Adam Beckers bok handlar om fysikens historia och de människor som varit med och format den. Boken blir variationsrik därför att den lyckas väl att båda förklara komplicerade teorier och teckna 1900-talets stora kvanttänkares liv. Framställningens kärna är mätproblemet och vad det problemet säger om det vetenskapliga projektet. Behöver en vetenskaplig teori förklara verkligheten eller endast förutspå framtiden?

För att förklara problemet behöver man förstå lite mer av hur kvantvärlden funkar. Becker skriver:

Kvantfysiken använder oändliga talmängder som kallas vågfunktioner för att beskriva världen. Olika platser tilldelas tal: ett tal för varje punkt i rummet. […] Vågfunktionen säger inte hur stor del av en elektron som befinner sig på en viss plats; den ger sannolikheten för att elektronen befinner sig på platsen i fråga. I allmänhet ges kvantfysikens förutsägelser i form av sannolikheter, inte säkerheter […] I kvantfysiken har alltid en vågfunktion: denna bok, stolen du sitter i […] Hur ett objekt beter sig bestäms av dess vågfunktion och hur objektets vågfunktion beter sig bestäms i sin tur av Schrödingerekvationen.

Vågfunktionen är helt bestämd tills någon observerar den. Då kollapsar vågfunktionen utom i en punkt.

Hur och varför vågfunktionen kollapsar, och vad ”mätning” innebär till att börja med – det är mätproblemet, kvantfysikens centrala mysterium.

Flera frågor uppstår ur denna problematik: Hur kan elektronen veta att vi observerar den? Hur kan en annars deterministisk värld använda sig av sannolikheter? Och hur går detta ihop med hur världen omkring oss upplevs? Newtons fysik beskriver en välbekant och enkel tredimensionell värld med solida objekt som rör sig i räta linjer tills någonting stör dem i deras banor. Kampen med dessa frågor utgör stommen av boken.

I centrum av diskussionen finns två fysiker: Einstein och Bohr, två fysiker som inte kunde vara mer olika. Einstein är känd för upptäckten av den generella relativitetsteorin och Bohr atomkärnan. Einstein samarbetade sällan med andra fysiker och hade nästan aldrig egna studenter. Han var ständigt misstänksam mot status quo, såväl vetenskapligt som i allmänhet; han karakteriserade det sunda förnuftet som den ansamling fördomar som man förvärvat vid arton års ålder.” Bohr var å andra sidan var lärare till många av den kommande generationens fysiker. Ofta förstod Bohrs studenter aspekter av ett problem snabbare än han själv men till följd av alla diskussioner kunde Bohr se en helhet som var dold för de andra. Även om Becker försöker balansera sina porträtt av dessa människor framkommer stundvis vilken tänkare som författaren föredrar såsom när Becker skriver att Bohrs uttalanden mer låter som något en spränglärd talmudelev skulle säga.

För att ytligt sammanfatta de olika filosofiska hållningarna kan man säga att Bohr ansåg att det inte fanns någon problematik överhuvudtaget; kvantmekaniken och newtonsk fysik förklarar helt olika världar. Hans vetenskapsfilosofi härstammade från den inflytelserika filosofiska skolan logisk positivism. Den menade att goda teorier endast kan baseras på rena observationer och detta i kombination med en logisk metodik var vetenskap. Men om ett träd faller i skogen och ingen hör det – låter det verkligen då? Finns någon verklighet utanför vår perception? Einstein menade att en teori måste förklara verkligheten vilket kräver mer än att bara kunna prediktera framtiden. Vetenskapsmän måste förstå vad de håller på med. Det innebär att man kan förlita sig på mer än bara det observerbara när man skapar teorier och såsom vetenskapsfilosofen Maxwell kommenterade kan själva föreställningen om att något som ”principiellt icke-observerbart” förändras i samband med nya teorier och ny teknologi uppstår.

Det är fascinerande att följa dessa fysikers resa och läsa om hur de försöker förstå något så kontraintuitivt som kvantfysik. ”Jag hade känslan av att jag genom de atomära fenomenens yta tittade in i ett förunderligt vackert inre, och jag kände mig nästan vimmelkantig när jag tänkte på att jag nu fick utforska denna matematiska rikedom, som naturen så generöst hade lagt ut framför mig” skrev Heisenberg om sin upptäcktsfärd. Som så ofta är fallet upptäcks något först för dess egen skull och sedan visar sig upptäckten vara enormt användbar.

