför allt Paris. Till Paris reser teateragenten Semolina Pritchard och hennes båda assistenter, den prudentliga Lindsay och den otåliga Myrah. Dock inte tillsammans.

Semolina försöker knyta kontakt med den amerikanska filmregissören Sofie Shaparov, en minst sagt lätt förklädd Sofia Coppola. Myrah surar över att hennes försök att ragga upp en vacker ung skådespelare, Lloyd Khan, gått åt fanders, medan Lindsay följer en impuls och följer med just Lloyd till Paris – bara för att dras in i ett märkligt spel mellan honom och hans tilldragande men ack så strulige bror Alexis.

Det både låter och smakar som någon sorts populärkulturell parodi. Till och med språket känns som en inte alltför ambitiös översättning från något lättläst engelskt eller amerikanskt. Jag förväntar mig en ny De skamlösa, men jag sitter och väntar på ett budskap, en vass egg, som aldrig riktigt infinner sig. Inte för att inte intressanta teman fladdrar förbi – Vad betyder till exempel konst för de här självcentrerade människorna? Vad betyder livet? Kärlek? Välstånd? Vad betyder det att leva i så skarp kontrast till exempelvis lille papperslöse Michel, ännu en av romanens bikaraktärer? – men de gör just det. Fladdrar förbi.

I en DN-intervju med Lindblom läser jag att hon med The Agency velat göra något helt annat än med föregående roman. The Agency ska inte debatteras, den ska helt enkelt bara läsas. Vad nu det betyder? Förebilden ska vara George Eliots Middlemarch. Den har jag tyvärr inte läst, men jag försöker jämföra i huvudet med andra 1800-talsromaner.

Kunde kanske Semolina Pritchard vara en post-Erica Jong-variant på, säg, Austens Mrs Bennett? Lindsay Lawrence en modern Jane Eyre? Det är onekligen en ganska underhållande tanke.

Men det är svårt att jämföra utan att sakna 1800-talsromanernas (om man nu får bunta ihop dem på det viset) stora pathos. Jag kan inte komma på någon 1800-talsroman jag läst som inte väckt både ett personligt engagemang i karaktärerna och ett moraliskt engagemang i de frågor som berörs.

Så trots att det här för all del är ett gott hantverk, med snabba scenbyten, ett visst driv, och en och annan rolig referens (de utlovade Beatles-referenserna blir mestadels en besvikelse, men diskussionerna kring Coppola och franska revolutionen är bitvis intressanta), så liknar mitt problem med romanen till stor del det jag hade med De skamlösa. Där uppskattade jag tendensen, men fick aldrig fäste i karaktärerna. Här har jag å ena sidan svårt att engagera mig i handlingen, men förstår å andra sidan inte riktigt vad författaren vill heller. Tyvärr.

Similar Posts:

• Lisa med is
• Tål att läsas om och om igen
• Idéroman på konsumismens altare
• Spår efter en familj
• Tidsresa till Paris

Om vi skulle avstå från alla yttre bedömningar av en människa för att i stället med mera vaket intresse fråga oss vad hennes eget inre rapporterar om hennes göranden och låtanden och förmåga: vad det kostar henne att genomföra sin dagliga gärning; hur åren får hennes hopp att blekna eller hennes fixering i självbedrägeri att djupna; vilket mod som fordras för hennes kamp mot det tryck som en dag kommer vara henne övermäktigt och få hennes hjärta att för alltid sluta slå.

Citatet sammanfattar flera karaktäristiska drag i denna bok: det består av en enda mening – och den är lång, författarens röst tillåts bryta in i handlingen som en utanförstående kommentator och här finns en psykologisk skärpa. I åttiosex kapitel, alla med en inledning i form av en liten vers eller ett citat som slår an en ton,

Våra gärningar följer oss alltjämt från fjärran,
och det som vi har varit gör oss till det vi är.

får vi följa ett stort antal människor bosatta i Middlemarch och på landsbygden i dess närhet åren runt 1830. Berättelsens form ger mig en känsla av att den mycket väl skulle ha kunnat fungera som en följetong i en tidning.

Det är ett samhälle där den sociala hierarkin är ganska fastlåst, där släktingar, förmögenhet och karriär är faktorer som avgör vilka som ingår i ens umgängeskrets. Att till exempel gifta sig under sin nivå statusmässigt sett, var ett felsteg som på olika sätt straffade sig. Att överhuvudtaget komma fram till ett beslut att gifta sig, var inte någon enkel sak, då möjligheterna att lära känna varandra under kurtisen var ganska små – sällan tilläts de förälskade träffas på tu man hand.

Texten kunde lätt ha uppfattats som alltför kompakt med sina snirkliga meningar och omständliga förklaringar, men det intrycket lättas upp av flytet i talspråket, i replikskiftet mellan de olika karaktärerna. Här är det oftast förvånansvärt raka puckar, med både självdistans och humor.

Jag fångas av hur författaren dissekerar de olika personernas motiv för sina handlingar, medvetna så väl som omedvetna. Riktigt tillspetsat blir det t.ex. när den rike mr Featherstone ligger för döden och släktingar och bekanta från när och fjärran avlägger artighetsvisiter för att försäkra sig om sin beskärda del av arvet, intet ont anande om vilka överraskningar den gamle mannen har i beredskap åt dem i sitt hemliga testamente.

