dagensbok.com » Emily Dickinson

Josefin Holmström "Emily Dickinson och vulkanerna"

Eva Wissting — Mon, 28 Sep 2020 22:00:50 +0000

Det är inte förvånande att Josefin Holmström tidigare i år belönades med Gerard Bonniers essäpris för den här boken. Hon lyckas nämligen med mästerstycket att kanalisera sin egen djupa och specialiserade kunskap om Emily Dickinson – inklusive ”tiden, platsen, språket och tron”, som prisnämndens motivering specificerar det – till en tillgänglig text som inte avkräver läsaren fackkunskap, trots att boken är relativt omfattande.

Till saken bör väl även nämnas att Dickinson knappast är en av de enklare poeterna att förstå sig på, varken vad gäller hennes poesi eller hennes livsval. Ändå lyckas Holmström så väl att gestalta henne på ett intressant sätt, och – framför allt – att få henne att framstå som en människa, trots alla egenheter. Det hade inte varit konstigt om Dickinson istället hade framstått som något av en karaktär och någon som finns på avstånd – tidsmässigt, geografiskt, kulturellt, religiöst och socialt.

Den amerikanska 1800-talspoeten som skapade sin helt egna poetiska stil, i en tid då kvinnor knappast förväntades (och sällan tilläts) skriva och ännu mindre att välja bort äktenskapet. Hon levde nästan hela sitt liv i familjens hus i Amherst i Massachusetts och de senare åren lämnade hon det knappt över huvudtaget. Klädd helt i vitt föredrog hon att syssla med sin trädgård, baka och – framför allt – skriva.

Det innebär dock inte att hon levde helt socialt avskilt. Även om hon helst satt bakom en skärm när hon spelade piano och hellre stannade på sitt rum än kom ner och pratade med familjens gäster, så hade hon många kontakter, inte minst brevledes, med familj, vänner och ett par personer som var mer än så.

Holmström låter oss lära känna Dickinson genom ett personligt men aldrig privat perspektiv, och utan att någonsin ta över rollen som huvudperson eller att göra anspråk på att ha nyckeln till den sanna, verkliga Dickinson. I stället tar Holmström oss med på resan det innebär att försöka närma sig Dickinson – med betoning både på närma sig och försöka.

Den privata Dickinson (vars hem är omvandlat till museum och vars rum numer alltså tar emot främmande på daglig basis), poeten som aldrig släppte ifrån sig sina dikter för publicering (även om hon delade dem med vänner), kommer vi aldrig åt. Men, som vi alla vet, är det resan som är grejen, inte målet. Att närma sig Dickinson är en resa utan slut, och en sådan väl värd att ge sig ut på.

Anne Carson "Eros den bitterljuva"

Mattias Lahti Davidsson — Tue, 01 Sep 2020 22:00:50 +0000

Diktaren Sapfo från ön Lesbos var först med att kalla eros bitterljuv, glykypikron. Eros betyder brist, avsaknad, att det åtrådda inte är tillgängligt. I det ögonblick begäret tillfredställts är eros borta. Något annat har tagit dess plats: kärlek, kanske, eller likgiltighet. Men så länge den varar har eros grepp om människan tack vare det paradoxala glykypikron.

Anne Carsons debutverk från 1986, nu för första gången utgivet på svenska, är en essä om eros. Den som läst Anne Carson tidigare vet att hon ofta tar avstamp i antikens Grekland. Så är det även här. Essän granskar strofer från Sapfo, Homeros, Archilochos, Platon och Sokrates för att nämna några. Anne Carson inleder med att läsa Sapfos berömda Diktfragment nummer 31. Det skildrar en kvinna som betraktar en man och en kvinna, den hon åtrår, som sitter och samtalar med varandra.

Sapfo får grepp om begäret genom att identifiera det som en tredelad struktur. Vi kan med traditionell erotikteoretisk terminologi kalla strukturen för en kärlekstriangel och frestas att krasst postromantiskt avfärda den som ett billigt trick. Men tricket med triangeln är ingen mental trivialmanöver. Det får oss att se begärets radikala beskaffenhet. Om eros är brist behövs nämligen tre strukturkomponenter för att det ska aktiveras -älskare, älskad och det som kommer emellan.

Essän spårar sig metodiskt genom en stor mängd dikter som genomgående redovisas både på grekiska och svenska. Den som lärt sig klassisk grekiska kan alltså läsa själv och jämföra översättningar. Anne Carson för intressanta resonemang om eros betydelse för utvecklingen av det grekiska alfabetet och för den nedskrivna litteraturen.

Är det en tillfällighet att de poeter som uppfann Eros, som gjorde en gudom och en litterär besatthet av honom, också är de första författarna i vår tradition som har efterlämnat dikter i skriftlig form? Mer tillspetsat: Vad är det som är erotiskt med alfabetisering?

