Shakespeares Macbeth fångade det här temat i en ödesmättad medeltida miljö, med borgar och tronpretendenter, åskväder, dimmiga hedar och häxor kraxande vid sina kittlar. Den norske thrillerförfattaren Jo Nesbø tar oss istället med till en namnlös (fast kritiker har fastslagit Glasgow), nedgången stad på 1970-talet och dess korrumperade polisväsende.

Till William Shakespeares 400-årsjubileum härom året lanserade förlaget Hogarth (i ett internationellt samarbete med ett 20-tal andra förlag) en serie nytolkningar av hans pjäser. Först ut var Jeanette Wintersons version av En vintersaga och Howard Jacobsons Köpmannen i Venedig. Därefter kom Anne Tylers Så tuktas en argbigga och Margaret Atwoods Stormen. Bland kommande titlar finns Tracy Chevaliers tolkning av Othello, Edward St Aubyns av Kung Lear och Gillian Flynns av Hamlet, men den här gången har turen alltså kommit till Jo Nesbø och Macbeth.

Här börjar Macbeth som den hårdföre men hygglige chefen för en insatsstyrka, Gardet, inom stadens poliskår. En genomkorrupt polisdirektör har ersatts av en ny och rättskaffens, Duncan, som lovar att rensa upp i träsket. Efter ett stort tillslag mot det lokala motorcykelgängets droghandel utnämns denne Macbeth till ny chef för ”orgbrott”, avdelningen för organiserad brottslighet.

Det skulle han inte ha gjort. Macbeth, eller kanske framför allt hans älskade, kasinoägarinnan Lady, får lust för nästa steg på karriärstegen. Ja, inte bara nästa, förresten. Macbeth och Lady vill snart ha kontroll över hela staden, och de skyr inga medel för att skaffa sig det.

Inte bara omslaget för tankarna till Frank Millers Sin City. Hela Macbeth har något serietidnings-noir, larger-than-life över sig. Glasgow eller inte; miljön är framför allt dystopisk. Fabrikerna är nedlagda, tåget har slutat gå, kriminaliteten och missbruket är det enda som frodas. Våld, maktspel och utnyttjande tränger ut de flesta andra mänskliga relationer. Alla konspirerar mot alla.

Det finns heller ingen ände på det bagage karaktärerna släpar runt på, och kanske är det min största invändning mot Nesbøs tolkning. Shakespeares Macbeth har en tyngd, en suggestiv mystik just i att den lämnar så mycket åt fantasin. Nesbø lyfter istället upp allt till ytan, låter ingenting vara osagt om karaktärernas traumatiska barndomar och det ena med det andra. Ingenting lämnas riktigt osagt – och följaktligen finns heller ingenting kvar att upptäcka under ytan.

Similar Posts:

• Winterson gör en cover
• Vem var Shakespeare?
• Demokratin och döden
• Läsning är farligt
• Stockholmarnas roman 2004

Så kände jag vid läsningen av Bernard-Marie Koltès roman Flykten till häst – långt in i staden. Total harmoni. Allting som spelar någon roll i en roman stämde – plot, språk, karaktärsutveckling. Jag tycker egentligen inte om att hylla böcker. När någonting är så bra reduceras läsupplevelsen till en känsla, och det enda jag vill skriva i den här recensionen är egentligen GUDVADBRAGUDVADBRAGUDVADBRALÄSDENNU! Men det kan jag inte, så här följer mitt tafatta försök att beskriva Koltès storhet.

I romanens centrum finns Chabanne, Cassius, Félice och Barbra. Koltès skildrar deras tragiska tillvaro i en dunkel och förtärande storstadsmiljö. Leif Zern liknar i förordet till romanen stämningen i Koltès roman vid den som man finner i film noir. Och visst, det är en delvis rättvis jämförelse. Men där man i film noir får följa med till dessa nedgångna urbana miljöer i sällskap av en hjälte tar Koltès istället med oss via insidan, rakt in i det skitiga och söndertrasade, och utan någon Bogey som städar upp i slutskedet. Det är mörkare och råare än film noir, den närmsta jämförelsen ligger i Frank Millers Gotham City eller kanske till och med Sin City. Det är mörkt, korrupt och fantastiskt väl skildrat via de fyra huvudpersonernas sammanknutna öden.

Hos Miller handlar det dock nästan alltid om karikatyrer, och här skapar Koltès ännu mer djup i sin stad genom att låta sina figurer bli riktiga karaktärer. Trots att de lever i en stenkall tillvaro är de inte hårda, varken på in– eller utsidan. Omgivningarna de rör sig i har satt sina spår i dem trasat sönder dem i bitar som varken de själva eller någon annan kan foga samman. Men det blir aldrig övertydligt, aldrig svulstigt, aldrig Kent-deppigt, utan Koltès har en sådan respekt och förståelse för sina karaktärer som låter läsaren förstå att han aldrig skulle förnedra dem på det sättet.

Koltès är egentligen mest känd som dramatiker, vilket blir väldigt påtagligt genom romanen. Tydligast blir hans förflutna i de passager som helt och hållet drivs av dialog, och där bara enkla beskrivningar av de talandes grimaser, rörelser eller tonlägen bryter av konversationen. Det är en fröjd att se hur han med hjälp av sådana enkla "scenanvisningar" sätter tonen för ett passage och sedan för det vidare endast med hjälp av den mästerligt ihopsnickrade dialogen. Och dessutom får det att funka – i en prosatext!

Dessutom står dessa dialogbaserade partier aldrig ut som en del skild från resten av romanen. Det blir aldrig collageartat, utan här har man att göra en mästerlig författare. Han fogar samman lyrik, dramatik och prosa och skapar, helt obehindrat, någonting som väldigt få författare faktiskt har – en helt egen stil. Vartenda ord, varje mening är exakt där den ska vara, att ändra någonting hade varit som dra ut fel pinne vid plockepinn.

Slutligen måste det sägas (utan den minsta gnutta elitism) att det här inte är en bok för vem som helst. För att uppskatta det Koltès gör vad gäller språk och stil måste man ha läst en del böcker. Men låt inte det skrämma bort någon, det här är en roman väl värd att upplevas!

Similar Posts:

• Desperata semesterfirare i finsk undergångssommar
• Fantasifull ansats, tråkigt resultat
• Årets roman är starkt lyrisk
• Detaljerat ruta för ruta
• Bättre innan man läser den…

Brin gillar inte heller alternativ historia. I alla fall inte sådan som har med nazisternas seger i andra världskriget att göra. Det känns så otroligt, säger han, de var ju sådana klantar. Det skulle krävas mer än en enstaka händelse i historien för att man skulle ha kunna förhindra det som hände. The Life Eaters handlar om en sådan händelse. Tänk om judeutrotningen och massmorden inte bara var den galna handling det ser ut att ha varit? Tänk om det fanns ett annat mål? I Brins tappning är detta mål nekromanti? Genom morden på miljontals människor väcker man de gamla asagudarna till liv för att slåss på sin sida. Det skulle kanske kunnat ändra på krigets utgång. Kanske, för som det visar sig är inte ens gudarna allsmäktiga. Frågan är om de ens är verkliga?

Jag kommer att tänka på en scen ur Alan Moores Top 10 där gudarna spelar ut sina dramer bara för att sedan börja om från början igen. Gudarna har sin roll att spela och så även i The Life Eaters där de är lika mycket styrda av våra förväntningar på dem som vi är styrda av gudarna själva. Vem bestämmer egentligen spelreglerna och vad är verkligt? Kluriga frågor som jag inte är säker på får ett ordentligt svar men jag njuter verkligen av resan.

Asarnas tal skrivs med versaler och har o utbytt mot ø genomgående. Små detaljer som bidrar till helheten på ett bra sätt. Själva den mörka vikingakänslan infinner sig bra när asarna är med. Scott Hampton har lyckats bra såväl med detta som med helheten, ett imponerande arbete. Med meriter som Batman, Sandman och Hellraiser i bagaget väntar man sig inget annat. Jag har lite svårt för denna typ av illustrationer och föredrar oftast Frank Millers hårda tusch men den här gången fungerar det väldigt bra. Det var helt rätt artist för projektet.

Lite roligt är att ännu en gång se att Sverige figurerar i historien. Mindre roligt är att vi verkar ha blivit erövrade av tyskarna. Historien börjar med en hemlig operation på Gottland där målet är att man ska döda några asar. Inte det lättaste.

Brin kan inte riktigt hålla sig från att namedroppa lite men vem kan väl det å andra sidan? En Admiral Heinlein figurerar redan i den ursprungliga novellen och det är mycket riktigt en tribut till Robert A. Enligt Brin avslutade Heinlein inte sin militära karriär på grund av tbc utan fortsatte att stiga i graderna.

Det är både roligt och intressant att en erkänd författare som Brin ger sin in i seriernas värld. Jag hoppas det är en trend och jag hoppas det är en uppåtgående sådan.

Similar Posts:

• Boken duger men filmen suger
• Slit-och-släng-människor
• Imponerande historiebeskrivning
• Tänk om, tänkte Harry Turtledove
• Fullständig backup i bakfickan

Frank Miller är en minst lika god historieberättare. Han har många lyckade historier bakom sig, nattsvarta "Sin city", några otroligt suveräna Daredevil-serier och så mästerverket "Batman: Mörkrets riddare". Älskad, omtalad, prisbelönt – Millers serieroman är en klassiker som än idag håller stilen. Jag har läst den ett antal gånger och imponeras lika mycket varje gång.

Till skillnad från King som skapar alla sina karaktärer, jobbar Miller ofta med sådana som andra skapat, men ger dem nya drag, nya egenskaper, nya känslor. Ofta blir karaktärerna mer mänskliga och visar mer känslor. Miller låter sina karaktärer svettas, blöda och bli förbannade. Han gjorde det med Daredevil och han gjorde det med Batman.

Millers Batman är inte den där slanke detektiven från 70-talstidningarna, ej heller en playboyhunk i svart gummidräkt som i 90-talets filmer. Millers Batman är gammal gubbe. Ett argt och kantigt muskelberg som andas aggression och svettas bitterhet. Det är en makalös karaktär, helt i en egen klass.

Jag gillade visserligen den där slanka detektiven som var smart och klurade och löste problem på logiska sätt. Millers Batman är i grund och botten samma figur men han har uppenbarligen ledsnat på att vara logisk och eftertänksam. Ska något göras så finns det ingen tid att ödsla. Kavla upp ärmarna och kör hårt!

När boken inleds presenteras vi för ett framtida Gotham City. I staden härjar mutantgäng, våld och mörker är vardag och den gamla beskyddaren Batman har inte setts till på 10 år. Bruce Wayne är en bitter gammal man som nästan tar livet av sig i ett bilrace. Han har sett sin stad gå i spillror och är rent ut sagt less på skiten.

Och på något sätt kan han dock inte låta bli att göra comeback. Detta möts av blandade känslor. Jobbar Batman med polisen eller mot dem? Motarbetad och hatad tar Batman upp kampen mot mutantgängen och passar också på att ha en slutlig uppgörelse med sin ärkenemesis Joker.

På vägen ansluter sig en ny, en tredje Robin. Det är en ung, ung flicka som på eget initiativ tar på sig den gul-grön-röda dräkten för att hjälpa Batman. För de som inte hängt med i Robinhistorien så hette den första Robin egentligen Dick Grayson, en pojke som liksom Bruce Wayne förlorade sina föräldrar som ung. Wayne tog hand om Dick Grayson och utbildade honom till Robin. Efter en tid tröttnade Dick Grayson på att stå i skuggan och slutade vara Robin. Batman hittade då en kriminell yngling vid namn Jason som blev den nye Robin. Men Jason dog under ett uppdrag och det var i samband med det som Batman drog sig tillbaka.

Den nya Robin är alltså en ung flicka och Batman anklagas genast för barnarov. Han har alla emot sig. Media, så väl som polisen. Den gamla polischefen Jim Gordon kan inte längre försvara sin vän och pensionerar sig till förmån för den unga kvinnan Ellen Yindel vars huvudsakliga uppgift är att få fast den kriminella Batman. Och den uppgiften är hon inte ensam om att ha.

Batmans gamle vapendragare Superman glider in i serien på ett fullständigt lysande sätt. Clark Kent har inte åldrats ett år och är nu totalt korrumperad och styrd av den amerikanska regeringen. I en rad serierutor förvandlas en vajande amerikansk flagga över till det klassiska Superman S:et för att understryka detta faktum.

När Superman sedan gör entré i själva handlingen gestaltar Miller detta på det mest geniala sätt.

Ett fett blått streck.

Att ingen tänkt på det tidigare.

Ett fett, jävla blått streck.

Självklart är det så att världens snabbaste superhjälte inte ska synas av vanliga människor och om den där nya Supermanfilmen som det tjatats om länge någon gång blir av så hoppas jag att de gestaltar Superman på detta sätt.

Nåväl – jag ber om ursäkt för sidospåret – gode Superman får i uppdrag att ta tag i den onde Batman och ruska lite vett i honom. Problemet för Superman är dock att Batman – förstås – ledsnat på sin mesige gamle kollega och inte tänker ge vika för politiska påtryckningar. Det hela eskalerar i en slutgiltig fight mellan de gamla vännerna. Men hur ska en vanlig människa av kött och blod kunna mäta sig mot värdens starkaste superhjälte?

Även om "Batman: Mörkrets riddare" är en lång historia så är det ganska tydliga övergångar mellan olika huvudhistorier. Lite rörigt kan man tycka men Miller är en otroligt skicklig berättare. Serien är otroligt filmisk i sitt utförande. Historien berättas detaljerat ruta för ruta, nästan som om det skulle vara storyboardteckningar som omarbetats till en serieroman. Det är därför inte så överraskande att planer på att filma historien (givetvis med Clint Eastwood som den åldrade Batman) har funnits länge, men inget har hänt.

Och tur är väl det. Det finns inte en regissör som kan göra denna historia rättvisa. Den berättas i sin ultimata form av Frank Miller. Låt det så förbli.

Similar Posts:

• Gudarna på nazisternas sida
• Perfektion i bokform
• The Scottish play goes neo-noir
• Är Batman en seriefigur eller en superhjälte?
• En del dårar lurar sig själva, antar jag