Jag kan inte riktigt avgöra om författaren har haft som avsikt att skriva sedelärande historier, om där finns en moraliserande ton i texten eller inte? Vissa tendenser finns där helt klart; som att de enkla människorna upphöjs, de som har få tillgångar, men hög arbetsmoral, de som aldrig anser sig vara förmer eller gör anspråk på mer än sin beskärda del. Och de som har något att dölja, får kämpa mot sina inre demoner, deras svek kanske aldrig avslöjas offentligt, men hemligheterna äter långsamt upp dem inifrån…

Som helhet betraktat är det en imponerande djupdykning i en tidsanda och en inblick i ett stort antal personers avgörande livsval.

Similar Posts:

• Äkta engelsk klassiker
• Semolina Pritchard, climbing up the Eiffel Tower
• Kvinnliga pionjärer inom gotisk skräck
• Tål att läsas om och om igen
• En fruktansvärd dragning till drömmerier och huvudet fullt av overklighet

Men den innehåller inte bara romantik. Hjältinnan framställs som något så ovanligt som en tänkande, självständig varelse som dels blir mannens jämlike (!) och dels reagerar kraftigt mot kristet hyckleri och girighet. Detta görs dock med mild röst och medelst väl avvägda repliker. Boken innehåller dessutom finns filosofiska funderingar, tjusiga liknelser, ofta tagna ur naturen, spännande karaktärer, humor, sorg, smärta. En riktig klassiker, som står sig i alla väder och kläder och som kan uppskattas av alla, om man bara tar sig tid att läsa den och befriar sig från de fördomar man eventuellt kan ha mot romaner från 1800-talet på temat ”så hittar man en man”, skrivna av kvinnor som aldrig (eller sent) hittade en sådan.

Den andra upplagan av Jane Eyre, som denna översättning bygger på, är tillägnad William Thackeray, som skrev det satiriska mästerverket Vanity Fair där han gjorde upp med just det bigotteri och hyckleri som också kritiseras i Jane Eyre. Thackeray var mindre finkänslig än Brontë och ännu mer direkt i sitt förlöjligande av överklassen, och fick mycket kritik för sin roman, inte minst på grund av dess ställningstagande mot överdriven religiositet och dubbelmoral. I dedikationen finns ett engagerat försvarstal för Thackeray, och med det i bakhuvudet kan man analysera Jane Eyre på ett annat sätt, och förutom den skira romantiken också notera samhällskritiken.

De flesta är väl bekanta med handlingen, så den kanske man inte behöver orda så mycket om. Romanen är en fiktiv självbiografi, berättad i jag-form av Jane själv. Den behandlar hennes liv från den olyckliga barndomen som oönskad men intelligent föräldralös till hennes liv som lyckligt gift med sin drömprins och tidigare arbetsgivare, den rike, tjusige och likaledes intelligente Mr Rochester. Det som är intressant, och som har gjort Jane Eyre till den klassiker den är har mer att göra med historiens uppbyggnad. Hur berättelsen drivs obevekligt framåt mot det lyckliga slutet. Hur karaktärerna är utformade, hur de samspelar och blir kusligt verkliga. Hur det, trots den stränga moraltonen, finna en viss ironi i skildringen av den o-så-perfekta Jane.

En annan sak man kan notera är att det verkar ha varit sport bland kvinnliga författarinnor att utge sina verk under pseudonym. Jane Austen tecknade sig som ”a lady”, Aurore Dupin som ”George Sand”, Mary Ann Evans blev ”George Eliot” och Charlotte Brontë blev alltså ”Currer Bell”. Detta för att kvinnliga författare inte riktigt togs på allvar. Men det blev ändå alltid så att författarens verkliga identitet röjdes, och det inverkade ofta inte på varken bokförsäljning eller cred. I Charlotte Brontës fall var det nog ändå säkrast att inte skriva under eget namn, eftersom det hon skrev om var så laddat. En kvinna som går sin egen väg, som inte böjer sig för överheten (läs männen och konventionen) och som inte gifter sig förrän hon är säker på att hon är mannens jämlike. Inga populära ämnen i 1850-talets England, får man anta.

Mycket av Charlottes egna liv går att känna igen i intrigen. Både Charlotte och hennes syster Emily var en tid guvernanter, och båda undgick de med nöd och näppe att dö i en tyfusepidemi som bröt ut på den skola de gick i. En skola som av allt att döma hade mycket gemensamt med det spartanskt kristna Brocklehurst, där ju Jane vistas under en stor del av sitt liv. Även i kärlekslivet finns vissa likheter, båda finner sig helt plötsligt vara uppvaktade av landsortspräster. Men medan Jane avvisar sin pastor, gifte sig Charlotte med sin vid 39 års ålder och dog olyckligtvis inom ett år efter bröllopet. Olyckligt slut i historien om Charlottes liv alltså, och synd på en sådan talang. Men sörj inte över det, utan kasta er genast över boken istället! Det spelar ingen roll om det är första, andra eller femtonde gången ni läser den, det finns alltid något nytt att upptäcka och den är lika bra varje gång. And that’s a promise!

Similar Posts:

• Backmans mästerliga översättning
• Flickbokens uppväxt
• Dygden belönad
• Hemma hos familjen Brontë
• Hon romandebuterade för 170 år sedan