Även till läslust och vetgirighet finns ett samband, visar hon. Teserna backas upp ytterligare med exempel ur mer sentida litteratur – Virginia Woolf, Emily Dickinson, Jean-Paul Sartre…

Vad som är erotiskt med att läsa (och skriva) är inbillningens lek i det spelrum som uppstår mellan dig och ditt föremål för vetande. I likhet med älskare väcker poeter och romanförfattare liv i det rummet med sina metaforer och undanmanövrar. Rummets kanter är kanter hos sådant du älskar, sådant vars skevheter får det att röra sig i ditt inre.

Och Anne Carson visar med själva upplägget av sin bok vad hon menar. Den har korta kapitel som ofta avslutas med en liten provokation, en retning som nästa kapitel tar hand om och förvaltar. Läsarens begär efter mera, exploateras fullt ut.

Begreppet essä är kanske lite utslitet, men om man tar fasta på Michel de Montaignes ursprungliga mening med ordet – det vill säga undersökning – håller det väl som genrebestämning av Eros den bitterljuva.

Vid läsningen associerar jag till den allvetande berättaren i Milan Kunderas roman Varats olidliga lätthet. Romanens älskande når, trots sina enträgna strävanden, inte hela vägen fram till varandra – något som berättaren analyserar. Det är deras misslyckande som binder dem samman. Anne Carson är den allvetande berättaren i sitt debutverk. Det är en tät, kompetent text och en sann undersökning. Bonniers publicerar essän i Panacheserien, med ett läckert omslag formgivet av Nina Ulmaja.

Tove Meyer "Asfaltshimmel"

Jens Hjälte — Fri, 29 Jul 2016 22:00:36 +0000

Tove Meyer, skribent sedan tidigare, debuterar i år med diktsamlingen Asfaltshimmel och jag ska börja med att vara ärlig: när jag slår upp boken och möts av namnet på ett litet, för mig okänt förlag, en grumlig logotyp, en text utan ligaturer, samma gamla vanliga gemener i flitigt radbrutna meningar – och vänt’ nu här, är inte sidnumren i Times New Roman? – då spinner fördomsspiralen på höga varvtal.

Odrägligare läsare får man leta efter. Sådant ska inte spela någon roll, men uppenbarligen fastnar det hos mig. Därför hänger jag ut mig själv på internet såhär, så kanske jag lär mig till nästa gång.

Den första dikten inleds med orden ”det finns inget / som den svenska tystnaden / i en proppfull tunnelbanevagn”. Diktens jag säger sig gråta över ”allt det / som ligger i vår natur”. ”There is no Silence in the Earth — so silent / As that endured / Which uttered, would discourage Nature / And haunt the World.”, ekar Emily Dickinson för mig och sätter stämningen.

Betraktaren är inte bara förfrämligad eller ”utanför”, utan snarare en helt avskärmad observatör – en bekant litterär figur. Ögonparet befinner sig gärna i en konkret, stockholmsk samtid: Facebook, likes, iPhone, obesvarade sms, E4:an, SL-minuter och urbana drömmar om vågskvalp och bara fötter. Det är ofta den allra närmaste fysiska omgivningen som beskrivs, eller kanske avslöjas. En gatumusikant sjunger ”nåt om en egen måne” och en kvinna skäller ut baristan – ”jag bad om soyalatte!”

Bakom orden står en skribent som vet vad hon gör. Men vare sig dikten befinner sig i eller utanför stadssorlet får man leta efter guldkornen. Eller så är dikterna helt enkelt uppbyggda runt en bas som utgör det snygga och mättade, en tanke eller formulering som har försetts med ett sammanhang. För det blossar onekligen upp konstfärdiga ögonblick av både kärnfullhet och ironi, liksom rena ornament – här i kombination:

du vet väl baby / att chai är helt ute / det är dödsstraff på självmord / och inga facebookvänner i världen / kan rädda dig

Ytterligare ett guldkorn – eller diktfundament, beroende på hur man ser det:

jag har stulit / och skrivit om dina ord ikväll / din blodade tand / dina kliande ärr / ditt brinnande hjärta / ska bli mitt språk.

På ett mer övergripande plan kan Asfaltshimmel ha kommit till i kölvattnet av en allmän, både god och tragisk utveckling. En punkt har nåtts då de outtalade, men ständigt närvarande frågorna ”Och nu? Vad mer?” inte längre har några svar. Allt färre människor har akuta mål kvar att uppnå, men människan kanske inte känner till någon annan tillvaro än den där något hela tiden måste tillgodoses; hon känner kanske bara till ”allt det / som ligger i vår natur”. Precis som hos förälskelseobjektet i en kärleksdikt finns det en allmän ”oförmåga / till sammanhang”. Man uppfinner och famlar efter nya, vagare, förment konkreta mål. Eller jag vet inte. Men det gör sig lika olustigt på papperet som i de hänsynslöst verklighetsförankrade tankar som väcks.

Det är ett uttalat faktum att samlingen består av mer eller mindre spontan pendlarpoesi. För mig blir det läskigt. Vetskapen ger vind i seglen åt mina föreställningar om poesi som minsann inte helt säkert är så genomarbetad att sidorna, strax bakom orden, formligen dryper av författarens blod, svett och tårar. Dem bortser jag från. Hade jag inte vetat om det spontana bakom dikterna så hade det ju inte varit ett problem. Mot slutet av samlingen känner jag dock, hur förlåtande jag än försöker vara, att jag har fått läsa ordet ”hjärta” lite för många gånger.

Jag tror att Asfaltshimmel kan få en förhållandevis bred läsarkrets. Jag tror nämligen att den har stor potential att tilltala även ovana lyrikläsare, bara den får chansen, eftersom den inte alltid är av den otillgänglig(gjord)a sorten. Och jag tror, eller snarare hoppas, därmed att mer esoterisk poesi en dag kommer att kunna tacka samlingar som Asfaltshimmel för att de välkomnade fler läsare till lyriken.

Emily Dickinson "Gång på gång är skogarna rosa"

Lina Arvidsson — Thu, 14 Feb 2013 23:00:48 +0000

Att översätta innebär alltid en form av övergrepp, skriver Ann Jäderlund i efterordet, och visst är det så. Det var länge sen jag läste Dickinson, men när jag läst denna version och sen lite engelska och sen återvänt till denna igen, så tycker jag ändå att Jäderlund förhållit sig väldigt trogen originalet.

Gång på gång är skogarna rosa är ett urval dikter ur Dickinsons digra produktion. Emily Dickinson levde 1830-1886, och ett tag var hon så pass produktiv att hon skrev en dikt om dagen. I sin samtid missförstådd; hon kunde ju varken rimma korrekt eller hålla sig till begriplig radbrytning! Bröt helt mot 1800-talets skolning. Snarare hade Dickinson ett helt eget, fritt förhållningssätt till diktande, vars stil ingen annan riktigt kunnat mäta sig med.

Det jag tycker att Jäderlund främst har lyckats fånga i sin översättning är det personliga tilltal Dickinson ofta använder sig av. Det är en loj ton, en kaxighet, en sorts uppgiven svärta som jag är väldigt förtjust i.

Jag tänker -
Jorden är knapp -
Och Oron – absolut -
Och många – sårade -
Men – Än sen?
Jag tänker –
Vi borde
dö -
Den mest – Vitale
Övertrumfar inte
Förfallet -
Men – Än sen?
Jag tänker -
Att i ”Himlen” -
På något sätt – ska det jämnas ut -
Nå’n ny Ekvation – ges till slut -
Men – Än sen!

Jäderlund skriver själv i efterordet att hon sökt översätta ord för ord så långt det gått. Att hon på detta sätt velat testa om det går att uppnå något, komma än närmare Dickinsons lek med ord och betydelser än tidigare översättningar förmått göra. Det är en god tanke, och jag tycker verkligen att det finns en närhet som flera andra översättare saknar. Men det som också händer, som ni ser i exemplet ovan, är att det infinner sig en svårlästhet, som det tar ett tag att komma förbi. Talstreck, kursivering och versaler, det är detaljer som brukar plockas bort eftersom det inte är grepp som används i dagens språk eller överhuvudtaget i svenskan, så utspritt som det används här. Samtidigt har hon ju rätt, Jäderlund, när hon skriver att ordet ”Innerlig” med stor bokstav, säger något annat än ordet ”innerlig” skulle ha gjort.

Både efterordet av Jäderlund, och förordet av Staffan Söderblom, som mer övergripande diskuterar olika översättningar och de val översättarna har gjort, är väldigt bra och hjälper läsningen, särskilt för de som inte är så insatta i Emily Dickinsons produktion sedan tidigare. Ändå funderar jag över om de inte borde ha bytt plats? När jag läst efterordet känner jag nästan att jag vill läsa om samlingen direkt igen. Vilket kanske förvisso inte är något negativt, men ändå. Det finns en otillgänglighet i det avbrutna språk som översättningen ger, och först när jag läst efterordet kan jag se på den med andra ögon och lättare ta till mig den.

Dickinsons poesi handlar om natur, romantik, död, liv. På många sätt påminner hon om Karin Boye i sina funderingar, om än inte alls i sin stil. Det finns också en lesbisk underton att läsa in. Eller var det så man skrev dikter till sina väninnor på den tiden?

Jag visade henne Höjder
hon aldrig såg –
”Vill du klättra” sa jag?
Hon sa – ”Åh, nej” –
”Med mig” – sa jag -
”Med mig?”
Jag visade henne Hemligheter –
Morgonens Näste -
Repet som Nätterna
lagts över –
Och då – ”Vill du
som Gäst mig ha?”
Hon kunde inte få fram sitt Ja -

(…)

Bonniers utgåva är ett litet konstverk i sig, med sitt naturvita rena omslag där orden är karvade och blir som blindskrift under händerna…

Trots att Dickinson levde ensam i sitt barndomshem i Amherst, Massachusetts hela sitt liv med bara få resor utomlands, kommunicerandes med omvärlden via brev, så är det förvånansvärt mycket liv i hennes texter. Visdomsord samsas med brinnande åtrå. På något vis har jag svårt att tro att hon, som Staffan Bergsten i en universitetsutgåva påstår i sitt förord: flydde den fysiska kärleken för ensamheten och poesin. Kan någon verkligen skriva så bra om kärleken utan att själv ha upplevt den? Det undrar jag…

Vecka 7 på dagensbok: prinsessdramer, Kongo och Emily Dickinson

Lina Arvidsson — Tue, 12 Feb 2013 09:57:41 +0000

Snön faller i sakta mak utanför fönstret och solen strålar. Det är kallt och flera vänner längtar till sommaren, men själv bryr jag mig inte så nämnvärt. Idag är ju skrivdag! Jag ska vara i min roman större delen av dagen, med böcker är det ju så. Att vare sig du skriver eller läser har du en tillflyktsort, och behöver inte bry dig så mycket om hur vädret utanför fönstret är. Förrän det är dags för promenad eller bilkörning då, förstås…

Vecka 7 är som alla andra veckor späckad med litteraturupplevelser. Igår gav Richard en tia till antologin Minnet av företrädaren: Aderton inträdestal i Svenska Akademien, missa inte det!

Idag skriver Camilla om Elfriede Jelineks Prinsessdramer, som hon kallar intelligent dramatik.

På fredag skriver jag själv om Emily Dickinson. Gång på gång är skogarna rosa är en samling utvald och översatt av Ann Jäderlund.
Det är en översättning nära originalen i ton, eftersom Jäderlund jobbat med att försöka direktöversätta. Vilket också inneburit en del problem…

Veckan avslutas med en recension av David Van Reybroucks gedigna arbete Kongo – en historia. Här får vi följa den våldsamma historien om hur en landmassa stor som västeuropa under dryga hundra år byter namn från Kongo fristaten till Belgiska Kongo, till Kongo-Leopoldville, till Zaire och slutligen till Demokratiska Republiken Kongo. En historia som Reybrouck inte enbart berättar med hårda fakta utan även låter samtidsvittnen komma till tals.

På söndag blir det även en intervju med skräckförfattaren Anders Fager, och i samband med det en extrarecension av hans bok Jag såg henne idag i receptionen, som jag och Camilla hade lite olika åsikter om. Spännande, va?

Detta och en massa andra överraskningar förstås!

Lauren Oliver "Delirium"

Camilla Hällbom — Sun, 15 Jul 2012 22:00:34 +0000

Amor vincit omnia et nos cedamus amori – Kärleken övervinner allt så låt oss besegras av kärleken – påstås vara sagt av Vergilius. Jag har alltid tyckt att det är ett ganska fånigt uttryck att slänga sig med men så har jag kanske tagit kärleken lite för given ibland, hur farligt det än är.

I Lauren Olivers senaste roman Delirium är kärleken allt annat än given. Lauren Oliver har skapat ett dystopiskt samhälle där kärleken ses som en sjukdom. Alla ska botas från kärlek och begär och den som gör motstånd straffas.

Lena bor i Portland i delstaten Maine i USA. Staden är liksom alla andra städer i USA isolerade och avskärmade för att hålla sjukdomen borta. Man har skapat ett samhälle där medborgarna ska känna sig trygga (men i själva verket är det för att lättast kontrollera dem). Tankarna går lätt till skapandet av nazisternas Tredje rike. Alla botas vid 18-års ålder och paras sen ihop med en lämplig partner och tilldelas ett lämpligt yrke. Alla ömhetsbetygelser försvinner, barn som ännu inte är botade uppmuntras att inte kramas och ingen förälder tröstar dem om de är ledsna. Människan blir av med olycka och sorg och förlorar samtidigt möjligheten att känna verklig lycka. Nästan ingen protesterar eftersom ingen längre känner kärlek eller begär. Deras drömmar och minnen suddas ut och alla dagar vandrar förbi dem på raka led.

Som jag sa är det dock bara nästan ingen som protesterar. Det finns de som kallas Ogiltiga, människor som lever ute i Vildmarken och ännu inte har utplånats, och som inte heller vill vara en del av det kärlekslösa samhället. Så finns det också deras sympatisörer, människor som är botade men som fortfarande tror på kärleken. Tillsammans försöker de stoppa utrotandet av kärleken. Sen finns det också de som inte kan bli botade. En av dem var Lenas mamma. När Lena är liten får hon höra att hennes mamma har tagit livet av sig på grund av kärlek, och hon lämnas därför att bo hos sin moster och morbror.

Alex är en av dessa Ogiltiga som lurar systemet och i smyg lever i det kärlekslösa samhället. En dag träffas han och Lena, och ja, det är kärlek vid första ögonkastet. Han lär Lena vad kärlek är och det är en så fint skrivet om hur deras kärlek vänder upp och ner på hennes liv. Det påminner om hur kärleken en dag förändrade mitt liv. Tillsammans njuter de av varandra och försöker hitta ett sätt att rädda Lena ifrån den operation som ska bota henne.

Det här är bland det bästa jag har läst bland vårens skörd av ungdomsböcker (jag tyckte också mycket om Lauren Olivers förra roman Resten får du ta reda på själv men den kändes mer smörig och mer amerikansk än Delirium). Jag fylls av värme när Alex citerar Shakespeare och Elisabeth Barret Browning och fylls av sorg över det faktum att Lena aldrig har hört eller läst Emily Dickinson eller annan poesi och inte vet vad kärlek kan skapa.

Jag läser den här boken samtidigt som jag försöker lappa ihop mitt krossade hjärta. Ja, man kan bli sjuk av kärlek och det gör förbannat ont men jag skulle inte tveka att ge mig in i det en gång till. Det kan verka lockande att ta bort den här smärtan med en operation men nej jag är övertygad om att kärleken är värd allt. Jag tvivlar på att det finns någon läsare såväl tonåring som vuxen som inte blir övertygad av den här boken om de inte är det sen tidigare.

Kärlek – ett enda ord, en tunn liten sak, ett ord varken större eller längre än en egg. Det är vad det är: en egg, en rakkniv. Det förs upp rakt genom livet och delar allt itu. Före och efter. Resten av världen faller åt varsitt håll. Före och efter – och under, ett ögonblick varken större eller längre än en egg.

Jag älskar Lauren Olivers språk, det är så lätt och vackert. Pretentionerna är lite färre i Delirium än i Resten får du ta reda på själv. Det är spännande till sista sidan och när jag har läst klart vill jag genast veta hur det går sen. Delirium är första delen i en planerad trilogi. Andra delen, Pandemonium, kommer på svenska under nästa år men finns redan på engelska och recenseras av Ella idag.

Jag antar, efter att ha läst Delirium, att Vergilius har rätt i att kärleken övervinner allt.

Faraj Bayrakdar "Brev från isoleringscell 13 "

Camilla Hällbom — Fri, 20 Apr 2012 22:00:38 +0000

Att läsa Faraj Bayrakdars dikter i Brev från isoleringscell 13 är att kliva in i värld av sorg, hopplöshet och förtvivlan. Stundtals känns det som att sitta i fängelsecellen tillsammans med diktaren och dela hans smärta. Det är en jobbig känsla men dikterna bjuder inte bara in till smärtan, de erbjuder också en flykt ifrån den.

De flesta dikterna är skrivna under den tid då Faraj Bayrakdar satt fängslad och blev torterad i Syrien. Tiden spänner från 1992 fram till 2010 då han redan hade hunnit bo i trygghet i Stockholm ett par år.

Det är inte alltid jag förstår det rika symbolspråket och de många metaforerna i dikterna som bottnar i den arabiska lyriken, en tradition jag inte har så många erfarenheter av. Då räcker det gott att vila i de vackra formuleringarna och de starka bilderna.

[…]
jag har ännu inte fullbordat mina sånger
och ännu inte kommit över min död
så varför lade fågeln ner sitt huvud på sina vingar
i drömmen
och dog?
(Ur dikten Fågeln … flyg sedan till min bror Mahmoud Darwish)

Faraj Bayrakdars erfarenheter i dikterna liknar de erfarenheter som genljuder i skönlitteraturen från alla fängslade och instängda författare. Jag ser likheter med Emily Dickinson, inte i uttrycket men i denna erfarenhet. Faraj Bayrakdar fängslades för sina dikter av den syriska säkerhetspolisen. Emily Dickinson stängdes in av konventioner och ett alltför stort ansvar i hemmet. De skriver båda om ensamhet, en tro på Gud trots att han ser ut att ha svikit, känslan av att vara någon annan – ett tudelat jag. Båda vänder sig till dikterna med sin förtvivlan och sin längtan efter frihet.

15
Jag gömmer mig
inuti dikten
och letar efter mig själv
utanför den
men ibland händer det
att vi kollaborerar
Den bjuder in mig
till sin bädd
och jag besvarar inviten
Den klär av sig naken
och jag också
Då sveper den mig över sig
som ett täcke
och jag förblir naken.
(Ur dikten Frånvarons speglar)

Dikterna som han har skrivit i frihet har en annan karaktär, ett annat tilltal än det tidigare så ofta förtvivlade uttrycket. De rör sig däremot kring samma erfarenheter: den fängslades. Den stora skillnaden ligger i att friheten och tryggheten gör dikterna skarpare och tydligare. Här behöver ingen diktare vara rädd.

Tack herr president
Ditt tal fick mig att skratta så mycket
Du är verkligen din fars son
Jag menar
den förre diktatorn.

Det här är ett mästerverk!

Per Odensten "Vänterskans flykt"

Anna Larsson — Tue, 24 Aug 2004 23:00:00 +0000

Att skriva om fiktiva händelser med verkliga människor innebär alltid en risk. När det gäller berömda människor är risken än större. En armé av förståsigpåare analyserar och massakrerar författaren, är det trovärdigt, är det tillräckligt respektfullt, är det i linje med förståsigpåarnas egna forskning.

Per Odensten låter den amerikanska poeten Emily Dickinson spela en stor roll i sin senaste roman Vänterskans flykt. Han kryper in under hennes hud och låter henne fantisera om en annan verklig person, en tvätterska som under några dagar arbetade hemma hos Dickinson. Odensten fantiserar om Dickinson, som i sin tur fantiserar om Abby, den nervösa tvätterskan. Romanen har sprungit ur tre aldrig avsända kärleksbrev som hittades bland Dickinsons efterlämnade papper. Breven kallas Mästarbreven efter deras hemlighetsfulla tilltalsord. Det är okänt vem som var den tilltänkte mottagaren.

Abby försvinner spårlöst. Dickinsons fantasier (eller är det bara fantasier, jag vet inte.) Hon känner sig förbunden med den unga tvätterskan, känner en samhörighet. De delar ödet att vara kvinnor i en värld som bara tillhör männen. Genom Abbys livsöde kan Dickinson bearbeta sina egna erfarenheter, hon förbereder sig inför döden genom att göra upp med sina demoner och besvikelser.

Abbys utnyttjas för sin oskuldsfullhets skull, utnyttjas för att hon är kvinna och underklass. Hon är rättslös och kan inte på egen hand hämnas vad som gjorts mot henne. Att försvinna är ett uppror, att börja om är en lycka som inte förunnas Dickinson. Så blir Abby en symbol för Dickinsons egna kamp mot sjukdom, förtryck och ofrihet.

Jag tycker att detta är en lysande roman. Upplägget ger en flytande, drömsk känsla. Vems röst är det vi hör? Spelar det egentligen någon roll? Det är en fantasi, visst, men den känns verklig.

Abby arbetar under en tid som servitris. På grund av påstått sämre resultat får alla lägre lön. Förtvivlade försöker personalen samla sig till kamp. Rädslan, osäkerheten och medvetenheten om vad som väntar den som blir utan arbete splittrar gruppen, och strejkförsöket misslyckas. Den som bråkar för gå. Och vad har en outbildad kvinna för möjligheter att göra sin röst hörd, då som nu?

Jag läser Vänterskans flykt som en uppgörelse med männens värld. Vad är det egentligen för skillnad mellan kärlek och förtryck?

Miguel de Cervantes "Don Quijote"

Mattias Nyberg — Tue, 18 Nov 2003 23:00:00 +0000

1. Det finns de som, mig veterligt på fullt allvar, hävdar att det inte finns något slags litterär kvalitet över huvud taget. Enligt dessa är alla böcker lika bra eller dåliga. Om jag hävdar, vilket jag knappast är ensam om, att Miguel de Cervantes roman Don Quijote är bättre än till exempel Liza Marklunds eller Brett Easton Ellis romaner så har jag med andra ord fel. Jag säger därmed inte att det exakt går att mäta litterär kvalitet, jag säger bara att det finns bra och dåliga böcker. Vissa böcker är till och med väldigt bra, andra extremt dåliga. Inget ont om Liza Marklund och Brett Easton Ellis, men ingen av dem eller någon annan nu levande författare kommer att skriva en roman i samma klass som Don Quijote.

