Men den här boken visar att alla försök att förneka, skyla över, bagatellisera eller romantisera är falska. Samtidigt berättar den om den svenska nazismens historia under 1930- och 1940-talen.

Andreas Gedin har gjort en noggrann och lidelsefri undersökning, i arkiv, förundersökningar, brev och dagböcker. Jag kände inte till Christer Strömholm sedan tidigare men han beskrivs som en av de främsta svenska fotograferna under 1900-talet. 1997 fick han Hasselbladpriset. Det har författats åtskilliga förord till utställningar och fotoböcker med fotografens verk. Effektfullt redovisar Andreas Gedin hur de texterna tenderar att förminska det minst tretton år långa nazistiska engagemanget som Christer Strömholm hade och som tog honom långt utanför lagens gränser.

Han var så kallad Lindholmare och medlem i Nordisk ungdom, ungdomsavdelningen till Nationalsocialistiska Arbetarepartiet. Han hissade hakkorsflaggan på Folkets Hus i Stockholm. Han gjorde inbrott hos politiska motståndare och stal medlemsregister som senare hamnade i de tyska nazisternas händer. Han gömde en norsk krigsförbrytare som efter kriget försökte ta sig till Sydamerika.

Vi behöver fler sådana här böcker. Det är ett problem att så många kommer undan med bortförklaringar av allt från så kallade aktivklubbar (kamratskap och fysisk träning) till terrordåd (ensamma galningar) och förråat debattklimat (alla är lika goda kålsupare). Christer Strömholm gick bort för över 20 år sedan. Hans nazism, föremålet för bokens undersökning, är i mina ögon mest intressant som fallstudie. Varför har det varit så viktigt och lockande att släta över? Underlättade apologeterna för den upphöjde konstnären att undvika avbön? Vilket värde har den typen av uttryckliga personliga avståndstaganden som i Strömholms fall uteblev?

Problemet är egentligen inte att en enskild person har nazistiska värderingar utan att det är ett strukturellt fenomen som många vägrar erkänna. Förra året hade vi i Sverige haft 100 år av obruten nazistisk organisering, något som tidskriften Expo uppmärksammat. Till skillnad från Tyskland har vårt samhälle aldrig gjort upp med denna historia. Den är fortfarande aktivt förtigen, överslätad, bortförklarad. Det är en av orsakerna till att öppet rasistisk politik återigen lockar väljare till valurnorna. Men numera är det andra främlingar än judarna som pekas ut som roten till ”folkets lidande”.

Similar Posts:

• Kvinnor i en antifeministisk rörelse
• Relativt trovärdigt
• Och allt som finns kvar ryms i en låda från Ikea
• Bilder av minnen
• Ett fotografliv

Parfit växte upp som son till två missionärer och ärvde deras övertygelse om moralens objektivitet. Trots familjens begränsade ekonomiska resurser fick han en elitutbildning vid Eton och senare Oxford, där han kom att stanna resten av sitt liv. Den unge Parfit var briljant inom många områden, inklusive poesi, matematik, teater och satir, vilket står i skarp kontrast till den monomana filosof och fotograf han senare blev.

För den bredare allmänheten är Parfit kanske mest känd för sitt tankeexperiment om teleportering, inspirerat av tv-serien Star Trek. I detta experiment ställs frågan om vad som händer med ens identitet när alla delar av ens kropp förstörs på jorden och sedan återuppbyggs på en annan planet. Om något går fel och kroppen på jorden inte förstörs, men en kopia dyker upp på Mars, vem är du då? Detta experiment utmanar vår förståelse av identitet och har paralleller med buddhistiska tankegångar.

Som läsare kan man reflektera över huruvida Parfits enorma begåvning hade kunnat användas på andra sätt, exempelvis inom naturvetenskapen. Kanske kunde han ha gjort upptäckter som direkt gynnat mänskligheten. Samtidigt har hans filosofiska arbete lagt grunden för rörelser som effektiv altruism, som strävar efter att vetenskapligt maximera sitt välgörenhetsarbete, exempelvis genom att distribuera myggnät i Afrika för att bekämpa malaria.

I biografins slutparti spekulerar Edmonds om Parfit möjligen hade Aspergers syndrom, med tanke på hans invanda och excentriska beteenden. Det är dock svårt att sammanföra den unge och den äldre Parfit. Edmonds poängterar att sådana egenskaper kan utvecklas och bli tydligare över tid.

Edmonds gör ett utmärkt jobb med att förklara Parfits komplexa resonemang, och Fri Tanke förlag fortsätter att sprida kunskap till en bredare allmänhet med biografier om framstående tänkare som Gödel och Leibniz. Denna bok rekommenderas varmt till alla som är intresserade av filosofins utveckling i den anglosaxiska världen under de senaste 50 åren.

Similar Posts:

• En förutsättning för att förstå vår samtid
• En klok man summerar sitt liv
• Nittonhundratalets störste – en glimt
• Hur var det nu med det dunkelt sagda?
• O captain! My captain!

Elisabeth Ohlsons konstaterar själv i sin reflekterande text att fotografer inte släpps in så lätt på arbetsplatser som de kanske gjorde förr i tiden, och framförallt inte för att fota hur och vad de själva vill. Det gör att fotona i bok tvingas bli arrangerade: porträtt av arbetarna i fråga, varvat med foton från deras respektive arbetsplatser, men däremot inte spontana foton på när de fotograferade faktiskt utför sitt arbete.

Desto viktigare då att fotona kombineras med intervjuerna av Annica Carlsson Bergdahl. Här får de porträtterade arbetarna själv komma till tals om sitt arbete. Det handlar för vissa om kreativitet och arbetsglädje, om stimulerande arbetsuppgifter och meningsfull sysselsättning. För andra är erfarenheten snarare att det – med exempelvis automatisering inom vissa branscher – blir allt mindre utrymme för kreativitet och stimulerande uppgifter, och att de istället exempelvis upplever sig allt mer som ett bihang till maskiner och apparater. En sak som slår mig som läsare är också hur många som fokuserar på just kroppsligheten i arbetet: på tröttheten och utmattningen, på olyckorna de har varit med om, på skadorna de har åsamkats av arbetet, och – inte minst – tvivlet på huruvida de alls kommer kunna arbeta hela vägen fram till pensionering.

Det här är en viktig bok. I likhet med flera av de intervjuade önskar jag att politiker som förespråkar höjd pensionsålder och liknande försämringar skulle försöka förstå och leva sig in i hur det är att arbeta med kroppen ett helt liv. Den här boken kan vara ett sätt att göra det.

Bokens format gör dock att fotona inte tillåts bli så stora som man kanske hade önskat i vissa lägen. Men misströsta inte – fotona ingår också i en vandringsutställning i ABF:s regi, som kommer turnera runt landet åtminstone under 2021 och 2022. Fotona är absolut snygga, så jag rekommenderar verkligen alla som är intresserade av det här temat att inte bara skaffa boken, utan också besöka utställningen om den kommer till någon plats i er närhet.

Similar Posts:

• Svensk industrihistoria förevigad
• Kapitalismen och dumheten
• Vad Lever Man För?
• Arbetare i alla länder, förena er…