Seriens fjärde bok, Sista ordet, är därför ett kärt återseende. Här är Harbinder själv lite mer perifer, och vi är istället mestadels tillbaka hos vännerna i Shoreham. Om de tidigare mest råkade bli indragna i Harbinders mordutredning, så har de nu fått mersmak och söker upp brotten. Eller ja, kanske mest otrohetsaffärerna. Natalka och Edwin driver numera, vid sidan av hennes vårdföretag, en egen detektivbyrå. Benedict bor tillsammans med Natalka, men känner inte riktigt att han är tillräckligt hårdhudad för att bekämpa brott, utan försöker hålla sig till kaffeservering.

Edwin och Natalka blir opassande, men på något sätt ändå helt charmerande, nöjda när detektivbyrån får i uppdrag att undersöka ett dödsfall – och sedan ett till. Det är två äldre författare som har dött, kanske av naturliga orsaker, men kanske inte? Dessutom utreder Harbinder i London ännu en död författare. Den gemensamma nämnaren verkar vara en skrivarkurs på något som heter Battle House, och Edwin och Benedict bestämmer sig för att åka dit på en helgkurs och snoka. Fler dödsfall följer.

Det är inget fel på intrigen i Sista ordet. Det är en klassisk, märkligt mysig – jo, för nog är det konstigt att mord kan kännas mysigt? – pusseldeckare, full av människor som läser och skriver inte minst just deckare. Precis som med den långa serien om rättsantropologen Ruth Galloway, som Griffiths slog igenom med, läser man (eller jag åtminstone) den ändå mest för karaktärerna och deras relationer.

I den här boken har Natalka (”den blonda lönnmördaren”, som Harbinder och hennes flickvän tänker på henne som) familjen på en gång för nära och för långt borta. Hennes mamma Valentyna bor hemma i Natalkas och Benedicts lilla två, medan brodern Dmytro rest tillbaka till Ukraina för att strida. Benedict kommer irriterande bra överens med sin svärmor, och Edwin gör en ny bekantskap under spaningsarbetet. Dessutom får vännerna en ny, motvillig allierad i den yngre polisen Liv Brennan, som i sin tur har Harbinder lite som en hjälte.

Liksom med den helt nypåbörjade serien om den tidsresande (!) polisen Ali Dawson känns det som om Griffiths haft riktigt roligt med Sista ordet. Det är en glädje som smittar av sig på mig som läsare, så jag hoppas verkligen att detta inte är sista ordet om det här förlästa, ljuvliga gänget.

Similar Posts:

• När mysdeckare är som bäst
• En deckare som lovar mer än den håller
• Läsning är farligt
• De sista kvarlevorna?
• Det bubblar i Brighton

Nu tog jag för givet att ”stormfågel” bara var ett poetiskt uttryck, men det är faktiskt en fågelart. Stormfågeln är gråvit, trutliknande, har en vingbredd på över en meter och finns i nordvästra Europa och Arktis. Så har jag lärt mig det.

Och det är ingen dålig association, även om man får säga att det är en fri översättning. Havet och fåglarna är ständigt närvarande i Cleeves North Devon, lite som de är i Elly Griffiths Ruth Galloway-serie, även om den utspelar sig på andra sidan England, i Norfolk. Elementen finns alltid där, lockande, hotande. Vidderna, havet, dimman, tidvattnet och stormarna.

Stormen rasar också mycket riktigt i början av Stormfågel, och återkommande. Sjöräddningen i den lilla byn Greystone i norra Devon kallas ut, men personen de finner är bortom all räddning. Inte drunknad, utan placerad, ensam och naken i en liten jolle, förtöjd i den mytomspunna viken Scully Cove.

Mannen, offret, är en känd äventyrare, en jordenruntseglare som gjort tv-program och skrivit böcker. Han heter Jem Rosco och har sitt ursprung i trakten. Till Greystone anlände han för några veckor sedan, och för byborna, som han tagit ett glas med varje kväll på den lokala puben, har han bara antytt att han väntar på hemligt, betydelsefullt besök.

För att utreda mordet på Rosco kommer kriminalkommissarie Matthew Venn med sitt team till byn. Venn har varma barndomsminnen från trakerna däromkring. Det religiösa samfund som han växte upp inom är starka på orten, och hans egen församling gjorde utflykter dit.