Det finns även många intressanta anekdoter i texten såsom exempelvis hur atombomben aldrig hade uppfunnits om inte amerikanerna trott att tyskarna var nära att skapa den. Det krävde en nästa ofattbar investering i just forskning för att hitta lösningen (450 000 personer anställdes för att uppnå detta ändamål). Det är även överraskande hur en möjlig tolkning av kvantfysiken kan leda en att tro på multiuniversum dvs att universum kontinuerligt förgrenar sig. Kotteriet som bildades kring Bohr och deras kamp mot avvikande åsikter fann jag frånstötande. Det är iögonfallande att detta kan ske inom vetenskapen och att så många framstående fysiker intog en nästan servil hållning till Bohr. De som motsatte sig köpenhamnstolkningen av kvantfysiken var kättare. En av dessa – Bohm – förlorade sitt amerikanska medborgarskap bl.a. på grund av detta. Det är kanske inte så konstigt givet att vetenskapsmän är en del av maktstrukturer som i sin tur påverkar individens incitament. Att tabubelägga avvikande och intelligenta åsikter hindrar dock vetenskaplig utveckling och kan få förödande konsekvenser för en människas liv.

Boken täcker fysikens historia, vetenskapsfilosofi, skildrar intressanta livsöden och ger djuplodad förklaring av komplicerade teorier vilket gör det omöjligt att göra den rättvisa i en kort recension. Jag har dock aldrig läst en text som varit lyckats så bra att göra de senaste vetenskapliga rönen tillgängliga för lekmän. Min enda kritik är att man leds att tro att det ska komma en lösning på mätproblemet vilket aldrig sker. Diskussionen pågår än idag. Jag är därför benägen att hålla med Hamlet och säga att mer finns i himmel och på jord än någonsin filosofin har drömt om.

Similar Posts:

• Roman om vetenskap och galenskap
• Den allmänna relativitetsteorin: En hundraåring som ödmjukar oss inför vetenskapens storhet
• Ofattbart oändligt, oändligt ofattbart
• Genväg till naturvetenskaplig allmänbildning
• Medvetandets roll i universum

Nå. Hur har de lyckats? Herrar som Einstein, Bohr, Schwarzschild, Heisenberger, Grothendieck, Schrödinger, Mochizuki. Svaret är att några lyckats ganska väl – om man ser till yttre framgångsfaktorer. De har tilldelats Nobelpris och blivit förebilder för yngre generationer på universitetsinstitutionerna. Andra har inte varit lika lyckosamma (eller lyckliga) trots viktiga bidrag i vetenskapshistorien. Konsekvenserna av vissa upptäckter har varit förfärliga för mänskligheten eller skapat kaos i intellektet.

Exempel på förödande upptäckter finner vi hos Fritz Haber. Hans kemikunskaper ledde till uppfinningen av Zyklon B, ett medel som användes vid judeutrotningen under andra världskriget. Själv tyckte han att uppfinningen av kemisk konstgödsel var värre, trots att han tilldelades Nobelpris för den. Jorden skulle inte längre tillhöra människorna utan den skulle gå under i ”en fruktansvärd grönska”. Med dessa ord avslutade han ett brev fullt av skuldkänslor.

Paradoxernas paradox låg i teorierna kring universums expansion. I de nya förklaringsmodellerna visades att en expanderande rörelse i vissa lägen skulle nå sin oundvikliga motsats i det svarta hålet. Inte alla ville ta till sig rön som innebar att universum bar på själva apokalypsen.

När blicken vändes mot tingens minsta byggstenar uppstod andra tvister. Skilda åsikter fanns kring beskrivningen av atomers struktur. Det var för simpelt med en bild av elektroner som cirklade runt en kärna. Annorlundaheten – den fjärde dimensionen – var omöjlig att observera menade kritikerna av dessa stiliserade teckningar. När debatterna hettade till behövdes ibland ordningsvakter för att kasta ut en opponent från aulan.

Den filosofiska och nästintill religiösa aspekten i matematikernas och fysikernas liv och arbete återkom ofta. Att finna ”själen i ekvationen” ingav tillfredsställelse. Andra gånger blandades lyckorus med fasa:

Heisenberg drabbades av en så stark svindel att han fick behärska impulsen att kasta anteckningsboken nedför stupet.

Gränslöshet var vanligt när teorierna skulle föras i bevis. Intellektuella utmaningar krävde energi. Utöver kollegornas kritik ifrågasatte forskarna själva sina egna upptäckter. Labatut skildrar förtroget sökandet som bor granne med galenskapen. Flera levnadsöden innehåller asketism, medicinering mot svåra sjukdomar eller hallucinationer.

Labatuts roman om några vetenskapares levnadsöden under 1900-talet lyckas illustrera obeskrivbara fenomen. Alltifrån konturerna hos några av vetenskapens kvantfysiska idéer till människans strävan och längtan efter tydliga svar. Intellektet vidgas ena stunden för att i nästa stund pocka på intuitiva delar av min förståelse. Sällsamt och enormt intressant, vilket gör mig nyfiken på författarens fortsatta författarskap.

P.S. En bonus till dig som vill höra Labatuts tankar kring boken, klicka på den här länken –>Intervju med Benjamin Labatut

Similar Posts:

• Vetenskapens största mysterium
• Genväg till naturvetenskaplig allmänbildning
• Trevligt nörderi
• Den allmänna relativitetsteorin: En hundraåring som ödmjukar oss inför vetenskapens storhet
• Utan dig – ingenting. Bokstavligen

Världen själv är skriven av Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet. Danielsson har länge forskat om universums grunder med hjälp av matematiken.

