Dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt, M, har fått äta upp sitt uttalande vid ett besök i Södertäljestadsdelen Ronna 2006. Han sade att ”ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån”. Att han travesterade Esaias Tegnér flög över huvudet på de flesta.

SD:s partiledare Jimmie Åkesson har lite famlande svarat ”stå i kö” när han konfronterats med frågan. Ebba Busch, KD, har sagt ”att gå husesyn” och lagt till att vi inte gillar när företag sätter etiketten ”helgskinka” på fläsket i affären. Julskinka ska det vara!

I en helt annan tid, för 200 år sedan, var det unikt svenska också en högt prioriterad problemställning. Då hade Sverige förlorat Finland men utvidgats med Norge i stället. Intellektuella var sysselsatta med att treva sig framåt mot en ny nationell identitet. Den så kallade göticismen och ett nymornat intresse för det fornnordiska skulle med tiden mogna till nationalromantik. En av sökarna var Carl Jonas Love Almqvist som 1838 publicerades essän Svenska fattigdomens betydelse där han identifierar vår nationalkaraktär.

Almqvist inleder sin essä med en betraktelse av de styrande i riket, ”herrskapet”. Dessa adelsmän, brukspatroner och jordägare hade blivit ”onationella” på så vis att de hämtade sin bildning och skönhetsideal från utlandet, argumenterar Almqvist.

Hur det än var med den saken så är det intressant att författaren målar upp samtidens ledarskikt som ovärdigt och faktiskt bortom räddning. Efterskalven av Franska revolutionen och Napoleonkrigen kunde fortfarande kännas i hela Europa och det var bara tio år kvar till Pariskommunen.

Men efter denna inledande kritiska blick på svenskarnas ledare kommer Almqvist så till ärendet med sin text, att försöka nagla fast vad som är svenskhetens sanna kärna.

…ett enda likväl – ett visst stort – har svensken enskildt ifrån andra i Europa blifvit ämnad till: det är till fattigdom.
(…)
Svensken är fattig. Förstår han detta, så har han vunnit kärnan för sin nationalitet, och är oöfvervinnelig. Att vara fattig, det betyder att vara hänvisad till sig sjelf.
(…)
Att icke då förgås, men stå: att ur sig sjelf organiskt utveckla all den förmåga, som nu behöfs – det är att kunna vara fattig. Att kunna det rätt, med fullkomlig frihet, raskhet, sjelfständighet…

”Freedom’s just another word for nothing left to loose”, heter det som bekant i låten Me and Bobby McGee, odödliggjord av Janis Joplin. Kanske är det en sådan själslig belägenhet Carl Jonas Love Almqvist tillskriver den svenska folksjälen?

En premiss för diskussionen, en som tycks vara tidlös, är föreställningen att det faktiskt finns ETT folk som det är meningsfullt att generalisera om. Men även på Almqvists tid var detta en orimlig förenkling med tanke på alla tornedalingar, samer, svedjefinnar och norrmän som lydde under den svenska kungen utan att nödvändigtvis kunna prata språket eller känna sig svenska.

Almqvist skulle inte vara sig själv trogen om han inte unnade sig några bisarra, likväl härligt kreativa utvikningar om de vanligaste husdjurens karaktärsdrag. Jag tror att en slutsats är att oxen mest fångar svenskens kynne. Här finns också en bevisföring gällande fågel och fisk, flyktdjur som oftast undviker människan, om de kan.

Dessa djurslag äro icke blott fysiska figurer i vårt land; men – hvad bör märkas – de äro gestalter och sätt att vara i sjelfva det svenska sinnelaget.

Vidare gör författaren en kreativ räkneövning som ska visa att svensken är ungdomligare i sinnelaget än exempelvis en italienare, eftersom den senare upplever tio utvecklingsmånader per levnadsår, alltså månader då naturen växer och frodas. Svensken kan bara räkna med fyra eller fem sådana månader per år.
Om italienaren och svensken båda dör vid 60 har den förre upplevt 600 utvecklingsmånader, svensken endast 240-300, det vill säga knappt hälften!

Svensken är således, hvad utveckling beträffar, endast 30 år gammal då italienaren är 60.

Man kan skratta åt detta. Men Almqvist är något på spåren, tror jag, när han resonerar kring den fattige svensken och att hon är hänvisad till sig själv. Dels kom ju en miljon svenskar, en stor andel av befolkningen, att utvandra till Amerika undan fattigdom och herrskap. Dels sticker svenskar ut i World Values Survey som individualistiska och jämställdhetsorienterade.

Även om den fattigdom som Almqvist skriver om inte ska tolkas som enbart materiell, kan man fråga sig hur 70 år av välfärd och överflöd har påverkat folksjälen. Idag kanske en essä med chans att fånga det typiska nationalkynnet, om något sådant finns, skulle bära titeln Svenska överflödets betydelse?

Essän ingår i den tionde delen av den så kallade duodesupplagan av Almqvists stora verk Törnrosens bok som utkom 1838. Den finns även utgiven för sig själv i en upplaga 1989 från Gidlunds. Men essän kan även läsas i Litteraturbanken.