Fullt så idylliskt verkar dock inte Greystone. Byn är liten och sluten, mentalt likaväl som fysiskt. Utåt sätter man upp en stadig front, mot såväl havet och stormarna som främlingar. Under ytan frodas maktkamp, fiffel och gammalt groll.

Det instängda och samtidigt äventyrliga i de små klapperstensvikarna, dit det bara går att ta sig vid lågvatten, är märkligt lockande. Kanske är det en tidig dos av Enid Blytons Fem-böcker som gör det. Här är det lätt att få ett dödsfall att se ut som en olycka, men med Rosco har mördaren gjort precis tvärtom. Hans död verkar närmast iscensatt. Regisserad.

Ändå håller jag inte riktigt andan framåt slutet av romanen, fast jag plöjer den med god fart. Att lösa brottet känns helt enkelt inte lika viktigt som hur välskriven själva romanen är, hur bra översatt, och hur gärna jag vistas i den här världen en stund med den trivsamt intellektuelle men ganska okarismatiske Venn och hans kollegor.

Lite som en stormfågel kanske skulle kunna slå sig ner på någon grå stenmur i den lilla byn Greystone, dra in havsdoften och för ett slag iaktta hur människor far fram med varandra.

Similar Posts:

• Vasst och blänkande
• Inspektör Vera gör entré
• Obönhörligt som tidvattnet
• Det bubblar i Brighton
• Människans obändliga vilja i kamp med naturen

Där upptäcker polisen Edgar Stephens några väskor innehållande en kvinnokropp i tre delar. Eftersom tankarna går till trolleritricket med den (skenbart) itusågade damen tar han kontakt med en gammal bekant, trollkarlen Max Mephisto. Edgar och Max tjänstgjorde tillsammans under andra världskriget, i ett förband med uppdrag att lura tyskarna att den skotska kusten var bättre försvarad än den egentligen var genom att skapa falska krigsfordon och fartyg. Illusioner.

Denna lilla styrka, The Magic Men, kastar på olika sätt sin skugga över Edgars och Max efterkrigsår. Det gör också intrigerna kring varietéscenen, där Max uppträder och kan fungera som informell ingång.

I deckarseriens sjätte bok, The Midnight Hour – som såklart är omöjlig att presentera utan att avslöja en del av vad som hänt i de tidigare romanerna – har vi hunnit fram till år 1965. Varietéscenens dagar är räknade, Max är numera en etablerad filmstjärna med glamorös Hollywoodfru och Ed har hunnit få tre barn med sin fru Emma, tidigare en av Brightons första kvinnliga poliser och numera privatdetektiv.

Det där med könsroller började som en av seriens nackdelar. Med sitt fokus på The Magic Men och polisarbete gjorde den historiska miljön, och såklart författarens val, den första boken lite trist enkönad. Kvinnor var reducerade till lättklädda assistenter att i bästa fall sukta efter och försöka rädda, i värsta fall mörda. Möjligen tröttnade Griffiths själv snabbt på detta, och plockade in Emma och Max vuxna (”oäkta”) dotter Ruby.

Därefter har rollistan fyllts på. Den skarpa journalisten Sam är numera Emmas partner som privatutredare, och på polisstationen visar den unga Meg framfötterna. Hon får förstås fortfarande inte köra polisbil eller andra okvinnliga saker, och nu har Griffiths vänt skildringen av kvinnornas begränsningar till en klar fördel. Visst bubblar man av frustration när Meg hela tiden är beroende av att få skjuts (fast hon mycket väl kan köra bil), och jublar när Emma lyckas dumpa minstingen på fadern för omväxlings skull och lösa brott istället. Hon är ju så bra på det.

I The Midnight Hour har den gamle teatermogulen Bert Billington hittats död. Förgiftad, visar det sig, med råttgift. Han hustru, den bedagade varietéstjärnan Verity Malone, blir såklart misstänkt och anlitar därför Emmas och Sams detektivbyrå. En av parets söner antyder faktiskt att det är modern som läst Betty Friedan, fått konstiga (det vill säga feministiska) idéer, och ledsnat på att ta hand om sin sjuklige, ständigt otrogne make.

Samtidigt dyker det upp anspelningar på en föreställning som Billington medverkade i 1949. Där spelade han rollen som Råttkungen. Är det möjligt att orsakerna till mordet finns i det förflutna?

Mellan bok fyra och fem i serien gjorde Griffiths ett hopp i tiden på tio år. Det var ett hopp från en lite nedgången efterkrigsvärld till ett påtagligt modernare 1960-tal, en värld där allt ännu inte helt ställts på ända, men definitivt börjat bubbla. Kvinnor ifrågasatte alltmer sin självklara plats vid spisen, och på stranden i Brighton drabbade ungdomsgrupperna Mods och Rockers samman. Det var också ett hopp i karaktärernas liv som jag först hade lite svårt att förlika mig med. De blev liksom medelålders i ett slag. Lite tröttare, stundtals bittrare.

Nu har jag hunnit komma in i dem igen. Emma har fått ett nytt utlopp för sin begåvning som detektiv – även om det är befängt att hennes och Eds giftermål ska vara en fjäder i hatten för hans karriär och slutet på hennes. Nu vill jag veta hur det ska gå för dem vidare: Vilka nya turer tar Max och Rubys liv? Vilket blir Sams och Emmas nästa fall? Kommer deras intressen att krocka med polisens? Och när ska Meg egentligen få köra polisbil?

Nästa bok i serien ges ut i slutet av oktober.

Similar Posts:

• När mysdeckare är som bäst
• Är det farligt att umgås med deckarförfattare?
• De sista kvarlevorna?
• En deckare som lovar mer än den håller
• Människor förrädiska som tidvatten

Jag hade gillat hennes senare serie om polisen Harbinder Kaur – Främlingen, Mordkonsulten och Bleeding Heart Yard, så här långt – men inte riktigt orkat ge mig på de många Galloway-böckerna. Nu började jag från början, med The Crossing Places från 2009 (på svenska som Flickan under jorden samma år), och tog mig envetet fram till denna femtonde bok, The Last Remains, som ska avsluta serien.

Ska man tro på det? Jag har ju inte följt utgivningen i realtid, men nog kändes det som att Griffiths faktiskt försökte avsluta någonstans efter tio? Som att hon ledsnat lite på Ruth och försökte göra sig av med henne ..?

Här är känslan en annan. Karaktärsutveckling och inslag från de olika romanerna knyts ihop elegant, och med stor värme. Jag ska såklart inte avslöja hur, men är knappast den enda läsare för vilka relationerna tagit en större plats i läsningen än själva deckarintrigen. Det är inte för att få ta del av nästa mordfall med inslag av arkeologi (Har de här romanerna ökat intresset för ämnet, undrar jag, eller tvärtom gjort folk en smula rädda för arkeologer? Båda två, är min gissning.) utan för att få veta hur kärlekshistorier och familjebildning ska utveckla sig. Ska Ruth och Nelson någonsin välja – eller välja bort – varandra ordentligt? Hur ska livet för hans lilla grupp poliser utveckla sig? Vad kommer druiden och hemmapappan Cathbad lyckas bli inblandad i den här gången? Och. Så. Vidare.

I The Last Remains, vilket är en rätt snygg titel på den sista delen i en serie om rättsarkeologi (Får se vad det kan tänkas bli på svenska?), hittas skelettet av en ung kvinna bakom en vägg under en renovering av en cafélokal. Det visar sig vara kvarlevorna av en student i arkeologi, som försvann under ett fältarbete våren 2002. Med på denna utflykt var, just det, allas vår vän Cathbad.

I nutid lever druiden, före detta arkeologistudenten, labbteknikern och brevbäraren Cathbad fortfarande mysigt hemmaliv med polisen Judy, deras barn, höns och hunden Thing – om än fortfarande i sviterna av covid-19. Snart dras han in i utredningen om den försvunna unga kvinnan och blir alltmer inåtvänd. Tills han plötsligt försvinner.

Till Ruths och Nelsons hjälp dyker en och annan bekantskap ur det förflutna upp. Samtidigt tar livet sina vändningar. Nelsons äktenskap verkar slutligen vara på upphällningen. Hans chef tjatar om att han ska gå i pension. På Ruths universitet hotas hennes avdelning av nedläggning, vilket leder till erbjudanden om andra tjänster, bland annat i Uppsala. Vad vill de egentligen göra med sina liv?

Nej, det är inte deckarintrigerna som gör att jag nu plöjt de femton romanerna om Ruth Galloway och de andra närmast i ett svep. Mordhistorierna är helt okej, men det är karaktärerna och Elly Griffiths sätt att skildra deras vardag, deras relationer och inte minst deras ofta rätt småaktiga tankar med humor och stor värme som gör deras värld så härlig att leva i. Trots all ond bråd död och alla hel- och halvgalna arkeologer.