Ett problem för de som anser att all litteratur är likvärdig är hur vi ska förklara det faktum att vissa författare och vissa verk lever, läses och älskas i århundraden. De svar som dessa personer ger, men som vi inte har tid att gå igenom här, tyder på att de knappast läser särskilt noga, än mindre älskar litteratur. Och författare som Shakespeare, Dante, Emily Dickinson, Rabelais, Boccaccio, Jane Austen, Euripides och Cervantes är till för människor som älskar att läsa.

2. Miguel de Cervantes Don Quijote är en av få texter som fortsätter leva ett eget liv oberoende av hur vår omvärld ser ut. Det är ingen överdrift att säga att denna roman är fullkomligt odödlig. Inga bokbål kan rå på denna roman; den har redan satt sådana spår i litteraturen, och i livet, att det krävs att mänskligheten dör ut för att utradera spåren efter den.

Don Quijote publicerades i två delar, den första 1595 och den andra 1605. Vi skulle inte kunna bedriva samma slags politik som bedrevs på den tiden, vi skulle inte kunna ha ett sådant ekonomiskt system som de hade då men vi kan läsa Don Quijote och en rad andra texter som vore de skriva i vår samtid. Beror detta på att litteraturen inte har utvecklats? Nej, det beror på att vissa böcker, som till exempel Don Quijote, inte är skrivna för en viss tid. De tillhör evigheten.

3. Ytligt sett är Don Quijote en drift med de så kallade riddarromaner som var populära fortfarande under Cervantes tid. I en by i la Mancha bor den utfattige adelsmannen Quijada vars enda intresse är att läsa dessa riddarromaner. Hans läsiver har drivit honom så långt att han inte längre kan skilja mellan fiktion och verklighet. Han bestämmer sig för att följa sina förebilders exempel och ger sig ut i världen för att rädda det goda från det onda. Hans rustning är gammal och rostig, hans häst Rocinante är som en skev gammal damcykel men hans vilja och övertygelse är av hamletska dimensioner. Som alla andra stora riddare måste han ha en vapendragare och valet faller på Sancho Panza, en till synes stupid lantbrukare, som följer med när han blir lovad en ö att vara ståthållare över. Don Quijotes hjärta är dedikerat till Dulcinea, en förnäm flicka som enligt Don Quijote är förtrollad av en ond trollkarl.

Tillsammans ger de sig ut, Don Quijote och Sancho Panza, för att frälsa världen ifrån ondo. Allt kan hända, och allt händer i denna roman. Redan från första sidan är Don Quijote omåttligt rolig. Alla känner till scenen när Don Quijote slåss mot väderkvarnar, i tron att de är jättar. Det är oftast så Don Quijote upplever sin omvärld; ett enkelt värdshus är en gyllene borg, några munkar är trollkarlar som rövat bort oskyldiga prinsessor, en barberare är en ond riddare som stulit Mambrinos hjälm. Mellan och under alla äventyr pågår en ständig dialog mellan riddaren och hans vapendragare, och fram växer litteraturhistoriens finaste vänskap. Don Quijote och Sancho Panza, som till en början verkar vara varandras motsatser, lär av varandra och liknar varandra mer och mer under berättelsen gång. Även om de ofta bråkar sinsemellan, så är de alltid lojala mot varandra.

Jag har aldrig läst en roman som låter två karaktärer ta så stor plats som Don Quijote och Sancho Panza gör i denna roman; bägge är på sina sätt hjältar i romanen. I en roman av Don Quijotes omfång borde det vara omöjligt att inte trötta ut läsaren, med tanke på hur lite utrymme som ägnas åt andra karaktärer, men faktum är att det varken tar 100 sidor att komma in i romanen eller 300 sidor att tröttna på den. Tvärtom är vartenda kapitel ett nöje att läsa och man tröttnar aldrig på de två hjältarna. När boken är slut önskar man att Cervantes hade skrivit ytterligare en del. Eftersom han inte gjorde det återvänder man förr eller senare till boken.

4. Proust, Beckett, Marquez, Mann, Flaubert, Dostojevskij. Listan på författare som direkt influerats av Don Quijote kan i princip göras hur lång som helst. Listan på författare som indirekt, via andra författare, influerats av Don Quijote, innehåller i stort sett alla västerländska författare av värde sedan mitten av 1600-talet. Lägg därtill att Shakespeare med största sannolikhet läste och lät sig inspireras av Cervantes. Bägge dessa författare levde samtidigt, kanske dog de på samma dag. Det kommer att krävas en ny tidsålder innan två samtida författare kommer att påverka litteraturen i lika hög grad som Shakespeare och Cervantes en gång gjorde.

5. När jag undervisade i spanska på högstadiet och för mina älskade elever föreläste om Cervantes och hans roman lärde jag dem ett citat av Harold Bloom som de fortfarande bär med sig och som antyder romanens storhet: ”Don Quijote har samma litterära sprängkraft som den hebreiska bibeln.” Enligt den spanske filosofen Unamuno är Don Quijote Spaniens rätta bibel och Don Quijote en Kristus för oss sekulariserade. Jag önskar att jag själv kunde komma på ett omdöme om denna bok som på samma sätt inringar Don Quijotes väldighet.

När man talar om denna roman är det ofrånkomligt att använda religiösa termer. Jag tror att det beror på att litteraturen till viss del har tagit över religionens roll i en sekulariserad värld, åtminstone för vissa av oss. Vi stärker våra jag, inte med hjälp av religiösa riter men med och genom vår läsning. Jag menar inte att man blir en bättre människa, vilket verkar vara den troendes mål, genom att läsa mycket (kanske blir vi rent av sämre människor, i social och religiös bemärkelse, av att läsa skönlitteratur). Däremot tror jag att läsning kan vara ett sätt att komma närmare sig själv. I detta syfte är Don Quijote oumbärlig. Och om man någonsin tvivlar på varför man läser skönlitteratur, så räcker det med att läsa några kapitel ur Don Quijote för att skingra tvivlen.

6. Den som anser att Don Quijote och Sancho Panza är rakt igenom löjliga (vilket vissa hävdar), den som försöker ställa sig över dem och skrattar åt dem förstår inte den här romanen helt och hållet. En sådan läsare är antingen okänslig eller så känner den inte sig själv tillräckligt väl. Den som ser sig själv i Don Quijote och Sancho Panza, och dessa i sig själv, den som skrattar åt Don Quijote och Sancho Panza och samtidigt åt sig själv har kommit längre.

7. Den som i sitt eget liv får uppleva en vänskap som den mellan Don Quijote och Sancho Panza är en lycklig människa.

För övrigt är Jens Nordenhöks översättning lysande.

Johannes Anyuru "Det är bara gudarna som är nya"

Mattias Nyberg — Mon, 28 Jul 2003 23:00:00 +0000

Johannes Anyuru har valt att debutera på ett ganska modigt sätt. I sin diktsamling använder han ett kanoniskt verk, Homeros' Iliaden, som "ram och resonansbotten", som han själv skriver. Han sällar sig till en stor skara författare som, med olika resultat, använt ett tidigare verk eller en myt som bakgrund till handlingen eller som tematisk organisationsprincip i sitt eget verk. James Joyces Odysseus, i vilket Joyce använder det andra homeriska eposet, är kanske det mest kända exemplet från det förra århundradet. Svenska författare som också använt sig av Homeros är bland andra Eyvind Johnsson och Willy Kyrklund.

Dikterna i Det är bara gudarna som är nya utspelar sig i ett samtida Sverige, i betongen, på gatorna, bland invandrare, klottrare, hip hop-lyssnare och andra homeriska (eller anyuriska) hjältar. Diktjaget är till största del en betraktare, som blickar tillbaka på händelser som inte ligger allt för långt tillbaka i tiden.

Anyuru skriver i en stilistisk tradition som grundades av Walt Whitman, Amerikas främste diktare vid sidan av Emily Dickinson, fördes vidare av beatgenerationen och vars mest uppmärksammade svenske förvaltare är Bob Hansson. I jämförelse med Hanssons är Anyuru i mitt tycke mörkare, mer nyanserad, djupare, kort sagt bättre. Det är inte ofta vi får läsa en debutant med sådan stilistisk potential som Anyuru.

Tyvärr lyckas det inte helt och hållet för Anyuru. Metaforerna blir ibland krystade och de historier som döljer sig i dikterna engagerar inte alltid läsaren. Problemet är kanske att Det är bara gudarna som är nya känns lite för samtida, både i tematik och stil.

dagensbok.com » Emily Dickinson

Josefin Holmström "Emily Dickinson och vulkanerna"

Similar Posts:

Anne Carson "Eros den bitterljuva"

Similar Posts:

Tove Meyer "Asfaltshimmel"

Similar Posts:

Emily Dickinson "Gång på gång är skogarna rosa"

Similar Posts:

Vecka 7 på dagensbok: prinsessdramer, Kongo och Emily Dickinson

Similar Posts:

Lauren Oliver "Delirium"

Similar Posts:

Faraj Bayrakdar "Brev från isoleringscell 13 "

Similar Posts:

Per Odensten "Vänterskans flykt"

Similar Posts:

Miguel de Cervantes "Don Quijote"

Similar Posts:

Johannes Anyuru "Det är bara gudarna som är nya"

Similar Posts: