dagensbok.com » Emily Brontë

Charlotte Brontë, Emily Brontë, Elizabeth Gaskell, Hesa Stretton m.fl. "Förfärande kvinnor"

Elisabeth Lahti Davidsson — Tue, 20 Dec 2016 23:00:53 +0000

I Förfärande kvinnor har KG Johansson samlat och översatt texter skrivna av elva pionjärer inom gotisk skräck. Det rör sig om läxuppgifter, noveller, en kortroman och en dikt som publicerats för första gången mellan åren 1842 till 1892. Varje text föregås av en kort biografisk introduktion till författarna. Bland de elva kvinnorna, tio av dem från Storbritannien och en från USA, finns namn som Charlotte och Emily Brontë, Elizabeth Gaskell och George Eliot. Varför KG Johansson har valt just dessa kvinnor och just dessa berättelser får vi inte riktigt veta. Han nöjer sig med att konstatera att författarna är pionjärer inom gotiskt skrivande och att berättelserna är kronologiskt ordnade. Det är synd eftersom spretigheten (både när det gäller genre och kvalitet) hade mått bra av ett sammanhållande perspektiv.

Förfärande kvinnor är spännande läsning på många plan. Här finns alla de ingredienser som förknippas med gotisk skräck och som senare adopterats och förvandlats av andra genrer inom populärlitteraturen. Vindpinade hedar. Övergivna slott. Månljusa nätter. Kyrkogårdar. Knotiga träd. Feberdrömmar. Syner. Spöken. Allt är inte skräck och allt är inte bra, men samlingen innehåller ändå några riktiga guldkorn. I ”Den gamla barnflickans berättelse” och ”Spökvagnen” är det övernaturliga krafter som får kalla kårar att färdas längst med läsarens ryggrad. I ”Den lyfta slöjan” och ”Den gula tapeten” är det snarare huvudpersonens inre demoner som skrämmer. Ofta orsakas det onda av en handling som måste sonas. En gammal oförrätt, ett snedsteg eller ett brutet kärlekslöfte. Det är teman som vi känner igen från dagens relationsromaner. Berättelserna präglas av starka känslor, inte sällan med erotiska övertoner, och intrigen strävar ofta mot moralisk rättvisa. I ”Den kalla omfamningen” av Mary Elizabeth Braddon hittar vi till och med en föregångare till Kulturmannen.

Han hade fått hennes brev. Detta brev, fläckat av tårar, vädjande, förtvivlat – han hade fått det, men han älskade inte henne längre. En ung florentinska, som satt modell för honom hade fångat hans inbillning – den inbillning som hos honom ersatte ett hjärta – och Gertrude var nu halvt bortglömd. Om hon hade en rik friare, bra; låt henne gifta sig med denne, bättre för henne, betydligt bättre för honom själv. Han hade ingen som helst lust att bli fjättrad vid en hustru. Hade han inte för alltid sin konst? – hans eviga brud, hans oföränderliga älskade.

I Förfärande kvinnor får den som krossar ett hjärta, förr eller senare, anledning att ångra sig bittert. Vilket kanske kan skänka en viss tillfredställelse. Men samlingen är värd att läsa också för de introducerande texter och fördjupande noter som ramar in de gotiska skräckberättelserna och skapar ett sammanhang. KG Johansson ger oss glimtar av hur levnadsförhållandena förändrades i industrialismens fotspår. Städerna växte. Handeln ökade. Sjukdomar som tuberkulos spred sig. Sociala strukturer började lösas upp och fler kvinnor kunde utbilda sig och börja arbeta. Parallellt med den ökade friheten fanns tvånget att anpassa sig efter stränga viktorianska moralregler. Flera av författarna i samlingen skrev om samhällsproblem och frågor om ”kvinnans ställning”. Inte sällan publicerades deras berättelser i någon av Charles Dickens tidskrifter. De trotsade konventionerna och levde ensamma, tillsammans med andra kvinnor och i utomäktenskapliga förhållanden. De skilde sig. Många var också nästan ofattbart produktiva.

Hur kan det komma sig att så många kvinnor skrev gotisk skräcklitteratur i Storbritannien på 1800-talet. Och dessutom gjorde det så bra. I sin inledning spekulerar KG Johansson kring orsakerna och berättar att såväl läsandet som skrivandet av romaner på den tiden räknades som kvinnlig sysselsättning. Han menar också lite på skämt (?) att förklaringen kan finnas i en dikt av Rudyard Kipling. I ”The female of the species” slår Kipling i ett antal verser fast att honan alltid är ”more deadly than the male.” Det är tråkigt att KG Johansson bara nuddar vid ämnet och inte utnyttjar möjligheten till den djupare analys som frågan öppnar för. Jag hade gärna läst den! Summa summarum är dock Förfärande kvinnor fascinerande läsning för alla de som redan älskar gotiska skräckberättelser och en fin introduktion till genren för de inte redan frälsta.