Det här är en värdig avslutning på en charmerande serie. Det känns genuint bra. Om Griffiths någonsin kommer att återvända till Ruth och hennes värld? Tja, allt kan nog vara möjligt.

Jag har i alla fall svårt att slita mig.

Similar Posts:

• Bara skeletten är nya
• Kvinnan i blått
• Deckarmys med humor och spänning
• Mysdeckare om ond bråd död
• När mysdeckare är som bäst

Förlaget saluför boken på omslaget med den lockande texten ”A murderer hidden in plain sight”. Detta syftar på att Cassie Fitzherbert, som mirakulöst undgått att bli avslöjad för mordet på en skolkamrat tjugo år tidigare, numera arbetar som kriminalpolis.

När det begav sig tillhörde hon innegänget i sin klass på snobbgymnasiet Manor Park School i Chelsea. Efter att Cassie under avgångsåret blivit utsatt för en våldtäkt bestämde medlemmarna i gänget sig för att egenhändigt sätta skräck i förövaren. Dessvärre gick det inte riktigt som planerat. Polisen nöjde sig i vilket fall som helst med att avskriva dödsfallet som en olyckshändelse.

Boken verkar lovande så här långt. Det är först när klassåterträffen kommer på tal som jag drar öronen åt mig. Behöver vi verkligen ännu en deckare på detta uttjatade tema? Personligen är jag allergisk mot klassåterträffar, både i böckernas värld och i verkliga livet.

Likväl läser jag oförtrutet vidare! Det visar sig att det gamla kompisgänget lite drygt tjugo år efter examen förvandlats till en celeber skara, bestående av två parlamentsledamöter, en framgångsrik popstjärna, en välkänd skådespelare, skolans rektor, en kriminalpolis samt en lärare, som numera bor i Italien. Alla utom rektorn dyker mangrant upp på återföreningsfesten på sin gamla skola.

Innan kvällen är till ända har dock gängets ledare Garfield Rice tagits av daga. Förutom hans ställning som ryktbar parlamentsledamot, så var han också ögonvittne till brottet den ödesdigra dagen 1998.

Mordet blir Harbinder Kaurs första uppdrag i egenskap av kriminalinspektör på mordroteln i västra London. Hennes indiska hönsmamma hade förstås helst sett att hennes snart fyrtioåriga dotter blivit kvar i föräldrahemmet i Shoreham i Sussex, varit behjälplig i familjens affär, bråkat med bröderna, passat de fem brorsbarnen och busat med familjens schäferhund. Kriminalpoliser med indiskt påbrå växer inte på träd och den strama Harbinder är ett intressant tillskott till genren.

Cassie blir snabbt bortkopplad på grund av hennes koppling till offren (ytterligare en parlamentsledamot mördas), men Harbinder och hennes socialt mer kompetenta äldre kollega Kim Manning svettas över det förbryllande fallet och vrider och vänder på de uppgifter de får fram.

I likhet med de tidigare delarna i serien är det lite otydligt vem som innehar huvudrollen. Perspektivet skiftar mellan Cassie, lärarinnan Anna samt Harbinder, vilket innebär att samma historia berättas ur olika synvinklar. För egen del trodde jag – felaktigt – att jag av misstag placerat mitt bokmärke på fel sida och på så vis kom att läsa ett och samma kapitel två gånger.

Mitt intryck är att Elly Griffiths lyckats mindre bra med seriens tredje del, jämfört med de två första. Jag saknar originaliteten, charmen, det udda persongalleriet och blinkningarna till litteraturen. Främlingen (The Stranger Diaries) innehåller ett litterärt mysterium och stämningen är gotisk. I Mordkonsulten (The Postscript Murders) tas en 90-årig kvinna av daga. Det visar sig att hon livnärt sig som mordrådgivare åt en rad deckarförfattare. Det ukrainska vårdbiträdet Natalka, baristan och före detta munken Benedict samt den välskräddade åldringen Edwin slår sina kloka huvuden ihop för att lösa det som polisen tagit för en naturlig död.

Intrigen i den tredje boken tycks mig slätstruken och spretande, upplösningen inte särskilt övertygande och mordmotivet i tunnaste laget. Bleeding Heart Yard är en sägenomspunnen, omskriven och kullerstensbelagd innergård i Holborn, men spelar knappast en tillräckligt central roll i utredningen för att förtjäna att användas som titel.

