Du hade gett ut två böcker innan Galen i humlor, vad var det som fick dig att testa en annan sorts berättarstil?

Böckerna jag hade skrivit innan var ganska tråkiga, akademiska kursböcker mest skrivna för biologistudenter. Så idén med att skriva Galen i humlor och uppföljaren (Galen i insekter) är att nå ut till en större skara. En stor del av min forskning nuförtiden handlar om varför bin och humlor försvinner och vad vi kan göra åt det. Så böckerna är en sorts verktyg för att få folk intresserade av humlor och bin. Och roligt nog har det gått väldigt bra än så länge.

Tror du att dina böcker har haft en politisk inverkan?

Om jag bara visste det. Det är svårt att fånga politikers uppmärksamhet. Jag har varit involverad i debatten om pesticidgruppen som kallas neonikotinoider eftersom mitt labb har gjort en hel del studier kring dem vars resultat innebär att jag tror att de har spelat en stor roll i varför antalet bin och humlor har minskat. Den engelska regeringen har inte velat lyssna. Det har stått mycket om neonikotinoider i media, och ämnet tar upp en del plats i Galen i insekter. EU har upprättat ett tvåårigt stopp för de här bekämpningsmedlen och sedan dess har det kommit fler forskningsrapporter som understryker farorna med dem. Den mest intressanta kom faktiskt från en grupp forskare i Lund. Den engelska regeringen har motsatt sig ett förbud och har skygglapparna på. För några veckor sedan var jag inbjuden för en föreläsning i parlamentet, det utlovades att det skulle komma minst hundra politiker. De som arrangerade det hade bokat en stor sal och hade satt upp en stor banderoll med ett bi och texten Rädda bina på. Och så började en lång rad politiker köa in för att bli fotograferade framför banderollen. Samtidigt försöktejag göra min röst hörd från talarstolen men de lyssnade inte utan stod bara i kön och pratade med varandra. Så snart de hade fått sitt foto taget lämnade de rummet. De verkade inte överhuvudtaget intresserade av att få reda på senaste fakta. Jag blev så desillusionerad efter den erfarenheten. Det hela kändes så ytligt. De hade chansen att lära sig något användbart om miljön men brydde sig inte.

Berätta om Galen i insekter.

Den är mycket bredare, den handlar inte om humlor och bin även om de dyker upp på några ställen. Men det är delvis en berättelse om en äng i Frankrike och att försöka göra den till något av ett naturreservat och hur den därigenom koloniserats av varelser av alla möjliga sorter. Historien om ängen blir en grund för att berätta om en massa viktiga miljöfrågor. Bin och humlor är som en fot i dörröppningen, för det är väldigt enkelt att förklara för folk varför de är viktiga som pollinatörer. Så sedan försöker jag förklara att det handlar inte bara om bin utan en massa andra arter som utför massa ekosystemtjänster som är avgörande för vår framtid och vår överlevnad. Flugorna som bryter ner dynga, maskarna som tar hand om jorden och alla andra. Och många arter har vi ingen aning om vad de gör men chansen är stor att de har en viktig roll att spela, trots att vi inte har upptäckt det än och därför borde vi ta vara på dem. Om vi förlorar arter och sedan kommer på vad de var användbara för kan vi inte få tillbaka dem så det är klokt att jobba för att hålla kvar så många vi kan. Det är lite sorgligt att bara vilja bevara arter för att vi har nytta av dem, det kan vara ett bra argument men samtidigt tycker jag att alla organismer har lika stor rätt att leva här på planeten som vi. Det borde räcka att en art finns här, det borde vara intressant nog för att vilja bevara den.

Var det du som kom med idén på en uppföljare eller kom initiativet från förlaget?

Min engelska förläggare blev ganska förvånad när jag sade att jag hade ett nytt manus på gång. Han trodde att det bara skulle bli en enda, humletematisk bok. Det var ju lättare att skriva boken om humlor för det har varit mitt arbetsområde i tjugo års tid. Och det kommer mera! Jag håller just nu på att avsluta ett nytt manus. Det ger ett mer globalt perspektiv på biologisk mångfald men med lite av ett bi/humle-perspektiv igen. Den kommer antagligen heta Bee Quest. Den kommer utgå från resor jag har gjort till olika delar av världen för att undersöka hur den lokala situationen för bin och humlor ser ut och de problem de står inför. Jag har bland annat varit i Sydamerika och i Kalifornien på jakt efter den senaste humlearten (Bombus Franklini) som antagligen försvunnit globalt.

Tror du humlan skulle kunna få rollen som en ikonisk art, i likhet med tigrar eller pandor?

Till viss del, i alla fall när det kommer till insekter. De är nog, kanske tillsammans med fjärilar, toppkandidaterna bland de insektsarter som människor bryr sig om. Det är väl för att vi gillar färgglada och pälsiga djur. Det är förstås också en skillnad i att humlorna finns omkring oss, tigrar och pandor är svåra att få se i det vilda om du inte har mycket pengar och tid. Den sista tiden har det kommit många böcker om bin och det står mycket i media om dem. Hoppas intresset håller i sig.

Har du några andra populärvetenskapliga böcker att rekommendera?

Jag gillade verkligen The Fly Trap av Fredrik Sjöberg (Flugfällan på svenska, nominerades till Augustpriset för bästa fackbok 2004). Det är en märklig självbiografisk berättelse om att vara besatt av blomflugor, utspelar sig på en liten ö utanför Stockholm och samtidigt berättar den historien om entomologen René Malaise. Det är den mest intressanta boken jag läst om insekter på länge. Den mest lästa boken om bin just nu är antagligen The Bees av Laline Paull. Det är en roman vars huvudkaraktär är ett bi. Det är en väldigt antromorfologiskt (människan omvandlad till ett djur) sätt att se på världen från ett bis ögon.

Det finns en roman av en av Sveriges mest kända författare (Torgny Lindgren) som heter Hummelhonung och i den äter vissa karaktärer humlors honung. Görs det någonstans i den riktiga världen?

Det sägs att folk åt mer hummelhonung innan sockret blev tillgängligt överallt. Jag har hört historier om att när man förr slog hö med lie och ibland kom över ett humlebo så kunde arbetarna ta sig lite honung. Men jag vet inte hur vanligt det var. Jag har prövat det, det smakar ungefär som bihonung men humlorna producerar inte så mycket, bara några teskedar per bo.

Similar Posts:

• På spaning efter en minskande mångfald
• Ett brandtal för småkrypen
• Engagerande humor och allvar
• Om insekternas annalkande apokalyps
• Spretig men inspirerande entusiastskildring

Under ett torsdagsseminarium på Bokmässan diskuterade de tre och barnboksförfattaren Jujja Wieslander, vars serieversion av hennes karaktär Mamma Mu ingår i satsningen, serieformatets fördelar.

Josefin Svenske menade att all läsning är bra läsning, att alla oavsett ålder ständigt läser varierat och överallt, på mjölkpaket, böcker och tidningar. Och att vi behöver alla möjliga sorters barnserier, för olika tillfällen och faser i barnens liv. Loka Kanarp tänkte tillbaka på det hon själv fastnade för som barn, att man i serier kunde se handlingen utan att behöva förstå all text.

Några timmar senare möter jag upp Loka nere på mässgolvet. Vi tar oss en trappa upp för att fly bokmässans sorl och slår oss ned i ett par färgglada fåtöljer för att prata mer om bild och berättande för äldre och yngre.

Loka Kanarp på Bokmässan 2015. Foto: Björn Schagerström

Ville du prata om några särskilda teman i Katten & Ekorren på Sommarön?

Ja, jag började med att komma på karaktärerna. Det var när jag gick på Konstfack, på grafisk design och illustration. Då hade vi en bilderbokskurs och en skrivövning då man skulle tänka tillbaka på sin barndom och skriva om sig själv som barn. Då fokuserade jag på det lite försiktiga barnet, att vara ängslig och blyg och sådär. Utifrån det så gjorde jag kattkaraktären och så gjorde jag Ekorren som är mer som de vänner jag hade som liten, som var mer som motsatsen, busiga och fick saker att hända. Temat är väl egentligen rädslor och själva Sommarönstoryn är inspirerad av en resa som jag gjorde till Thailand precis efter kursen. Då var jag väldigt rädd för olika saker, som att åka moppe och båt, olika fordon, haha. Och när jag skulle snorkla skadade jag mig, vilket också är med i boken. Så det är väldigt inspirerat av mitt eget liv.

Finns det några barnserier som du gillar särskilt mycket?

Sara Olaussons serieadaption av Loranga är väldigt vacker och bra överhuvudtaget. Don Rosas Kalle Anka-serier läste jag som barn men har läst om dom på nytt nu och dom är jag fortfarande väldigt förtjust i. Han har ju format mycket av Farbror Joakim och andra karaktärer. Jag gillar att det händer så mycket i hans serierutor, mycket slapstick och så i bakgrunden.

Kommer du ihåg när du gjorde din första serie?

Ja, jag gjorde seriestrippar som barn men jag minns inte så mycket av dom. Men sedan, när jag gick estetisk linje i gymnasiet, började jag göra självbiografiska serier, som skolarbete. När jag var liten, runt tio och framåt, läste jag mycket Larson och Ernie. Men så var också serierutorna i Kamratposten en stor grej för mig, med Cecilia Torudd, Eva Lindström och Gunna Grähs till exempel. Så jag blev inspirerad av KP att bli tecknare. Det kändes mer nåbart jämfört med Kalle Anka, som var i en stil där man inte såg att någon hade tecknat. När jag såg Eva Lindströms bilder, som hade en ganska naivistisk stil, så kändes det mer hemma.