Samantha Ellis "Mina hjältinnor"

Saga Nordwall — Fri, 24 Jul 2015 22:00:17 +0000

Samantha Ellis är i mitten av de trettio och en aning vilsen – den stora kärleken vill inte infinna sig och livet bara pågår. Under en resa till Haworth, där systrarna Brontë växte upp, hamnar hon i ett gräl med sin bästa vän om Catherine (i Svindlande höjder) kontra Jane (Jane Eyre). Den vilda Cathy har alltid varit något av en förebild för Samantha men plötsligt inser hon att hon kanske trots allt är mer av Jane. Något skakar i sina grundvalar och Samantha bestämmer sig för att återvända till sin barndoms hjältinnor, sina litterära systrar och förebilder och se hur de ter sig för henne nu, när hon är vuxen.

Det blir en resa genom Samanthas liv och genom ett utsnitt ur litteraturen – böcker skrivna av (mestadels) kvinnor, för (främst) kvinnor och flickor: L.M. Montgomerys Anne på Grönkulla, Margaret Mitchells Borta med vinden, Sylvia Plaths Glaskupan, Shirley Conrans Lace, Erica jongs Rädd att flyga men också J. D. Salingers Franny och Zooey, H.C. Andersens Den lilla sjöjungfrun, E.M. Forsters Ett rum med utsikt och många fler. Det är en rad kära återseenden men också många ifrågasättanden, eftersom hon läser på ett annat sätt nu, ständigt med feminismen inom räckhåll. Men också av det, som hon inte helt ställer sig bakom längre, har hon lärt sig en hel del. Identifikationen hon behövde har hela tiden lett henne vidare till nya förebilder när livet och behoven ändras och i backspegeln är det ändå få av idealen som är helt förkastliga. Däremot visar det sig att en del av birollsinnehavarna vid närmare påseende besitter en hel del åtråvärda hjältinneegenskaper.

Det är personligt men hålls ändå mestadels vid ytan – djupen snuddas vid men sällan länge, trots att det ändå är ganska sorgsna ackord i grunden: att inte känna sig hemma, eftersom man är del av en familj som flytt och lämnat sitt hemland bakom sig, och att inte riktigt gå med på att det som föräldrarna, traditionen, kulturen, ser som målet med ens liv faktiskt är det, d.v.s. att gifta sig med en trevlig irakiskjudisk pojke. Och det är där litteraturen visat på fler vägar och alternativ, gett möjliga liv att leva.

Eftersom min egen barn- och ungdomsläsning i så hög grad sammanfallit med Samantha Ellis är det mesta välbekant men det blir ändå något nytt med det vuxna perspektivet, som ändå ställer sig på det läsande barnets, den läsande tonåringens sida. Det är ett synnerligen ickeelitistiskt tillvägagångssätt där Jane Eyre och Lace mäts med i stort sett samma måttstock (och ja, båda vinner). Mestadels är det lättsamt, småbitskt och roligt med drastiska beskrivningar av såväl händelser i Samantha Ellis liv som i böckernas handling och jag får lust att läsa om såväl de böcker som nämns som andra titlar som betytt mycket för mig.

Jag tror att den här boken vinner på att läsas på engelska – ord som ”äktenskapshandlingen” finns inte på samma sätt på svenska, som engelskans ”the marriage plot” är ett begrepp (det syftar på en intrig som rör uppvaktning och övervinnande av hinder för att sluta i ett äktenskap). Samtidigt finns det en bra tvetydighet i det, eftersom ”handling” både kan syfta på handling i böcker och filmer men också själva handlingen i sig, här att ingå äktenskap.

Ibland ställer jag mig frågande till översättningarna av citat – i slutet finns en litteraturlista för samtliga kapitel och där nämns de svenska översättningarna men på åtminstone ett par ställen är det inte dessa översättningar som använts för citaten, utan antagligen är de översättarens egna och då blir det lite si och så för oss som verkligen läst böckerna som Samantha Ellis. Det är tyvärr också gott om små korrekturfel, som stör en annars framåtflödande läsning om en av de saker jag älskar mest – litteraturens förmåga att skapa och öppna nya världar gång efter annan, för oss alla om vi bara vill det.

Margareta Lindholm "Emilys porträtt"

Marcus Stenberg — Sun, 16 Nov 2014 23:00:14 +0000

Systrarna Brontë bor på en hed i England med övriga familjen som består av två män, två hundar och två hushållerskor. En av dessa är Erin som är en sorts arbetarklassversion av Virginia Woolfs Judith Shakespeare – den fiktiva systern till William som på grund av sitt kön inte skulle kunnat nå hälften av sin brors framgångar oavsett talang. Erin konstaterar själv att hon är en bättre konstnär än Brontësyskonens enda manliga medlem: alkoholisten och slösaren Branwell Brontë. Ändå är det han som är en ”förnäm” människa och kan ägna tid åt att teckna och måla om han vill. Hon känner visserligen en stolthet över sin muskelkraft och sin kapacitet som hushållerska, men hon kommer från fattigdom och hon bär fattigdomen som ett stort svart hål genom livet då det fortsätter att ge henne sorger.