Similar Posts:

• Svenska klassiker till din dator
• ”Var stodo vi, om de ej varit till?”
• Spåret bort från nationalism och stängda gränser
• Imponerande men långrandigt
• Rösträtt, nej tack!

Denna kulturhistoriska epok lanseras (åtminstone så vitt jag vet) i Håkan Strömbergs bok Vikingen har visst horn, och avser perioden från 1800-talets början fram till idag, när vikingen trätt fram som en symbolisk, litterär och populärkulturell ikon.

Det förflutna är inte vad det en gång var hade jag en gammal historiografisk grundbok som hette när jag pluggade, och det är en fras som ofta liksom anmäler sig frivilligt när man studerar historieskrivning. Den förändras hela tiden. Nya perspektiv lyfts fram. Gamla myter avslöjas och urvalsmetoder ifrågasätts.

Idag är det ganska svårt att föreställa sig, men vikingen hade alltså inte varit något särskilt vinnande koncept förrän i början av 1800-talet. Då hände något, närmare bestämt finska kriget. Sverige förlorade Finland till Ryssland, och i någon slags process av att slicka sina sår och vårda den svenska självbilden uppstod vikingen som vi känner honom idag (nåja, mer eller mindre). En föregångare fanns bland goterna, det mytomspunna, förmodligen germanska folk av diffust nordiskt ursprung, som omtalats av bland annat romerska skribenter. Det är också Götiska förbundet som brukar tillskrivas vikingens kulturella uppkomst.

Nu diktade författare som Esaias Tegnér och Erik Gustaf Geijer om vikingagestalter, ädla och djärva krigare som inte böjde knä för någon. Under 1800-hundratalet lyfts vikingen och vikingatiden in i historieskrivningen, inte minst i skolans läroböcker. Inspirationen kommer bland annat från de isländska sagorna, men får en betydligt mer nationalromantisk och didaktisk framtoning.

Sedan dess har vikingen förändrat sin framtoning flera gånger, men samtidigt – eller kanske just därför – behållit sitt grepp om det förflutna. Ja, han kan till och med röra sig över tidsgränserna ganska fritt, som nationssymbol, som humoristisk figur och som actionhjälte. Ta det här med bokens titel, till exempel. Nej, det finns ingenting som tyder på att vikingarna skulle ha burit horn på sina hjälmar. Kanske, kanske och ytterst möjligen i något ceremoniellt sammanhang. Faktiskt finns det mycket få belägg för att de alls hade hjälmar, tydligen. Ändå står han där, lika tydlig som alltid, från nationalromantiska målningar till nutida seriefigurer: vikingen i sin hornbeprydda hjälm.

Hur bilden av vikingarna har förändrats, och vilka sammanhang som lagt sina egna raster över föreställningarna kring honom och hans folk, skildrar Håkan Strömberg i en nätt och ganska underhållande liten bok. Lite märkligt är det att han väljer bort det högerextrema bruket av vikingasymbolen på ett tidigt stadium, liksom det borde finnas mer att säga om den nutida film- och tv-serieboomen med Vikings och Marvels asagudar/rymdvarelser.

Fokus ligger på den där perioden från 1809 och framåt, men en del spekulationer kring de tidiga källorna om nordbornas uppförande under sen järnålder eller tidig medeltid kommer också med. Kände de tidiga kristna verkligen till ett gyllene hednatempel i Uppsala? Såg vikingarna vinrankor i Nordamerika, och hur ska vi förhålla oss till att de även ska ha stött på enfotingar och magisk indiankrigsföring?

Det är inte lätt att veta vad som hände där, på gränsen till någon skriftkultur som kunde berätta. Det är inte alldeles lätt att begripa vad vi sysslat med sedan dess heller. Men det är rätt spännande hur vi hela tiden projicerar våra egna idéer, fantasier, ideal och skräckbilder på vad vi kan ana och föreställa oss ur det förflutna.

Similar Posts:

• Nålsögat skilsmässa cirka 1800
• Vikingar med tassen i historiska källor
• Till vikingens försvar
• Att döda ”dom”
• Onda gastar och smart godhet

Det blir inte mindre svårt av att läsa Magnus Västerbros Tyrannens tid. Om Sverige under Karl XII. Titeln säger förstås en hel del om hur författaren ser på envåldshärskaren, men ingen med moderna ögon skulle rimligtvis kunna se det särskilt annorlunda. Kungamakten var vid den här tiden enväldig. Kungen kunde fara fram med sin befolkning precis hur han ville, och det gjorde han också. Han var utnämnd av Gud och hans makt var absolut.

Visst fanns det de som protesterade. De fanns de som gjorde uppror, som försökte formulera alternativ. De fanns de som försökte smita undan, inte minst de oändliga utskrivningarna av nya soldater till kungens ständigt pågående krig. Som rymde, som skadade sig själva, som till och med tog sina liv hellre än att skickas till de skoningslösa slagfälten långt borta.

Det är om alla dessa människor Västerbros Augustnominerade bok handlar, snarare än om kungen själv. Att skriva om dem är ingen lätt uppgift. Människorna under 1700-talets första decennier har inte lämnat alltför många spår efter sig. Det gäller i synnerhet den stora massan, de som slet allra hårdast under krigarkungens ständigt nya pålagor. De dyker på sin höjd upp i överhetens dokument, när de till exempel dras eller drar andra inför domstol. Möjligen skrev de, eller fick hjälp att skriva, brev hem från fronten som av någon lycklig slump sparats för eftervärlden.

Här finns soldathustrur som inte sett sina makar på många år. Kanske träffar de någon ny, kanske behöver de träffa någon ny för att klara av att försörja sig och sina barn. Men otrohet är ett brott mot Gud, och straffas hårt. Är kanske inte krigets hela elände ett straff från Gud, för folkets syndiga leverne? Ja, inte bara kriget förresten, utan hungersnöden som följer i spåren av såväl missväxt som en ständigt stigande beskattning för att finansiera kriget. Som om det inte var nog kommer pestutbrottet till Sverige sommaren 1710, och dödar på vissa orter halva befolkningen.

Under hela denna plågade period sätter kungen knappt foten i Sverige. Han far omkring nere i Europa, han slåss mot danskar, polacker och ryssar, han firar segrar och möter nederlaget i Poltava. Han avsätter den polske kungen och hänger långt nere i Osmanska riket i flera år, i fåfängt hopp om förstärkningar från sultanen. Om ”sitt folk” verkar han sannerligen inte bry sig det minsta. Inte längre än att han irriterar sig på att de inte lämnar ifrån sig all den finansiering och kanonmat han anser sig behöva och ha rätt till.

Detta brutala samhälle har Västerbro lyckats skildra föredömligt. Han lyfter fram människor ur olika skikt så gott det är möjligt, från de fattiga själar som mest skymtar i rättsdokument av olika slag till rådsmän, författare och diplomater som lämnat efter sig dagböcker, korrespondens och liknande. Alltför kritiska mot kungen kunde de såklart inte vara. Det var straffbart då.

Vad Tegnér och hans efterföljare hade för ursäkt är mer oklart.

Similar Posts:

• Makt och prakt i svensk barock
• Mer stormaktstid av Peter Englund
• Passionerat om kampen för en förlorad värld
• Freden intressantare än kriget
• Nödens år väl skildrade

I denna tid är Lars Lönnroths bok Det germanska spåret därför välkommen. Det är en litteraturvetenskaplig översikt i behändigt format som ska vara tillgänglig för den som saknar förkunskaper, men intresserar sig för äldre litteratur. Som sådan är den utmärkt. Undertiteln En västerländsk litteraturtradition från Tacitus till Tolkien ramar in tidsperspektiven.

Publius Cornelius Tacitus var romersk historiker aktiv åren runt 100 e.kr. Hans Germania är den första skildringen av ”germanerna”, folkslagen norröver som romarna buntade ihop på samma sätt som de gjorde med ”kelterna”. Dessa folkslag hade inte nödvändigtvis så mycket gemensamt och ofta var de i krig med varandra, men den romerska benämningen har bitit sig fast.

Inte heller hade germanerna en enda litteratur. Under antiken saknade dessa folk skriftspråk. Därför framfördes poesin muntligt, bland annat av barder. Nationalisten skulle aldrig erkänna det, men faktum är att kulturer alltid har sökt sig till varandra, blandats ihop och influerats till något nytt. Tänk bara folkvandringstiden!

Det hindrar inte att de äldsta kända dikterna på germanska språk bär viss särart, argumenterar Lars Lönnroth. De följer inte de antika romarnas eller grekernas versmått och liknar inte heller den rimmade poesi som man finner i den medeltida europeiska folk- eller kyrkodiktningen.

I stället bygger versen på att varje versrad innehåller två halvdelar med tydligt uppehåll i mitten (så kallad cesur), att varje halvdel innehåller två betonade stavelser, samt att (minst) en betonad stavelse i första halvdelen sammanbinds med en betonad stavelse i andra halvdelen genom så kallat bokstavsrim eller allitteration.

Lönnroth exemplifierar med runinskrifter och handskrifter som visserligen är många hundra år yngre än Tacitus, men som sannolikt grundar sig på uråldrig muntlig tradition.

Låter det krångligt? Sådan är inte boken. Lars Lönnroth förklarar att viktigast i de ”urgermanska” dikterna var rytmen och att det i varje versrad fanns minst två betonade stavelser som allittererade. En annan utmärkande stilfigur är de så kallade kenningarna. Havet omskrivs som valens väg, exempelvis. Guldet omnämns som Fafnes bädd, och så vidare.

Boken är kronologisk uppbyggd. Lars Lönnroth lägger det mesta krutet på att referera och analysera de gamla mästerverken: Beowulf, Nibelungenlied, Den Poetiska Eddan och Njals saga. Men även yngre verk som Richard Wagners megaopera Nibelungens ring och Frithjofs saga av Esaias Tegnér får gott om plats.

Mera kortfattat passerar Lars Lönnroth de epoker då den germanska diktningen har kapats av allehanda tokstollar. Under stormaktsgöticismen på 1600-talet gjordes gällande att Sverige var Atlantis. 200 år senare blåstes likartade luftslott upp igen inom ramen för det nationalromantiska projektet. En slags kulmen nåddes med det Tredje riket som också gjorde anspråk på litteraturskatten. Ragnarök och ridå!

Tack och lov räddade J.R.R. Tolkien det germanska spåret i litteraturhistorien från dessa vanärande perioder. Det menar i alla fall Lars Lönnroth. Genom bestsellern Ringens brödraskap förde Tolkien ut myterna till nya generationer. Och i hans berättelser går dvärgar, alver, människor och hobbitar ihop över rasgränserna för att bekämpa den mörka kraften.

I Tolkiens Midgård kan man utan svårighet uppfatta den onde Sauron som ett annat namn för Hitler, trots att Tolkien själv energiskt avvisade alla politiska tolkningar av sitt verk. Därmed kunde de nedvärderade myterna återanvändas och få nytt liv, också bland nazisternas motståndare. Germanspåret blev återigen framkomligt.

Similar Posts:

• Nordisk urtext i ny skrud
• Ny Tolkien släpps på tisdag
• Små spoilers driver handlingen
• Stormakt på pumpen
• Hemma hos Jultomten

Att den på senare år fått funktionen att många orter på nationaldagen håller välkomstceremonier för nyblivna svenska medborgare känns som det klart mest positiva som gjorts av dagens datum på länge. Därför framstår också Anders Johnsons Invandrarna som byggde Sverige som en lämplig bok att recensera på dagensbok.com just denna dag.

Rubriken ovan är en rad ur Esaias Tegnérs hyllning över Gustaf III och hans utländska inflytande som sedermera blivit svenskt, en rad som Johnson låter såväl inleda som avsluta sin historia över de svenska invandrarnas betydelse. ”All bildning står på ofri grund till slutet”, fortsätter Tegnér: ”blott barbarit var en gång fosterländskt”.

Möjligen är Tegnérs bildning något bredare än den näringslivshistoria som Johnsons titel faktiskt avser, för det är i första hand om invandrarföretagare Invandrarna som byggde Sverige handlar. Författare och andra typer av konstnärer förekommer ibland, men fokus ligger definitivt på företagande, uppfinningar och handel. Framsteg är framför allt liktydigt med ekonomiska och tekniska sådana, varför Johnsons oerhört välkomna och angelägna breddning av den svenska historien samtidigt är ganska smal. Att bidra till ett samhälle handlar väl inte enbart om att bidra till direkt ekonomisk tillväxt?

Fullt så lätt avskiljbar från kulturen och det övriga samhället är ju inte heller ekonomin. Hur vi arbetar och med vad, vad vi äter, klär oss i och hur vi bor är ju långt ifrån enbart materiellt, och det finns förstås inga upptänkliga områden som inte på något sätt formats av intryck som korsat gränser. Det svenska språket är ett påtagligt exempel, som Johnson återkommer till lite sådär i marginalerna, först under rubriken ”Vårt tyska modermål” i avsnittet om medeltiden, och senare med ”Vårt holländska” respektive ”franska modermål”. Precis som språk förändras i användningen och kontakten mellan människor, gör ju kulturer i stort det.

Framför allt tar Johnson upp enskilda migranter som fått betydelse för Sverige – invandrare, men också i viss mån återinvandrare, som de som utvandrade till främst USA under perioden kring förra sekelskiftet och återvände därifrån med nya idéer och kunskaper. Det handlar om järn- och skogsbruk, järnväg och kanalbyggande, mynt och kemisk industri, textilier, glas och porslin, fabriker och arkitektur, mat och dryck och inte minst godis – från medeltiden och fram till vår egen tid.

En del av katalog har den över sig, Invandrarna som byggde Sverige, det får erkännas. Ändå tycker jag sällan att den blir tråkig, eftersom jag lär mig och får syn på nya saker nästan hela tiden – illustrerad som en vänlig lärobok är den också – fast jag hade inte haft något emot lite större analytiska avsnitt. Johnson bemöter myter framför allt indirekt, med mängder av konkreta exempel. Nej, invandring är inget nytt fenomen (inte heller flyktinginvandring). Inget som nyligen lagts till det ”svenska” och skulle kunna skalas bort igen och lämna något helt efter sig.

Snarare är det svenska, liksom andra nationella identiteter, sin alldeles egen blandning av mängder av olika intryck, nya och gamla, från när och fjärran. I den betydelsen kan Invandrarna som byggde Sverige läsas som en hyllning. En hyllning till det svenska som något som har vett att ta till sig nya influenser.

Similar Posts:

• Drömmen om Sverige jag också vill drömma
• Under en enväldig krigarkung
• Vem behöver egentligen skyddas från vad?
• Projekt Svensk i två generationer
• Den förföriska, farliga staden

Det finns sedan tidigare en biografi om henne, men den är nästan 70 år gammal och det finns en avhandling som är 30 år gammal. Det var därför dags att skriva en ny bok och det fanns dessutom stora luckor i historien om henne och hennes liv. Boken består av bidrag skrivna av personer verksamma som musiker, pedagoger, musikvetare, förläggare och musikjournalister. Gudrun Tegnér som är ordförande i Alice Tegnér Sällskapet är redaktör för boken, hon har också varit med och skrivit. Exakt hur hon är släkt med Alice Tegnér framgår dock inte.

Till hälften består boken av en samling noter för piano och solosång, körsång (dam- och herrkör och blandad kör), pianosolo och cello och piano. Orsaken till detta är att sällskapet upplevt att det varit svårt att få tag i alla Alices Tegnérs verk. Här finns alltså stora delar av det svårtillgängliga materialet samlat tillsammans med tidigare opublicerat material. En CD med nyinspelningar av ett urval av dessa kompositioner medföljer. Lyxigt.

Alice Tegnér visade redan som barn stor begåvning för musiken. Hon tog tidigt pianolektioner och blev en skicklig pianist. Hennes dröm var att få bli yrkesmusiker och utbilda sig vid Kungliga Musikaliska Akademiens konservatorium. Men när hennes pappa som stöttat hennes musikintresse gick bort, och familjen som följd fick sämre ekonomi, kände hon sig tvingad att istället utbilda sig vid Högre Lärarinneseminariet i Stockholm. Väl i Stockholm träffade hon Jakob Tegnér, som var jurist men även en duktig sångare och barnbarn till Esaias Tegnér, tillsammans fick de två söner. Alice fortsatte ta pianolektioner och även lektioner i komposition i vuxen ålder. Hennes ambition och dröm var också att bli kompositör av konstmusik, och att få bli en musiker som verkade i det etablerade offentliga musiklivet. Denna dröm uppfylldes aldrig riktigt, hon blev först och främst känd som barnvisekompositör, även om hon komponerade mycket annat, som bokens notsamling visar. Tegnér blev oerhört framgångsrik inom sitt område och i en radiointervju som gjordes vid slutet av hennes liv, sa hon, att hon hoppades ”att ni alla får ett lika lyckligt liv som jag.”

Alice Tegnér skrev ca 250 sånger för barn och ungdom. Av dessa är det omkring 20 stycken, som är mest välbekanta för en stor allmänhet och som fortfarande sjungs. Dessa, de allra mest kända visorna, skrevs för de yngsta barnen. Och det var verkligen meningen att barnen skulle sjunga med. ”Hör inte bara på, ni ska sjunga själva!”, sa hon i ett radioprogram. Barnvisorna arbetade hon fram tillsammans med sina söner vid pianot. Detta gjorde att hon direkt märkte vad de tyckte om och hur de reagerade på sångerna, och kunde göra ändringar och förbättringar utifrån deras reaktioner. Dessa barnvisor känns så välbekanta och självklara att man kanske inte tänker på att de kan ha lite skiftande ursprung.

Ett exempel som nämns i den innehållsrika boken handlar om Tegnérs visa ”Bä, bä, vita lamm”, som hon skrivit melodin till men vars text har en längre historia. Texten är från 1744 och ursprungligen engelsk. Det var August Strindberg som på 1870-talet först fick i uppdrag att översätta den och andra rim, som ingick i samlingen Nursery Rhymse. På engelska började rimmet på följande sätt: ”Ba-a, ba-a, black sheep, have you any wool? Yes, sir! yes, sir! three bags full”, och blev i Strindbergs version (1872): ”Bä, bä, svarta lam har du någon ull, Bä, bä, söta barn, jag har säcken full” (gammal stavning av lam med ett m). Senare var det konstnären och författaren Ottilia Adelborgs tur att tolka texten, lammet får då inte längre vara svart(!) utan det blir: ”Bä, bä whita lamm, har du någon ull?” Och barnet är inte sött: ”Bä, bä lilla barn, jag har säcken full”. Så slutligen, när Alice Tegnér ger ut sin första visbok Sjung med oss mamma 1892, har hon ändrat på texten ytterligare lite grann, och givit den en melodi. Den textmässiga slutversionen utkommer i hennes allra sista vissamling Nu ska vi sjunga (1943). Där lyder de första verserna så här: ”Bä, bä, vita lamm, har du någon ull? Ja, ja kära barn jag har säcken full”. Det verkar ha funnits traditionella melodier till detta rim tidigare och till det engelska rimmet sjungs melodin till ”Blinka lilla stjärna”. Men det är alltså Alice som gör att rimmet får sin populära slutversion på svenska och en melodi som gör visan till en succé och enligt boken ”till en av barndomens viktigaste sånger under flera generationer”.

Alice Tegnér: musikskapare är en mycket innehållrik bok och den är fint illustrerad bland annat med fantasifulla pianoteckningar av Joakim Lindengren. Till stor del är boken en berättelse om svårigheten i att som kvinna på 1800-talet och i början av 1900-talet få sina yrkesdrömmar uppfyllda. Ändå var Alice Tegnér mycket privilegierad med en pappa som upptäckte hennes musikbegåvning, och såg till att hon fick ta pianolektioner och tyckte det vara viktigt att hon utvecklades inom musiken. Därtill kom att hon gifte in sig i en intellektuell släkt, fick ett efternamn som öppnade dörrar i olika sammanhang och familjen kunde leva ett bra liv i Djursholm. Men även den privilegierade har svårigheter. Boken berättar om lycka, men även om problem i äktenskapet, där det inte fanns full förståelse för hennes behov av musiken. Och det uppstod svårigheter för en av hennes söner att leva upp till moderns krav.

Jag hade stor behållning av att läsa boken om Alice Tegnér, och det ska bli spännande att spela hennes mindre kända musik på piano och att lyssna mer på CD-skivan. Men boken saknar ändå några saker: en fullständig verkförteckning, en översiktlig kronologi och ett namnregister, vilket jag tycker är sådant som bör finnas i en kompositörsbiografi.

Similar Posts:

• Vecka 41 på dagensbok.com – Nobelveckan
• En inte helt obetydlig beundran
• Ikonen Dolly Parton
• En stjärnas uppgång och fall
• August Strindberg 2012: Idag den 14 mars: hyr ett hus i Grez, där han skriver första delen av Tjänstekvinnans son

Är det någonstans man inte skulle prata om analsex är det i det idylliska och – åtminstone till ytan – flärdfria Grönköping. Skulle ordet tas i någon mun skulle det naturligtvis censureras på sedvanligt sätt: ”-n-ls-x”. Här går livet sin gilla gång, i en stillsam småstadslunk som varit oförändrad de senaste hundra åren. För den som inte är närmare bekant med staden kan jag meddela att den ligger i det fagra Västergötland, mellan Skövde och Hjo. Underättelser därifrån får man genom att läsa det månatligen utkommande Grönköpings veckoblad. I Grönköping bor och verkar många storheter. Naturligtvis har staden sin egen poet, vars namn är A:lfr-d V:stl-nd. Han medverkar vanligtvis med någon dikt i varje nummer av veckobladet. Nu har förlaget Lind & Co gjort en kulturgärning och gett ut ett fylligt urval av V:stl-nds poesi, och därtill en mängd översättningar till transpiranto. Jag skall återkomma till detta sistnämnda.

V:stl-nd arbetar medvetet inom pekoralistikens fåra. Här har han stora företrädare som J. O. Hedner, Erik Ofvandahl eller varför inte Esaias Tegnér i dennes bästa (sämsta) stunder. Skillnaden är att där en Hedner eller en Ofvandahl oavsiktligt frammanar löjet hos sina medmänniskor genom sin usla gestaltningsförmåga och stilistik (deras patos är det sällan något fel på) arbetar V:stl-nd på ett konsekvent och medvetet sätt för att framkalla samma löje. Genom sina långa diktarbana har han följaktligen haft god tid att förfina denna utsökta konst. Vi gör några nedslag i ”Staden i mitt hjärta” och finner t.ex. följande alster som poeten frammanat när han råkat höra ett par katter para sig:

Djuriskt ljuder i natt er-t-ken,
klarvaken ligger jag i min säng,
lyss till den skärande kattmusiken
jämte dess kurrande kärleksrefräng.

V:stl-nd kan uppenbarligen sin svenska litteraturhistoria – citaten och pastischerna är oräkneliga, som i denna juledikt; ”Jag köpte min julgran för pengar; /för mig finns ej gratis att få”, som ju onekligen ger ett annat perspektiv än originalets. Denna V:stl-nds vida beläsenhet framhålles också i en mycket välskriven essä av Hr. Kulturdr. Stig Berglund (som tog studenten i Hjo). Denna essä, som fungerar som inledning till hela volymen, hävdar med emfas att V:stl-nd är vår förste postmoderna poet, eftersom han ständigt arbetar med intertextuella referenser.

I Grönköping finns naturligtvis en skola, Läspeskolan. Den är uppkallad efter stadens grundare, Erik den läspe och halte (om vilken en mindre känd men ändock skicklig pekoralist, Ebba Eleonora Lönroth, skrev: ”Kung Erik levde se’n i fred /Att läspa, halta var hans sed”). Vid denna skola verkar magister Ludvig Hagwald (eller Ludovico Hagwaldo i transpiration), skicklig översättare av poesi till det av honom uppfunna språket transpiranto – en blandning mellan esperanto, engelska, tyska, lite ryska, och de latinska språken. Hr. mag. Hagwaldo fann att antalet språk på vår jord var så överväldigande många och så väsenskilda att något måste göras för att övervinna denna förbistring à la Babels torn: ”Darum istas tempus pro snackinnovation.” Sagt och gjort, transpiranto skapades, och det blev naturligtvis succé för det nya språket ”qvid nunk qvasimodo weltcirkuleras.” Under sin karriär har sedan Hr. mag. Hagwaldo översatt många berömda poem till transpiranto, och dessa översättningar har publicerats i Grönköpings veckoblad.

Så här låter den första strofen av E. A. Karlfeldts ”Dina ögon äro eldar, och min själ är beck och kåda”: ”Püroman ist’ toj pupilloj, et maj psyche kohl et koksa”. Eller vad sägs om slutklämmen ur Karin Boyes berömda dikt ”I rörelse”; ”Check out, check out! Novella ist’ journal. /Nojs eskapad njet hawas terminal” (”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. /Oändligt är vårt stora äventyr”). Jag kunde fortsatt att strössla dessa pärlor i all evighet, men vi nöjer oss med detta. De är talande nog för detta språks fullständiga överlägsenhet och klarhet. Tycker man att Karlfeldt är lite unken och svulstig ger dessa översättningar en helt ny dimension. Det blir en veritabel katarsis att läsa dem. Naturligtvis är Hr. mag. Hagwaldos repertoar bred och han begränsar sig ingalunda till den svenska poesin, utan arbetar gärna med schlagertexter. Här kan nämnas översättningar som ”Haffad par orkanpust”, eller varför inte ”Stockholm in maj korda”.

Med denna litterära Grönköpingsantologi har Lind & Co som sagt gjort en kulturgärning för att föra ut både kunskapen om denna sällsynt charmerande stad, men framförallt att skänka njutning och hejdlösa skrattstunder genom denna suveräna poesi. Förhoppningsvis kan den hjälpa till att än mer sätta Grönköping på kartan!

Similar Posts:

• Sommartider och sådant.
• Bokstavstrogen översättning
• Poesi für alle
• Karlfeldt – en kåt en
• Inspirerad av Hölderlin, inspirerad av Hermodsson

Handlingen i romanen är förlagd till Bohuslän, men där slutar alla likheter med Rosen på Tistelön, även om Skjutsgossen inleds väldigt dramatiskt och gripande.

Romanens huvudperson är Ivar Borgenstjerna, som bor med sina fattiga föräldrar i skogen i norra delen av Bohuslän. För att tjäna pengar arbetar han som skjutsgosse och till hjälp har han familjens trotjänare, hästen Grålle. Mycket gripande är händelsen då Ivar och Grålle ska skjutsa en grym adelsman. Den grymhet han visar mot hästen och det han säger till Ivar bestämmer fortsättningen av romanen. Ivar Borgenstjerna är även han av adlig släkt, men släkten har under några generationer förlorat sina tillgångar och blivit fattig.

Efter några dramatiska inledande kapitel, är fortsättningen av romanen nästan helt igenom en komedi och satir. Romanen är en adelssatir främst på så sätt att en av de adliga huvudpersonerna, överstelöjtnanten och kammarherren von Dressen beter sig på ett löjligt och inställsamt sätt under en resa till Strömstad och under vistelsen där och hur han lägger mycket stor vikt vid adliga namn och betydelsefull härkomst. Den adliga familjen reser med båt och vagn från sin obetydliga gård i Södermanland. Målet med resan är att hitta en lämplig man till dottern Amelie. Herr von Dressen gör allt han kan för att söka upp lämpligt och fint sällskap. Denna vistelse i Strömstad inträffar 1833, många år efter att läsaren av romanen fått lära känna Ivar Borgenstjerna och följa hans liv. Under resan till Strömstad korsas hans väg med familjen von Dressens.

Även om denna roman till stor del är komisk, har den en allvarlig grund i tidens syn på hur mycket familjeursprung betydde. Men man måste nog säga att satiren håller ännu. Familjebakgrund är fortfarande något som verkar räknas och som påverkar liv och leverne, yrkesval och livsstil. Det är intressant att få en inblick i hur man kunde se på bördsstolthet och dess betydelse under denna tid och också spännande att få en glimt av det bad- och kurliv som förekom i Strömstad på denna tid.

Romanen översattes till flera språk. På engelska och tyska utkom den under 1800-talet i flera upplagor. Den engelska översättningen av Skjutsgossen utkom första gången i London 1852 och gjordes av den brittiske professorn Alex L. Krause. Titeln blev Ivar, or the skjuts-boy.

Det är fascinerande att läsa förorden till dessa gamla översättningar, som ofta eller kanske alltid är skrivna av översättarna själva. Alex L. Krauses inledning till sin översättning av Skjutsgossen är lättillgänglig, eftersom hela den engelska översättningen av romanen finns i elektronisk form. Se länken här intill! I hans förord får man i blixtbelysning klart för sig vilken position Flygare-Carlén hade som författare vid den tiden. I förordet presenterar Krause först nordisk litteratur, som är så framgångsrik med Tegnér, Bremer, Oelenschläger och Andersen. Han hyllar särskilt Bremer och fortsätter – här i ett utdrag av förordet:

But every star, however bright it may send forth it’s rays, is seldom without a companion. Where Miss Bremer shines, the sort but no less brilliant light of EMILIE FLYGARE CARLEN, also throws out its lustre. Far from derogating in the least from the high merits of Frederika Bremer, we think that in justice we should say that the writings of Miss Carlen not only compare favoumbly with those of her distinguished contemporary, but are even superior to them, if not in all, at least in some respects. In the literary circles of her native country, she is considered far superior, and her works are sought for with the utmost avidity. She is not only known in the higher grades of society; but the peasant and cottager are also acquainted with her name, her sketches of female character are exquisite; as chaste and true to nature, as the most perfect statue ever formed by the master chisel of Canova, or of her own distinguished countryman, the world-renowned Thorwaldsen.

Krause hade som synes inte riktigt koll på Thorwaldsen, han var ju inte Flygare-Carléns landsman, utan dansk. Eller så var det vanligt för en utlänning att helt enkelt slå ihop alla de skandinaviska länderna till ett enda land, det var kanske då något helt naturligt för en engelsman. Vem Alex L. Krause själv egentligen var, mer än brittisk professor, vet jag inte. Men spännande skulle vara att få veta varför just han var en av dem som översatte Emilie Flygare-Carlén i England.

Similar Posts:

• Hon romandebuterade för 170 år sedan
• Klassikervecka: Stormpiskat hav och kala klippor
• Fascinerande djupdykning i det svenska 1800-talets litterära värld
• August Strindberg 2012: Idag den 14 mars: hyr ett hus i Grez, där han skriver första delen av Tjänstekvinnans son
• Intervju: Emilie Flygare-Carlén fyller 200

Scenen, där den för sig själv tyst läsande kvinnan förundras över den manliga brevskrivarens förmåga att fästa ord vid känslor, skulle kunna fungera som en sammanfattning av Ingrid Elams bok om Martina von Schwerin – Min obetydliga beundran.

Martina von Schwerin föddes vid tiden för den franska revolutionen 1789 och dog 1875, några år innan Strindberg med utgivandet av Röda rummet skulle inleda den epok som i efterhand skulle kallas ”det moderna genombrottet”.

Med utgångspunkt i Martina von Schwerins brevväxlingar med främst Carl Gustaf von Brinkman, en av tidens viktigaste kulturpersonligheter och den inte helt obekante Esaias Tegnér, samt annat opublicerat material, så berättar Elam om en tid när de romantiska strömningarna på allvar äntrar Sverige: Kulturen lämnar hovet och förankrar sig i de borgerliga och akademiska miljöerna istället, kravet på stilistisk stringens faller för en längtan efter det sanna poetiska geniet, högläsningen förskjuts till förmån för en personlig och tyst läsning. Vid denna tid blir också kvinnor en viktig kulturell publik, främst som läsare, men i Martina von Schwerins fall även som litteraturkritiker.

I just Martina von Schwerins fall var det kanske inte fråga om den ”obetydliga beundran” som bokens titel antyder. Hon kände väl sin position som kulturbärare: hon brevväxlande med flera betydande kulturpersonligheter och tog ofta emot författare i sitt hem i Sireköping. Allra oftast Esaias Tegnér. Hon var väl skolad i litteraturhistorien och skötte den största delen av sin korrespondens på franska – hovets språk. Hennes läsning var inte obetydlig, inte för andra och inte för henne själv. Som när hon torpederar Fredrika Bremer, hennes verk och läsare i ett brev till Brinkman:

Tro ej att alla nagelfara [Bremers verk] såsom vi. Det saknar ej beundrare bland de menlösa själar som icke ser längre än bokstaven och vars oerfarenhet med världen och människorna man snarare har lust att avunda än klandra, ty om [deras beundran] visserligen bevisar hur lite de tänkt, ger den även till känna hur föga de lidit.

För en modern läsare framstår kanhända inte Martina von Schwerin som någon större framåtsträvare i jämställdhetsavseende. Hon var exempelvis fast övertygad om att kvinnans roll i litteraturen var mottagarens – inte avsändarens.

Hon kan nog ha många bra idéer, men ”de dansa kring i våra stackars Fruntimmershuvuden ungefär som atomerne i solskenet och förbliva vanligtvis som dessa idel stök”.

Ändå är det svårt att inte se hennes betydelse, både för kvinnans roll i litteraturen och för litteraturkritiken. Där kritiken tidigare uppehållits vid ytliga, stilistiska analyser, så frågade Martina i sina brev efter dikternas betydelse och vad de gav för intryck hos den enskilde läsaren. Med detta banade hon, och andra för den delen, väg för en mer personlig kritik. En kritik som bättre svarade mot de mottagande, tolkande förmågor som kvinnor då hade i det närmaste ensamrätt på.

Ingrid Elams bok Min obetydliga beundran är ett utmärkt exempel på hur en författare utifrån en enskild individ kan lyckas skapa en bild av en hel tidsperiod. Elam målar med den breda penseln och berättar om hur klassicismen övergick i romantik, för att i nästa avsnitt teckna en fascinerande beskrivning av hur soffan som möbel kom att förändra människornas förhållande till läsandet. Språket är en journalists klara och samtidigt precisa.

Lika träffande är de många brevutdrag som Elam nyttjar för att få personen Martina von Schwerin att träda fram. Jag finner inget att anmärka på. Mer än att jag inte helt uppskattar bokens huvudperson. Men hennes självuppskattning räckte nog. Inget av detta har emellertid med Ingrid Elams bok att göra. Åt henne och boken hon skrivit uttrycker jag min egen, obetydliga beundran.

Similar Posts:

• Mitt liv som roman
• Bokevents på Världsbokdagen!
• Adelssatir med badresa till Strömstad
• ”Till sist blir allting litteratur”
• Pappa, folkets diktare!