Med detta sagt, njuter jag inte desto mindre av alla roande detaljer, de finurliga, smått humoristiska replikerna jämte de träffsäkra iakttagelserna som gäller mänskliga brister. Miljöskildringen sitter också som den ska, men så växte författaren också upp i London. Pulsen är långsam, språket flyter ledigt fram och författaren krånglar inte till det. En känsla av behaglig vardaglighet vidhänger texten. Karaktärerna är omsorgsfullt utmejslade.

Trots allt ser jag fram emot att återse Harbinder Kaur och följa den spirande kärleken till hennes ovanligt långa danska lägenhetskompis Mette och känner jag Elly Griffiths rätt är sista ordet inte sagt ännu i serien.

Similar Posts:

• Är det farligt att umgås med deckarförfattare?
• När mysdeckare är som bäst
• De sista kvarlevorna?
• Läsning är farligt
• Det bubblar i Brighton

Cara Hunter har dristat sig till att inkräkta på klassisk kommissarie Morse-mark. Hon har nu kommit med sin fjärde bok på svenska, All denna vrede (ytterligare en titel finns på engelska) med Oxfordpolisens Adam Fawley vid utredningsspakarna. Inte sedan Ruth Rendells Rex Wexford har en mer rejäl och sympatisk kommissarie skådats i deckargenren. Den stora sorg som Fawley bär på ger honom djup.

En bekymrad taxichaufför gör polisen uppmärksam på att en ung flicka, som han plockat upp vid vägkanten och kört hem, visar tecken på att ha blivit antastad. När polisen sedan söker upp Faith Appleford, som hon visar sig heta, vill hon på inga villkor göra någon anmälan. Faith är nyinflyttad, sällsamt vacker, ordningsam och begåvad, men likväl är det något som inte stämmer, enligt poliserna som besöker familjen.

När det efter lite grävande visar sig att Faith tidigare hette Daniel kommer det hela i en helt ny dager. Kan det röra sig om ett hatbrott?

I mitt stilla sinne finner jag det lite märkligt att polisen med sina begränsade resurser inte släpper händelsen. Den förklaring som ges är att de befarar att fler incidenter ska äga rum. En icke obefogad rädsla kommer det visa sig.

Snart försvinner en tonåring…

Spänningar råder i den vanligtvis välfungerande utredningsgruppen över vilken Fawley basar. En arbetsgrupp som vi grundligt lärt känna i de tre tidigare böckerna. Fawley är i normala fall mycket uppmärksam på stämningen i gruppen, på kollegornas känslor och reaktioner. Nu känner de inte riktigt igen sin chef. Han är för ovanlighetens skull lättirriterad och förtegen om sina problem.

Det spekuleras om kopplingar till ett gammalt, redan uppklarat fall. Kan det vara en “copycat” som är i farten eller var det helt enkelt fel man som blev inburad? Eftersom Fawley är gift med ett av offren till den så kallade “roadside rapist” hamnar han i blåsväder. Han blir anklagad för intressekonflikt och fråntas fallet. Pressen vädrar snabbt ett scoop!

Det som utmärker Cara Hunters förträffliga serie är hennes påhittiga sätt att berätta sin historia. Förhören presenteras i fulltext, läsaren får ta del av sms-konversationer, mejl och twitter-inlägg, likaså kommentarer i sociala medier, utskrifter från röstbrevlådor, domstolsprotokoll, etcetera. Detta resulterar i en livfull text med påtaglig samtidskänsla (som förmodligen också kommer åldras snabbt). Perspektiven skiftar, men en stor del av berättelsen återges i jag-form ur kommissarie Fawleys synvinkel, vilket är ovanligt och gör att läsaren känner extra samhörighet med honom.

Personporträtten är överlag fylliga, intrigen genomarbetad med listiga villospår och oväntade vändningar samt upplösningen överraskande.

Perfekt läsning för dig som älskar deckare av klassiskt engelskt snitt!

Similar Posts:

• Kommissarie Morses efterträdare
• En deckare som lovar mer än den håller
• När mysdeckare är som bäst
• Är det farligt att umgås med deckarförfattare?
• De sista kvarlevorna?

Efter att ha läst ett gäng spänningsromaner och mysdeckare på sistone, men blivit besviken på dem alla, så närmade jag mig Mordkonsulten med viss skepsis. Elly Griffiths är en oerhört skicklig författare, men efter att ha läst den tolfte (!) boken i serien om arkeologen Ruth Galloway så kände jag att Griffiths mest gör samma sak om och om igen, och att det började bli rejält uttjatat. Den första boken i Griffiths nya serie om polisinspektör Harbinder Kaur var visserligen bra, men flera annars pålitliga författare hade just fått mig att bränna mig på tristesslågan, så jag var inte helt övertygad om ifall att gå nära mysdeckarelden så snart igen var en bra idé. Man skulle kunna säga att kolen i min läsglädjeseld började falna. Bränd läsare skyr elden liksom, ja, ni fattar.

