Bruno Liljefors’ barndom kan placeras i Uppsalas trakter. En teckning från tidiga år visar att hans fantasier handlade om äventyr och att jaga vilda djur. Han plundrade fågelbon på ägg och använde slangbella för att pricka mindre djur. Mamman hade fåglar och pappan var handlare i krut, men ingen ekonomisk stjärna (två konkurser). I de övre tonåren begav sig ynglingen ut på vandring i Sveriges sydvästra fjällvärld kring Lima, Transtrand och över på norska sidan (javisstja, på den tiden var Sverige i union med Norge).

Hans talanger för bildkonst måste ha uppmuntrats i något skede för han ges 1879 inträde på Kungliga Akademien för de Fria Konsterna på Fredsgatan i Stockholm. Han är då 19 år fyllda. Bland professorerna fanns dalmasen Per Daniel Holm och Anders Kallenberg från Skåne, som blev känd som komålare. Bildkonst + djurintresse blev alltså den lyckade kombinationen för Liljefors.

Här är det värt att gå in på hur stark sammanhållningen växte sig bland tidens målarkonstnärer. Trenden med att gå ut i naturen för att porträttera djur, landskap och människor från arbetande klassen bidrog med frisk luft i konstkretsarna de sista årtiondena av 1800-talet. Resor gjordes till den europeiska kontinenten och man grundade konstnärskolonier exempelvis i Grez och i Skagen. I likhet med många lyckosamma konstnärer från de nordiska länderna fick också Liljefors konstverk uppsatta på salongen i Paris.

Myllan för de svenska konstnärerna förändrades när Zorn, Larsson och Liljefors verkade. I stället för att hålla sig väl med professorer och konstnärliga akademier blev finansmän allt viktigare:

Konstmarknaden var stadd i förändring; länge dominerades fältet av kyrkan, furstarna och staten, och Konstakademien var både i undervisning och stipendiebyråkrati en frukt av denna tingens ordning. Men nu fanns också en allt starkare borgarklass företrädd av handelsmän som inte sällan hade skrapat ihop ansenliga förmögenheter. De stora impressionisterna i generationen före Opponentrörelsens målare var nog så viktiga för det som skedde, men frågan är om inte konstköparna med män som Pontus Fürstenberg och Carl Robert Lamm i spetsen var av större betydelse. De och andra stormrika fabrikörer och bankirer dyker nu upp i handlingen som ett exempel på att konstnärerna, sällan helt fira, bytte beroendet av Konstakademien mot ett annat.

När Liljefors sålde sina första verk ingick alltså snart überrika fabrikörer bland konstköparna. Jaktmotiv sålde bra och motiven med rävar och harar i detaljerat återgivna snår och skogspartier är allmänt berömda. Liljefors hade ärvt sin fars dåliga ekonomiska sinne och flera gånger var han svårt skuldsatt och han tog illustrationsuppdrag i hög fart. Tydligen var det inte alltid så kul. Å andra sidan behövde Liljefors ett stort inflöde av pengar för att försörja exfrun Anna Olofsson, som han skilde sig ifrån för att i stället gifta sig med hennes lillasyster Signe Olofsson. Husdjuren behövde plats att bo på – han födde upp vilda fåglar, illrar, rävar på sina hustomter. Han byggde hus och ateljéer, bröt upp och flyttade för att bygga nytt. En period ägde han ön Bullerön och vid den tiden beställde han tillverkning av en lyxjakt som måste ha bländat de flesta i Stockholms skärgård. Familjen växte med alltfler barn.

När en biografiförfattare tar sig an sitt studieobjekt som varit död sedan 1939 är direkta ögonvittnen inte kvar i livet. Kvar finns förstås berättelser hos senare generationer; Bruno Liljefors hann få 13 barn (3 dog dessvärre i unga år) som i sin tur fått barn och barnbarn. Därtill kan ett gäng syskonbarn och syskonbarnbarn räknas in, vilket ökar chansen att hitta spår förutom att Liljefors blev omskriven i pressen flera gånger. Över 900 konstverk fanns i kvarlåtenskapen vid konstnärens död, brevsamlingar och fotografier har bevarats hos släktingar.

Fredrik Sjöberg har ett brett tilltal när han skriver sin biografi. Den nyfikna och sökande energin är smittsam och hans formuleringskonst är god underhållning. Man förstår att material i arkiv, tidskrifter, litteratur frestar till oräkneliga sidospår och att han måste ta tag i sig själv för att inte tappa bort sig helt. När han är mer seriös nyttjar han sina fältbiologiska kunskaper i berättandet, vilket gör att läsaren blir upplyst om hur naturskydd börjar ta form under 1900-talets början. Skogarna dikades ut allt oftare, vilket påverkade artrikedomen negativt. Naturskyddsföreningen grundades 1909 och värt att nämna är att många av de första styrelsemedlemmarna hade sin tillhörighet i de humanistiska konsterna, inte naturvetenskapen.

I sin resa genom Liljefors’ levnad har Sjöberg förstås inte bara intresserat sig för sitt studieobjekts familj och vänner. Främst i fokus är förstås de vackra och många gånger imposanta målningarna. De är omtalade både i Sverige och utomlands, och i boken finns exempel på målningar som stulits och aldrig återfunnits. Vad som rört sig inuti Nina Ulmaja när hon formgivit boken kan jag bara spekulera i – jag låter mig fyllas av skönheten – och vad mer? Jo, jag rekommenderar den här konstnärsbiografin som present till alla över 10 år och uppåt.

Similar Posts:

• Melankolisk fråga med hoppfullt svar
• En sommar i Grez-Sur-Loing
• Essäer om mötena mellan oss och de andra djuren
• Vecka 10 på dagensbok.com – Lyrik, högland och Internationella kvinnodagen
• Konstnärslivet och självständigheten

Sjöberg snokar i vanlig ordning upp – alternativt ramlar på – dammiga gamla böcker (och för all del en och annan av senare årgång), som han summerar på ett charmerande och högst personligt vis. Allt ifrån Emigrationsutredningen i ett tjugotal volymer och Norman Ohlers bok om nazisternas droganvändande i Tredje riket till biografier över Ulf Lundell och evolutionsbiologen Richard Dawkins. Oavsett vilket ämne Sjöberg inleder sina essäer med lyckas han alltid på något vänster styra över resonemanget på sina käpphästar biologi och konsthistoria.

Allra bäst gillar jag Fredrik Sjöbergs detektiv-essäer, där författaren agerar en slags Sherlock Holmes, medan läsaren får axla rollen av den mer handfallne doktor Watson. Uppslaget till den utmärkta texten ”Fallet Alban Berg” fick Sjöberg vid morgonkaffet från en Understreckare i Svenska Dagbladet. Där framkom att den österrikiske kompositören Alban Berg inte kunde slutföra sin opera Lulu på grund av blodförgiftning med dödlig utgång till följd av ett insektsbett på julafton 1935. Detta föranledde den insektstokige Sjöberg att skyndsamt inleda en egen utredning för att utröna vilken slags kryp det var som utdelade det dödliga sticket.

Boken är smockfull av blodfulla porträtt över människor som sedan länge gått ur tiden. Sjöberg går i gång på särlingar och skriver in sig själv i berättelserna, med en antihjältes persona, lätt insnöad och nördig.

Författaren kan konsten att snabbt få sin läsare på kroken genom sina outgrundliga boktitlar och slående första meningar (i stil med ”Det är svårt att spela cello i snäv kjol. Ska vi tro Richard Dawkins är det omöjligt.”) Språket är elegant och stundtals härligt ironiskt. Författaren har en förbluffande förmåga att göra halsbrytande associationer; han halkar gång på gång in på överraskande sidospår.

Sjöbergs ornitologiska vurmeri är ständigt närvarande, som då han återberättar hur han i baren på Akademiska Föreningen i Lund 1984 försökte inleda en konversation med en dyngrak Ulf Lundell om hökugglor och misslyckades kapitalt. Tydligen var det fel ugglesort han i hastigheten drog fram. Författaren till generationsromanen Jack intresserade sig endast för slagugglor.

Boken består av ett urval texter av varierande omfång och kvalitet, vilka tidigare varit publicerade i diverse tidningar och tidskrifter under det senaste decenniet. Fördelen med att föra resonemang kring otidsenliga motiv är förstås att det spelar mindre roll om texten har några år på nacken.

Fredrik Sjöbergs texter är som hårda karameller, vilka kommer bäst till sin rätt om man låter dem långsamt smälta i munnen.

Säkert som amen i kyrkan är att man känner sig upplyft av en dos av Sjöbergs essäer!

Similar Posts:

• Melankolisk fråga med hoppfullt svar
• Ulf Lundell byter förlag
• Vecka 10 på dagensbok.com – Lyrik, högland och Internationella kvinnodagen
• Långa perspektiv
• What God Wants, God Gets…
  God Help Us All

Du hade gett ut två böcker innan Galen i humlor, vad var det som fick dig att testa en annan sorts berättarstil?

Böckerna jag hade skrivit innan var ganska tråkiga, akademiska kursböcker mest skrivna för biologistudenter. Så idén med att skriva Galen i humlor och uppföljaren (Galen i insekter) är att nå ut till en större skara. En stor del av min forskning nuförtiden handlar om varför bin och humlor försvinner och vad vi kan göra åt det. Så böckerna är en sorts verktyg för att få folk intresserade av humlor och bin. Och roligt nog har det gått väldigt bra än så länge.

Tror du att dina böcker har haft en politisk inverkan?

Om jag bara visste det. Det är svårt att fånga politikers uppmärksamhet. Jag har varit involverad i debatten om pesticidgruppen som kallas neonikotinoider eftersom mitt labb har gjort en hel del studier kring dem vars resultat innebär att jag tror att de har spelat en stor roll i varför antalet bin och humlor har minskat. Den engelska regeringen har inte velat lyssna. Det har stått mycket om neonikotinoider i media, och ämnet tar upp en del plats i Galen i insekter. EU har upprättat ett tvåårigt stopp för de här bekämpningsmedlen och sedan dess har det kommit fler forskningsrapporter som understryker farorna med dem. Den mest intressanta kom faktiskt från en grupp forskare i Lund. Den engelska regeringen har motsatt sig ett förbud och har skygglapparna på. För några veckor sedan var jag inbjuden för en föreläsning i parlamentet, det utlovades att det skulle komma minst hundra politiker. De som arrangerade det hade bokat en stor sal och hade satt upp en stor banderoll med ett bi och texten Rädda bina på. Och så började en lång rad politiker köa in för att bli fotograferade framför banderollen. Samtidigt försöktejag göra min röst hörd från talarstolen men de lyssnade inte utan stod bara i kön och pratade med varandra. Så snart de hade fått sitt foto taget lämnade de rummet. De verkade inte överhuvudtaget intresserade av att få reda på senaste fakta. Jag blev så desillusionerad efter den erfarenheten. Det hela kändes så ytligt. De hade chansen att lära sig något användbart om miljön men brydde sig inte.

Berätta om Galen i insekter.

Den är mycket bredare, den handlar inte om humlor och bin även om de dyker upp på några ställen. Men det är delvis en berättelse om en äng i Frankrike och att försöka göra den till något av ett naturreservat och hur den därigenom koloniserats av varelser av alla möjliga sorter. Historien om ängen blir en grund för att berätta om en massa viktiga miljöfrågor. Bin och humlor är som en fot i dörröppningen, för det är väldigt enkelt att förklara för folk varför de är viktiga som pollinatörer. Så sedan försöker jag förklara att det handlar inte bara om bin utan en massa andra arter som utför massa ekosystemtjänster som är avgörande för vår framtid och vår överlevnad. Flugorna som bryter ner dynga, maskarna som tar hand om jorden och alla andra. Och många arter har vi ingen aning om vad de gör men chansen är stor att de har en viktig roll att spela, trots att vi inte har upptäckt det än och därför borde vi ta vara på dem. Om vi förlorar arter och sedan kommer på vad de var användbara för kan vi inte få tillbaka dem så det är klokt att jobba för att hålla kvar så många vi kan. Det är lite sorgligt att bara vilja bevara arter för att vi har nytta av dem, det kan vara ett bra argument men samtidigt tycker jag att alla organismer har lika stor rätt att leva här på planeten som vi. Det borde räcka att en art finns här, det borde vara intressant nog för att vilja bevara den.

Var det du som kom med idén på en uppföljare eller kom initiativet från förlaget?

Min engelska förläggare blev ganska förvånad när jag sade att jag hade ett nytt manus på gång. Han trodde att det bara skulle bli en enda, humletematisk bok. Det var ju lättare att skriva boken om humlor för det har varit mitt arbetsområde i tjugo års tid. Och det kommer mera! Jag håller just nu på att avsluta ett nytt manus. Det ger ett mer globalt perspektiv på biologisk mångfald men med lite av ett bi/humle-perspektiv igen. Den kommer antagligen heta Bee Quest. Den kommer utgå från resor jag har gjort till olika delar av världen för att undersöka hur den lokala situationen för bin och humlor ser ut och de problem de står inför. Jag har bland annat varit i Sydamerika och i Kalifornien på jakt efter den senaste humlearten (Bombus Franklini) som antagligen försvunnit globalt.

Tror du humlan skulle kunna få rollen som en ikonisk art, i likhet med tigrar eller pandor?

Till viss del, i alla fall när det kommer till insekter. De är nog, kanske tillsammans med fjärilar, toppkandidaterna bland de insektsarter som människor bryr sig om. Det är väl för att vi gillar färgglada och pälsiga djur. Det är förstås också en skillnad i att humlorna finns omkring oss, tigrar och pandor är svåra att få se i det vilda om du inte har mycket pengar och tid. Den sista tiden har det kommit många böcker om bin och det står mycket i media om dem. Hoppas intresset håller i sig.

Har du några andra populärvetenskapliga böcker att rekommendera?

Jag gillade verkligen The Fly Trap av Fredrik Sjöberg (Flugfällan på svenska, nominerades till Augustpriset för bästa fackbok 2004). Det är en märklig självbiografisk berättelse om att vara besatt av blomflugor, utspelar sig på en liten ö utanför Stockholm och samtidigt berättar den historien om entomologen René Malaise. Det är den mest intressanta boken jag läst om insekter på länge. Den mest lästa boken om bin just nu är antagligen The Bees av Laline Paull. Det är en roman vars huvudkaraktär är ett bi. Det är en väldigt antromorfologiskt (människan omvandlad till ett djur) sätt att se på världen från ett bis ögon.

Det finns en roman av en av Sveriges mest kända författare (Torgny Lindgren) som heter Hummelhonung och i den äter vissa karaktärer humlors honung. Görs det någonstans i den riktiga världen?

Det sägs att folk åt mer hummelhonung innan sockret blev tillgängligt överallt. Jag har hört historier om att när man förr slog hö med lie och ibland kom över ett humlebo så kunde arbetarna ta sig lite honung. Men jag vet inte hur vanligt det var. Jag har prövat det, det smakar ungefär som bihonung men humlorna producerar inte så mycket, bara några teskedar per bo.

Similar Posts:

• På spaning efter en minskande mångfald
• Ett brandtal för småkrypen
• Engagerande humor och allvar
• Om insekternas annalkande apokalyps
• Spretig men inspirerande entusiastskildring

Sara Stridsbergs text ”American Hotel” är ett exempel. Som så ofta uppehåller hon sig vid likgiltiga och sorgliga skepnader med amerikanska namn som tilltalar sina föräldrar med förnamn. Temat uppfyller hon genom att låta berättelsen utspela sig i en spökstad. Det känns som om man har läst den här berättelsen av henne innan eftersom den är förvillande lik det mesta hon tidigare skrivit, dock utan att ha samma styrka.

En annan text som gör mig fruktansvärt besviken är Aase Bergs och Fredrik Sjöbergs gemensamma novell ”Vladimir Putin tror inte på spöken”. Det är en raljerande text, alldeles för uppskruvad och forcerad, en sorts associationslek på speed:

En vacker landsortskyrka, perfekt för alla som är sugna på att bli så där lite lagom andlösa inför de tomma träbänkarnas tyranni och avbetald för så längesen att ingen längre kan minnas hur byggherren beskattade församlingsborna ner till kräldjurens håglösa bottenläge (dybotten, längtan).

Det finns givetvis även bra texter i samlingen, annat vore konstigt. Den enda text som faktiskt ger mig kalla kårar är Valério Romãos ”Hur vi fick tillbaka vår mor” som handlar om en familj i totalt förfall. Den döda modern hemsöker familjen på fler sätt än ett och uppenbarar sig i den ena sonen.

Efter hand blev min bror allt mer auktoritär och oresonlig. Han befallde oss att klä på oss, klä av oss, borsta tänderna och sköta hushållssysslor och han gjorde det aldrig med sin egen röst utan alltid med vår mors och den rösten behöll han ända tills han kom till skolan, där han till sitt förtret tvingades tala som en trettonåring med andra trettonåringar hela dagarna.

En annan fantastisk text, som dock har lika lite att göra med temat som Stridsbergs, är Janine di Giovannis ”De dödas bok” som handlar om en journalists upplevelser av belägringen av Sarajevo. Det är en stark text, full av skuld och sorg. Brevnovellen ”Det sista vi behöver” av Claire Vaye Watkins är stark också den. Den förhåller sig till temat på ett lite mindre löst sätt än de flesta andra. Thomas Grey skriver brev till Mr Moser, en man vars brev och mediciner Grey funnit vid ett bilvrak. Det är en skickligt skriven novell med ett svårtolkat slut.

Trots att jag känner mig snuvad på spökhistorier och trots en del av bidragens kvalitet finns det alltså pärlor innanför Grantas pärmar. Dock kan man inte beskriva dem rättvist utan att också avslöja för mycket. För den som vill ge Grantas spöknummer en chans vill jag verkligen rekommendera ovanstående bidrag, med eller utan spöken.

Similar Posts:

• Fördjupad bild av ”mamma”
• En ny erotisk ungdomslitteratur
• Maktlysten spökhistoria
• Tidskrifter jag umgås med
• Varken fantastiskt eller fantastiskt

Det är bokreatider, och sällan har jag väl varit så glad att över att bo i en stad som fortfarande har oberoende bokhandlar. Bortsett från Stockholms många fina antikvariat, är de mindre boklådorna de absolut bästa ställena för att hitta lite vad som helst i litteraturväg. I Söderbokhandeln på Götgatsbacken går det, till exempel, en frusen eftermiddag efter jobbet, att snubbla in ledsen i hågen och komma ut en halvtimme senare med allt från handböcker i trädgårdsodling till den där diktsamlingen du hade glömt att du ville läsa. Nätbokhandel i all ära, men inte mycket slår de spontana läsinfallen som uppstår i de fysiska bokhandlarna och på biblioteken.

Den här veckan började med att Josefine hade läst Alltid för er av Gunilla Lindh. En outsägligt stark berättelse om bli lämnad ensam med tre autistiska barn.

Cecilia skriver om Fredrik Sjöbergs Ge upp i dag – i morgon kan det vara för sent. Den innehåller konstnärsbiografier över Lotte Laserstein och Olof Ågren. Genom biografierna och deras konst speglar Fredrik Sjöberg sina egna tankar om konstnärslivets våndor.

Tone har läst Ma – Ida Börjels senaste diktsamling. En fantastiskt diktsamling, väl värd att läsa, tycker Tone.

Joel skriver om Höglandet av Steinar Bragi. En isländsk skräckthriller som Joel ger en 6:a i betyg. Läs mer om vad han tyckte senare i veckan.

Annika tar sig an Patrik Wiréns Revolten Rörelsen Refused, som hon till största del upplever som nostalgi.

På lördag uppmärksammar vi Internationella kvinnodagen och Ella skriver om Kerstin Thorvall Book Club – eller Det mest förbjudna 2.0, en antologi om att bli medelålders som kvinna, om förluster och frihet och en del fysiskt klafs. Den bjuder både på befriande skratt och berörande livsvisdom, men hade tjänat på att vässas. Det blir också en del tips ur arkivet!

Similar Posts:

• Veckan på dagensbok.com
• Roffare och och andra monster
• Mångbottnad klaustrofobi
• Melankolisk fråga med hoppfullt svar
• Refused Revisited

Fredrik Sjöberg skriver om konstnärerna Olof Ågren (1874-1962) och Lotte Laserstein (1898-1993), två bortglömda konstnärer från början av 1900-talet. Den röda tråden i deras liv som Sjöberg verkar främst intresserad av att skildra är hur världen liksom krymper ju längre livet går. Möjligheterna sinar både på grund av ålder, av historiska omständigheter och missmod. Främst är Sjöberg intresserad av att spegla sig i dem, att lyfta fram just de sinande möjligheterna och den tappade konstnärsgnistan.

Olof Ågren hade några utställningar i början av seklet och verkar ha umgåtts med de konstnärer vi fortfarande minns från den tiden. Han utbildar sig i Paris och han reser omkring i Europa och lever konstnärsmyten. Sedan återkommer han till Sverige, gifter sig och köper en liten gård i Småland och ger upp idén om konstnärslivet.

Lotte Laserstein levde ett konstnärsliv i Berlin men som judinna blev hon förbjuden att verka i sin hemstad. Hon flyttade till Sverige innan kriget bröt ut och försörjde sig främst genom porträttmålningar. Hon lyckas aldrig riktigt komma tillbaka till den banbrytande konst hon hållit på med i Berlin. Laserstein lämnar Stockholm och bosätter sig i Kalmar och hennes konstsamling glöms sakta bort.

Sjöbergs beskrivning av konstnärerna ställer frågan om när det är dags att ge upp sina konstnärsambitioner? När är det dags att inse att det inte blev något av alla de drömmar man haft? När skall man i stället försöka finna lyckan i andra delar av livet? Tonfallet är melankoliskt men svaret är hoppfullt.

Similar Posts:

• Vecka 10 på dagensbok.com – Lyrik, högland och Internationella kvinnodagen
• En vacker biografi om Bruno Liljefors
• En bildvärld att leva tillsammans med
• Er ist ein Berliner
• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp