Dikterna är konkreta och direkta som ju scenpoesi ofta är. Hela samlingen är upplagd som ett uppträdande med små mellansnack och en sida med bara orden ”Tid att tänka”. Varje dikt är som en liten berättelse och många är som ögonblicksbilder av en vardag.

Här kommer en bit från en av mina favoriter som heter ”Vissa människor är inte skapta för fikarum”:

Hur är det, allt bra?
Tid för frågor, ingen tid för svar

Att smeta på sig min neutral
vara sval, aldrig lukta svett
eller stekt omelett

Helgen ska avhandlas
vid kaffeautomaten
en skyldighet att rapportera,
rapportera rätt

Hur många generationer
har pratat bullbak och gardiner
istället för bråk, kval och kris?

Mycket igenkänning eller hur? Har Louise skrivit i boken att hon vill att varje dikt ska vara som en kram eller har jag läst det någon annanstans som någon annan skrivit om boken? Jag vet inte, det spelar ingen roll men dikterna är verkligen så. Tröstkramande. Som jag hör och ser dig, jag har det också så.

I boken finns också några foton på poeten från olika scenframträdanden. Det är bra, de ger en känsla av att hon är närvarande, håller mig i handen, visar här såhär brukar det vara.

Jag tycker om råheten i många dikter. Lyssna på de här raderna till exempel:

Vi är älskande skelett
klädda i kött, blod och hud

Och den här:

Jag kan fortfarande känna smaken
av jordgubb-vanilj-päron
och spya efter gympan

Eller vänta faktiskt några rader till:

Jag vet inte om den här turen
från livmoder till likkista
kan kallas kul

Dikten ”Operation olivkvist” bränns på sidorna den är skriven på med sitt:

vännen har blanka ögon
som himlar innan regn

vi har öron
men önskar oss vaxproppar
när hon berättar

Det är inte bara ett krig långt bort, det är också människor. Den här dikten är skriven för att kännas och det gör den.

I ett mellansnack skriver poeten ”att mormor smugit sig in i flera av dikterna” och att det finns en hel diktsamling om henne som ska bli nästa utgivning. Det här pratiga är fint och gör att poetens närvaro känns extra starkt. Mormodern får också några dikter i denna samling. Här får vi kika lite på relationen mellan de två och sorgen efter mormodern. Och självklart blir jag då också nyfiken på att läsa poetens nästa diktsamling.

I det sista ”mellansnacket” får vi veta att de dikterna är skrivna under våren och sommaren 2020 och då förstår vi ju alla vad det innebär. Här finns titeldikten ”Kramabstinens”. Jag hittar inte c-ordet men hittar ord som nödvändig resa och munskydd och känner en sorgslig gemenskap med det som påverkar oss alla, förstås på olika sätt, men ändå.

Eftersom min egen recension blir försenad (först av min egen irriterande fallenhet för prokrastinering….. ehhhm…) och sen att jag blir sjuk i den förbenade c-sjukdomen och är ganska eländig och sen mest ordentligt trött och håglös så har lång tid gått och strax innan jag sätter mig ner och skriver upptäcker jag att några dikter från samlingen lagts in på den fantastiska internetsidan podpoesi.nu. På den här sidan publiceras etablerade poeters egna inläsningar av sina dikter. Så bra, för nu kan jag även höra scenpoetens egen röst. Som det kan låta från ett scenframträdande. Och det är först nu jag upptäcker c-ordet. Jag funderar varför jag missat det i texten tidigare. Kanske för att jag ville att det skulle vara så, bara antydningar.

Jo, sidan podpoesi.nu är helt underbar! Ni måste gå in och lyssna där. Jag minns även att jag lyssnade på dikter från Athena Farrokhzads diktsamling Vitsvit där och att det gav mer att läsa resten av dikterna i den samlingen med hennes röst i huvudet. Och med hennes häftiga sätt att läsa monotont som mässande. Och vad som på något sätt är gömt på sidan är den mexikanska poeten Gloria Gervitz inläsning av hennes dikt ”Septiembre” (från hennes diktsamling Migraciones), du måste skriva hennes namn i sidans sökfunktion för att hitta den. Hon läser på spanska förstås och det är alldeles underbart! Om du inte förstår spanska, lyssna ändå. Det är så mycket känsla i Glorias poesi. Efter hennes spanska inläsning finns den även på svenska, inläst av författaren och översättaren Magnus William-Olsson (som är översättare till Gervitz Migraciones, Migrationer 2009).