Margareta Lindholms bok är en bok att ta fram när en är på Downtown Abbey-humöret och vill njuta av det estetiska i Charlottes promenader till postkontoret och beskrivningar av Emilys Beethoven-tolkningar. Men ännu mer är det en bok att ta fram när en vill krossa klassamhället och patriarkatet. Brontë-systrarna drar visserligen in pengar på sina böcker men måste hålla sina författarskap hemliga. Erin har visserligen sett världen på riktigt och inte bara i böcker som systrarna men det är framför allt världens skuggsida hon sett. Barn som tvingas jobba i dödligt farliga gruvor, textilarbetare som går runt med ständiga sår i händerna och får avdrag för minsta lika knut i det tyg de väver.

Det ÄR kvinnorna som är de smarta, coola, starka (mentalt visserligen men också i ren muskelkraft) i den här boken. Till exempel tvätterskorna som är långt nere i hierarkins pyramid men som skrattar åt dem på toppen. Erin dras till dem på samma sätt som hon dras till Emily som lockar fram hennes kreativitet och hennes konstnärskap. Ändå är de förfördelade och mästras av de medelmåttiga männen omkring dem.

Det är en bok som skildrar konstnärskap och enorma klassklyftor på ett vardagligt sätt som känns levande från första sidan. Författaren Emily Brontë vill locka fram all hjärtesorg ur Erin för att ha något att skriva om, Erin själv kastas mellan att vilja måla av Emily en gång om året som ett konstnärligt projekt och att ta hand om henne tills Emily blir så gammal att hon inte kan ta hand om sig själv. Alla som någon gång velat något mer med sitt liv än att bara överleva bör läsa denna.

Karl Erik Lagerlöf "Kärlek. Från bibeln till Beauvoir"

Ella Andrén — Thu, 13 Feb 2014 23:00:57 +0000

Det hör väl till den mänskliga historiens eviga frågor: Är människan genom tiderna i grunden densamma? Eller i det här fallet: Är kärleken genom tiderna i grunden densamma?

Naturligtvis finns en massa motstridiga teorier om det där. Kärlek har alltid varit en grundläggande komponent i människors liv. Eller: kärleken är en social och kulturell konstruktion som gestaltats, upplevts och betraktats helt olika under olika tider och på olika platser. Kärleken som vi känner den uppkom först i och med det nya borgerskapets nya individualism framåt slutet av 1700-talet.

Det sistnämnda kan man läsa mer om i till exempel etnologen Eva Lis Bjurmans bok Catrines intressanta blekhet. Litteraturvetaren Karl Erik Lagerlöf ger aldrig riktigt den typen av teoretisk överblick, även om han snuddar vid det – hans bok Kärlek. Från bibeln till Beauvoir är mer en löst sammanhållen essäsamling – men nog lutar han lite åt det förstnämnda? Ur ett litteraturhistoriskt perspektiv tycks kärleken vara något som ständigt upptagit oss.

Tre tusen år av kärlek, utlovar pocketupplagans baksidestext. Från Homeros, Bibeln, Sapfo och Vergilius, via medeltidens höviska riddarromaner, Goethes Werther, Brontës Svindlande höjder, Flaubert och Dostojevskij, fram till Henry Miller, Harry Martinson, Marguerite Duras och Simone de Beauvoir. Till en början låter författaren sig ledas av Petrarca à la Vergilius i Dantes gudomliga komedi. Senare ersätts denne bara något mindre bokstavligt av Freud.

Alltsammans är väldigt mycket som en ganska fantasilös grundkurs i litteraturvetenskap. Lagerlöf och jag klickar uppenbarligen inte. Jag tycker helt enkelt att hans urval är trist och hans attityder ofta förutsägbara. Att gå utanför den västerländska kanon, de vanliga teoretiska perspektiven och samma gamla författarbilder också bara en aning hade lyft skildringen avsevärt.

Någon enstaka gång lyckas han locka mig med någon författare jag inte läst. När han faktiskt behandlar mina favoriter blir jag oftast bara besviken. Shakespeare avfärdas till exempel snabbt som misogyn, Austen som dygdigt konventionell. I avsnitten om George Eliot eller de Beauvoir lägger han stor vikt vid männen de levde samman med och hur mycket dessa betydde för deras skrivande. I essän om Harry Martinson är hustrun Moa Martinson däremot helt osynlig som inflytande. Okej, jag är säkert barnslig och halvbildad, men alltså. Konventionell kan du vara själv, Lagerlöf.

Visst finns det slutsatser och formuleringar som fångar mitt intresse också i positiv mening. Roliga citat jag aldrig hört förut. Knasiga och tankeväckande idéer, intressanta frågor. De hade kunnat knytas samman bättre (får man kritisera en essäsamling för det?), men spretigheten är kanske en del av poängen? Kärlek måste kanske trots allt stå i plural?