Det gläder mig att meddela att Mordkonsulten visar på en Griffiths i högform. Den lesbiska polisinspektören Harbinder Kaur är en minst lika tilltalande huvudperson som den tidigare seriens Ruth Galloway. Hon är en sympatisk och lite udda person som jag gärna hade haft som vän i verkliga livet. Det är en väldigt bra början. Sedan tillkommer mordkonsulten Peggys vänner: hemsköterskan Natalka som bär på sina egna hemligheter, Edwin, den alltid lika vältalige och välklädde pensionären, och Benedict, en före detta katolsk munk som nu driver en kaffekiosk. Att se världen genom deras ögon är ett väldigt behagligt sätt att spendera 325 sidor på.

Mordkonsulten utspelar sig huvudsakligen på ett seniorboende och på en litteraturfestival, och båda får sig en (lite ömsint, i alla fall) känga. Griffiths har ett särskilt horn i sidan till folk som anser sig vara för intellektuella för att läsa deckare, och till deckarförfattare som hävdar att just deras deckare inte alls är deckare, utan ”litterära romaner”. Hon beskriver dessa högdragna människor på ett träffsäkert och oerhört roande sätt.

Griffiths skriver deckare med sympatiska människor i fokus, utan att det någonsin blir för gulligt eller tillrättalagt. Mänskliga brister och tillkortakommanden får också utrymme, och hon är en mästare på att skapa oväntade (och i genren ovanliga) karaktärer. Mordkonsulten gör inte att man sitter med andan i halsen och bläddrar med svettiga fingrar, men det är också ganska skönt. Den är spännande från början till slut, men på ett lågintensivt och genomtänkt sätt som gör att man längtar tillbaka till den, snarare än inte kan sluta läsa. Tillsammans med ett minimum av äckel och obefintlig sensationslystnad, så är Mordkonsulten en juvel i Griffiths mysdeckarkrona.

Till och med den jäkla titeln är lysande.

Similar Posts:

• Är det farligt att umgås med deckarförfattare?
• Läsning är farligt
• De sista kvarlevorna?
• En deckare som lovar mer än den håller
• Kvinnan i blått

I Irrbloss har det gått två år sedan händelserna i En cirkel av sten, och Ruth har lämnat sin ensliga stuga och polisarbetet i Norfolk för att vara heltidsakademiker och radhusmamma i Cambridge. I och med flytten valde hon ett nytt liv och en ny partner (som varken är en grinig gubbe eller gift med någon annan, tack och lov), och jag såg fram emot att läsa mer om Ruth den självständiga, medelålders kvinnan med hjärna. Och visst är hon smart och imponerande, men jag hoppades på för mycket när jag tänkte att Ruth äntligen frigjort sig från det eviga, obegripliga, och oupphörliga längtandet efter den ständigt griniga och morrande kriminalkommissarien Nelson.

Jag visste att handlingen skulle dra Ruth tillbaka till Norfolk, så mycket framgick av baksidestexten, men jag hade hoppats att Ruth inte skulle hamna i en tonårings självdestruktiva och överdrivet hormonella sinnestillstånd så fort någon nämnde Nelson.

Jag återkommer alltid till böckerna om Ruth Galloway för att de trots ond bråd död och obskyr arkeologtrivia är … mysiga. Ruth är inte glamorös och inte alltid sympatisk, men hennes mänsklighet, bistra humor, förkärlek för katter och leriga utgrävningar av gamla skelett gör henne till en av få personer som jag orkar spendera tolv böcker tillsammans med.

Kanske är mitt största problem med Irrbloss att jag läste den för den spännande mordgåtan och för att få lite kvalitetstid med Ruth, men istället fick dras onödigt mycket med hennes gamla, gruffiga flamma Nelson. Jag vet att han är den andra huvudpersonen i de här böckerna, men jisses vad trött jag är på honom och hans gnäll. Jämlikhet är tjafs, köra lagligt är för mesar, hela samtiden är alldeles för politiskt korrekt. Vi fattar, Nelson. Livet var bättre när män var män som aldrig pratade om problem och istället drack för många öl eller sköt sig i skallen om det blev för mycket. Kvinnor var hemma och höll inte på att ta över polisstationer med sina chefsämbeten och klagomål om sexuella trakasserier. Det var tider, det.

Hursomhelst.

I Irrbloss har mördaren Ivor March dömts för ha mördat två kvinnor, men polisen i Norfolk är säker på att han dödat minst två till. Ivor går med på att berätta var de andra liken är begravda, men bara om det är Ruth som sköter utgrävningarna. Vad vill Ivor egentligen ha av Ruth? Vilka var de mystiska männen som kallade sig Irrblossen? Vad har ett gammalt kollektiv av konstnärer med försvunna unga kvinnor att göra, och varför blir kvinna efter kvinna övertygad om att Ivor i själva verket är oskyldig?

Mysterierna fortsätter att tätna ända fram till upplösningen, och det känns som att Elly Griffiths fått tillbaka farten som hon tappade lite i de två föregående böckerna. Tyvärr överskuggas de mer intressanta mellanmänskliga relationerna (och den minst sagt spännande mordgåtan!) i boken av den romantiska intrigen mellan Ruth och Nelson. Intriger av typen ”will they/won’t they” är egentligen bara spännande om man hoppas på att paret ska få varandra i slutändan. Själv sitter jag här och sliter mitt hår medan jag ropar ”men herregud, SKÄRP DIG, Ruth! Du är en kompetent yrkeskvinna med värdighet, sluta tråna efter grottmannen nu!”. Hade jag hejat på Ruth och Nelson hade Irrbloss nästan varit en fullträff. Istället är den en spännande mordhistoria med många bra karaktärer, som tyvärr hamnar i skuggan av en grinig polis och hans obegripliga sexuella dragkraft.

Similar Posts:

• Bara skeletten är nya
• De sista kvarlevorna?
• Deckarmys med humor och spänning
• Kvinnan i blått
• Människor förrädiska som tidvatten

Av den anledningen såg jag min chans när Elly Griffiths kom ut med en ny, fristående deckare. Serien om rättsarkeologen Ruth Galloway är uppe i tio titlar, tror jag, och ska vara väldigt bra (även om det också sagts att den börjat gå lite på tomgång). Främlingen är, visar det sig snart, början på en ny serie, denna gång om kriminalinspektör Harbinder Kaur. Nästa titel, The Postscript Murders, kommer till hösten.

Det är ju tur, för jag gillar verkligen Harbinder Kaur. Hon påminner en smula om Ann Cleeves kärva kriminalare Vera Stanhope, om man nu kan tänka sig en något yngre, till-hälften-kvar-i-garderoben-lesbisk Vera med indiska rötter. Bara det faktum att hon inte har några större problem med att bo hemma hos sina föräldrar – mamman lagar fantastisk mat och de är helt enkelt ganska trevligt sällskap – får mig att tycka om henne.

Kaur är dock inte berättelsens självklara huvudperson i Främlingen. Här delas ordet mellan engelskläraren Clare Cassidy, hennes tonårsdotter Georgia, och inspektör Kaur. Det är ett bitvis väldigt lyckat grepp – inte minst när det gäller mor och dotters ganska begränsade insikt i varandras liv.

Clare undervisar på en skola som delvis är inrymd i en gammal byggnad som en gång var skräckförfattaren R M Hollands hem, och hon hyser en vacklande ambition att skriva en biografi om denne. Så hittas hennes vän och kollega Ella mördad, och invid kroppen finns ett citat ur Shakespeares Stormen – ”Helvetet står tomt” – som också är en bärande fras i R M Hollands novell ”Främlingen”, som Clare just undervisat om.

Inte nog med det. I dagboken, där Clare har sitt frirum och utlopp, dyker det plötsligt upp en handstil som inte är hennes egen. Den är däremot densamma som den på lappen bredvid mördarens första offer.

I Främlingen leker Griffiths med skräckromantiken, och det märks att hon har haft roligt. Hon blandar det gotiska gamla författarhemmet med mer moderna ruiner, rykten om osaliga gengångare med ungdomars sökande efter mening och ordning. Genom alltsammans går den gamle skräckförfattarens novell ”Främlingen” som en röd tråd, interfolierad bit för bit för att till sist återges i sin helhet i romanens slut. Det är spännande, om än ganska konstruerat – en litterär pusseldeckare som inte precis slår en med sin diskbänkrealism, men som blir en underhållande utflykt i det gotiska.

Similar Posts:

• När mysdeckare är som bäst
• Är det farligt att umgås med deckarförfattare?
• En deckare som lovar mer än den håller
• De sista kvarlevorna?
• Bara skeletten är nya

Det som först drog mig till Griffiths berättelser var den kärva huvudpersonen Ruth. Hon var intelligent, saklig och ovanligt självständig. Hon bodde ensam med två katter i sitt hus ute på saltängarna, och tillbringade helst tid med kvarlevorna av människor som dött för minst 400 år sen. Mordgåtorna var spännande, stämningen för det mesta ganska mörk och regnig, och relationen mellan den gammalmodiga kommisarie Nelson och den moderna lektor Galloway var intressant, stundtals till och med tankeväckande.

Några böcker senare är jag trött på Griffiths värld, i synnerhet de unkna könsrollerna. Kanske har de funnits där hela tiden, men varit mindre framträdande, eller så har Griffiths tröttnat på att skriva mer komplexa karaktärsdrag än ”män gillar fotboll, kvinnor äter sallad”.

Mordgåtan i det soliga Italien känns aldrig särskilt angelägen. Ett mystiskt fynd av benrester slutar snabbt att vara mystiskt, och det nya mordet som begås (den gamle katolske prästen i byn) får mig mest att himla med ögonen. Ni vet hur man tröttnar på tv-serier som gått för länge, även om de var bra från början? I såpor har till slut alla varit förälskade i alla, medan i Griffiths bokserie så har alla varit mordhotade för att de står nära Ruth eller Nelson. De flesta karaktärerna har hittat minst ett lik var nu. Ruth har blivit hotad genom utplacerade likdelar ett flertal gånger. Katter har blivit mördade som varningar och hundar kidnappade och förgiftade av samma anledning. Ruth har fnyst åt religion och kyrkan, men i tre separata böcker träffat tre olika präster som alla gjort stort intryck på henne (och varit inblandade i mordfall).

I början var det skönt att Ruth inte är vacker och spinkig (alla vackra kvinnor i den här bokserien är mycket smala och vältränade), men det finns ett begränsat antal gånger jag orkar läsa om hur tv-kameran lägger på ännu fler kilon till Ruths redan ”stadiga” kroppshydda, eller hur Ruth jämförs med Nelsons oerhört smala hustru och ännu smalare döttrar. I Den mörka ängeln är det – kanske för variationens skull – inte heller bara Ruth som hackar på sig själv, utan även andra karaktärer som beskriver Ruth som tjock, ful, och odisciplinerad. Med tanke på att Ruth är en framgångsrik arkeolog och efterfrågad expert inom sitt fält, samtidigt som hon uppfostrar en dotter ensam, skulle jag tro att hon är jäkligt disciplinerad, men det är klart, ibland äter hon ju en syltmunk till kaffet. Riktiga kvinnor (som de oerhört förfinade damerna Ruth träffar i Italien) skulle aldrig drömma om att sabba figuren med socker. Ja, det är något som tas upp i boken. Flera gånger.

Det riktiga mysteriet i boken, utöver vem som dödade prästen och vems farfar som var eller inte var nazisympatisör under andra världskriget, är om Nelsons gravida hustru kommer föda ett mörkt eller ljust barn. Greppet må vara lika fräscht och nyskapande som ett avsnitt av Jerry Springer, men jag antar att det var nödvändigt rent berättartekniskt för att gottgöra att Nelson ständigt är otrogen med Ruth. Därför skrevs det slutligen in att Nelsons fru hade en affär med en kollega till Nelson. Det passade inte riktigt in i berättelsen, men hade fördelen att det fick Nelson att verka lite bättre i jämförelse. Dessutom var kollegan svart, och Nelson är vit. Och ingen vet vem pappan är! Men ni kan vara lugna, ”det lär visa sig vid födseln”, som flera olika karaktärer uttrycker det, på cirka 23 ställen i boken. Det är för övrigt inte första gången som en kvinnlig karaktär är gravid utan att veta vem som är den biologiske fadern, och måste vänta till förlossningen för att se vem barnet är mest likt. I Elly Griffiths böcker är det numer bara skeletten som är nya, allt annat har vi läst förut.

Similar Posts:

• Mysdeckare om ond bråd död
• Kvinnan i blått
• Deckarmys med humor och spänning
• De sista kvarlevorna?
• När mysdeckare är som bäst