Ja, just! Jag vill ju visa er en liten bit från titeldikten ”Kramabstinens”:

Kudden: ett mjukt men dåligt substitut
örngott har ingen känsel
bara en vag doft av mjällschampo och svett

Jag provar med skrivbordsstolen,
bordsbenen och lyktstolpen
men inte ens björken bakom knuten
kramar tillbaks

En kram är mer än en hälsningsfras,
mer än en gest
en kram är ett lyckopiller laddat med oxytocin:
dämpar sänker minskar
ångest blodtryck stress
skapar ordning bland organ
eller kaos
beroende på vem som kramar

Samlingen avslutas med uppmaningen ”Tid att känna” och visst känner jag. Så tack Louise för kramsubstitutet i form av din fina poesi!

Similar Posts:

• Vemod och självtvivel i spänstiga strofer
• Samtidspoesin och framtidspoesin
• En gör sin egen grej
• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Döden och ljuset

En gång fanns poesin
och den finns kvar
i skrevor här och där.
Som regnvatten i kaffekoppar
glömda på verandan.
Den dyker upp ibland
när vindar röjs och åkrar plöjs
och får förklaras av experter.

Dikten är glömd, poeterna är döda. Så tycks Malte Persson resonera. Egentligen är det märkligt, att dikten tappat så i status. Många är stolta över det svenska språket, och det med rätta. Vi kan träta om ”svenska värderingar” och om huruvida Du gamla, du fria ska sjungas på skolavslutningar eller ej. Men engagemanget i språket är intensivt och ofta förenande. Fredrik Lindströms böcker och teveserier om språk har funnit en stor publik, liksom tidningarnas språkspalter. Sedan mer än tio år finns Språktidningen som riktar sig till en bred allmänhet. Språkliga innovationer som ”hen” väcker livlig debatt.

Språkintresset borde skapa ett sug efter poesi. ”Poeterna är språkets partisaner” skriver Malte Persson. Och han har rätt. Så varför har inte poesin högre status? Varför läser inte fler dikter? Kanske tycker sig många sakna den tid och det lugn som krävs. Kanske saknar allt fler förmågan att koncentrera sig. Kanske skyggar en del för det inbillat högtidliga, för den förhöjda känslan.

Malte Perssons diktsamling ropar inte bara ”var är läsarna, varför är det ingen som bryr sig?” Den handlar också om självtvivel.

Varje utsaga är en vulgär tatuering
att för alltid ångra, men ändå.
Man gör vad man kan, och efter ett tag
så kan man också det man gör.
När kommer jag till saken egentligen?

Dikterna innehåller ofta den här typen av frågor som poeten ställer till sig själv, men som naturligtvis träffar läsaren. Det fungerar engagerande. Jag aktiveras och blir gripen, jag känner att jag kommer närmare. Här finns åtskilligt som andas självmedvetenhet. Jag känner igen det och det är inget lyckligt tillstånd.

Poesin fanns innan
någon uppfunnit poeterna -
nej, vad vet jag om det,
men poesin fanns kvar
i alla fall när de var borta.

Men Malte Persson har samtidigt självdistans. Han klibbar inte på läsaren någon sentimental nostalgi. Snarare väcker han nyfikenhet. Det är bra. Som läsare får jag gott om utrymme att känna och fundera själv.

Förr i tiden slog poeterna fast hur det var,
och det var skönt att de visste bättre
och att man fick underkasta sig deras
pregnant formulerade livsvisdomar
och nästan ovedersägliga teser
spikade på en dörr av luft.
Men så är det inte längre.

Visst kunde forna tiders dyrkan av poetiska snillen skorra lite falskt, men poeterna ÄR språkets partisaner. Tänk på klassiker som Carl Michael Bellman, Anna Maria Lenngren och Gustaf Fröding. Dikten är fronten, eller i alla fall en av fronterna, för språklig utveckling. Inom dikten finns även utrymme för kamp. Tänk Athena Farrokhzad eller Johan Jönson.

Vår beredskap borde vara god, vi älskar ju språket – men många läser alltså inte dikt. Eller gör de det? Visst har det blivit populärt med poetry slam? Publiken betalar för att se poeten som estradör.

En och annan poet blir folkkär även i vår tid. Se på Kristina Lugn eller Bodil Malmsten. Men den förra älskas kanske mest för sin personlighet som den framstår i teve. Den senare nådde den verkligt stora publiken först när hon började blogga.

Jag kan inte bestämma mig. Kanske behöver vi dikter för att höja beredskapen. Eller så är det bra att det råder kris ett tag och att dikten får en chans att ladda om. Eller så finns ingen kris alls. Spänsten i Malte Perssons egna strofer är det hur som helst inget fel på.

Dikten är en bister fana.
Dikten reas ut på Dressman.
Dikten är Bayeauxtapeten.
Dikten är en banderoll.
Dikten är en t-shirt där det står:
I went to Biskops Arnö
and all I got was this lousy poem.
Dikten blev bara en tumme.
Dikten är inte ett tyg.
Dikten är ett otyg.

Similar Posts:

• Blick på det blinda
• Skruva den som Beckman!
• Rymden som språkverkstad
• En besserwissers bättre vitsar
• Hur man fångar en inlåst panter

1) Lina Ekdahl är som poetissa (ett ord hon lanserade i tidskriften Glänta nr 3/08) en perfekt kombination av politisk och klok. Hennes blick på det omgivande samhället är skarp, eftertänksam, förbannad och ifrågasättande, och hon diktar om oss alla och om vårt havererade folkhem. Hennes poesi sätter ord på Sverige idag och den gräver sig ner under alla floskler och vedertagna sanningar om tingens ordning.

I Diktsamling behandlas allemansrätten, den svenska modellen, tevejournalistikens sensationsjakt, språkets makt, integration, frihet och solidaritet. Stora ämnen. Asviktiga ämnen. Ämnen som när de hamnar under Ekdahls lupp kläs av alla förmildrande slöjor och står där, svarta bokstäver på vitt papper, och blottar sina brister. Eller nej, blottar våra brister. Vi vill inte väl, men vi vill framstå som om vi vill väl. Solidaritet är viktigt. Att hjälpa de som har det sämre är viktigt. I alla fall retoriskt. Och så länge det inte på något sätt rubbar våra egna cirklar och vårt bekväma och småtråkiga liv.

Prata rätt
Prata inte fel
Säg inte en äpple
Det är inte rätt
Det är fel

Prata så att jag förstår
Jag förstår inte vad du säger
Jag hör inte
Jag lyssnar inte

Titta inte på mig när jag går förbi
Gå inte förbi när jag tittar på dig

2) Hon är sossenostalgisk utan att skämmas för det. För visst är det väl så att det idag anses lite töntigt att tycka att socialdemokratin är the shit? Eller snarare var the shit.

Vi tycker inte om gamla människor
det är de som gjort det här samhället
byggt upp hela den här skiten

Men Lina Ekdahl påminner oss om den goda socialdemokratin, den som värnade om alla i samhället och där alla var delaktiga i bygget av detsamma. Den som inte sugits in i den virvlande globala kapitalismen utan som fortfarande ansåg att människan styr över ekonomin och inte tvärtom. Inte för inte har Diktsamling ett vitt och blått omslag, en solklar anspelning på de kooperativt ägda Domusvaruhusen.

*

Fria människor är socialdemokrater
jo
jo egentligen
gamla socialdemokrater
så som socialdemokrater var förr

3) När Lina Ekdahl talar lyssnar jag. När Lina Ekdahl skriver läser jag. Jag minns fortfarande glasklart första gången jag såg henne läsa. Det var på teve någon gång i mitten av 90-talet. I vilket program det var vet jag inte, men jag vet att jag på något sätt, där och då, förstod att jag hittat en poet jag ville följa. Dikten hon läste var ‘Jag tror att jag har ett behov’ ur samlingen 59 dikter, om en person som både lockas och skräms av idén att åka ensam på en tur med Kielfärjan. Det är blandningen av humor, tragik och det illusoriskt enkla och repetitiva språket som jag älskar, och det är också något som hon sedan dess hållit fast vid. Liksom jag hållit fast vid hennes poesi.

Har ni hört har ni hört har ni hört
den om trombonisten
som inte tyckte hon kunde stå
stå så
och spela trombon
nu när det var så som det är med världen

har ni hört har ni hört har ni hört
den dagen förlorade världen en trombonist
men har ni hört vad värre var
vad än värre var
den dagen förlorade en trombonist en hel värld

har ni hört den om trombonisten som förlorade en hel värld

Så för att summera: hon är klok och politisk, hon drömmer om ett samhälle där gemenskap och solidaritet väger tyngre än kapitaltillväxt och hon har en förmåga att fullständigt fånga mig med sina ord. Hon är helt enkelt i mitt tycke en av de viktigaste poeterna i Sverige idag. Läs henne! Lyssna på henne! Vi behöver henne.

Similar Posts:

• Samtidspoesin och framtidspoesin
• Vecka 39 – bokmässeveckan på dagensbok.com
• Fredag på bokmässan
• Göransson – så tycker han
• Årets bästa poesi 2012

Jag anländer sent till Hedmanska gården vid Lilla torg, nyvaken och med en Powerking i handen. Det är hårt att kombinera Malmöfestivalen med jobb på dagarna… I mitt huvud förbereder jag ett försvarstal för den sure vakten som har span på oss med medhavd dryck. Men det behövs inte. Jag kan ostört glida in på kullerstenen, förbi bokbordet där utgåvor av Skurupsantologier genom tiderna ligger uppradade, och sjunka ner på en av bänkarna i publiken.

Programmet för kvällen, när vi firar att Skurups folkhögskola fyller 25 år, började redan för några timmar sen med intervjuer med författare som snackat för och emot skrivarlinjer. Jag hade ställt klockan till det, vaknade men somnade om, tänkte att jag trots allt hört det där argumenteras till leda.

En blond tjej med lockigt hår står på scenen. Jag har missat hennes namn men jag missar inte hennes ord. Hon räknar upp olika kontinenter, olika partitillhörigheter, olika typer av män hon har legat med. ”Jag har inte fött ett barn. Men jag tror jag fick ett missfall en gång. Det blödde satan.” Hennes röst tar varken parti för eller emot hennes text, men hållningen är stolt. Jag fnissar lite när jag tror att man får, och applåderar hennes mod att ta plats.

Det här med att ta plats, märker jag ganska snabbt, är inte en självklarhet för en ung skrivarelev. Här är det kutym att man presenterar sig med sitt förnamn enbart. Det försynta snälla ”Det var tydligen jag som skulle läsa nu”, hand i hand med tron på sig själv, glädjen över att få stå här. Glädjen över orden. Det där som är både ock, som märks.

Jag ser mig om i publiken. Det har inte hunnit bli så många här, och jag kan relativt lätt urskönja vilka som är elever. Killen i skinnjacka. Som har solglasögon fast att solen är långt borta nu. Tjejerna med stora sjalarna, röda läpparna. De tusentals killarna med keps. Den fina samhörigheten, identitetsskapandet. Det stora i att plötsligt sitta här med sina ord. Jag har gått skrivarlinjer, jag vet hur den första känslan var. Hybrisen. Svårmodet. Lyckan.

När Helena läser rör sig ett störigt flygplan i luften. Kylan börjar krypa under strumpbyxorna. Helena får mig att rysa än mer, när hon pratar om att närma sig galenskapen. Om hur man som övergiven efter en relation är en skadeskjuten fågel som söker trygghet i de fina bilderna av hur det var.

Den förste att presentera sig med hela sitt namn är förstås en av kepskillarna. Någonstans i mitt feministhjärta gör det faktumet ont, och jag tänker på hur viktigt det är att tänka på. Står man på scen ska man säga hela sitt namn, kille som tjej. Orden har en skapare, och den förtjänar att tydliggöras. Leo Nord säger ”Kan jag säga att detta är en text? Så jag slipper förklara så mycket.” Och jag känner igen våra diskussioner kring litterära termer, vad som egentligen är en dikt, vad som är prosa, vad som är en krönika. Den första fascinationen över radbrytning, över att allt kan få vara en dikt; allt!
”Vi är lägst av alla skapelser men vi vet om det”, säger Leo. ”Bara därför är vi nästan gudomliga.” Detta nästlar sig fast i mig.

Nästa upp på scen heter David Lyreskog, och han har med sig en kompis. De läser tillsammans ur ett manus han har skrivit, och replikskiftena bryter av både stilmässigt och innehållsmässigt mot det vi hört tidigare.
”Jag ser rötterna ruttna under rälsen.”
”Jag ser rälsen försvinna rakt bort.”

Det är existentiellt och påminner om hur olika människor ser på sin omvärld. Jag tänker att jag skulle vilja läsa texten igen, att jag tycker om den.

Alinah, tror jag hennes namn är, pratar om en längtan som kan vara så öronbedövande att man inte vet vad den betyder. Ett barn hänger över bänken bakom mig, får allt att skaka. Hans värmländska föräldrar är inga Jan Björklund i sin uppfostran, och jag är en försynt jävel som för en gångs skull önskar mig det. Blir lättad när de går därifrån.

Textuppläsningarna bryts av för lite jazz. Ett band på sex unga musiker med stort självförtroende går upp, en förkunnar i micken att den här låten är till alla damer därute; ”Den heter Bitches and hoes!” Men allt som kommer är snäll hissmusik. Min kompis Lovisa Appelqvist, som ska uppträda senare i programmet, dyker upp bakom mig. ”Jag bodde ihop med ett gäng jazzmusiker när jag bodde på Skurups folkhögskola”, säger hon. ”De ville spela en skiva som de gjort, men jag fick säga åt dem att stänga av. Mina hjärtslag blev arytmiska.”

Poesibingolappar delas ut. Kvällens konferencier välkomnar Tomas Ekström upp på scen, med stora ord om hans diktsamling Malmö är en dröm. Tyvärr har jag hört honom läsa ur den bara nån gång för mycket och känner att jag nästan kan dikterna utantill. Vilket visar sig vara bra i och med att det är bingo vi spelar. Poesibingo är en lustigt kontroversiell företeelse. Det går till så att du har en bingobricka med ord i varje ruta, och vitsen är att i dikterna som läses upp lyssna och kryssa för varje gång du hör ett av dina ord. Det är svårt att få ett sammanhang av dikterna som publik. Och det är som poet svårt att läsa för en publik som bara tittar ner i brickorna, samt ständigt avbryter en genom att skrika ”Bingo!” Men det är underhållande, och med i leken som jag drogs blev jag förstås besviken över att inte vinna någon Skurupsbok.

Det blir trångt om cigaretten i pausen som följer. Jag passar på att köpa en bok vid bokbordet, de kostar trots allt bara tjugo kronor. Freke Räihä bakom disken rekommenderar Delta från 2008, eftersom den finns i två färger; en grå och en ljusrosa. Men den har jag redan, och köper istället det äldsta exemplaret han har att erbjuda. Splittring från 1986, där lärare Bosse poserar med orden ”That’s all, folks!” och en rödvit porträttbild med mycket skägg och en tröja med Musse Pigg på.

Läsningarna fortsätter. Sofia Karlsson funderar över om det finns något för du:et att hitta under hennes revben. Samuel Liljedorff Nilsson säger att det känns ganska coolt att stå på den här scenen, ”som att spela i Coldplay”. Hans dikter är lagom mycket klagomål. ”Det fanns en tid då tågen aldrig kom för sent” är en rad som skulle passat i vilket poetry slam som helst.

Tjejen med rött långt hår, som jag tror heter Hanna, säger att hon vill hylla Skurup genom att läsa texter från skrivarstugorna. Jag kan önska att hon hade förklarat fenomenet skrivarstuga lite närmare, för oss som inte gått Skurups skrivarlinje. Men applåderna hon överöses med ger mig ändå en fingervisning av den kärlek till folkhögskolan som finns i publiken.