Jag gillar ju annars litteraturhistoria, om än inte urskiljningslöst, och har alltid gjort det. I mina dagböcker från gymnasieåren tränger mycket lite från den faktiska undervisningen igenom, men citat och berättelser ur den ändå ganska torftiga litteraturantologin hör till de sakerna: några rader av Platon, sagan om Amor och Psyche, Dido och Aeneas, Shakespeare och ännu mera Shakespeare. (Att det alltid, alltid handlar just om kärlek behöver väl knappast sägas ..?) Jag hade väl hoppats återfinna något av den magin i Kärlek, men jag gjorde inte riktigt det. Tyvärr.

Jan Gradvall och Liselotte Forslin "Afternoon tea"

Emelie Novotny — Fri, 07 Dec 2012 23:00:21 +0000

Jag har svårt att tänka mig en bättre eftermiddag än att tillsammans med familj och goda vänner inta Afternoon tea. Det är något med traditionen, de eleganta laxsnittarna, de precis lagom söta, nybakade och rykande sconesen, den bittra apelsinmarmeladen tillsammans med len clotted cream. Och att avsluta med en riktigt god tårtbit.

Det är traditionen av att dricka te ur små tunna koppar, att föreställa sig ladies och gentlemen på den engelska landsbygden i början av förra seklet, böljande klänningar, stora salonger och böjda paraplyer. I Afternoon tea görs anspelningar till litteraturhistorien, det blinkas till Jane Austens och systrarna Brontës tider men även till J K Rowlings Harry Potter. Men när inledningen är förbi lämnas litteraturanknytningen och som bokälskare tycker jag förstås att det är synd.

Istället är Afternoon tea mest en kokbok. Vi får en kort guide till te som inte tar upp något jag inte redan visste och en kort historik som berättar att det egentligen inte finns några regler för afternoon tea, vilket gör mig förbryllad eftersom jag många gånger upplever den engelska kulturen som reglernas kultur.

Det första jag vill bläddra fram är recept på scones som enligt mig är kärnan i måltiden. Därför förväntar jag mig att hitta de recepten långt fram, stort och tydligt. Istället lyckas jag tillslut hitta de traditionella engelska sconesen på en av de sista sidorna i boken. Receptet är enkelt och resultatet blir både smakfullt och vackert. Jag använde normalsaltat smör när jag bakade och tyckte att sconesen blev aningen för salta, så ett tips är att använda osaltat smör.

I receptsamlingen finns också Heavy Chocolate Cake, en chokladtårta att dö för! Den innehåller bland annat 600 gram mörk choklad, 200 gram smör och 5 deciliter vispgrädde. För den lite mindre våghalsiga finns även recept på marmelader, shortbread cookies, äppelkakor och småpajer. Vilka faktiskt är perfekta att avnjuta även på andra tider på dygnet än eftermiddagen.

Amanda Svensson "Välkommen till den här världen:"

Gäst — Fri, 18 Nov 2011 23:00:22 +0000

I Amanda Svenssons andra roman, efter hyllade debuten Hey Dolly, ger hon sig på att förnya det klassiska triangeldramat. Välkommen till den här världen: är ett särdeles ambitiöst projekt som har alla förutsättningar att misslyckas: ung och oerfaren författare tar sig an en genre där allt redan gjorts med ett språk som ingen är van vid, i ett tempo där få hänger med. Eller så är det precis vad som behövs.

Den sköra Greta bor i ett konstnärskollektiv i Malmö, men drömmer om att springa på stålet och betongen över sundet till ett annat liv. Till ”Cph”. Hon träffar Simon, Köpenhamns hippaste gatukonstnär. Han ritar liksidiga trianglar i neonljuset på barerna i Nørrebro, men fantiserar i hemlighet om spets, hundvalpar och Svindlande höjder – Emily Brontës smäktande kärlekskrönika.

Simons närmaste vän heter Claus och älskar sin salamander, så hårt att det svarta blodet stänker. Han älskar Simon också, nästan lika hårt. Greta däremot, hon kan dra åt helvete. Tillsammans utgör de en av Köpenhamns alla kärlekstrianglar, löst sammanfogade, redo att när som helst trilla i bitar.

Kärlekstörstande ungdomar i all ära, men det är språket som spelar den egentliga huvudrollen i Välkommen till den här världen:. Greta är krass i första person, Simon poetisk i tredje person och Claus kan knappt göra sig förstådd över huvud taget. Det går stundtals väldigt snabbt och tempot är sannerligen medryckande. Ibland susar Svensson dock förbi någonting man velat stanna kvar lite längre vid för att förstå, ibland sladdar hon ut i vägrenen – som i Claus partier, där stilen slår över och blir krystad. Felstavade ord och rejäl slang är tänkta att, gissar jag, förstärka Claus infantilitet, men kommer istället i vägen för berättelsen. Det är dock en ovanlighet, oftast leker Svensson obehindrat, som när hon med små, smarta medel låter påskina Gretas, i Simons och Claus öron, usla danska.