Boken är uppfriskande och helt klart en motpol till befintlig litteratur i ämnet då den rör sig i gränslandet fysik, filosofi och livsåskådning. Innehållet gav nya dimensioner till mina tankar som tidigare haft mycket mer matematiskt fokus (mycket på grund av Max Tegmarks böcker Vårt matematiska universum samt Liv 3.0).

Danielsson sätter tydligt ner foten och kommunicerar sina tankar kring liv, fysik och den teknik som vi omger oss med idag. Vi levande varelser är inte maskiner och universum är inte matematik.

Vad avser då Danielsson med att säga att allt är fysik? Jag läser in att det handlar mycket om att ta bort den komplexitet som vi lagt på hur vi ser på vår värld idag. Vi existerar faktiskt och är inte en simulering. Matematiken existerar endast utanför våra huvuden, inte inom oss.

Idag befinner vi oss i en värld där gränser mellan verklighet och fantasi helt kan suddas ut om man önskar det. Vill man så behöver man inte i dagsläget interagera med andra levande varelser.

Här kan jag själv stilla undra om alla av oss ens har behov av interaktion. Pandemin vi nu genomlever ställde allt på sin spets och många av oss har gått in i en ny fas gällande arbetssätt och sociala beteenden. Jag, och många med mig, känner en större inre frid när kraven på social interaktion närmat sig nollpunkten och något av en lättnad när det faktiskt är en självklarhet att undvika alla sociala aktiviteter som kräver fysiska möten.

Själva frågan ”Vad är liv?” tycker jag är spännande. Här resonerar Danielsson runt autopoiesis – självskapelse. Ett helt hermetiskt slutet system som upprätthåller och reproducerar sig själv. Det är här vi levande varelser skiljer oss från robotar, de har inget automatiskt sätt att leva ett liv utan behöver interaktion/träning för att uppnå detta.

Aristoteles fyra orsaker eller förklaringar ventileras också i boken. Aristoteles insikter och synpunkter om att fysik inte bara handlar om helheten utan att förstå sambanden mellan orsakerna – materiella, formella, effektiva/ändamålsenliga och till sist den teologiska är mycket fascinerande än idag. Den sistnämnda orsaken är den mest intressanta tycker jag – vad är meningen med alltihop vi ser omkring oss?

Det leder mig in på – vad är meningen med den här boken? Ena kapitlet var jag djupt fascinerad, andra kapitel undrade jag vart Ulf Danielsson ville komma med sin bok och sina tankar.

Det kanske precis är det som är avsikten. Att utmana vårt synsätt på världen och låta våra tankar vara mer fria än fångade.

Similar Posts:

• Att mäta mörker
• Undergången hotar överallt
• Hundra sidor poesi
• Den allmänna relativitetsteorin: En hundraåring som ödmjukar oss inför vetenskapens storhet
• Ofattbart oändligt, oändligt ofattbart

Det märks inte minst på hur Elsa, trots att hon egentligen för länge sedan tappat tråden i sin relation till fysiken, får jobb som lektor på den fysikinstitution där hon några år tidigare doktorerat. Det är ett märkligt lågintensivt arbete – trots att ett lektorat normalt är en undervisande tjänst undervisar Elsa bara på en 7,5 poängskurs med låg nivå och låg status, och har gott om tid över för de forskningspassioner som hon alltså inte hyser.

Kanske är det möjligt att inom naturvetenskaperna ta sig fram och göra karriär även helt utan akademisk drivkraft. Där finns sannerligen mer resurser än inom humaniora. Kanske är det också den akademiska världens självtillräcklighet som gör det möjligt, faktiskt nästan ofrånkomligt, för Elsa att göra sin något stapplande karriär: när man är i den där världen är det nästan alldeles omöjligt att tänka sig någonting utanför den.

Just det klaustrofobiska i att vistas inom ett ämne fångar Granström i Standardmodellen från sin allra mest oförsonliga sida. Eftersom Elsa vare sig känner någon passion för sitt fält (vad det ens nu är), för sina studenter och deras lärande, eller någon gemenskap med sina kollegor, är hon fullständigt alienerad. Det är oklart varför hon ens går upp om dagarna. Förmodligen bara av vana, för att hon är en förvuxen duktig flicka på autopilot.

Kanske gör det obehag jag känner inför den här romanen och alla dess karaktärer den till en välskriven roman. Så kan det vara. Fast det är ju just det, den gör mig bara illa till mods, och jag lyckas inte riktigt se bortanför det. Kanske ges något litet hopp i slutet (som naturligtvis inte ska avslöjas här), men det går mig samtidigt något alldeles vansinnigt på nerverna. När jag slår igen romanen önskar jag först att jag aldrig ens fått syn på den från början.

Sen växer den ändå, nästan omärkbart. Man måste helt enkelt tänka vidare på den, på vad det är som händer när en människa tappar sina drivkrafter, sin mening. På vad det innebär att en institution är sådär självtillräcklig som akademiska institutioner lätt kan bli. På om det faktiskt kan finnas en vetenskaplig teori – ”standardmodellen” – som kan förklara allt, eller om livet är oändligt mer komplext.

Similar Posts:

• Omskakande och hårt slående systemkritik
• Något sorts febrilt sökande och kvantfysiskt berörd
• Jag födde barnet ut ur mig, och han åt upp det
• Litteraturen naturligtvis – ett samtal
• Utan dig – ingenting. Bokstavligen

Det var det inte. Reklamen visade sig vara vad som levererade de coolaste 3D-effekterna. Filmens motsvarigheter fick mig istället att fundera på varför de ens släppt igenom det här rymdskrotet. Och handlingen, karaktärerna? Med en budget på triljoners miljarder borde väl någon kunnat föda fram ett manus som inte fick mig att lipa. Men nej, istället fick jag av oändlig sekundärskam dra ihop tårna i skon, klösa ut ögonen och stoppa in dem i öronen.

Jag är svårflirtad när det kommer till Sci-Fi. Jag anser att det skall var en lågmäld, förtätad stämning där människor vrids sönder av ensamhet, utsatthet eller förräderi. Tänk Sunshine, tänk Moon. Jordens undergång skall helst vara om inte ett faktum, så åtminstone nära förestående. Kanske får jag på näbben av att så här vårdslöst slänga mig med ett såpass omstritt begrepp som Science fiction, men när jag ändå pälsat på religionen Star Wars är det lika bra att löpa linan ut och ta konsekvenserna.

Sovande jättar uppskattar jag och jag har inte läst ut en bok lika kvickt sedan jag på en förmiddag plöjde igenom den underskattade Hästen: Praktisk handbok i hästavel och hästuppfödning. Intrigen är enkel, men inte ödmjukare än att den tämligen snabbt antar titaniska proportioner. En ung flicka traskar omkring alldeles nära sitt hem när marken plötsligt ger vika under henne. Hon vaknar upp långt nere i en grop och ser högt uppe häpen räddningspersonal som blickar ned mot henne. Vilket inte är underligt eftersom hon ligger i en gigantisk hand och väggarna som omsluter henne är belamrade med okända och självlysande inskriptioner.

Vi kastas framåt 17 år i tiden och får veta att Rose, alltså flickan som nu är vuxen, är en intelligent och välutbildad fysiker. Hon leder ett hemligt arbetslag som försöker komma fram till vad handen egentligen är för något och vad inskriptionerna betyder. Diverse teorier har kastats fram, den ena mer ihålig än den andra. Ingen vet något med säkerhet. Vem har tillverkat handen? Varför? Vad är det för material den är gjord av? Vad betyder inskriptionerna? Frågorna är många, svaren få.

Handlingen växer fram i formen av dagboksanteckningar, intervjuer och loggböcker. Jag skall inte avslöja särskilt mycket av den men i bakgrunden verkar en synnerligen driftig, inflytelserik och förutseende herre som drar i de allra flesta trådar. Intrigen är spännande och fantasieggande. I takt med att den mognar byggs den på med ytterligare skikt. Visst kan man sympatisera med en ensam hand, men det behövs karaktärer man identifierar sig med (eller föraktar, vilket visserligen oftast misstas för självförakt) för att på riktigt engagera sig. Det löser författaren Sylvain Neuvel. Där det finns liv finns det kiv och snart uppstår relationsproblem med bland annat en svartsjuka som får inte helt rimliga proportioner. Jag menar, inte är det väl nödvändigt att med en bil kapa benen på den man som visar intresse för kvinnan man själv är betuttad i? Men ja, svartsjuka män kan som bekant vara livsfarliga.

Jag kan inte särskilt mycket om särskilt mycket, men genetik, fysik, geopolitik, kirurgi, mänsklig fysiologi, lingvistik, matematik eller händer av okänt ursprung är inte några av de områden jag behärskar. Kanske stämmer det fackmannamässiga och tekniska språket som används i boken, kanske inte. Det är hur som helst Sci-Fi och så länge det låter häftigt och avancerat kvittar det om saker och ting är korrekta eller inte.

Berättelsen är underhållande, men är knappast enbart en hjärndöd bladvändare. Särskilt om man inte vill. Det viner en liten kvist över kinden min när det visar sig att en måttligt foglig och charmigt egensinnig militärhelikopterpilot är kvinna. Allt sedan Airwolf har en stridshelikopterpilot för mig varit en man, men nu vet jag bättre. Vidare får läsaren ta del av en stilstudie i vad makt kan göra med människor. Vår moral är plastisk och särskilt formbar är den när omfattande makt är vad står på spel. Ibland skyr målen inga medel.

Boken är del ett av tre och jag utgår ifrån att också de övriga översätts till svenska. Den är inte genomgående fantastisk och förlorar sida för sida mystiken som jag älskar. För min smak är tempot lite för högt och berättelsen saknar en detaljrikedom som skulle göra den gott. Emellertid kan jag inte göra annat än med en varm hand lämna över den till er.

Må kraften vara med dig.

Similar Posts:

• Aktiv läsning ger större behållning
• Charmig historia i gräslig förpackning
• Utan dig – ingenting. Bokstavligen
• Hundra sidor poesi
• Spänningsroman i makligt tempo

Det har å andra sidan inte den genomsnittlige läsaren heller. Och Lanza är visserligen en toppforskare inom medicinsk forskning och hans medförfattare Bob Berman är en välkänd professor i astronomi, men deras kunskaper inom vissa av fälten som de bygger sin teori på har kritiserats. Vilket ju knappast är oväntat eftersom det är vad all vetenskaplig diskurs bygger på.

Däremot kanske kritiken har varit ovanlig hätsk, och det beror väl på att Biocentrism delvis kan tolkas som att det är en teori som vetter åt en viss mysticism. Det gjorde knappast saken bättre att Lanza publicerade en artikel tillsammans med Deepak Chopra (2009, i bland annat The Huffington Post och The San Francisco Chronicle) för att lansera sin teori.

Så vad handlar det om då? På sätt och vis är det ett återupplivande av vissa antika filosofiska koncept som underbyggts med tolkningar av moderna vetenskapliga landvinningar. Så här förstår jag Lanzas teori i extremt förkortad och kanske förenklad tolkning: världen som vi känner den skapas av medvetandet. Detta inkluderar inte bara materien utan också rummet och tiden.

Det avgörande stödet för den teorin tycks vara det klassiska tvåhålsexperimentet som visat att t ex ljus befinner sig i ett sannolikhetstillstånd av att vara antingen en partikel eller våg (det kan inte vara båda samtidigt) tills en observatör, ett medvetande, bestämmer sig för att göra en mätning. Då kollapsar sannolikhetstillståndet hos ljuset och blir till antingen partikel eller våg beroende på vilken form av mätning som görs. Lanza gör en noggrann genomgång av experimentet och några mer moderna varianter som involverar den så kallade spöklika växelverkan – att vissa partiklar till synes kan dela information samtidigt även om de skulle befinna sig i varsin ände av universum.

Det här är en klassiker som förekommer i alla populärvetenskapliga tolkningar av kvantfysik. Problemet, som jag förstår det, är att varken vårt språk, våra sinnen eller våra mentala fakulteter har någon beredskap för att förstå vad ett sannolikhetstillstånd hos materien verkligen är – eller för den delen någon av de andra bisarra konsekvenserna av kvantfysiken. Ett starkt argument för att inte dra för stora växlar på kvantfysikaliska konstigheter är att den märkliga verkligheten på subatomär nivå inte nödvändigtvis kan appliceras på makronivån där vi och våra medvetanden opererar. Lanza antyder dock att mycket tyder på att den faktiskt gör det.

Intuitivt värjer vi oss mot tanken att det är först när ett medvetande ingriper som världen blir till. Lanza gör inga försök att förklara vad medvetandet är eller hur det har kommit till. En del menar att det diskrediterar honom men det är inte ett giltigt argument mot tesen. Däremot är det ju möjligt att upplevelsen av medvetande, som en del menar, är ett slags illusion som uppstår som en nödvändig del av hur biokemin i hjärnan fungerar, men det har heller knappast bevisats.

Bland de alternativa och idag vetenskapligt legitima alternativen till Lanzas teori är bland annat många världar-tolkningen, dvs att vid varje kvantfysikaliskt förlopp så splittras universum i två parallella universum. Supersträngteorin som kräver att det införs ett tiotal nya och okända dimensioner är inte mindre problematisk. Hur vi än vrider och vänder så finns det ingen teori som inte är anti-intiuitiv och bisarr för det vardagliga förnuftet. Och då har vi inte ens gått in på de religiösa förklaringarna.

Det är dock inget argument för att Lanza nödvändigtvis skulle ha rätt. Jag har försökt ta del av fysikerskråets kritik mot boken. Så vitt jag kan bedöma verkar den skjuta in sig på en del svaga punkter i Lanzas resonemang, t ex att det väl underbyggda faktumet att vår världsbild förmedlas genom sinnena och byggs upp i hjärnan och att denna bild skiljer sig dramatiskt inte bara mellan olika individer utan också olika arter inte automatiskt innebär att den subjektiva upplevelsen inte skulle bygga på objektiva data, t ex rörelseenergin hos molekyler i ett externt existerande universum.

Däremot vet jag inte om de riktigt har kunnat skjuta in sig på vad jag tolkar som huvudområdet i Lanzas argumentation: vad finns det för troliga förklaringar till att observatörens roll för att sannolikhetsvågar ska manifesteras som objektiv verklighet?

Det är möjligt att jag rycks med lite väl mycket men jag tycker att Lanzas bok både är välskriven och ger mycket sense of wonder för pengarna. Läs den med öppet sinne men var mottaglig för argumentationen mot teorin som finns några googlingar bort. Vilken ståndpunkt man än intar så är det en hisnande upplevelse att ta del av Lanzas diskussion om vad livet och medvetandet är och vad dess förhållande till universum egentligen innebär.

Similar Posts:

• Genväg till naturvetenskaplig allmänbildning
• Den allmänna relativitetsteorin: En hundraåring som ödmjukar oss inför vetenskapens storhet
• Ofattbart oändligt, oändligt ofattbart
• Att mäta mörker
• Hundra sidor poesi

De uppstår nästan dagligen någonstans på himlavalvet och kan förmodligen härledas till ett extremt slag av supernova där ett svart hål bildas. Intensiva och smala dödsstrålar skickas ut längs stjärnans rotationsaxel. /…/ Om en gammstrålningsblixt skulle utlösas av en kollapsande stjärna i vår egen Vintergata, och jorden olyckligtvis råkade ligga i strålens väg, vore det katastrofalt för livet.

Nu är inte det något att ligga sömnlös över, hävdar författaren: ”det inträffar knappast oftare än någon enstaka gång per årmiljard – men man kan ju ha otur”.

Faror finns dock på närmare håll. Vår egen sol kan till exempel få betydligt större utbrott än vi är vana vid. Elektromagnetiska stormar hotar att slå ut våra elnät och kommunikationer med potentiellt förödande följder för samhället.

Och då har vi inte ens börjat prata om klimathotet. Som förresten inte bara handlar om växthuseffekten. Vi är beroende av att strömmar och vindar uppför sig någorlunda regelbundet och välbekant, men naturliga såväl som onaturliga förändringar, det vill säga sådana som beror på människans påverkan på miljön, kan leda till mycket elände. För att inte tala om vad ett rejält vulkanutbrott kan ställa till med.

Det är inte utan att man blir en smula matt.

I debatten talas det ofta om hotet mot planeten men vad man menar är ju oftast inte så mycket att jorden själv ska gå under som att människan och allt liv som liknar henne riskerar att utrotas. Det sägs ju att efter en atombombsvinter så är det bara kackerlackorna (och enligt en del lustigkurrar möjligen Keith Richards) som överlever. Hur det än är med det så är det bara att konstatera att det livsrum som vi är beroende av är väldigt skört.

Jorden klarar sig nog, det är värre för oss som har krav på boendet. Syre, värme, mat och annan energi finns inte bara av sig självt där för människans skull. Vi kan inte ta dessa livsnödvändiga faktorer för givet.

Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, har i Vårt klot så ömkligt litet, verkligen ansträngt sig för att förklara detta. Och det är en fascinerade historia han har att berätta. Han blandar mellan kulturhistoria, naturhistoria och naturvetenskap på ett sätt som får mig att tänka på (och sakna) den alltför tidigt bortgångne Peter Nilson. Danielson har väl inte det fantastiska språket eller förmågan att dra ihop det förgångna och det kommande som Nilson hade, men det är vackert så.

Noga förklarar han hur det hänger ihop med väder och vind och universum. Jag kan inte påstå att jag alltid hänger med i de illustrerande exemplen. Det känns ibland som om det fattas något tankeled eller samband som är självklara för författaren men inte för mig. Det är möjligt att andra läsare är skarpare i tanken än jag.

Det kan också bero på att tydligen är människan av idag mindre intelligent än för ungefär 20 000 år sedan då Homo sapiens hjärnvolym tycks ha varit som störst. På den tiden, när det inte fanns så många av oss, behövde man helt enkelt vara smartare för att klara sig.

Men ett står klart när boken är färdigläst; det klimathot som orsakas av människor är ett överhängande problem. Tyvärr, får man väl säga, är Danielsson inte särskilt optimistisk när det gäller människans förmåga att lösa problemen.

Jag hade kunnat välja att avsluta berättelsen på ett annat sätt – med förtröstansfulla fraser om att det är sent, men inte för sent, och att vi tillsammans kommer att klara det. Jag hade kunnat tala om de många hoppingivande framsteg som nu sker och hänvisa till nya generationer som inte måste upprepa tidigare misstag. För att riktigt linda in budskapet hade jag kunnat tillägga att vi, om vi bara anammar rätt sorts ny teknik, i praktiken inte behöver ändra vårt sätt att leva. Men detta stämmer inte. Jag är i stället förvissad om att det krävs genomgripande förändringar som också kommer att innebära försakelse.

Det hopp han ger oss är dock att detta inte automatiskt innebär att vi blir mindre lyckliga. Kanske kan det nödvändiga arbetet för att rädda världen ge en annan mening än den konsumtionssamhället ger?

Och kanske är vår sviktande intelligens på väg att ersättas av andra slags förmågor som evolutionärt gynnar vår överlevnad. Jag är dock inte så säker på att vi ännu har sett några tecken på det.

Similar Posts:

• Att mäta mörker
• Filosofisk djupdykning i fysiken
• Rymdsaga om Bach, datorer och vårt oändliga behov av tröst
• Genväg till naturvetenskaplig allmänbildning
• Ambitiösa men röriga klimatbetraktelser

Det är som om Gud inte hade tecknat verkligheten med en tung linje, utan nöjt sig med en lätt skiss.

Sug lite på den karamellen. Verkligheten. En lätt skiss.

Det är i lektionen om kvantmekanik som Carlo Rovelli målar upp denna bild. Närmare bestämt rör det sig om Heisenbergs osäkerhetsprincip, att man inte både kan bestämma en partikels position och dess rörelse. Själva observationen orsakar störningar.

När ingen stör den är den inte på någon bestämd plats. Den är ingenstans.

Att vara ingenstans är sannerligen mer som en lätt skiss än en tung linje. Jag förstår verkligen hur Rovelli menar. Det han gör i den här lilla boken är att han plockar fram fysikens innersta väsen. Det magnifika, förunderliga, gudomliga och oändliga. Det som gör att fysiken förblir det mest fascinerande människan kan ägna sig åt.

Om kvantmekanikens ekvationer:

(…) Och likväl förblir de gåtfulla. De beskriver inte vad som sker med ett fysiskt system, utan bara hur ett fysiskt system förnims av ett annat fysiskt system. Vad innebär det? Innebär det att ett systems essentiella verklighet är obeskrivlig? Innebär det bara att det saknas en bit för att allt ska falla på plats? Eller innebär det, som det tycks mig, att vi måste acceptera idén att verkligheten endast är interaktion?

Idén att verkligheten endast är interaktion. Hela universum kanske bara är interaktion. Genast känner man att det här med interaktion är nyckeln till allt. Även i det lilla livet här och nu. Fysiken glider in i religionen och filosofin.

Fysik och religion kan spela på exakt samma strängar. När de anslås uppstår en klang som ljuder om något stort och magiskt. Är teoretisk fysik i själva verket sökandet efter Gud? Finns Gud i ekvationerna? Av stjärnstoff är du kommen. Stjärnstoff skall du åter varda.

Det finns en idé om den kompletta uppsättningen ekvationer som beskriver allting som finns. Tänk om människan verkligen finner hela uppsättningen. Vad händer då? Kommer vi att se en tung linje eller kommer allt att vara som innan. En lätt skiss av interaktioner? Frågorna är så stora att det är lätt att börja gråta när man tänker på att man förmodligen aldrig kommer att få veta.

Rovellis bok innehåller sju korta kapitel om olika områden inom fysiken. Där behandlar han naturligtvis fakta. Termodynamik, svarta hål och den allmänna relativitetsteorin och dess förhållande till kvantteorin. Han kanske inte tänkte att jag skulle sitta här och skapa mig en egen helt subjektiv uppfattning om vad som sägs i boken. Men jag gör det ändå. Och han får skylla sig själv som gör poesi av det.

Det här är det bästa jag läst på riktigt länge. Förmodligen för att jag är trött på politik och samhällen och kortsiktighet. Att få luta sig tillbaka och tänka tankar som är så stora att det gör ont är ett helt fantastiskt sätt att få tillbaka livslusten. Alla människogenier som har listat ut hur saker förhåller sig till varandra, det är inte klokt egentligen. Man kan ju börja undra om det inte ligger någonting i teorin att det i själva verket är utomjordingar som besökt jorden med jämna mellanrum för att hjälpa oss framåt i utvecklingen. Jag har hört att de väljer ut vissa individer som får vissa insikter i gåva. Leonardo Da Vinci och Albert Einstein ska tydligen ha fått besök.

Allt är möjligt tills motsatsen är bevisad. Och i detta nu håller mängder med vetenskapsmänniskor på att tillsammans försöka lista ut nästa ekvation, nästa samband. Det gör mig glad och lugn.

Similar Posts:

• Den allmänna relativitetsteorin: En hundraåring som ödmjukar oss inför vetenskapens storhet
• Ofattbart oändligt, oändligt ofattbart
• Naturvetenskapens födelse
• Filosofisk djupdykning i fysiken
• Medvetandets roll i universum

När man pratar om paradoxer kommer ofta exemplet med Akilles och sköldpaddan på tal. Det är en klassiker från 400-talet f.Kr, formulerad av Zenon från Elea. Där bevisas det att även den snabbaste löparen aldrig kan springa om en långsam sköldpadda. Vi förstår ju alla att detta inte stämmer i verkligheten, men bevisföringen är oantastlig.

Boken är indelad i kapitel där olika typer av paradoxer behandlas, till exempel logik, matematik och omöjligheter. Spelteorins klassiska problemställning Fångarnas dilemma återfinns i kapitlet om beslut och handling. Schrödingers katt finns i kapitlet om vetande och tro. I kapitlet om sannolikhet hittar vi Monty Hall-problemet. Det är ett roligt fenomen som jag en gång såg programledarna i Mythbusters gå till botten med.

Monty Hall var programledare för tv-showen Let´s Make a Deal, där den tävlande skulle välja mellan tre dörrar. Bakom den ena fanns ett fint pris. Det du som tävlande ska göra då är att alltid ändra dig och välja en annan dörr än du tänkt. Det ökar chansen att vinna dramatiskt. Det kan verka konstigt, men när man läser problemets förklaring och tänker efter lite så förstår man varför det måste vara så.

Och det är så den här boken är uppbyggd. Meningen är att du skall läsa aktivt och engagera dig i problemställningarna och dess eventuella lösningar. Själv läste jag boken från pärm till pärm, det rekommenderar jag inte. Den lämpar sig bäst att bläddra i, och läsa det som för tillfället fångar din uppmärksamhet. The Bedside Book of Paradoxes är den engelska titeln, och den tycker jag ger en rättvisande indikation på vilken typ av bok det är.

En tanke som följer mig när jag läser är att boken skulle fungera väl för högstadieelever. Olika klurigheter med olika svårighetsgrad som kan ge en lite mer lustfylld ingång till matematik, naturvetenskap och filosofi. Här finns också korta minibiografier över betydelsefulla personer inom olika vetenskaper. Bland annat Einstein, Hume och Descartes.

Men det finns ett stort problem med den här boken. Det är alldeles för liten text. Jag tycker att det är väldigt synd, för det gör boken mycket mer svårtillgänglig än den egentligen är. Själva läsningen blir helt enkelt lite för jobbig.

Similar Posts:

• Trevligt nörderi
• Ett kryddmått för hastig bladvändare
• Filosofisk djupdykning i fysiken
• ”Jag skulle aldrig dö för mina övertygelser, för jag kan ha fel”
• Utan dig – ingenting. Bokstavligen

Det kan som bekant vara svårt att förhålla sig objektiv till föremålet för ens kärlek, men det kanske inte är nödvändigt i det här fallet. I år, 2015, är det hundra år sedan Einstein publicerade den allmänna relativitetsteorin. Syftet med den här boken är att väcka intresse för jubilaren, och få läsaren att uppskatta dess storhet. Bennett tycker att det är dags att föra in teorin i allmänhetens medvetande.

Professor Bengt Gustafsson skriver i sitt förord att det är ”angeläget att publicera nya populärvetenskapliga böcker som på ett förståeligt sätt förklarar teorin och hur den fungerar”. Det upptäcks hela tiden nya fenomen där teorin spelar en viktig roll, och det är först på senare tid som vi har haft tekniska möjligheter till observation av dessa fenomen, och därmed få vetenskaplig bekräftelse på teorins validitet.

E=mc2. Energi, massa och ljusets hastighet i vakuum. Också världens mest kända ekvation. Det som aldrig riktigt har slagit mig förut är hur sjukt intressant det är att ljusets hastighet alltid är konstant. Det är allt det andra som är relativt. Tiden, rummet, massan. Här handlar det om att lägga sunt förnuft åt sidan och omfamna den verklighet som Newton saknade begrepp för.

Det är så mycket som blir åskådliggjort i den här boken. Varför gravitation och acceleration upplevs på samma sätt. Krökningen av rumtiden. Fysiken kring svarta hål. Minns ni när vi kunde läsa i tidningen att forskare slog larm om att svarta hål kunde uppstå vid körning av Large Hadrone Collidor vid CERN? Det roliga är att det är helt korrekt. Men att det handlar om väldigt små svarta hål, som kokar bort mycket snabbt. Sådana mikrohål skapas även spontant i universum, och hamnar i vår egen planets närhet. Det är alltså ingen orsak till panik här. Tvärtom. Forskningen vid CERN är essentiell när det gäller förståelsen av universum.

Och så har vi singulariteten. Ett ytterst fascinerande fenomen. En plats där rumtiden blir oändligt krökt. Eller? Det är här som relativitetsteorin och kvantteorin inte kan förenas. Det är i den här frågeställningen strängteorin kommer in i bilden. Detta beroende på kvantmekanikens osäkerhetsprincip. Man kan inte både känna till ett objekts exakta position och dess rörelse. I och med detta försvinner vi bortom den vetenskapshorisont vi har idag. Allting vi hör i denna fråga är teorier och spekulationer. Strängteorin skulle kunna erbjuda en förklaring där kvantmekaniken och relativitetsteorin kan samexistera. Vi är en hel värld som förväntansfullt ser fram emot vetenskapliga belägg.

Det faktum att den allmänna relativitetsteorin och kvantmekaniken ger olika svar när det gäller singularitetens beskaffenhet betyder att något av svaren är fel. Vi har därmed kommit till gränsen för dagens vetenskap.

Allt det här är så oerhört spännande. Vi vet förbluffande mycket om universum för att vara en art som har existerat så kort tid. Uppenbarligen har vi potential att upptäcka så mycket mer, om vi inte hellre satsar resurser på att utkämpa krig och hata varandra istället. Vilket verkar vara nutidens trend. Min stilla bön är att mänskligheten kommer till sans och förenas i forskning och kultur. Ungefär som i Star Trek.

Similar Posts:

• Att mäta mörker
• Hundra sidor poesi
• Ofattbart oändligt, oändligt ofattbart
• Genväg till naturvetenskaplig allmänbildning
• Vetenskapens största mysterium