Sedan återupptäckte jag serier när jag gick på gymnasiet och gick till Serieteket. Då hittade jag de självbiografiska serierna. Det fanns ju som en självbiografisk våg på nittiotalet i USA och Kanada, och så i Sverige också med Åsa Grennvall och Mats Jonsson. Och den stilen och de temana var väldigt nåbara och inspirerande för att man känner igen sig. För jag läste annat också, som Sandman (av Neil Gaiman) men just de här självbiografiska serierna gjorde att jag kände att jag kan göra något liknande. Sedan, när jag gick Serieskolan i Malmö, gjorde vi olika fanzines. Jag gjorde ett som hette Serier av Loka. Senare samlade jag några av de berättelserna i min första bok, Till mina vänner och ovänner.

Du har hoppat från bok till bok både genremässigt och bildstilistiskt. Från skräckromaner till fyrrutingar med nedslag i historien.

Ja, jag gillar att variera mig. Jag skulle nästan vilja vara som en del franska tecknare, som till exempel gör barnserier under ett namn och vuxenserier under en annan pseudonym.

Det finns också en sorts folkbildande gren av ditt serieskapande, som lyfter fram olika historiska personer och händelser, ofta med en feministisk udd. Vill du göra mer i den stilen?

Just nu vill jag nog inte göra faktaserier, men jag är intresserad av historia och historiska miljöer och det skulle jag nog vilja jobba med mer i en serieromanform framöver.

Förutom att skapa både bild och text i flera böcker har du illustrerat andras berättelser. Har du någon gång varit inne på att skriva en roman utan illustrationer?

Ja, jag skulle gärna göra det om jag hade förmågan, men jag tror att en anledning till att jag kom in på serier är att det känns så opretentiöst. Vem som helst kan plocka upp en kulspetspenna och göra det. Medan att skriva en roman har en mycket tyngre tradition så det tar emot lite mer att utforska det.

Du har ju avbildat en hel rad av Nobelpristagare för Expressen i samband med offentliggörandet av vem som vunnit. Har du någon favoritpristagare?

Helt klart Selma Lagerlöf, hon är en av mina favoritförfattare.

Vilken var den senaste serieboken som du blev helt såld på?

Loka Kanarp kommer på att tänka på en bok med en krånglig titel. Hon tar fram mobilen och börjar bläddra igenom sitt Instagramarkiv.

Hon citerar texten under bilden som visar omslaget på den amerikanska serieromanen:

”Sjukt bra var den. Alla måste läsa.” Unterzakhn av Leela Corman. De anhöriga av Pelle Forshed var också väldigt bra.

Loka, som i sin serie om Katten och Ekorren använt sig av stora bilderboksinspirerade uppslag, där serierutorna för stunden får stå tillbaka, visar också sin absoluta favorit från bilderbokshistorien:

Min vän Lage av Eva Lindström. Hon skickar med ett bonustips i En björnberättelse av Ann-Madeleine Gelotte från 1986.

PS. Nästa Katten och Ekorren blir en vinterberättelse med jultema. Till våren kommer Rabén & Sjögren fortsätta sin barnserieutgivning med en svit böcker, den här gången för åldern 9-12 år. DS.

Similar Posts:

• En utmärkt introduktion per sida
• Inget att läsa ensam hemma
• ”Stöt, älskling, stöt som en demon!”
• Rapport från textmässan
• ”Egentligen finns det ju inget man inte kan skriva om”

Alla dessa böcker har skapat en mängd frågor hos mig, och vad är då bättre än att vända sig direkt till källan för att få svar på det man vill veta? Kanske några av er har undrat samma saker? I så fall tror jag att ni kommer att bli lika nöjda som jag blev med svaren.

Vad läser du själv helst för böcker?
Jag läser främst litteratur jag själv skriver – technothrillers och science fiction. Överlag väldigt nischat, antingen genrer eller specifika författare.

Vad läser du nu?
Daybreak Zero av John Barnes.

Har du någon/några favoritförfattare/favoritämnen, både fack- och skönlitterärt?
Mina favoritförfattare är Ian Banks (och Ian M Banks) och Neal Stephenson. Inom facklitteratur är det svårare, antagligen Nicholas Nassim Taleb och Jared Diamond.

Hur ser din relation till dina läsare ut?
Det är alltid trevligt att träffa eller höra av från läsare. Mest sker interaktionen i sociala medier, i andra hand via e-post och annars vid signeringar och framträdanden. Det har hänt en handfull gånger att jag faktiskt fått papperspost också.

Du arbetar på en dystopisk science-fictiontrilogi som även har kallats techno-thriller. Går det ens att placera denna trilogi i en genre? Speciellt om man jämför med dina tidigare böcker, som ju var väldigt specifika. Finns det fördelar med att bli genreplacerad, eller är det bara irriterande?
Man kan nog placera Stjärnklarttrilogin i genren science fiction, även om den första boken kan läsas som en technothriller. Världens kanske mest framgångsrika science fictionförfattare, Michael Crichton lyckades med balansgången att inte bli klassad som SF. Fördel med att bli genreplacerad är att det kan nå ut till nya läsare, men nackdelen kan vara att just nischade genrer kan ha en väldigt speciell kultur hos läsarna. Speciellt inom SF.

Hade du redan tänkt ut hela trilogin när du började skriva första delen?
Vet du redan nu hur detta kommer att sluta?
Trilogin är uttänkt från början till slut. Det finns planteringar i första boken, som faller ut längre fram och det samma i andra boken. Jag vet hur det kommer sluta, men detaljarbetet sker inte förrän jag faktiskt skriver själva råmanus. En del perspektiv och karaktärers slutliga öde är inte avgjort, i de fall det inte är handlingens huvudspår. Så exakt vilka jag har ihjäl, förutom planerade dödsfall nödvändiga för handlingen, är lite osäkert.

Berätta gärna lite om din skrivprocess och ditt sätt att praktiskt genomföra en bokidé. Hur disciplinerad är du till exempel. Sådant är intressant.
Jag är en expert på att prokrastinera. Men jag håller mina deadlines, om det så kan innebära att jag skriver hundra sidor mellan jul och nyår.

Initialt stolpar jag upp handlingen i huvudet, fokuserat runt ett antal viktiga scener. Den processen tar 1-2 år och sker ofta när jag tränar eller jobbar fysiskt. Därefter brukar jag slänga ihop en form av kort synopsis att presentera för förlaget, och sedan gör jag en mer detaljerad synopsis kapitel för kapitel, där två eller tre meningar beskriver vad som händer. Så struktureras boken upp. Sedan är det bara att sätta sig ner och skriva. Ambitionen är ett kapitel om dagen, där jag inleder med att läsa och redigera det jag skrev sist, sedan skriva ett nytt kapitel, läsa igenom och redigera en första gång och sedan upprepa till jag är klar. I teorin kan jag på det viset skriva en bok på tre månader, men i praktiken tar det ett halvår då jag inte skriver varje dag.

Den första delen behandlade många intressanta samhällsrelaterade ämnen, medan andra delen till viss del tar en annan riktning. Om man tar in din bloggverksamhet i ekvationen, är du lite trött på att analysera samhället och lite mer sugen på att skriva mer renodlad fiktion?
Det finns ju viss samhällskritik och debatt även i andra boken. Vad är makt? Vad är demokrati? Kan man få något gratis? Frågor om kolonialismen, och även miljöförstöring och vår syn på t ex djur, men också hur mycket kan se ut om vi tar bort saker vi tar för givet idag.

Det känns som att du lägger ganska mycket tid på att göra grundlig research. Hur researchar man ens kring den teknologi som förekommer i böckerna?
Man får läsa på. Böcker, forskningsrapporter. Men fördelen med skönlitteratur är att man också får hitta på, så länge grunden är baserad i verkligheten.

Hur har Stjärnfall tagits emot av dina läsare?
Ris eller ros. Det finns de som avskyr vändningarna i boken och det finns de som tycker den är fantastisk. Mellanläget har jag inte sett speciellt mycket av.

Det redan hårt prövade folket möter ju i Stjärnfall ännu fler, och oväntade utmaningar. Hur tänkte du när du arbetade fram de här nya hoten/fienden?
Ibland måste man tillåta sig att ha lite kul. Spinna iväg i tangentens riktning. Finns vissa inslag av satir, men också en hel del bugningar åt både höger och vänster. Annars har jag hämtat inspiration från många håll – både historia och djurriket och mitt bibliotek med över 700 böcker.

Stjärnklart är ju mer bred och tilltalande för en ganska varierad läsekrets, medan Stjärnfall smalnar av något. Är detta medvetet från din sida, eller föll det sig bara så?
Det är medvetet. Stjärnfall kommer aldrig kunna bli lika bred som Stjärnklart, som träffar en nerv och säger mycket om dagens samhälle. Jag vill inte upprepa mig. Det finns en början, en mitt och ett slut. Jag tänker inte vara förutsägbar och kommer inte skriva sexton böcker om en försupen småstadspolis.

Dina första böcker Midvintermörker & Midsommargryning kan jag tänka attraherade en viss typ av läsare. Har dessa följt med in i Stjärnklart & Stjärnfall?
Det verkar som de flesta följt med in i Stjärnklart-serien. En del verkar dock rynka på näsan åt Stjärnfall, men de får hålla ut till 2017 när jag kommer med nästa serie som är förankrad i den verklighet vi lever i idag.

Midvintermörker & Midsommargryning innehöll väldigt detaljerade stridsskildringar. Har du själv ett personligt engagemang i försvaret? I så fall på vilket sätt?
Nej, jag har inget personligt engagemang i försvaret. Jag har varit värnpliktig kompanistabschef och gjort en särskild övning för befäl 1995, men sedan dess har jag inte varit aktiv och är sedan tio år utrensad ur rullorna.

I Stjärnklart är stridsskildringarna nedtonade, för att sedan ta mer plats i Stjärnfall. Är det ett favoritämne du har som författare? Eller är det mer ett ofrånkomligt verktyg?
Jag gillar action. Vill skriva böcker jag själv vill läsa. Och det är fruktansvärt kul att skriva action. Älskar t ex Stephensons hundrasidiga actionsekvenser, och han är en stor inspirationskälla.

Tycker du att du hittat en fungerande balans när det gäller hur mycket sådana detaljerade skildringar som får ta plats i en enskild bok?
Balansen har blivit bättre. I Midvintermörker tog jag i för mycket för att visa att jag visste vad jag skrev om. Andra kan slänga sig med ”befattning si och så i Försvarsmakten”, men det kan inte jag. Numera behöver jag inte bevisa något och kan vara mer nedtonad. Samtidigt har Midvintermörker-serien gjort att många dörrar öppnats och jag har mycket god tillgång till research. Undantaget vissa förband och system som är väldigt hemlighetsfulla av sig kan jag få den information eller göra de studiebesök jag behöver.

Hemvärnet får ta ganska mycket plats i dessa böcker, vad har du för tankar kring våra olika frivilliga- och civilförsvarsförbund?
Frivilligorganisationerna är en enorm tillgång för Sverige. Det är en vilande kompetensreserv och en resurs som faktiskt används hela tiden, även om det inte är uppenbart för allmänheten att det är Bilkåren som står för transporterna när Sverige har Eurovisionsschlagerfestivalen, toppmöten eller bröllop i kungafamiljen.

Vad kan den enskilda individen göra för att vara till hjälp vid kriser?
Gå med i en frivillig försvarsorganisation. Det finns något för alla. Gå de kurser och utbildningar som intresserar dig där och ansök sedan om att gå med i lämpliga beredskapsgrupper – finns hemvärnet, kommunernas frivilliga resursgrupper, men också placeringar inom civil infrastruktur. Oavsett är utbildning aldrig fel.

De kriser du beskriver i dina böcker är ju ganska extrema. Vad tror du själv om sannolikheten för att dylika scenarion skall inträffa?
Noll. Hoppas jag.

Vapen har en central roll i alla dina böcker. Även inom prepperrörelsen talas det mycket om att ha vapen för att dels kunna skaffa föda, och dels skydda sig och sin familj vid kris. Hur relevant är det egentligen för medelsvensson att ta jägarexamen och skaffa hagelbössa?
Inte speciellt relevant. Det finns hundratals saker som är mer relevanta för att höja sin beredskap. Goda relationer med sina grannar och medmänniskor är viktigare än vapen, och jag tror att jag visar det i Stjärnklart, även om en del tolkar annorlunda.

Jag har noterat att diskussionerna i prepperrörelsen oftast handlar om var man för sig själv och om själva krisskedet. Det pratas inte så mycket om hur man tillsammans skulle kunna upprätthålla/återuppbygga samhället. Har du några tankar kring det?
Prepperrörelsen är en frihetlig individualistisk rörelse. Att upprätthålla och återuppbygga samhällen är något man gör som kollektiv. Där hittar man t ex den praktiska alternativrörelsen som relaterat alternativ.

Du har med dina böcker presenterat flera olika hot mot samhället. Vill du fortsätta ge läsarna olika typer av samhällskollaps, eller vill du pröva andra saker?
Nästa bokserie blir återigen säkerhetspolitisk och militär, men också med tydliga inslag av civil beredskap och krishantering. Därefter kanske jag gör en avstickare och skriver en generationsroman…

Det känns som att du lyckades pricka exakt rätt i tiden med Midvintermörker & Midsommargryning . Dessa böcker hade väl inte varit möjliga några år tidigare. Hur är det idag? Skulle de funka lika bra? Bättre?
Jo, jag låg rätt i tiden med de böckerna. Verkligheten har dock kört om Midvintermörker & Midsommargryning, och den verkligheten kommer jag skildra i nästa bokserie.

Både om man ser till Midvintermörker & Midsommargryning och Stjärnklart & Stjärnfall så är intrigerna i bok nr två av mer överraskande karaktär. Hur tänker du kring det?
Midvintermörker & Midsommargryning var i stort sett samma bok, med vissa vändningar eller åtminstone speglingar. Stjärnklart-seriens tre böcker har alla lite olika karaktär då det är en längre berättelse. Läsarna ska inte veta vad som väntar dem, men förhoppningsvis åtminstone bli underhållna.

Har du funderat på att skriva facklitteratur? Tycker du att det vore intressant, eller ointressant?
Vill jag skriva fack gör jag det löpande på min blogg.

Tack så mycket Lars Wilderäng! Kul att få höra dina tankar kring böckerna.

Här är länkar till våra recensioner av Wilderängs böcker:

Lars Wilderäng: Midvintermörker
Säkerhetspolitisk action på detaljnivå

”Midvintermörker är Lars Wilderängs debutroman. Den gavs först ut på eget förlag, men hamnade sedan hos Massolit. Ett beslut som de nog känner sig nöjda över idag. Boken är visserligen ganska smal, men den har attraherat en stor läsekrets. Att läsa den är som att se en actionfilm…” Läs mer

Lars Wilderäng: Midsommargryning
Stiligt levererad thriller

”En del böcker har ett soundtrack. En låt som dyker upp i hjärnan och fastnar där. Här dröjer det inte många sidor innan jag sitter och nickar i takt medan jag läser. Blur. Song 2. Wooo-Hooo! Det här är alltså fortsättningen på Lars Wilderängs debutroman Midvintermörker…” Läs mer

Lars Wilderäng: Stjärnklart
Elektronik har inget immunförsvar

”Det var i våras någon gång som jag och ett gäng andra bok-skribenter befann oss i ett galleri på Hornsgatans puckel. Jag hade just vunnit budgivningen på min nuvarande lägenhet på Söder (skulle äntligen få flytta till drömmarnas stadsdel!)…” Läs mer

Lars Wilderäng: Stjärnfall
Uppföljare med ändrad riktning

”Jag tyckte mycket om Stjärnklart, första delen i denna dystopiska science fiction-trilogi. Så förväntningarna var ganska högt ställda inför andra delen, Stjärnfall. Nu, efter läsningen, är jag faktiskt ganska förvirrad, och inte helt säker på om mina förväntningar har infriats…” Läs mer

Similar Posts:

• Uppföljare med ändrad riktning
• Stiligt levererad thriller
• Säkerhetspolitisk action på detaljnivå
• Min bokmässa: dolda indexfonder, nazistporr, universum, SF och sjömansromaner
• Elektronik har inget immunförsvar

foto: Mario Prhat.

Riv alla tempel handlar om en kille som fastnar i steroid- och träningsmissbruk. Hur fick du idén att skriva om just det?

Jag visste att jag ville skriva en bok om kroppslighet, om den manliga kroppen som objekt. Det är ett tema som jag närmat mig mer och mer i mitt skapande, som jag av olika anledningar finner intressant att utforska. Idén till att skriva om just bodybuilding kom från ett reportage jag läste i DN för ett par år sedan, om en person som förstört sin kropp med stora mängder steroider. Det var en väldigt gripande berättelse och jag kände direkt att den borde berättas i bokform, skönlitterärt, för den typen av berättelser läser man sällan annars. Framförallt var det intressant att skildra hur vårt samhälles kroppsideal väldigt konkret manifesterar sig i en ung människas liv, hur det för den personen mot avgrunden.

Du har tidigare gett ut novellsamlingar och serieböcker. Vad är det som avgör vilken form du väljer att arbeta i?

Allt från idéns beståndsdelar, om den behöver ett längre eller kortare format, bilder eller ej, till vad jag känner för just då. Det är väldigt skönt för mig att kunna växla mellan formerna, på så sätt tröttnar jag inte på någon av dem.

Allt jag rör vid försvinner är en serieantologi som kom ut 2009, där du skrivit alla berättelserna men låter olika serietecknare tolka. Vilken bra idé! Hur kom den till?

Egentligen mest på grund av tidsbrist, jag hade så många historier som jag ville berätta, men hann inte rita dem alla själv. Så jag började sprida ut manus bland tecknare som jag uppskattade. Plötsligt insåg jag att det gick att samla dessa historier i en bok, och på den vägen var det.

Titlarna på dina böcker funderar jag lite över, som jag ser det har de inget klart samband med innehållet i böckerna. Hur väljer du dem?

Tja, jag har fått en del kritik över att mina titlar är lite luddiga och folk tenderar att ha svårt att skilja på dem. På senare år har jag försökt jobba mer med att renodla och hitta på slagkraftiga titlar som folk kommer ihåg. Samtidigt tycker jag inte att en titel måste ha en övertydlig koppling till innehållet, tvärtom är det bra om folk börjar fundera över vad som egentligen menas. Oftast finns det ju flera förklaringar än en till varför böckerna heter som de heter.

En sak jag slås av när jag läst dina berättelser är den gedigna faktabas de ofta tycks vila på. Du verkar ha spetskompetens inom de mest skilda ämnen, från sektliv till gamla filosofer till nu senast bodybuilding. Gillar du att göra research? Hur brukar du gå till väga? Och hur väljer du ämnen att skriva om?

Ja, jag anser att en bra författare bör gå tillväga på samma sätt som en seriös journalist eller forskare, man måste sätta sig in i ett ämne för att kunna skildra det på ett rättvist sätt. Jag ser det som en utmaning att skildra miljöer som jag inte har en direkt erfarenhet av, men som jag kan lära mig något om och sedan skriva om. Egentligen finns det ju inget man inte kan skriva om, det gäller bara att avsätta tid åt att läsa in sig en massa på ämnet samt våga bege sig ut i verkligheten en stund. Tyvärr verkar det vara en bristvara hos många författare, och därför blir deras böcker tråkiga och intetsägande.

Berätta lite om ditt projekt att skriva en trilogi om maskulinitet. Varför just det ämnet? Och hur går du till väga?

Om man vill att samhället ska förändras och bli mer jämlikt krävs det att alla gör vad de kan för att uppnå denna förändring. Tyvärr tror jag inte att vi kan avskaffa patriarkatet hur mycket än kvinnor kämpar, det är vi män som måste agera också. Att börja prata om allt som är konstigt, fel och sjukt med hur det är att vara man idag är en början på en sådan förändring. Ingen annan kommer göra det åt oss.

De andra delarna kommer jag jobba med på ungefär samma sätt som Riv alla tempel. Jag börjar med en period av research för att sedan skriva en fiktiv historia som ligger så nära verkligheten som möjligt. Del två kommer handla om näthat och utspela sig i Skåne.

I serieboken Tidigt på morgonen låter du läsaren lära känna karaktärer som du sedan ofta släpper taget om mitt i berättelsen, när jag precis kommit in i det. Varför gör du så?

Ha ha, ja du … Är det inte det som är tjusningen med noveller? Små korta inblickar i människors liv, som man sedan aldrig mer får träffa men kanske ofta tänker på …

Hur har du fått så bra personkännedom?

Jag brukar hävda att jag fått den från min mamma, som jobbade inom vården i många år. Hon var berömd för sin goda hand med människor av alla dess slag, och hon har lärt mig många fina värderingar. Sedan kan man ju ha en viss läggning, att man gillar att iaktta och analysera sin omgivning. Jag ägnar ganska mycket tid åt att fundera över folks karaktärer, över deras livsval och så vidare. Ibland kan det till och med bli lite jobbigt. Men rent konstnärligt ger det ju utdelning.

Hur var det att gå från novellformat till romanformat? Skillnader, svårigheter, etc?

Det var svårare än jag trott, eftersom textmassan blev mer svårhanterlig och bångstyrig. Samtidigt har jag skrivit flera noveller som är så långa att de närmast är ett slags kortromaner, så steget var inte enormt, men det märktes ändock. Jag försökte vara väldigt uppstyrd med en skrivschema, noggranna kapitelindelningar och så vidare, men en roman blir snabbt som ett levande väsen som sticker av i de mest oväntade riktningar. Men genom hårt arbete och duktiga förläggare och redaktörer fick jag pli på det till slut. Jag lärde mig väldigt mycket och känner mig extremt peppad på att ge mig i kast med nästa roman.

Similar Posts:

• Det är synd om människorna
• Hört den om moderkakan?
• Två sidor av utsatthet
• Författarintervju med Loka Kanarp
• Att bevisa sin betydelse

Meningen var att prata om Kennet Klemets översättning av Blaise Cendrars Reseanteckningar (Ellips Förlag), jag hade inte hunnit få själva boken. Åt äpplen. Drack vatten. Vad som bjöds i Press Centre, men lyckades sno lite kaffe åt mig och Klemets, i ett kök en bit bort från intervjurummen. Och lite godis, som fanns där, samt en banan. Var mycket nöjd med det ett tag.

Kennet Klemets (Foto Håkan Kristensson)

Intervjurummet hette Lilla blå 1, med en röd plastblomma. Gråblått olustigt rum, brackstelt men helt okej.

I alla fall så pratade vi ganska länge (en timme). Till min förvåning hittade jag i transkriptionen bara en enda fråga. (”Nu tappade jag tråden, vad pratade vi om?”) Intervjun styrdes helt utan orientering, jag pladdrade eller slängde fram ett namn, påståenden – men som Klemets ödmjukt spann vidare på.
Resultatet blev ändå mycket intressant.

Jag babblade på, och vi kom så småningom in på Kennet Klemets nya diktsamling Beröringen (W&W, 2013), som han skulle läsa ur på bokmässan.

Frågorna inom parentes är ungefärliga utifrån vad jag babblade om.

(Ska du läsa hela diktsamlingen Beröringen?)

Ja, de gånger jag läst den har jag läst hela, den går inte att bryta. Det upptäckte jag inför första läsningen, att den är som en långdikt. Jag skrev den som enskilda dikter, men som hänger ihop mer eller mindre.

Beröringen skrev Klemets under en treårsperiod, i tre olika städer (Paris, Göteborg och Helsingfors). En bok som jag upplever bryter lite mot hans tidigare diktsamlingar.

(Finns det en vilja att bryta och leka med olika poetiska stilar?)

Nja, men det finns inget självändamål i det, utan de blir som de blir. Jag tycker att de senare böckerna ofta har kommit till genom att jag börjat med en befintlig text, ett utkast som ligger mellan diktutkast och en form av dagbok. Och att jag reducerat och lagt till. Sen efter ett tag, ofta väldigt lång tid, så börjar en form uppstå. Fast i det här fallet var det faktiskt formen, det riktigt korta formatet, som blev till väldigt tidigt i processen.
Men sen blev det ännu kortare.

(Det korta, avskalade – som jag upplevde krävde en nedskruvad läsning, var det något du medvetet ville utforska?)

Nej, det finns inget sånt. Det är och bör få vara omedvetet, tror jag.
Jag började faktiskt skriva diktsamlingen ett halvår innan min separation. Dikten blev tidigt för mig att betrakta som en separationsbok – för det var en otroligt smärtsam separation. Det rimmar med formen – att det knappt fanns någonting kvar.
Men å andra sidan skrev jag på den så pass länge att jag inte tycker resultatet blev en jättesvart och uppenbar separationsbok.

Jag vet inte själv vad har blivit för bok. Många uppfattar den som ljus.

Men det är möjligt att det fanns ett behov av att bryta mot …
Men jag har det där väldigt starkt i mig, rytmen finns ju även i Beröringen – men det finns alltid en poäng att försöka jobba mot sin egen naturliga eller konstnärliga stil.

Kennet Klemets arbetar med olika manus och översättningar parallellt.

(Hur kan du hålla ett fokus på språk och stil med så många projekt igång samtidigt?)

Skulle säga att när jag håller på med ett manus, så håller jag på med det tills det känns … det kan handla om en månad, eller tre månader – tills jag känner att jag inte kommer längre, men att det inte känns klart nog att skicka in – att ”jag kommer inte längre just nu”. Då växlar jag in på ett annat manus. Och när jag lägger ifrån mig ett manus är det helt borta för mig. Jag har ingen kontakt med det överhuvudtaget.
Det är inte så att jag går och smågluttar, utan då är jag helt fokuserad på ett annat manus, eller om jag håller på med en översättning.
Det är så tydliga mentala landskap. När jag kliver ur det, så ligger landskapet kvar i plastfickan tillsammans med manuset.

(Foto: Håkan Kristensson)

Sen använder jag en viss musik, som jag aldrig lyssnar på annars – förutom när jag skriver.
Till exempel Burial, brittisk electronica, som jag använt mig mycket av som skrivmusik – inte till Beröringen men till en tidigare bok och ett manus som jag håller på med nu. Instrumental musik. Och inte hela tiden.
Men då är det alltid en skiva, vars musik är helt och hållet förknippad med det manus jag håller på med.

Jag lyssnar inte på det annars, det finns med och förstärker landskapet.

När det gäller Klemets översättningar så återutgavs nyligen hans översättning av Marguerite Duras Det är allt (Ellerströms, 2013), som gavs ut redan 2000. Klemets har reviderat sin egen översättning, en väldigt fin bok, som inom kort kommer att recenseras på dagensbok. (Vi pratade en bra stund om Duras, ett samtal som jag lägger upp i samband med recensionen av den reviderade upplagan.)

Fokuserar här istället på Blaise Cendrars Reseanteckningar, som nyligen gavs ut av det finlandssvenska förlaget Ellips (boken distribueras av Pequod Press i Sverige).
En bok som jag inte hunnit få inför intervjun. (Beklagligt, den fanns någonstans på bokmässan, vid en monter jag inte lyckades hitta. Ja, jag kunde inte ens uttala Cendrars – vilket jag fortfarande inte kan.)

Så i försök att uttala hans namn, blev det naturligt att vi började där med författaren Frédéric Louis Sausers ”nom de plume” (pseudonym, författarnamn), Blaise Cendrars.

Det var inte hans riktiga namn, men Blaise kan ses som en variant på det franska ordet braise som betyder glöd – och cendre betyder aska. Och ”ars” som på latin betyder konst, konsten. Glöd – aska. Som en Fågel Fenix-figur – någon som reser sig ur askan.

(Gunnar Harding är väl annars den som översatt Cendrars poesi?)

Han var den som introducerade Cendrars i Sverige, redan i slutet av 1960-talet. Gav ut en Cendrars-bok – en urvalsvolym – med både hans dikter och prosa. Sen har ju Harding haft med honom i flertalet antologier och dylikt. På 60- och 70-talet var han ganska läst i Sverige, liksom många andra franska poeter och författare var på den tiden. Men numera är Cendrars ganska okänd i Sverige – i Frankrike är han ju fortfarande en av de stora – hans självbiografiska böcker har till exempel nyss getts ut i den franska klassikerserien Pléiade .

(Varför har han glömts bort tror du?)

Det går hand i hand med att det är så mycket av litteraturen idag som inte syns – dels kommer det in nya grejer hela tiden – men också att den mer smala litteraturen får allt mindre plats. I offentligheten.

(Varför ville du översätta Reseanteckningar?)

Det blir en nyintroduktion av Blaise Cendrars författarskap. För mig har den här boken, rent personligen, superdjupa rötter. När jag bodde i Uppsala under mitten av 80-talet, så hittade jag på ett antikvariat Poètes d’aujourd’hui av Roger Girod – en antologi med franska dikter. Där fanns två dikter som, trots att de var skrivna 1924, hade en otrolig fräschör, som gjorde mig alldeles paff. Och det var två dikter av Cendrars.
Det visade det sig vara just två dikter från Feuilles de route, Reseanteckningar. De där två dikterna översatte jag, och publicerade i Lyrikvännen i slutet av 90-talet.
Senare fick jag för mig att jag skulle översätta hela Feuilles de route – Cendrars sista diktsamling. Efter den så började han skriva prosa, och efter det journalistik och bla bla – han släppte poesin helt.

(Är det inte svårt att översätta poesi, hur stor frihet har man som översättare?)

Ambitionen är alltid att ligga så nära som möjligt. Men sen finns det alltid olikheter i språket, ett ord i franskan som kanske inte har en exakt motsvarighet. Man kanske måste lösa upp det i två ord.
Men det är ändå en ny bok man skriver. Att översätta är de facto att skriva boken för första gången. Sen har man inte ”hittat på” dikterna i fråga, men det är första gången dikterna formuleras på svenska.

Jag har översatt 1800-tals-författare, som Gérard de Nerval, som också skrev väldigt straight – ja så pass straight som man kan skriva om vansinne.

Översatte även några dikter av Nerval som är bundna, rimmade – men jag fixar inte det. För där är man tvungen att göra avkall på väldigt mycket – om man vill behålla rimmen även i översättningen. Men jag har en vän som gärna översätter rimmat. Jag tror det hänger ihop med att han själv skriver rimmat och roas av det.
För mig blir det bara en plåga.

Men språket i Reseanteckningar är väldigt rakt, straight.

(Men det gör väl inte översättningen mindre komplicerad?)

Nej, alla översättningar har sina utmaningar. Till exempel är Marguerite Duras språk både rakt och väldigt säreget samtidigt. När man översätter prosa, då kan man ju hamna i en mening som man inte riktigt lyckas få kläm på, men där kan man luta sig mot det omgivande, själva kontexten – och dra en rimlig slutsats av vad meningen betyder.
Duras Det är allt är ju närmare poesi, på nåt sätt. Där finns en del märkliga utsagor, som inte ens fransmän riktigt förstår. Då får man som översättare till sist bestämma sig för en tolkning. Men det var extra svårt att göra i Det är allt, eftersom jag inte alltid kunde luta mig mot en given kontext.

(Som översättare gäller det väl att man har en stor kunskap om författarens liv, sammanhanget, tid, plats osv?)

Det är en fördel. Inte ett måste, men fördel.

(Varför Reseanteckningar?)

Som jag sa med Cendrars, att jag drabbades av dikterna i mitten av 80-talet – det sådde ett frö. Som växte med tiden, tills jag kände att ”nu vill jag översätta”. Utan att veta om något förlag ville ge ut den.
En diktsamling från 1924, av Blaise Cendrars – det kunde vem som helst räkna ut, inte minst jag, att det inte ens var säkert om någon ville ge ut den. Jag provade först med svenska förlag som jag tänkte hade intresse för en sådan bok, men de tackade nej på grund av att det är så svårt att sälja denna typ av litteratur idag.

Men till sist frågade jag det lilla underbara förlaget Ellips, som är författardrivet och som ger ut böcker av helt andra anledningar än att tjäna pengar.
Jag tycker att det är konstigt att det inte har skrivits mer om Ellips i svensk media, faktiskt uppseendeväckande. Det är som sagt ett författardrivet förlag och det tror jag att vi kommer att få se mer av även i Sverige. I en inte alltför avlägsen framtid. Tyvärr, får man kanske säga, för det är inte en jättelyckad utveckling, men i sammanhanget känns det väldigt sympatiskt och kanske det som krävs ibland. Trots att det måhända inte bör vara meningen att författare själva ska ge ut böcker. Men kanske ett resultat av att de stora förlagen släpper mycket av sin utgivning.

Ellips Förlag ger ut, bortsett från min översättning, enbart finlandssvenska poeter – som Peter Mickwitz, Eva-Stina Byggmästar mfl.

Nu tappade jag tråden, vad pratade vi om?

Vi pratade om min översättning av Blaise Cendrars.

Här kom alltså min enda fråga. Men Klemets är väldigt ödmjuk. Och hade fokus.

(Ditt förhållande till franska språket, skriver du på franska också?)

Nej, jag började med franska sent. På gymnasiet, sen började jag plugga franska på universitetet. Jag började ju med franskan ungefär samtidigt som mitt litteraturintresse föddes. Och då var det mycket av de franska modernistpoeterna, Paul Éluard, Cendrars – ja, Robert Desnos och så. Men Blaise Cendrars gjorde starkast intryck.

Jag bad Klemets att välja en dikt från Reseanteckningar – för att avsluta lite snyggt, lite cendrarskt.

Från diktsamlingens avslutande del, ”Sydamerikanskor”, sista dikten.

VII

Vi vill inte vara sorgsna
Det är för enkelt
Det är för dumt
Det är för bekvämt
Man har alltför ofta orsak till det
Det är inte smart
Alla är sorgsna
Vi vill inte längre vara sorgsna

Så låt oss inte. Tack Kennet Klemets för ett mycket givande samtal.

Similar Posts:

• ”men den oändliga variationen …”
• Vecka 42: Bland debutanter och gamla avdammade
• Om att skriva, poesi och modersmord, lite sånt
• Vilka bilder får vi från Afrika?
• Hjärnhalvorna klingar emot varandra

Efter sin tid i Tranås blev han chef för Fryshusets sociala verksamheter i Stockholm, och det var här han konfronterades med det som han till stor del ägnat de senaste tolv åren åt att motverka – hedersideologi och dess konsekvenser för de människor som lever inom densamma. Han drog igång ungdomsprojekten Elektra och Sharaf hjältar, och är numera verksam inom organisationen ALMAeuropa. Och nu, 2013, har han tillsammans med journalisten och författaren Lars Åberg skrivit Heder och samvete, en bok som beskriver hedersideologins verkningar i Sverige, och som starkt kritiserar de förklaringsmodeller och insatser som forskare, politiker och myndigheter till stor del har enats om.

Under ett seminarium på bokmässan säger Eduardo att han ”tjatat på Lars tills han gick med på att vi skulle skriva boken”. Under intervjun utvecklar han:

”Lars har som journalist skrivit om de här frågorna länge, men båda bävade faktiskt inför uppgiften. Det här är en debattbok som går emot många sanningar, som ifrågasätter den rådande synen på hederskultur och hedersförtryck.”

Hedersvåld i Sverige har ofta förklarats genom att hänvisa till utanförskap och maktlöshetskänslor som människor upplever när majoritetssamhället misslyckas med sina integrationsförsök. Eller enklare beskrivet: hedersvåld är något som en man drivs till då han i sitt nya sammanhang i Sverige förlorar den makt han hade i sitt gamla hemland. Med den förklaringsmodellen är hederskultur något som uppstår inom det svenska samhället.

”Men det handlar inte om något som har uppstått här. Det handlar om att människor kommer till Sverige från delar av världen där hedersideologin redan finns, och att de tar med sig dessa värderingar hit.”

Ni menar att det finns en rädsla bland debattörer, politiker och forskare för att tala om detta, och om man lyfter frågan om hederskulturers förtryckande mekanismer stämplas man snabbt och oreflekterat som rasist. Varför är det så?

”Idag råder det en total förvirring i mötet med förtryckta kulturer. Det verkar omöjligt att kunna se två sidor samtidigt – att den förtryckte också kan förtrycka.”

Det här visar sig i rapporter och utredningar som gång på gång inskränker individens rättigheter till förmån för kulturens överlevnad och autonomi. Med ett kulturrelativistiskt synsätt är alla kulturer lika mycket värda, ingen är bättre än någon annan. Detta gör att religion och kultur blir omöjliga att kritisera, och demokrati och mänskliga rättigheter blir i förlängningen något som enbart är för dem som inte ingår i ett hedersideologiskt kollektiv.

”Men kulturer har inte mänskliga rättigheter. Du är inte rasist om du kritiserar en kultur som förtrycker kvinnor. Du är inte rasist om du kritiserar värderingar som inskränker människors livsutrymme och frihet. Du är rasist om du INTE protesterar! Då menar du att jämställdhet inte är för alla. Att vissa människor i Sverige inte ska ha samma rättigheter som du har, för att de kommer från en annan del av världen, eller för att deras föräldrar tillhör en viss grupp. Kulturer vilar på värderingar och ideologi, och sådana måste vi kunna diskutera.”

Det hedersrelaterade våldet har i debatten likställts med mäns våld mot kvinnor och förklarats utifrån samma könsmaktsstruktur. Men det finns grundläggande skillnader som man måste ta hänsyn till menar Eduardo. Mäns våld mot kvinnor handlar om våld som utförs av en individ men som fördöms av samhället, kollektivet. Hedersvåld är kollektivt, det är kollektivt utfört och det sanktioneras även av kollektivet. I vissa länder är det t.ex. en förmildrande omständighet om man kan hänvisa till heder efter ett begånget brott.

”Bjästa-fallet har använts av Gudrun Schyman och ROKS för att bevisa att den kollektiva sanktioneringen av mäns våld mot kvinnor tar sig uttryck även i Sverige, bland svenskar. Att det faktum att samhället ställde sig på förövarens sida skulle visa på samma mekanismer som de hedersideologiska. Men, låt mig då fråga – vilka var det som stöttade flickan och som tog henne därifrån? Hennes familj. Vilka är det som utsätter flickor och pojkar för hedersvåld? Deras familj. Deras närmaste. Det är en helt annan verklighet. Det blir inte automatiskt hedersvåld för att det är en hel grupp som är dumma i huvudet!”

Ni diskuterar det här i boken utifrån begreppen solidaritet och tolerans, och menar att det idag förstås som gott att vara tolerant mot alla kulturer, religioner och värderingar, samtidigt som det innebär att vi blundar för ojämlikhet och förtryck inom vissa grupper. Vad har hänt med solidariteten?

”Till att börja med har vänstern helt förlorat idén om vad det innebär att vara vänster. Man kämpar för vissa frågor – feminism, djurrätt, osv – men ingen tar ett helhetsgrepp. Vad innebär det att vara vänster idag? Rent politiskt är det en gåta!”

Som ung deltog Eduardo i vänstergerillan under diktaturåren i Argentina. Han fängslades och torterades. Det var en Amnestygrupp på Island som räddade hans liv.

”I Sverige har vänsterrörelsen tvärdött på grund av skuldkänslor, något som har två källor. Dels känner man skuld över situationen i tredje världen, att vår levnadsstandard och vår välfärd uppstått på bekostnad av människor i fattigare delar av världen. Men allt är inte vårt fel.”

Eduardo tar Scaniafabriken i Tucaman, Argentina, som exempel. Mitt under brinnande gerillakrig 1976, i en situation där gerillan sköt skarpt mot utländska bolag, etablerade det svenska företaget en fabrik i landet. En fabrik som inte attackerades, och som fortfarande finns kvar. Varför? För att företaget krävde att arbetarna skulle engagera sig i fackföreningar. De gav sina anställda trygghet och inflytande. De spred de tankar som det svenska samhället är uppbyggt kring till andra delar av världen.

”Sverige har inte koloniserat andra länder. Svenska företag har inte bara exploaterat tredje världen, de har också visat solidaritet med människorna där. Eller ja … Lundin Oil är väl inte så jävla kul, men överlag bör vi kunna släppa skulden.”

Den andra källan till skuld menar Eduardo bottnar i att vänstern inte har gjort upp med sitt förflutna, i vilket de gav stöd till diktaturer runt om i världen.

”Man har inte gjort sina ideologiska läxor! Ta Argentina som exempel, de tar idag ansvar för vad jag och många andra utsattes för. De har gjort upp med sin historia, och nu är det ett förgrundsland bland annat när det gäller lagstiftning. De har den mest progressiva lagstiftningen i världen när det kommer till transsexualitet till exempel, där det är upp till varje individ att definiera vad man är och därför vad det står angivet i pass och id-handlingar.”

Insprängt i Heder och samvete finns fem historier hämtade från Eduardos arbete med ungdomar som tvingats leva hedersliv – som fått sitt livsutrymme begränsat, som saknar frihet att välja partner eller framtid, och som förväntas göra det som släkten och familjen förväntar sig av dem. Eduardo skrev ungefär 45 sådana här historier ur verkligheten. Sedan fick andra välja vilka som skulle finnas med i boken.

”Vi valde historier som var lämpliga för att visa systematiken i hedersförtrycket, som kunde åskådliggöra mekanismerna och dess konsekvenser för ungdomarnas liv.”

En historia som inte fick plats i boken jämför Eduardo med filmen Gifta på låtsas, där Gérard Depardieu och Andie MacDowell låtsas vara gifta för att han ska få green card i USA. De lever inte tillsammans men läser på om varandras vanor, allt för att kunna svara på de mest intima frågor. På samma sätt arrangerade två unga par Eduardo träffat en form av gemensam lögn för att kunna leva som de ville. Två par, ett bestående av två kvinnor och det andra av två män, inser att de kan dölja sin homosexualitet för släkten genom att gifta sig med varandra. De skaffar ett hus där de bor på varsin våning. Det vill säga, tjejerna bor för sig och killarna för sig. Men hela tiden finns en beredskap för oväntade besök eller frågor. Det finns manliga attribut i tjejernas lägenhet, och vice versa i killarnas. De lever två separata liv, ett utåt och ett inåt mot familjen och släkten.

”Den historien tog vi inte med för att den är för rolig. Eller den kan få det att framstå som om de hittat en perfekt lösning och att problemet skulle vara ur världen. I själva verket är deras tillvaro extremt pressad. De är fyra personer som är beroende av varandra. Om en person i den här konstellationen vill ut, ja då rasar tillvaron för dem alla. Det som framstår som en smidig lösning är i själva verket ett exempel på hur sköra konstruktioner många tvingas ta till för att överleva.”

I de här texterna möter vi fem personer som i sina unga år redan vet allt för mycket om våld, rädsla och maktlöshet. Ungdomar som du personligen känner, eller har känt, och som du på olika sätt försökt att hjälpa. Hur var det att skriva de här berättelserna?

”Det gjorde väldigt ont. Att gå in i det så. Jag grät jättemycket. Särskilt när jag skrev historien om Parvi.”

Parvis berättelse börjar väldigt hoppfullt. Hennes pappa vill engagera sig i Elektras arbete. Han vill engagera sig mot hedersvåld. Men ändå går det så fel. Ändå slutar det med att familjen kväver den här livsglada baskettjejen, hon med skinn på näsan och planer för framtiden. Förbud. Hot. Misshandel. Och så slutligen det där förlamande telefonsamtalet från en av Parvis vänner som hysteriskt snyftar fram att Parvi är död. Att hon har hängt sig i familjens badrum.

”Jag har sett väldigt mycket död. Men … jag trodde aldrig att Parvi skulle dö. Hon var alltid glad, hade alltid ett stort leende på läpparna. Jag trodde aldrig att hon skulle dö …”

Vi sitter tysta en stund. Torkar några tårar.

Hur hoppas/befarar du att boken kommer att tas emot? Ni går ju hårt åt namngivna politiker, forskare och utredare, är ni beredda ifall det … ja rent ut sagt tar hus i helvete?

”Jag är personligen jävligt trött på det här och hoppas de blir arbetslösa allihop. Allt vi skriver är faktabaserat. Det vi kritiserar eller citerar finns svart på vitt i rapporter, utredningar och intervjuer. Då får de som sagt det stå för det. Det jag verkligen är rädd för är tystnad.”

När jag efter intervjun följer Eduardo tillbaka till sitt förlags monter i mässhallen frågar han om jag minns hur kul vi hade på Sobelhuset.

”Jag vet att jag räddar liv med det jag gör. Ibland rent fysiskt med mina bara händer. Men jag kan verkligen sakna det där enkla och roliga. Nuförtiden är ingenting enkelt längre.”

Similar Posts:

• En bok som förtjänar uppståndelse
• Vecka 40: Boksmällan och vidare
• Modernisering, våldtäkt och sexuell revolution
• Hederskultur, mord och det svenska samhället
• ”Lena var lika utlevande när hon spelade amfetamist, som hon var i stillsamma artonhundratalsdramer.” Författarintervju med Annika Persson

Är det fullständigt idiotiskt? Ja, det är det. Men också bra, som en piska, att komma igång och fördjupa sig lite. Den här intervjun kretsar främst kring loggböckerna som nyligen avslutats med den femte, Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig, och som du också kan läsa en recension av idag. Men eftersom jag tyckte Bodil Malmsten verkade vara så häftig och intressant blev det plötsligt ingen hejd på frågor. Så här, varsågoda, en mastodontintervju med Bodil Malmsten!

foto: Lars Sundh.

Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig är den avslutande loggboken. Vad var din tanke med böckerna från början, när första loggboken kom? Visste du att det skulle bli fem? Blev det som du tänkt dig?

Tanken var inte min. Det är Lars Sundh på Modernista som står för tankarna vad gäller mina loggböcker. Och faktiskt även för bloggen. Som loggböckerna MYCKET MYCKET löst är grundade på, allt i loggböckerna är putsat, omskrivet, nya texter, nya bilder. Det var en utvikning på frågan om tanken när första loggboken kom. Lasse och jag sa att det här blir min På spaning efter den tid som pågår, efter Prousts mästerverk På spaning efter den tid som flytt.

Det var ett skämt.

Det finns en tankegång som förmedlas kanske främst i första boken, om rädslan inför att skriva eftersom de romaner som publiceras blir ”odödliga” och därigenom har krav på sig, som en blogg slipper ifrån. Fast nu är ju bloggen också böcker. Hur förhåller du dig till det?

En blogg kan man gå in och ändra, deleata, förbättra, en bok – i alla fall som den fortfarande fungerar – är som den är. Det som står det står.

Och så länge jag lever tänker jag inte bli interaktiv på bokplanet.

Du har omväxlande bott i Stockholm och i Finistère i Frankrike. Var var det lättast att finna ro att skriva? Och varför?

Jag är inte ute efter att finna ro att skriva på en plats. Min plats att skriva är där min dator står, där jag har sammanhängande tid att tänka och skriva och får vara i fred.

Stockholm eller Finistère, same difference.

I din skrivhandbok Så gör jag – konsten att skriva som kom ut 2012 skriver du att du inte tycker om nyord, det tyckte jag var underligt för att komma från en författare. Hur förhåller du dig till det svenska språket och dess ständiga förändring? Är du konservativ som de är i Frankrike, eller tänker du mer kreativt kring det?

Jag trodde mest det handlade om sammansatta ord, men säger du att jag skrev nyord så måste det ju vara så.

Jag har skrivit mycket på andra ställen om att jag gillar språkets förändringar,att jag inte tycker det är fel med låneord – man stjäl dem ju inte, de finns kvar i språket de kom från.

Och det finns ju så många språk i ett enda land och jag menar inte svenska eller urdu – jag menar hur folk pratar med varandra beroende på vem respektive person pratar med – chefen eller sin hund, eller sin partner. Olika språk!

Så länge det skrivna språket inte bara är dåligt med allmänt dumma grammatikfel (dålig avlyssning enligt mig!) och felsyftningar som förlöjligar både den som skriver och det skrivna, så ingår ju språkförändringen i ändringen av allt levande.

Det finns en rolig bit om syftningsfels förödande inverkar i Så gör jag – konsten att skriva.

Jag tycker inte de är så konservativa i Frankrike, de bara kan inte lära sig engelska. Och när de försöker blir det förskräckligt. De försöker!

Jag tror inte jag tänker särskilt kreativt kring det här, jag bara tar allting personligt – rättare sagt – jag tycker om vad jag tycker om. Jessika Gedin tycker om sammansatta ord och beskriver det bra, jag tycker egentligen att orden inte ska märkas. Vara osynliga, bara känslan ska märkas, inte orden.

OBS: att ingenting jag säger är en order om jag inte uttryckligen säger det! Var och en kan bara svara för sig själv.

Vilken av loggböckerna är du själv mest nöjd med och varför? Vad har du för relation till dem?

Jag fungerar inte så. Jag har gjort mitt bästa, min relation är att jag har skrivit dem. Nästa år hoppas jag att Lasse Sundh ska sätta ihop alla fem i en volym. Då får läsarna avgöra hur nöjda de känner sig. Jag går inte omkring och är nöjd, jag vill bara göra nästa grej.

foto: Lars Sundh.

Du skriver mycket om miljön i den sista boken, klimathotet och att Teslas forskning skulle ha kunnat lösa allt om han fått fortsätta. Samtidigt har du själv åkt flyg mellan Sverige och Frankrike många gånger. Detta är en motsättning jag ofta upplever hos mig själv också, när det gäller olika saker. Hur ställer du dig till det?

Vi som lever nu och tänker och vet hur miljöförstöringen funkar och ändå flyger – vi är samvetslösa dårar som förstör framtiden för dem inte är födda än.

I din skrivhandbok Så gör jag – konsten att skriva skriver du att skrivande inte fungerar som terapi. Att du själv möjligen skriver för att förtränga sådant som du skulle behöva ta itu med i mitt liv men istället tar itu med i det skrivna.

Jag upplever loggböckerna som hyfsat terapeutiska ändå, och en blogg i mångt och mycket som ett ställe där en skriver av sig. Så hur menar du med att det är fel att skriva i terapeutiskt syfte? Är det inte precis det du har gjort?

Jag kan inte påminna mig att jag sagt att det är fel att skriva i tereupetiskt syfte. Jag har skrivit om en författare jag känner som skrev av sig sin dödsångest. BRA FÖR HENNE.

Inte vet jag – jag sitter inte på kvällarna och läser om mina böcker – men att jag skulle sagt att det är fel att skriva i terapeutiskt syfte; det känns främmande för mig.

Har jag sagt det har jag sagt fel.

JAG är inte ute efter terapi när jag skriver. Hade jag varit det, hade det funkat så borde jag varit en mycket lyckligare och klokare person än den jag är. En som inte flyger omkring och förstör atmosfären.

Du blandar dagboksaktiga funderingar med filmomdömen med omvärldsbetraktelser med litteraturtips med fotografier… hur har det gått till i utsållningsprocessen? Hur går det till att göra en loggbok, hur gör du?

För stor fråga. Jag jobbar med struktur. Det ska finnas ett flyt, en spänning trots att man aldrig får veta namnet på vem som gjorde det, jag vill att det böljar fram (fel ord; bölja – det låter löjligt, det skulle jag inte skriva i en bok om det här!) – jag vill att boken ska ha en framåtrörelse.

Och av reaktioner från läsare har jag märkt att det fungerar så. Man vill vända blad, det har jag ofta hört från riktiga läsare av mina böcker. Då blir jag glad. Och tacksam.

Jag får intrycket av att du är hemskt beläst, samtidigt som du drivit denna fantastiska blogg, samtidigt som du odlar blommor i trädgård (åtminstone i Finistère, men balkongen tar sig säkert så småningom), samtidigt som du ser en massa film, både prettofilm och dussindeckare, verkar det som, och så är du jätteproduktiv med att publicera böcker. Hur har du tid, tänker jag spontant? Hur ser en dag ut i Bodil Malmstens liv?

Jag vet inte om jag ser så mycket prettofilmer längre, prettofilmerna är ju så dåliga jämfört med Sopranos som jag nyss såg om. Eller The Wire.

Att ha tid handlar alltid om prioritering. VAL. Jag väljer att bara läsa det jag tycker är riktigt bra, se det som fyller en funktion för mig, vara med min familj, jag sitter aldrig och fikar, jag vet inte hur man gör när man hänger.

Vad skriver du på just nu?

En översättning av en brittisk fars till Stockholms Stadsteater. Jag har översatt den en gång förr – i början på åttiotalet – då jag också regisserade den för TV-teatern; det fanns TV-teater på den tiden, herregud! I vilket fall ville jag försöka göra en bättre översättning än den från 80-talet och det försöker jag nu.

Skriver filmmanus till Priset på vatten i Finistère.

Skriver roman om en som heter Edvard.

Föredrag om fantasi som ska sändas i P1 tillsammans med andra föredrag, bl a neurologi.

Skriver manus till kvällarna på Rönnells antikvariat på Birger Jarlsgatan, varje tisdag pratar jag om, läser ur och försöker förklara varför Thomas Bernhard är min favoritförfattare.

Kommer bloggen att fortsätta finnas, även om loggböckerna avslutats?

Tror jag nog, antingen finistere.se eller bodilmalmsten.se.

bodilmalmsten.se är än så länge mest informativ, hemsida mer än blogg. Det visar sig hur det blir.

Man vet ju ingenting om hur någonting blir.

Kön utanför Rönnells när Bodil pratar om Thomas Bernhard.
foto: Rönnells antikvariat.

Similar Posts:

• En värld att försjunka i
• Loggboks-Bodil är min vän
• När Bodil Malmsten talar lyssnar världen
• För oss som lever idag och för dem som inte är födda än
• Vecka 38 på dagensbok.com – Rumänien, författarintervjuer och Frölunda torg

Att hästboken för vuxna är efterlängtad bekräftar både Marta Hedener-Hagman och Cina Jennehov som är utgivningsansvariga på B. Wahlströms respektive Damm förlag. ”Många läsare som vuxit upp med Pias böcker har ställt frågan varför hon inte skriver något för vuxna”, säger Marta. Hon tror också att många av Pias unga läsare kommer att kasta sig över Pias nya vuxenbok, precis som hennes vuxna läsare i flera år har fortsatt att läsa ungdomsserierna trots att de växt ifrån målgruppen.

Många av de böcker som Pia har skrivit för barn och ungdomar går under kategorin ”lättläst”. Då måste språket anpassas, det får inte vara för långa meningar eller för svåra ord. Dessutom är nybörjarläsaren otålig och allt måste framgå i några få meningar för att själva handlingen ska komma igång så snart som möjligt.

Därför längtade hon efter att skriva en vuxenroman där hon fick gå in i karaktärerna, göra utsvävningar och använda precis vilka ord hon ville. Ett projekt som resulterade i romanen Du och jag och vi som handlar om fyra kvinnor vars gemensamma länk är att de har sina hästar i samma stall. Att det blev en roman som utspelar sig i ett stall var en självklarhet eftersom det är hästar och stallmiljö som Pia har runt omkring sig och precis som många andra skriver hon om det som ligger henne nära. ”Jag ville slå mig lös och göra vad jag ville med både handling och språk”

Trots att det finns så många kvinnor i Sverige som rider finns det inga romaner för vuxna som utspelar sig i stallmiljö. ”Vi får många manus som utspelar sig i stallmiljö skickade till oss på förlaget och de blivande författarna poängterar alltid att det de skriver inte finns”, säger Cina. Men det är först nu de har valt att satsa på en hästroman för vuxna.

Hela projektet var från början något som Pia gjorde på sin fritid då hon var ledig från de andra skrivprojekten. Eftersom skrivandet fortfarande är det bästa hon vet var det en sådan där mysig stund då hon kokade kaffe och bara lät sig försvinna in i. Den senare delen av projektet var mer kaotiskt med pappershögar överallt och försök att få ordning på all text eftersom en vuxenroman genererar mer text än barnböckerna som Pia dessutom jobbar mer strukturerat med.

”I en vuxenroman är det ett annat berättande, allt skrivs inte ut hela tiden. Det går också att hoppa i tiden och följa karaktärerna bakåt med deras minnen.” Pia har också tillåtit sig att sväva ut tematiskt, i Du och jag och vi förekommer både alkoholism, sex och hustrumisshandel. ”För vuxna kan man berätta om sådant som barn inte kan relatera till.”

Samtidigt går hästboken mot en förändring som gör att den tillåts handla mer om livet utanför stallet. ”Boken om Millan är en otroligt mycket mer komplex historia än att den handlar om hästar” fortsätter Marta. Därför hoppas hon också på att hästboken kan få fler och nya läsare. ”Hästboken har en särställning i bokutgivningen, hästen och ridningen är så centralt, oavsett hur stor plats det tar i boken är det en så betydelsefull del att det riskerar att överskugga allt annat. Hästar på framsidan begränsar, men om boken handlar mycket om hästar och ridning vill man ändå att det ska vara tydligt, både för att målgruppen ska hitta boken men också för att läsaren ska veta att det handlar mycket om hästar och ridning”. Det blir nästan som att hästen på framsidan fungerar som en varning för den läsare som inte redan har ett hästintresse, även om Marta tror att det är många som inte rider som läser böckerna.

De egenskaper som premieras av tjejer i hästböcker skiljer sig mycket från de egenskaper som tjejer i övrig litteratur förväntas ha. ”Det krävs väldigt mycket av den elvaåring som rider en häst som väger mer än ett halvt ton. Bilden av stallmiljön är ofta att det är något fjantigt där tjejerna har något mjukt och sött att gulla med, men då är det ju mycket mer kostnadseffektivt att ha en hamster.” säger Pia.

”Den nedlåtande ton som finns mot hästböcker är i förlängningen att förminska kvinnor och kvinnors intressen. Hästar sköts nästan uteslutande av kvinnor och då blir böckerna om dem automatiskt mindre värda.” säger Pia. Även Marta öppnar upp för att framhäva det som är tufft och coolt i hästböckerna i framtiden. ”De kvinnliga porträtten i hästböcker har allt det som man gärna vill skildra unga flickor som idag, de är självständiga, tuffa, har en egen identitet och bryr sig inte så mycket om vad andra tycker.” säger hon.

Om det kommer fler böcker om vuxna i stallmiljö av Pia eller någon annan författare tror Marta att det även kommer att påverka hästboken för ungdomar. ”Vuxenromanen har alltid högre status än ungdomsromanen, om en genre för vuxna läsare växer så påverkar det statusen på ungdomslitteraturen.”

Similar Posts:

• ”Genom att besöka andra hästkulturer har jag fått en helt annan känsla av identitet” – Intervju med Lin Hallberg
• Stallet – en kvinnofälla?
• Vänskap framför hästar
• Konsekvenserna av de vuxnas frånvaro i stallet
• ”Varför skulle jag skriva sämre bara för att jag skriver om hästar?” – Intervju med Pia Hagmar

Middagen är den första av hans romaner som har översatts till svenska, trots att han blev utgiven redan 1985 och har skrivit flertalet romaner och novellsamlingar sen dess. Middagen har gjort succé först i Nederländerna, sen i övriga Europa och i Sverige. Jag undrade vad Herman tror är orsaken till att just Middagen har blivit en sån framgång.

- Den handlar om något universellt, om föräldrars rädsla, en undran och en oro över vad deras barn gör. Den rädslan och nyfikenheten delas av många, inte bara föräldrar. Centrum i berättelsen är upplevelsen av att inkräkta på någons, ett barns eller någon annan som står en nära, privatliv.

Det här temat är centralt i romanen. Herman Kock berättar att startskottet för romanen, inspirationen för hans skrivande, kom med en verklig händelse. Han var i Barcelona och såg på nyhetsrapporteringen om två 16-åriga killar, som likt Michel och Rick i romanen, dödar en hemlös person som ligger och sover innanför dörrarna till en bankomat. Till skillnad från romanens Michel och Rick kunde man se verklighetens mord tydligt på bankens övervakningskameror och de två killarna greps dagen därpå och dömdes till 20 år i fängelse.

- De såg så normala och snälla ut. De var nyktra och drogfria och såg ut att komma från den övre medelklassen. Det hade kunnat vara mina barn, vems barn som helst. Istället för att identifiera mig med offret identifierade jag mig med dem, gärningsmännen. Vad gör man när nåt sånt här händer?

Herman Koch berättar att hans egen reaktion skulle vara att skydda sitt barn till varje pris. Att skydda någon, säger han, kan innebära att avslöja hemligheten som att fly från en dom.

Herman Kock närmar sig 60 år. Trots att han har skrivit sen han var ung och publicerades redan när han var 28 år är det först nu som han når stor framgång med en roman. Det är något han tar med ro. Nu kan han, till skillnad från om han hade slagit igenom stort som ung, vara avslappnad och han känner ingen press i skrivandet av nästa roman.

- Många författare glöms bort i 60-årsåldern. Jag upptäcks nu.

Han debuterade med en novellsamling. Det beror på, säger han, att han var osäker på om han kunde skriva mer än 10 sidor på en och samma text. Sen dess har han dock skrivit flera romaner och de har blivit fler och fler sidor. Han berättar att han nu skriver på en roman som är uppe i 400 sidor. Han har alltid varit rädd för att skicka in sina texter till förlag och gör det bara om han känner 100 procent för en text. Romanen han skriver på nu påbörjade han för 20 år sen. Då trodde han inte på idén och hann bara skriva 30 sidor innan han la ner den. Men idén har mognat och det blir nu nästa roman av Herman Koch, en roman som likt Middagen befinner sig på gränsen mellan verklighet och dikt.

Similar Posts:

• How far can you go?
• Intervju med Claudia Piñeiro
• ”Berättelsen ska hela tiden kännas osäkrad” – intervju med Carolina Fredriksson
• Intervju med Salomonsson Agency
• Syftet med all litteratur är att undersöka vad det är att vara människa – intervju med Anna Funder

På frågan varför han började skriva just skräck svarar han att det är ett kul ämne. Han tycker om det övernaturliga även om han som han säger ”inte tror ett smack på det själv.”

Anders Fagers berättelser är rätt gränslösa. Jag frågar honom om det är för att han själv är ateist och inte tror på vare sig något övernaturligt eller något gudomligt som han kan vara så gränslös?

Nej, hade jag haft en tro hade jag säkert stormat mot den. Jag har inget provokationsbehov och söker inte heller skräck-chocker för chockernas skull.

Anders berättar att han inte skriver berättelser utifrån äckliga och obehagliga situationer i sig, utan bygger berättelserna kring en karaktär.

Skräck läste han redan som liten under 70-talet. Han sprang runt skräckhyllorna på biblioteket i Bredäng och lånade böcker av Hans Arnold och H.P. Lovecraft.

Jag frågar vad han som skräckförfattare själv blir rädd för.

Jag blir rädd för det som alla andra blir rädda för. En annan medelålders man recenserade en av mina novellsamlingar i nåt kulturprogram på SR P1. Han tyckte att jag hade medelåldersmannens skräck för unga kvinnor. Det tyckte jag var jättekul, men jag tror inte att jag har den skräcken.

Skräckgenren är nu mitt uppe i fasen ”vad händer när vi blir populära” med exempel som True Blood och The walking dead.

Det har blivit klyschigare, som saker blir när de blir mainstream. Men jag tror det är bra, för då kan jag tjäna mer pengar och förhoppningsvis innebär det att fler än jag börjar skriva jävligt bra. Inom nischlitteraturen kunde man komma undan med mycket.

Enligt Anders Fager är Karin Tidbeck den just nu bästa svenska skräckförfattaren. ”Hon är larvigt duktig tekniskt sett. Jag hoppas fler får upp ögonen för henne.”

Similar Posts:

• Groteskt utan känsla för stil
• Folkhemskt
• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?
• Ambitiös samhällsskildring som inte riktigt skrämmer
• Sympathy for the devil