Det uppskruvade tempot lämnar lite tid till annat än framåtrörelse. Någon har, får vi veta, mottagit en diagnos vilken förklarar oförmågan att älska. En annan har en utslagen mor någonstans i berättelsens periferi. En tredje har varit skev sedan barnsben. I Hey Dolly gick det nästan lika snabbt, men de små pusselbitar som skickligt portionerades ut till läsaren gav under loppet av en roman tillräckligt med information för att verkligen förstå Dolly. Här är det fler som delar på utrymmet, vilket gör pusselbitarna för få och karaktärsteckningarna aningen tunna i jämförelse.

Välkommen till den här världen: blir en resa för resans skull, som tack vare energin i språket håller hela vägen. Rastlösheten, törsten och äventyret är centrala motiv och i en flyhänt Svenssons tappning känns de både nydanade och okonstlade, trots, eller kanske tack vare, det slitna temat.

Flickbokens uppväxt

Emelie Novotny — Fri, 15 Apr 2011 22:00:23 +0000

Att ”flickboken” har förändrats sedan mitten av 1800-talet när det börjades skriva böcker med flickan som tydlig målgrupp är självklart. När flickboken tog sin form skrevs den ofta i uppfostringssyfte för att lära flickor hur de skulle växa upp till fina kvinnor. De skrevs ofta av kvinnor med ett mansnamn som pseudonym, för flickor. Motsvarande böcker som vände sig till pojkar under den här tiden hade ett helt annat syfte än uppfostran. ”Pojkböckerna” handlade om äventyr i främmande länder, om skatter och strider att segra. Tematiken i ”flickboken” rör sig istället kring uppväxten, hur det är att gå från flicka till ung kvinna, att sköta och stanna i hemmet. Att många av böckerna överlevt in till våra tider bottnar i det allmängiltiga att växa upp. Trots att tiderna och villkoren förändras står vi i grunden inför samma upplevelse som det innebär att bli vuxen.

Jane Austen och de tre systrarna Brontë har alla skrivit om unga kvinnors förälskelser och kärlekar i början och mitten av 1800-talet. De går att betrakta som en tidig form av ”flickbok”, men med en äldre målgrupp än Anne på Grönkulla och Unga kvinnor som kom senare. Jag minns hur jag själv försökte mig på någon av Jane Austens böcker i slutet på högstadiet, men att jag fann den alldeles för långtråkig och tung för att komma speciellt långt i. Dock läser karaktärerna i Unga kvinnor systrarna Brontës böcker med glädje. När jag nu för första gången ger mig på att läsa Charlotte Brontës Jane Eyre förfasas jag över den fattigdom och tuktan som drabbar Jane Eyre i inledningen och väntar hoppfullt på att den stora kärleken ska blomma upp.

”Flickböckerna” vars främsta uppgift var att uppfostra efterföljdes av böcker med kavata och initiativrika tjejer med mycket humor och vett att ta plats. Även om sådana flickor ofta beskrevs som ”pojkflickor” för deras icke könsnormativa beteende, öppnade de ändå upp för en ny syn på flickan. Dessa karaktärer skapade i sin tur karaktärer som Kitty, George i Fem-böckerna och Lotta i Ester Rilnér-Lundgrens serie, där unga tjejer ger sig in i brottsbekämpningen och löser mysterier och deckargåtor.

I recensionen av Bonniers Uppväxtklassiker-box väckte jag frågan om vilka böcker som blivit valda och bortvalda till samlingen. Här handlar det om att låta böckerna komplettera varandra för att berätta en gemensam berättelse från fler perspektiv. Då Unga kvinnor, Den hemliga trädgården, Alice i Underlandet och Pappa Långben är utgivna från sent 1800-tal till tidigt 1900-tal och är skrivna av amerikanska eller engelska författare kan jag undra vad Maria Gripes Agnes Cecilia från 1981 har med de övriga att göra. Hon bjuder onekligen på ett nytt perspektiv, men om man vill bredda synen på ”flickboken” varför inte blanda upp samlingen mer? En bok som ligger närmare till hands för det svenska perspektivet är böckerna om Kulla Gulla, men då det skulle innebära att publicera en bok i en serie om 11 kan också ses som avhugget. Jag antar att även den klassiska uppväxtskildringen om Anne på Grönkulla har blivit bortprioriterad av samma anledning.

I Sverige har Astrid Lindgren skrivit böcker om starka och kapabla flickor, och jag funderar på varför de aldrig kommit att betraktas som just ”flickböcker”. Pippi Långstrump, Lotta på Bråkmakargatan, Madicken på Junibacken och Ronja Rövardotter, är alla exempel på böcker som skulle kunnat ha ingått i en samling om uppväxtklassiker. Där får flickor vara både galna, fantasifulla, gränslösa, bråkiga, slarviga, arga och smutsiga. Kanske har målgruppen varit för ung och böckerna därför blivit betraktade som barnböcker istället för ”flickböcker”. Men som uppväxtskildringar tycker jag att de står sig strålande tillsammans med de övriga i samlingen och jag hade till exempel väldigt gärna sett Madicken som del i den.

Idag har flick- och pojkböcker ersatts av det mer könsneutrala ”ungdomsböcker”, men tyvärr har dessa böcker fortfarande ett av könen som tydlig målgrupp. Egentligen ingenting som i sig måste vara av ondo, speciellt inte när ungdomsutgivningen med tjejer som främsta målgrupp varit strålande de senaste åren. Många nya författare som Sofia Nordin, Jenny Jägerfeld och Sanne Näsling har debuterat med berättelser som vågar beröra och inte räds för att ta upp svåra ämnen. När killar i alla tider har fått ”flyktläsa” för att följa med böcker in i andra tider och världar har turen nu kommit till tjejerna. Jag kan inte se succérna med serier som Twilight med tjejer i huvudrollerna som förälskar sig i utomjordligt snygga mytologiska varelser som annat än ett behov att slippa sin egna grå vardag för ett tag. Tjejer precis som killar behöver det, har rätt till det och ska uppmuntras till det.

Därför upplever jag det som att dagens ”flickbok” istället för att uppfostra flickor uppmanar tjejer till att göra revolt och stå upp för sig själva och för den de är. Att det är helt okej och alldeles rätt att drömma och försvinna i och njuta av böcker. Och det är inte en dag för tidigt!

Elizabeth Gaskell "Cranford"

Ella Andrén — Fri, 17 Jul 2009 22:00:33 +0000

Det är kvinnorna som styr i den lilla staden Cranford – det slår Elizabeth Gaskell fast redan i inledningen. ”För det första så är Cranford i amazonernas våld;” börjar romanen, ”alla som bor i hus över en viss hyresnivå är kvinnor.” Stadens kvinnor i medelklassen – och det är bara de som räknas i romanens sociala sfär – är änkor och ungmör och nöjda med det. (Nåja. På ytan, om inte annat.) Varje oförsiktigt intrång i kretsen har potential att röra om i grytan.

Den här svenska översättningen av Cranford har fått underrubriken ”En småstadsidyll” och de problem damerna i Cranford sysselsätter sig med är inte sällan av underhållande trivial karaktär. Staden får besök av en mystisk trollkarl eller drabbas av en inbillad inbrottsvåg. Miss Betsy Barkers älskade kossa går ner sig i en kalkgrop och måste kläs i flanellpyjamas. Mrs Forrester låter minsann inte det faktum att katten slurpar i sig hennes bästa spets hindra sig och konversationen på en bjudning sammanfattas bekymrat: ”Det var mycket besvärligt att hålla medelvägen mellan mrs Forresters dövhet och mrs Jamiesons sömn.”

Det är emellertid också en miljö präglad av skvaller, strikta normer och hierarkier. Att den förnäma Mrs Jamieson utan att klandras kan slumra till och måste tassas runt framställs som fullkomligt självklart, och när samma dam väntar besök av en adlig släkting kan hon helt sonika undanbe sig de ickeadliga väninnornas visiter. Sin förnämitet poängterar hon demonstrativt genom att ignorera en annan stackars dam i sällskapet, som hon inte anser vara en värdig bekantskap, och genom att servera knähunden före väninnorna.

Allt detta presenterar Gaskell med sitt milda ironiska tonläge och sin varma, roade blick för människors små fånigheter, för tillkortakommanden och fegheter, blödande hjärtan och sumpade möjligheter. Särskilt den rara Miss Matty, berättarens värdinna, är faktiskt tankeväckande rörande i sin lojalitet och tilltro till vännerna och till världen i stort.

Den som sett BBC:s tevefilmatisering från 2007, som SVT sände i vintras, kommer att sakna en hel del i romanen Cranford. Denna filmatisering, BBC:s tredje av bokvärlden, bygger på en kombination av flera Gaskell-romaner, och många av de berättelser som gett teveserien dess struktur finns helt enkelt inte med i just Cranford.

Dessutom publicerades Cranford, som många 1800-talsverk, först avsnittsvis i tidskrifter – de första kapitlen i Dickens Household Words (och Dickens läses också flitigt i kapitlen). Det gör emellertid berättelsen väl episodisk – fast just det publiceringssättet kanske i andra sammanhang bidragit till romaners spänningsskapande – nästan till och med väl episodisk för att egentligen kallas roman. Cranford hålls samman av miljön och karaktärerna, men lämnar en del att önska just vad gäller just dramatisk struktur. Jämfört med Jane Austens driv och vassa humor, eller med någon av systrarnas Brontës mer melodramatiska intriger, framstår den som ganska bagatellartad.

Det är i alla fall en mycket charmerande bagatell och en skicklig skildring av 1800-talets vardagsliv bland medelklassens damer – liksom av småstadslivet och människors både småttiga och storartade sociala spel långt bortom någon specifik tid och plats.