Det är nu ordentligt kallt på innergården, och jag fryser än mer av att se Sanna Hartnor äntra scenen, med en gul blus utan ärmar och smala svarta byxor. Känner så väl igen den där önskan att vara snygg och ha förutbestämda kläder på sig, som överglänser all kyla och logik i världen. ”Ni ser hemskt nyktra ut”, konstaterar Sanna. Och river av låtar på sin gitarr med en säkerhet som bara är de nervösa och peppade förunnade. Hon påstår att hon inte kan prata mellansnack och att en av låtarna egentligen är för nyskriven för att vara med, men jag njuter hela framträdandet igenom, av hennes coola texter, hennes sköna attityd.

Nu har jag börjat längta till programpunkten ”Lovisa x 2″, när mina Ord På Scen-kompisar ska läsa. Programmet verkar förskjutet. Ett kaxigt band bestående av många killar och en tjej, intar scenen. De heter MomoFoko och hela världen är deras fans. De kör The Ark-klingande discopop och har ljussablar på scen. De är väldigt bra och förstås världens coolaste, pratar om en skiva som säljer bra i Tyskland. Men jag är trött, frusen, längtar framåt och vägrar ställa mig upp och dansa, trots att de får många att göra det.

När Lovisa Appelqvist går upp på scenen har de dansande människorna försvunnit. Lovisa kör på med sin fnissbittra föreställning 100 samlags ensamhet. Jag har hört stora delar av den förr, om hur hon har tappat tron på mänskligheten och blir en punkt i ett debattprogram på teve, men aldrig sett den omtalade powerpointen, som sannerligen höjer intrycket.

Efter henne kör Lovisa Eklund. Hon kör lite nyskrivet, lite gammalt. Allt kretsar kring igenkännbara teman, som relationer som går åt skogen och de trevande ungdomsåren, i sökandet efter vem man är. Men Lovisas säkra framförande ger orden luft under vingarna, får dem att landa effektfullt tillspetsade. Det blir mycket skratt även här.

Mina kompisar har kommit, jag sitter nu inte själv längre utan i ett trevligt gäng. Men klockan tickar på för snabbt mot den långa arbetsdagen imorgon. Som en annan askunge tar jag avsked, innan performancegruppen ONT har hunnit gå upp på scen, går mitt i ett tredje sjok av Skurupselever. Freke Räihä må ha kommit ut med två diktböcker nyligen, men så här sent på kvällen hittar jag inget samband i hans ord.

Lite nöjd är jag, med att det sista jag hör innan jag går råkar vara det senaste jag läste i Färgerna skäller under marken, Skurups senaste antologi som ligger på recensionshög hos mig. Det är Olle Dyranders uppräkningar av orter, som jag tyckte riktigt bra om, och det är fint när igenkänningen för orden hugger till i en och man plötsligt får en skymt av mannen bakom.

Tänderna som bits ner i tandköttet av kylan, när jag skyndar över kullerstenen, förbi Gustav Adolf, kyrkogården. Behövs skrivarlinjer? Föder det verkligen författare, skriver inte alla likadant? Efter kvällens schema kan jag dementera alla tvivel. Inget låter likadant. Fortsatt hårt arbete och flyt; så visst föder det författare.

Similar Posts:

• Ungt, spretigt men lovande
• Ord på scen på Malmöfestivalen
• Nya röster i Skurupsantologi
• SM-final i Poetry Slam 2010
• Veckan på dagensbok.com

Det har börjat. Niklas Åkesson och Per Alvsten som under våren drivit Klubb ONT med poetiska performance som gör just ont, är utstyrda i plastpåse, guldmantel, gasmask. Det är General B som behöver räddas och ryktet säger att det är en cover på någonting som jag inte känner igen. Men det gör fortfarande ont. Precis som poesi att må bra av. Oscar Johansson presenteras som poesins Dr Phil och rabblar feelgoodklichéer och utnötta metaforer i begärets pariserhjul, det får mig inte att må bättre, det får mig bara att sträcka mig ännu längre efter den där stolen framför mig i det där hjulet, ökar mina risker att bli den som faller ur. Men taket är satt och det är högt och allt det att längta efter.

Amanda Lindholm. Foto: Lina Arvidsson

Myldretid. Foto: Lina Arvidsson

Josef Hoffert. Foto: Lina Arvidsson.

Similar Posts:

• Skurup, en älskad 25-åring
• Hon sätter samtiden under lupp
• Scenpoesi på hallmattan
• Vemod och självtvivel i spänstiga strofer