Anne Brontë "Agnes Grey"

Eva Björnberg — Wed, 15 Apr 2009 22:00:36 +0000

Anne Brontë utgav, förutom dikter, två romaner. Hennes debutroman Agnes Grey publicerades 1847. Samma år utkom hennes äldsta syster Charlottes roman Jane Eyre och hennes näst äldsta syster Emilys roman Wuthering heights. Jane Eyre utgavs i svensk översättning i sin helhet redan 1855 och Wuthering heights fick en svensk översättning 1927 med titeln Blåst. Men inte förrän i år, 2009, har Annes roman Agnes Grey utkommit på svenska.

Alla tre romanerna är berättade i jag-form. Det är märkligt att de alla tre valde denna form, som bland andra Charles Dickens sedan tog efter. Det var en lyckad berättarteknik. Charlottes roman blev genast en succé, Emilys först långt senare, som ett återupptäckt mästerverk. Annes roman och författarskap hamnade dock i skymundan. I andra upplagan av sin korta engelska litteraturhistoria English literature från 1974 skriver till exempel Anthony Burgess om Anne Brontë att hon ”is perhaps best remembered now because of her sisters: her talent is smaller than theirs”. Ett ganska brutalt uttalande. Texten förtäljer inte om han ens läst hennes böcker.

I sitt förord till den nyligen utkomna första svenska utgåvan av Agnes Grey berättar Håkan Bravinger att den irländske författaren George Moore på 1920-talet ville lyfta fram Anne Brontë och hennes debutroman. Moore skrev: ”Om Anne Brontë fått leva i ytterligare tio år skulle hon ha nått lika långt som Jane Austen, kanske till och med längre.” Han tyckte att Agnes Grey var en perfekt genomförd roman ”tack vare dess skenbara enkelhet.”

Själv är jag inte rätt person att jämföra romanen Agnes Grey med Jane Austens romaner, den enda roman av Austen jag läst, än så länge, är Stolthet och fördom. Men den ironiska och humoristiska ton, som jag vet att Austen har mycket av, finns också här och var i Agnes Grey. Anne Brontë ser och iakttar sin omgivning och människornas handlingar och utseende mycket klarsynt och kritiskt och ibland med humor. Hon har en psykologisk blick och drar tydliga och logiska slutsatser om varför människornas handlar och beter sig som de gör. Det känns som om det är en mycket mogen person, som skrivit romanen. Huvupersonen Agnes registrerar och återger också detaljerat sina egna reaktioner och beteenden. I slutet av romanen förklarar hon att det är ur sin dagbok hon sammanställt sin berättelse.

Agnes Grey är liksom Jane Eyre en så kallad guvernantroman, det vill säga huvudpersonen arbetar som lärarinna åt barnen i en familj. Anne Brontës roman är, till skillnad från Jane Eyre, en mycket realistisk och vardaglig berättelse, som i mycket verkar bygga direkt på hennes egna erfarenheter som guvernant åt rika, bortskämda och dåligt uppfostrade barn, som hon plågats mycket av. Klasskillnaden mellan hennes arbetsgivare och henne själv känner hon av mycket. Hon behandlas nedlåtande, inte som en jämlike. Men båda romanerna är också kärleksromaner, även om detta kanske trots allt inte betonas så starkt i Agnes Grey. I Annes roman, tycker jag erfarenheterna av att vara guvernant, upplevelsen av klasskillnaderna mellan rika och fattiga och de rikas överlägsna beteende och otacksamhet över sin privilegierade situation står i centrum. Det som också utmärker romanen är anspelningar på och citat ur Bibelns texter. Anne Brontë var dotter till en präst och därmed på ett självklart sätt nära bekant med Bibeln. I romanen finns även mängder av anspelningar och citat från det område som var hennes största intresse: litteraturen.

Att få ta del av någons upplevelser och tankar från en sedan länge svunnen tid, så olik vår egen, är alltid en stor upplevelse. Men människorna har inte förändrats så mycket på 162 år. På så sätt är romanen, på samma gång som den är tidsbunden, nästan tidlös.

Hon romandebuterade för 170 år sedan

Eva Björnberg — Fri, 21 Nov 2008 21:59:00 +0000

Emilie Flygare-Carlén debuterade som författare i november 1838 med romanen Waldemar Klein. Den utkom som bok nummer 10 i serien ”Kabinethsbibliotek af den nyaste litteraturen”. Förläggaren hette N. H. Thomson och han hade sitt förlag i Stockholm. Emilie Flygare, som hon hette då hennes roman kom ut, använde författarpseudonym för sin första bok. På titelbladet stod: svenskt original af Fru**. Året efter romandebuten flyttade hon från Strömstad till Stockholm. Hennes långa författarkarriär hade börjat.

Förra året, 2007, var det 200 år sedan Emilie Flygare-Carlén föddes. Hon var alltså trettio år när hon hennes första bok kom ut. Hon kom att bli en av 1800-talets mest produktiva och lästa författare. När hon började skriva, fanns det två svenska kvinnor, som framgångsrikt skrev romaner, båda äldre än hon: Sophie von Knorring (1797-1848) och Fredrika Bremer (1801-1865).

Emilie Flygare-Carlén var född 1807. Därmed var hon mer än trettio år yngre än Jane Austen. Men hon var mellan åtta och tretton år äldre än systrarna Brontë. Charlotte Brontës Jane Eyre, Emily Brontës Wuthering Heights och Anne Brontës Agnes Grey utkom alla 1847. Samma år utgavs Emilie Flygare-Carléns sextonde roman En natt vid Bullar-sjön.

Emilie Flygare-Carlén från A-Ö

Aganippiska brunnssällskapet, ett litterärt sällskap i Stockholm, där hon var medlem.

Bohuslän, landskapet där hon växte upp och där handlingen i flera av hennes romaner utspelas.

Charles Dickens var en av hennes inspiratörer.

Dalsland, där växte hennes dotter Rosa upp, som också blev författare.

Ett köpmanshus i skärgården från 1860-61 är en av hennes allra bästa och mest kända romaner.

Fru F**, den pseudonym hon använde när hon debuterade som författare.

Grev Turegatan 55 (nuvarande nr 43) i Stockholm blev hennes sista adress. Huset är rivet.

Humlegården i Stockholm. Intill denna park, på Humlegårdsgatan 10, bodde hon i 20 år. Hennes balkong vette mot parkens ingång. Huset revs för att ge plats åt Biblioteksgatan.

I Södra Ljunga utanför Ljungby, i en flygel på herrgården Orberg, bodde hon 1827-1832.

Jungfrutornet, romanen som utkom 1848, utspelar sig bland annat på Gotland. August Strindberg hittade boken i sin pappas bokskåp och läste den.

Kaptensgatan 5, 2 tr, på Östermalm i Stockholm. Här bodde hon i 25 år i ett hus, som inte längre finns kvar. På huset fanns en stentavla uppsatt, som visade att hon bott där. Men på det nya huset finns inga spår efter henne.

Ladugårdslandstorg, så hette Östermalmstorg tidigare. Där hade hon sin första bostad i Stockholm, i sin förläggare hus.

Minnen av svenskt författarliv, 1840-1860 utkom 1878. I den finns hennes minnen av författarvänner, bland andra Carl Jonas Love Almqvist, August Blanche och Wilhelm von Braun.

N. H. Thomson hette hennes första förläggare.

Omberg, ett berg i Östergötland, dit hon reste och som inspirerade henne att skriva romanen Bruden från Omberg.

Pål Värning: en skärgårdsynglings äventyr, gav hon ut 1844 på eget förlag. Senast utgavs romanen 2000 av Svenska Vitterhetssamfundet, med kommentarer av Johan Svedjedal.

Qvinna, så stavades ordet kvinna, under hela 1800-talet, då hon verkade som författare.

Rosen på Tistelön, utkom 1842, en av hennes allra bästa och mest lästa romaner.

Smith, så hette hon i efternamn innan hon gifte sig.

Tåg åkte hon för första gången sommaren 1867, då hon för sista gången besökte sin hemstad Strömstad.

Uppsala, där studerade hennes son Edvard, som 1851 disputerade med avhandlingen Om den moderna tendensromanen. Hans handledare var Per Daniel Amadeus Atterbom.

Vindskuporna, hennes roman från 1845, utkom på förlaget Östlund & Berling i Norrköping.

Waldemar Klein var hennes första roman, den utkom 1838. Året därpå visade hon romanen för Fredrika Bremer.

Yrkeskvinna: hon var oerhört framgångsrik och produktiv och skapade sig en förmögenhet genom sitt författarskap.

Zacharias Topelius läste hennes romaner när han var i 20-årsåldern och de gjorde ett outplånligt intryck på honom och hade stor betydelse för hans författarskap.

År 1862 tilldelades hon Svenska Akademiens guldmedalj.

Äktenskap ingick hon med Johan Gabriel Carlén den 20 januari 1841.

Översättningar av hennes böcker har gjorts till många språk, bland andra tyska, engelska, danska, finska, franska, norska, tjeckiska, holländska, ryska, italienska, polska, ungerska, bulgariska, lettiska, spanska och esperanto.

Huvudsaklig källa:
En kvinnas röst av Monica Lauritzen.

dagensbok.com » Emily Brontë

Charlotte Brontë, Emily Brontë, Elizabeth Gaskell, Hesa Stretton m.fl. "Förfärande kvinnor"

Similar Posts:

Samantha Ellis "Mina hjältinnor"

Similar Posts:

Margareta Lindholm "Emilys porträtt"

Similar Posts:

Karl Erik Lagerlöf "Kärlek. Från bibeln till Beauvoir"

Similar Posts:

Jan Gradvall och Liselotte Forslin "Afternoon tea"

Similar Posts:

Amanda Svensson "Välkommen till den här världen:"

Similar Posts:

Flickbokens uppväxt

Similar Posts:

Elizabeth Gaskell "Cranford"

Similar Posts:

Anne Brontë "Agnes Grey"

Similar Posts:

Hon romandebuterade för 170 år sedan

Similar Posts: