I Damon Galguts biografiska roman möter vi Morgan, som han kallas boken igenom, på hans resor till Indien och Egypten där han tillbringade längre perioder. Han vill upptäcka världen och bli inspirerad till nya böcker. Fantasierna om män avlöser varandra men Morgan verkar aldrig få till det på riktigt. Även relationerna till de två han förälskar sig djupt i, Masood och Mohammed, stannar på ett mestadels platoniskt plan. Och när kärlekarna gifter sig och får barn blir Morgan lämnad kvar. Galgut har verkligen spännande ämnen att jobba med. Exotiska platser, skrivandet och undantryckt sexualitet. Tyvärr hämmar det biografiska formatet historien från att riktigt lyfta.

Arktisk sommar var även namnet på E.M. Forsters oavslutade roman. När Damon Galgut nu återanvänder titeln blir den en poetisk bild av ett författarskap som trots sina framgångar håller mycket inlåst. Kontrasten mellan Morgans brinnande inre och den sexuella avhållsamhet han tvingas in i, av samhället men många gånger också av sig själv, är ständigt närvarande, även i skrivandet. Det långa och ofta avbrutna arbetet med En färd till Indien (1924) utgör en stor del av Galguts skildring. Forster skrev samtidigt romanen Maurice, färdigställd 1914 men inte publicerad förrän 1971 på grund av sin gestaltning av homosexuell relation. I Galguts Arktisk sommar beskrivs hur Morgan upplever att Maurice får honom ”ur kurs” och grumlar hans förmåga. När han äntligen hittar en väg tillbaka in i En väg till Indien är det en stor lättnad. Romanen blir också hans största succé. Samtidigt skäms de vänner, flera av dem själva homosexuella, som får läsa Maurice. De tycker att den är rent ut sagt dålig och att den inte kan offentliggöras. Att sådant varken kan eller ska skrivas.

Den arktiska sommaren antyder också Morgans längtan till en exotisk plats. En plats där livet kanske är enklare. Fullt så enkelt är det såklart inte. Trots att han upplever kärlek och sexuella möten är han på många sätt fast i sin kropp, sina känslor och det fördomsfulla klassamhälle han lever i. Bakom allt finns också den koloniala kontexten. Inte minst i Morgans möjligheter att resa till den så kallade Orienten och hans attraktion för de unga männen där. Men också på ett större plan. Flera gånger påpekas att det brittiska imperiet en dag kommer att falla och lämna Indien till sitt öde. Vad händer då med de mänskliga relationerna?

Det svåra med biografiska romaner är att förvandla fakta till levande fiktion. E.M. Forster lämnade efter sig ett stort antal dagböcker, och det är tydligt att Arktisk sommar bygger på grundlig research. I sitt tack i slutet av boken radar Galgut upp en mängd källor han använt sig av. Och ibland fastnar berättelsen i uppvisandet av fakta, som i partiet om hur Morgan funderar på vad han ska ta med i essäsamlingen Pharos and Pharillion. Att vara alltför upptagen vid sanningen innebär också att partier med detaljerade beskrivningar av resande och skrivarbete blir väl utdragna och, tyvärr, tråkiga. Här kan jag önska att Galgut tagit sig större konstnärliga friheter. Intressantast är Morgans tafatthet, motstridiga känslor och personliga utveckling. Även här stannar det dock ofta vid beskrivningar av känslorna istället för gestaltningar av händelser som påverkar Morgan, något som gör berättandet onödigt segt.

Jag fångas mest av hur vältecknade många av bifigurerna är och hur de bidrar till bilden av Morgan. Masood och Mohammed i synnerhet, men även mindre karaktärer. Virginia Woolf är en av dem. Som medlemmar av Bloomsburygruppen samtalar Morgan flera gånger med paret Woolf om sitt skrivande. Virginia befinner sig oftast i bakgrunden, men i de få rader där hon framträder mer lyckas Galgut både fånga hennes karaktär och ge en bild av hur andra ser på Morgan.

Virginia satt intill och rökte en av sina shagcigaretter. Hennes närvaro hade en intensitet som fick honom att ta ett steg bakåt. Ändå hade han lärt sig tycka om denna kvinna med det långa, lyktformade ansiktet, präglat av skarp intelligens. Hon studerade intensivt med sina två lysande naglar till ögon och sa sedan: ”Jag kan faktiskt inte föreställa mig dig där borta.”
”Men jag har redan varit där. I sex månader.”
”Jo, jag vet. Du brevväxlade med mig. Jag säger bara att jag inte kan föreställa mig på den platsen. Misslyckandet är mitt.”
Fast som alltid med Virginia kändes det som om misslyckandet på något sätt var hans.

Även vännerna verkar tycka att Morgan är omgiven av en viss mystik. Vem är han egentligen? I spänningen mellan en persons strävan efter att fullborda sig själv och det svåra i att släppa andra människor in på livet blir Arktisk sommar som mest engagerande.

Similar Posts:

• En berättelse för vår tid
• Många pojkars historia
• Som ”Forrest Gump” – fast utan att vara töntig
• Han lajkade Big Brother
• Att läsa sitt liv

I hennes nya roman Revolutionsskrivarna finns Tahrir-torget i centrum. Vi kastas i bokens inledning rakt in i gyttret av människor som kämpar för att störta regimen. Som dag ut och dag in lever i tält på den varma asfalten, som ser sina medkämpar skadas av militären eller bara försvinna. Som på sina kroppar bär spår av det våld de utsätts för. Vi följer främst två kvinnor – Fuada, den upphöjda skribenten som lever med en man som aldrig lyckas övertyga sig själv om att han uppskattar att hans hustru är den mest aktade av dem. Och vi följer hennes hushållerska Saadia, kallad Saadia Mörderskan efter det att hon slagit ihjäl sin man. Kvinnorna som idag lever sina liv utifrån helt skilda förutsättningar har suttit i fängelse samtidigt och födde under den tiden även varsin dotter. Det finns en stark lojalitet dem emellan, men också en tystnad. De kan inte dela allt. Vissa saker måste man hålla tyst om. Saadia är bara tjänstefolk trots allt.

I El Saadawis händer är Egyptens kulturelit, med chefredaktörer, skribenter och författare i spetsen, en rädd och hycklande skara. De talar om journalistik men ägnar sig uteslutande åt att producera oförargande artiklar medan de väntar på inbjudningar från ministrar och ekonomiska privilegier. De vill alla uppåt. Eller i alla fall verkligen inte nedåt. Och i ett Egypten där allt man säger kan avlyssnas, där man kan kastas i fängelse för att tycka annorlunda, innebär det ett ständigt balanserande att hålla sig kvar på toppen.

Mest av allt hycklar männen, och i Revolutionsskrivarna är det Fuadas man Shakir som främst illustrerar detta. Han som lever med en stark och framgångsrik kvinna, som gång på gång upprepar att han attraherades av henne just på grund av detta, har ingenting bakom orden att backa upp detta med. I själva verket lider han av att förstås som svagare än sin hustru, som beroende av sin kvinna istället för tvärtom. Hans yttrade ord till trots, därunder ligger ändå en idé om att han som man står över alla kvinnor. En idé som är grunden inte bara i hans förståelse av tillvaron, utan i de flesta mäns. Kvinnor kastas ut på gatan när deras man en dag bestämmer sig för att gifta sig med en yngre kvinna. Kvinnor ur lägre samhällsskikt utnyttjas och våldtas av samhällets elit utan att någon höjer på ögonbrynen. Det är de rika männens värld, och de dominerar främst med hjälp av sexuellt våld.

I stor utsträckning påminner Revolutionsskrivarna om Den stulna romanen – båda utspelas i en akademiskt skolad kulturelit, båda har en framstående kvinnlig skribent som huvudperson och i båda dras dessa kvinnor med avundsjuka och under ytan misogyna äkta män. Båda romanerna kretsar dessutom kring själva skrivandet, och om dess villkor i ett intolerant samhälle. Men i denna senare roman vidgar El Saadawi perspektivet i och med att vi även följer Saadia Mörderskan i hennes liv. Vi ser hur kampen för revolutionen ser olika ut beroende på varifrån man kommer. För Fuada, och ännu mer för hennes man, är kampen på Tahrir-torget något man deltar i ibland. Något man hoppas på och stödjer, men som man sedan iakttar på avstånd. För Saadia däremot är revolutionen hennes liv – hon har flyttat ut på torget och hon lever varje dag mitt i kampen. Hon har, till skillnad från de rika inget val. Hon vill bara överleva.

Det är inte en roman jag lättsamt försjunker i, initialt får jag rent av slita för att hitta sammanhangen och förstå de olika rösternas berättelser. Det är inte helt behagligt. Men allteftersom kommer jag in i romanens struktur, och jag börjar förstå vad som sker i nutid och vad som återberättas. Även om jag behöver återvända för att reda ut ett och annat, som – vem är egentligen berättarrösten? En bok om motstånd, som själv erbjuder motstånd under läsningen. Ja, det är ju faktiskt konsekvent.

Similar Posts:

• ”Folkets makt är större än människorna vid makten”
• Informativt om en pågående process
• Jakten på den försvunna revolutionen
• Om kvinnors maktlöshet i Mubaraks Egypten
• Att föreställa sig E.M. Forster

I tältstaden som uppstått som en protest mot Hosni Mubaraks regering finns också Alaa Mohamed, också han i 30-årsåldern. Han har aldrig engagerat sig politiskt förut, protesterat, men med alla mutor man tvingas betala räcker lönen som byggnadsingenjör inte till – inte om man inte själv ser till att plocka in mutor, och det vägrar han. Nu kryper han in under en av pansarvagnarna som bevakar torget när han ska sova om nätterna, så att den inte ska kunna börja rulla utan att först krossa honom.

Det är februari 2011 i Egypten och början på en resa genom den arabiska våren, en resa i Egypten, Syrien och Iran mellan februari 2011 och juni 2013. Journalisten Staffan Lindberg har rapporterat därifrån för Aftonbladet och Fokus räkning, men säkert får långt ifrån allt man upplever som utrikesreporter plats i tidningsartiklar.

I Blod är ett billigt pris för frihet kommer vi närmare en journalistisk vardag där man kanske måste utge sig för och uppföra sig som vanlig turist för att inte dra säkerhetspolisens blickar till sig, där källor riskerar sina liv, där man försöker hitta igen och hålla kontakten med de människor man träffat samtidigt som man måste försöka undvika att utsätta dem för fara. Framför allt förvandlar boken förstås just människorna som vanligen glimmar förbi i en folkmassa eller kommer till tals med någon enstaka mening till individer, människor med en bakgrund och med drömmar om framtiden.

Revolutionens första tid präglas av enighet och ”en mäktig entusiasm” citerade jag just Carl-Göran Ekerwalds bok om franska revolutionen. Blod är ett billigt pris för frihet är till stor del en bok om vad som händer sedan, om hur man orkar fortsätta hoppas när även nästa president blir en besvikelse, när strukturerna visar sig segare än man kanske riktigt räknat med, när revolutionen slagits ner eller urartat i inbördeskrig, när vissa av de revolutionära krafterna har lättare att göra sina röster hörda än andra.

Revolutionen den 11 februari 2011 hade inte gett Egypten demokrati. Långt ifrån. Men något hade förändrats. Under Mubarak hade få vågat tro att ett annat samhälle var möjligt. Än mindre yttrat det öppet.

Nu pågick strejker och demonstrationer överallt och hela tiden och det stod slagord på nästan varje mur. Kairo hade blivit hela världens protesthuvudstad.

Sista ordet får journalisten Amina Ismail, Lindbergs tolk i Egypten. ”Det som formats under mer än ett halvsekel kan inte ändras på två eller tre år”, säger hon, men lägger till: ”Det finns i alla fall en sak som förändrats till det bättre efter revolutionen”: ”Rädslan är borta. Det är den viktigaste och den enda skillnaden. Vi kan aldrig gå tillbaka.”

Similar Posts:

• Informativt om en pågående process
• En demokratirörelse kapad av fundamentalister
• ”Sedan splittras bilden.”
• Den långa vägen mot demokrati
• Människorna mitt i revolutionen

Mohammad Fazlhashemi börjar med att ge en kronologisk bild av folkresningarna med början i Iran sommaren 2009, då fredliga protester mot valfusk brutalt slås ner. Sedan hoppar vi till Tunisien december 2010 då frukthandlaren Mohammed Bouazizi tänder eld på sig själv i ren desperation över hur myndigheterna behandlar honom. Detta betraktas som startskottet till Jasminrevolutionen som även inspirerar folket i Egypten och Jemen att resa sig mot sina diktatorer. Algeriet, Bahrein och Libyen hakar på och senare även Oman.

Jag uppskattar sådana här tydliga kronologiska redogörelser. Det ger mig någonting att hänga upp resten av resonemanget på. För Fazlhashemi är mycket ambitiös i sin vilja att förmedla orsakssammanhang, historisk bakgrund och förväntade effekter. Boken är indelad i 25 kapitel med rubriker som ”Islam och demokrati”, ”Politisk islam som maktfaktor” och ”Utländsk konspiration”. Det hinner kanske inte bli någon djupdykning i någotdera av ämnena eftersom boken bara har 224 sidor, men han lyckas alldeles utmärkt med att ge en intresserad läsare som jag själv, utan speciella förkunskaper, en bra överblick över vad som har hänt och varför.

En viktig fundering han behandlar är om den mest naturliga vägen till demokrati i regionen går via islam. Det känns ju ganska rimligt, eftersom det stora flertalet av medborgarna anser att religionen är en naturlig och viktig del av livet. Han presenterar läsaren för ett flertal arabiska filosofer och idéhistoriker som är verksamma både inom och utanför islam. I dessa kapitel ges en bra insikt i de idéströmmar som rör sig i regionen. Men trots en pragmatisk syn på religionen i förhållande till ett demokratiskt statsskick, så verkar det ännu vara långt kvar innan västvärden kan göra sig fri från tanken om islam och muslimer som något annorlunda.

Det är här någonstans kapitlet om kvinnornas situation efter den arabiska våren dyker upp och jag känner att det blir lite jobbigt för mig. Jag vill gärna vara en sådan människa som inte gör skillnad på samhällen beroende på religionens närvaro. Men det går inte när all religion tycks bygga på kvinnans underordning i samhället. Detta är ett rött skynke för mig, och jag låter mig provoceras trots det logiska i argumenten att varje samhälle bör utvecklas utifrån dess egen bakgrund. Kan vi inte bara ta bort allt förtryck i religionens namn på en gång så blir allt så mycket bättre?

En bra sak som följt i den arabiska vårens kölvatten verkar dock vara att anmälningar mot sexuella trakasserier och övergrepp har ökat och åtgärdats i högre grad.

Fazlhashemi tar också upp västnationernas ansvar och historia av att hålla diktatorerna bakom ryggen för att säkra stabilitet i området. Ett sådant agerande gör det oundvikligt att betrakta väst som hycklare som ogenerat praktiserat helt olika syn på människors medborgerliga rättigheter. Att säga sig stå för demokratiska värden när man samtidigt medverkar till att undanhålla andra nationers medborgare detsamma känns ganska ofräscht.

Jag är glad att jag läst den här boken. Den har ökat min kunskap och förståelse för situationen i MENA-regionen. Samtidigt har den påverkat mitt humör ganska mycket. Direkt efter läsningen kände jag mig ganska hoppfull, men nu efter en tid blir jag mest nedstämd när jag tänker på den. Förändringen, stabiliteten, demokratin. Vart tog den vägen?

Similar Posts:

• Varning för folkmord!
• Islam i ett nötskal
• Tankar om islam och terrorism
• Islam – ja, det handlar om oss
• En demokratirörelse kapad av fundamentalister

Jo, Internet kan ha stor betydelse när det gäller att sprida information och åsikter och kanske framförallt för att finna stöd för redan befintliga åsikter. På gott och ont.

Men varje gång nyheterna försöker pejla folkdjupen genom att rapportera att så och så många gått med i den och den Facebook-gruppen så måste jag fråga mig vad den halva sekunds engagemang som en knapptryckning innebär egentligen betyder. Om jag gillar glass och kattungar och välfärdsstaten – är det egentligen någon som bryr sig?

Så när Wael Ghonim marknadsförs som mannen som startade Facebook-sidan som startade den egyptiska revolutionen så, ja, förhåller jag mig till en början lite avvaktande. För det är lätt att glömma vad saker som yttrandefrihet och mötesfrihet betyder och det där med att finna stöd för redan befintliga åsikter kan vara nog så betydelsefullt.

För Ghonim var ju inte intresserad av politik. Egyptier var inte det, menar han, och det är väl kanske effekten av att en enda man suttit vid makten så länge man kan minnas. Ghonim var intresserad av att skaffa sig en utbildning och allra helst av att få jobb på Google. Det var som marknadsförare på nätet han först kom i kontakt med oppositionella krafter.

Droppen som fick bägaren att rinna över var bilderna på en ung man, Khaled Said, som misshandlats till döds av egyptisk polis. Anonymt startade Ghonim Facebooksidan Kullena Khaled Said – ”Vi är alla Khaled Said” – och den kom att bli en av de drivande rösterna bakom den breda motståndsrörelse som så småningom fick bort Hosni Mubarak.

Revolution 2.0 är inte den ultimata guiden till den egyptiska revolutionen. Det är en personlig upplevelse och betraktelse, som på många ställen lämnar en del att önska vad gäller analys. Inte minst vad som ska komma sedan är märkligt höljt i dunkel. Det är trots allt en sak att samlas kring att få bort ett skräckvälde och en helt annan att komma överens om vad som bör byggas i dess ställe.

Men det personliga är också bokens styrka. Om revolutionsretoriken delvis känns främmande – det blir en hel del martyrer och hjältar och nationalism – så är Ghonim med sina dator- och marknadsföringskunskaper, sitt drömjobb på Google, med barn och hustru tryggt i Dubai och förstås med sina Facebook-funderingar lätt att relatera till. Det gör honom knappast osårbar, men kanske läsaren desto mer mottaglig när vi får följa Ghonim också under hans elva dagar i fängsligt förvar hos säkerhetstjänsten?

Jag undrar förresten om det här är ett fönster som håller på att täppas till? Nog måste väl de senaste årens utveckling ha lärt världens diktatorer att ta internetaktivismen på allvar och anställa sina egna nätunderbarn? Eller ska vi bara hoppas att den arabiska våren istället lärt makthavarna här i väst, som gladeligen understött diktatorer som Mubarak, att längtan efter värdighet och demokrati knappast är något västerländskt monopol?

Hur det slutar vet vi inte. Redan höjs röster som undrar om den egyptiska revolutionen ens bör kallas revolution. Har något i grunden förändrats? Efter att ha läst Ghonims bok måste jag tro att det har det. Någonting börjar ske redan när egyptierna ser vad som händer i Tunisien. Någonting sker när information och inbjudningar delas igen och igen på Facebook och någonting sker när människor får syn på varandra, när de riskerar liv och lem ute på gator och torg. Den upplevelsen glömmer man nog inte så lätt.

Similar Posts:

• Gratis? Då är du kanske inte kunden utan produkten
• Människorna mitt i revolutionen
• Informativt om en pågående process
• Den som söker måste inte alltid finna
• Små inblickar i en osminkad, men färgstark, annorlunda vardag

Men de fria talar inte om frihet – de upplever den. Det är de som är berövade frihet som talar om den hela tiden.

Så skriver Nawal El Saadawi, som själv deltog i revolutionen på Befrielsetorget, i Den stulna romanen. Boken, som är skriven innan den folkliga resningen, beskriver ett samhälle som själsligen sliter sina medborgare i stycken. Människor slits mellan vad de med förnuftet anser vara rätt, och det som makten tvingar dem att göra. Mellan tron på vetenskapen och religionen. Och mellan kärleken, sexualiteten, censuren och det ständigt närvarande våldet.

I en artikel i SvD för lite drygt ett år sedan skriver El Saadawi om det dubbla i den folkliga revolten. Hur de revolterar mot regimens förtryck, men också mot det skikt som kallar sig kulturelit och som hon menar har ”sålt sina pennor och sina samveten” (SvD 9/2 2011). Det är i detta skikt som Den stulna romanen utspelar sig. Bodour är en aktad litteraturkritiker med en egen kolumn i en av de stora tidningarna. Hon föraktar sin man för hans krypande inför makten, samtidigt som hon själv inte finner någon alternativ väg. På nätterna skriver hon på en roman, en berättelse hon skriver som vore hon besatt av någon annan, men sidorna försvinner en efter en. Någon stjäl dem. Eller har de aldrig skrivits?

El Saadawi skildrar framförallt den hopplösa situationen för Egyptens kvinnor. I historien möter vi även Bodours båda döttrar – Magiida, en till både kropp och likgiltighet avbild av sin mor, samt Zina, barnet som övergavs som nyfött och som växt upp på Kairos gator. Zina är den enda med någon sorts frihet. Trots, eller kanske på grund av, sitt utanförskap är hon stolt på ett sätt som gör att ingen kommer åt henne. Inte de män som provoceras av hennes självständighet och ser det som en plikt att genom våld och övergrepp sätta henne på plats. Inte skolbarnen som hånar henne för hennes brist på fadersnamn. Och inte censuren som står handfallen då hon på gator och i folksamlingar sprider sin musik och poesi.

Genom en berättelse som stundtals är lika snårig som karaktärernas känsloliv förmedlar El Saadawi en maktlöshet som ger magont. Mannens makt förstås som given av Gud, och i det samhälle El Saadawi beskriver är denna makt handfast, våldsam och sexuell. Det är kvinnan som straffas om en man våldför sig på henne. Det är kvinnan som straffas om mannen är otrogen. Och det är kvinnan som kämpar med att tillbe en gud som kräver att hon underkastar sig dessa män.

Ansikten dök upp mellan sidorna, men Bodour kunde inte längre skilja makens ansikte från faderns, och såg ingen skillnad mellan sin farfar, farbror och kusin. Alla mäns ansikten smälte samman till en enda man – en med två ansikten, Djävulens och Guds.

Jag tycker inte alltid om El Saadawis sätt att repetitivt teckna sina personporträtt – Bodour går som en anka, Magiida har tjocka fingrar och Zina har ögon som brinner med en mörkblå eld. Men jag står inte oberörd inför deras själsliga strid. El Saadawi skildrar kvinnor som lever sina liv i en tillvaro som är så motsägelsefull att den tillslut löser upp alla gränser för vad de kan förstå. Och vanmakten, den förlamande vanmakten, den kan nog ingen läsare värja sig från.

Bodour drömmer om att en gång våga skriva en roman i jag-form. Snart kan vi förhoppningsvis vänta oss en sådan även från El Saadawi.

Similar Posts:

• Botkyrka goes internationell bokmässa
• Människorna mitt i revolutionen
• Livet bakom det politiska våldet
• Informativt om en pågående process
• ”Folkets makt är större än människorna vid makten”

I Analys av ett försvinnande får vi följa Nuri vars mamma dör när han är 10 år gammal. Han, pappan och hushållerskan Naima, en extramamma för Nuri, lever vidare i lägenheten i Kairo. Läsaren kastas in i berättelsen och deras liv under den omvälvande semestern vid Medelhavet då Nuri och hans pappa Kamal träffar Mona – den vackra, unga kvinnan till hälften britt, till hälften egyptier. Hon är 14 år äldre än Nuri och 15 år yngre än hans pappa. Nuri såg Mona först vid poolen och tycker sig därför ha större rätt till hennes kärlek än vad hans pappa har. Det är dock Kamal som gifter sig med Mona på en resa till London. Nuri får inte ens vara med på bröllopet.

Det är ett klassiskt Oidipus-drama som Hisham Matar har skapat, en tematik som litteraturen inte tycks ha tröttnat på än. I Analys av försvinnande problematiseras tvisten något. Visst finns det stunder då Nuri önskar att hans pappa inte fanns men samtidigt finns det ingen som han ser upp till så mycket som till honom. Mona som känner till Nuris känslor för henne skickar bort honom till en internatskola i England.

Ett år senare ska familjen fira jul i Montreux i Schweiz. Mona och Nuri har kommit i förväg till hotellet medan hans pappa fortsätter en av sina affärsresor. Nuri njuter av de tre dagarna han har ensam med Mona, de tar promenader och äter goda middagar. Under frukosten varje morgon läser Mona morgontidningen La Tribune de Genève för att fräscha upp franskan. En morgon släpper hon tidningen i chock. En artikel avslöjar att Kamal, hennes man och Nuris pappa, den före detta ministern och dissidenten har kidnappats av okända män. Efter ett samtal till den schweiziska polisen följer många diplomatiska diskussioner och Nuri ångrar att han tidigare har önskat sin pappa ur världen.

Den händelsen överskuggar resten av tematiken som är så mycket viktigare, den om relationer och saknad som visar hur pass lika vi är i våra tankar och känslor trots olika yttre omständigheter. Pappans försvinnande skildras långt in i romanen, trots det tänker många på den politiska utvecklingen i Libyen, när de läser romanen. Det går givetvis inte att separera händelsen från temat men man får inte glömma bort att Hisham Matar använder den politiska utsattheten för att skildra en allmänmänsklig utsatthet.

Romanen är skriven på engelska; ändå märks det att han är uppväxt med det arabiska språket. Även i den svenska översättningen sjunger meningarna och orden bär på starka bilder och känslor, något som engelskan generellt sett inte är så bra på. Det kräver en skicklig översättare för att det här ska synas men det märks också att Hisham Matar kan konsten att skriva.

Det absolut starkaste avsnittet är när Mona och Nuri har kommit tillbaka till lägenheten efter pappans försvinnande i Kairo. En kväll bjuder Mona in Nuri till sitt sovrum. De motsatta känslorna åtrå och skam är så vackert och subtilt beskrivna, romanens centrala tema i koncentrat.

Jag kände hennes armar som drog ner mig till hennes bröst och sedan brände en het pust från hennes suck min panna. För ett ögonblick ångrade jag mig. Det brann inte, och huset var inte rökfyllt, men ändå ville jag knuffa undan henne och springa fram till fönstret och fylla lungorna med frisk luft. Men jag stannade kvar svag och villig i hennes armar tills stunden var förbi och sömnen överväldigade mig.

Debuten Ingen i världen var snäppet starkare, tog ett större grepp om det allmänmänskliga trots att den också är ännu tydligare kopplad till det politiska våldet i diktaturer. Med det sagt menar jag inget illa om Analys av ett försvinnande. Med den här boken visar Hisham Matar att han är en av samtidens bästa författare.

Enkelt sagt är det så vackert och smygande komponerat att du inte ens märker när Nuri flyttar in och bosätter sig i hjärtat på dig.

Similar Posts:

• Människorna bakom diktaturens våld och verken i revolutionens kölvatten – en intervju med Hisham Matar
• Ny vecka på dagensbok.com
• I männens värld?
• Informativt om en pågående process
• En litterär egyptisk såpa

Bilderna är vackra. Det finns något mycket förföriskt i de svartvita ögonblicksbilderna. Jag längtar genast till ett Jerusalem som inte var så segregerat vad det verkar. Jag vill också resa i Nordafrika och jag vill mycket gärna se Indien. Det verkar det som om Lena Einhorn också vill göra. Hon längtar också till ett förgånget Jerusalem där i alla fall hon i sina berättelser kunde röra sig fritt och slå sig i samspråk med vem hon ville.

Visst reflekterar Einhorn över sin status som turist i Konungarnas dal och visst finns det en start till diskussion om etiska betänkligheter när Einhorn talar om City of the Dead i Kairo, när hon nu publicerar ett foto föreställande någon som absolut inte ville vara med på bild när det togs. Men det lyfter också fram det problematiska med fotografens roll.

Vem har rätt att avporträttera vem? Och vem får beskåda? Det finns bara en bild av Lena Einhorn själv i boken. Det är på omslagets baksida. Fotografen är alltid på säker mark. Den behöver aldrig bli utlämnad till betraktaren. Alla de människor som finns på bild i den här boken har naturligtvis förändrats. Det händer på 25 år. Men ingen av personerna som jag betraktar har blivit tillfrågad om sitt deltagande. Mycket få presenteras med fullständigt namn. Många av bilderna föreställer människor på de platser där Einhorn har rest men få av dem föreställer hennes vänner som hon reser med och som sagt på bilderna i boken finns hon själv inte med.

Vi bjuds alltså in i minnenas värld där upplevelsen ligger 25 år eller mer tillbaka i tiden. Men personerna vi får beskåda blir lätt de andra. Både i relation till att det är människor som funnits på de platser dit Einhorn rest som finns förevigade i dessa bilder, men även för att detta är en tidskapsel som presenteras där det fortfarande är 1970-tal eller tidigt 80-tal. Även om jag då längtar dit och vill vara med. Även om det ser så mycket mer fridfullt ut på Lena Einhorns bilder än de jag ser dagligen från Jerusalem och Palestina idag, så betraktar jag människorna i deras 70-talskläder mitt i sin vardag. Dessa människor har inte möjlighet att avvisa min blick. Att bli sedd är viktigt sägs det, men att bli tittad på, vad betyder det? Svartvita bilder från förr, så vackra men också så exotiserande.

Similar Posts:

• Bilder av dagens apartheid
• Lågmält om krigets vansinne
• Skakande och insiktsfullt om Mellanöstern
• Tåg, kostymer och Chanuka-apelsiner
• En liten pärla bland udda reseskildringar

Vad gör man när hela ens uppfostran varit en förberedelse inför äktenskapet, det rena äktenskapet, ingått mellan oskulder, och så plötsligt är den förbjudna åtrån där och rätt vad det är även graviditeten?

Vad gör man när man ägnat hela sitt liv åt att arbeta bort den konservativa egyptiska kultur man uppfostrats med och till fullo ersatt den med den amerikanska drömmens motto, och när så dottern skaffar pojkvän är man plötsligt den arabiska far man alltid föraktat?

Alaa al-Aswany beskriver i sin bok Chicago en grupp egyptier som flyttat till Chicago för att studera eller undervisa på universitetets histologiska avdelning. Han beskriver kulturkrockar och en förtvivlad kamp om ett fritt samhälle och om en egen plats i det. Han beskriver religiösa tvivel och hedersproblematik. Han beskriver krossade drömmar och en överlevnad i en vardag som är långtifrån lätt att förstå.

Men främst av allt beskriver han människor. Det är underhållande porträtt av människor som är allt annat än perfekta. Människor som felar, som tvivlar, som är vidriga, uppblåsta, misslyckade.

Det blir en smula snuttifierat och upphackat, när så många människoöden samlas i en enda bok. När ett avsnitt avslutats längtar jag efter att få veta mer om just det kapitlets huvudperson, men när denna dyker upp igen, många sidor senare, är denna längtan som bortblåst. Porträtten blir en aning ytliga och karikatyraktiga. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras och njuta av dem.

Mina erfarenheter av USA är lika minimala som de av Egypten, så min bedömning av trovärdigheten kan endast grundas på den bild media förmedlat. Och jag, om än något tveksamt, köper Aswanys beskrivning av de båda kulturerna. Ibland känns det något enformigt, men oftast relativt nyanserat.

Aswany kritiserar både Egypten och USA. Egyptierna beskrivs som lata och oengagerade. Det fåtal som kämpar mot den regerande förtryckarmakten får kämpa som vandrare i kvicksand. Det är lönlöst. Amerika beskrivs bäst genom en metafor om dess frukt, äpplena är stora, blanka, färgglada, men smaklösa.

Språket är kanske inte det mest originella, men intressant och charmigt. Miljöbeskrivningarna känns ibland något uppstyltade, men det gör inte så mycket eftersom kontrasten till de komiska händelserna då blir större.

Chicago är både tragisk och komisk. Jag skrattar men sätter skrattet i halsen. Bra. Men kanske inte tillräckligt. Det finns så många liknande böcker. Kulturkrockar är inte något nytt. Och Chicago saknar det där lilla extra. Boken berör, men inte på djupet. Den når inte riktigt ända fram, trots att den sträcker ut sig så gott den kan.

Slutet gör mig grymt besviken. Efter denna parad av personligheter hade jag velat knyta ihop säcken lite tydligare, föra några personer samman, låta dem påverka varandra och interagera. Istället får de leva sina liv själva. Aswany tar, enligt min åsikt, livet av lite för många karaktärer. Jag får nästan känslan av att han, efter drygt tre hundra sidor, känner att han inte orkar mer och vill avsluta så fort som möjligt. Lite synd, det ger en något oaptitlig eftersmak.

Arabisk litteratur är inget jag läst särskilt mycket tidigare, men det var inte så här jag hade föreställt mig den. Chicago är både underhållande och tankeväckande, intensiv och rakt på. Den är välskriven och definitivt läsvärd, men inte riktigt den omtumlande läsupplevelse jag hade hoppats på. Den smakar som en ovanligt lyckad, men inte helt perfekt chailatte. Jag har ännu inte läst Aswanys tidigare bok, Yacoubians hus, efter den här upplevelsen ligger den på min Att läsa-lista.

Similar Posts:

• Som en fullpackad marknadsplats
• Den förföriska, farliga staden
• Jakten på den försvunna revolutionen
• Människorna mitt i revolutionen
• ”Folkets makt är större än människorna vid makten”

För på samma sätt som Freja bildar en geografisk avgränsning, och därmed ger ett gemensamt sammanhang för intrigerna, så utgör den trånga Midaqq-gränden allt detta i boken med samma namn. Grändens befolkning är minst lika diversifierad som besättningen på Freja och här samsas allt från direktörer till tiggare. De flesta söker lyckan, inte lika många finner den, men alla har åtminstone synpunkter på övriga invånares strävan. För integritet är en lyxvara i denna trånga tillvaro, och detta oavsett om man är rik eller fattig. Alla vet ju att direktör Ulwan dagligen konsumerar specialtillverkade kärleksdrycker för att kunna tillfredsställa sin unga fru, att kaféägaren Kirsha snarare söker sin lycka hos yngre män än hos sin fru, eller att bagaren Jaada dagligen blir misshandlad av frun Husniya. Allt detta pågår, skvallras om, glöms bort, för att sedan börja om igen. Invånarna snarare roas av varandras levnadsöden än förfasas över de laster som lika lite går att bryta som att utföra diskret med så många nyfikna ögon på en så begränsad yta.

Även denna bubbla försvann och Gränden hängav sig åter åt sin eviga förmåga till glömska och likgiltighet. I enlighet med sin vana fortsatte den att gråta på morgonen ”” om det fanns fog för tårar ”” och skratta på kvällen och dess emellan knarrar den av dörrar och fönster som öppnades och stängdes.

Midaqq-grändenskrevs 1947, vilket betyder decenniet före Kairo-trilogin (Mellan de två slotten, Längtans slott och De förflutnas trädgård) som gav Naguib Mahfouz hans internationella genombrott, och hela fyrtio år innan han mottog nobelpriset. Men det är ändå ett verk av en mogen författare. Romanen är välskriven, men använder sig av ett ganska enkelt språk, och även om dialogen ibland ter sig lite högtidlig, inges känslan att karaktärerna använder ett inte helt obetydligt mått av ironi när de till exempel alltid blandar in Allahs vilja i samtal, fast syftet enbart är personlig vinning.

Karaktärerna är annars det starkaste elementet i boken, vilket möjligen kan förklaras med att miljöerna är, om än väl beskrivna, så ganska begränsade. Men det undgår ingen läsare att gränden, även om den är det nav kring vilken alla personers liv i den här berättelsen kretsar, trots allt bara är en liten, fattig men allra främst en fullkomligt obetydlig del av jättestaden Kairo. Men trots det vill de alla, med några få undantag, helst inte lämna sin gränd utan leva sina liv här.

När man läst färdigt denna roman tror man sig ha en ganska klar bild av hur livet i Kairo gick till under det tidiga 40-talet, men samtidigt bör man ju betänka att invånarna i Midaqq-gränden 2009 också tror sig ha en ganska exakt bild av hur det är att jobba på en Finlandsfärja.

Similar Posts:

• Jakten på den försvunna revolutionen
• Små inblickar i en osminkad, men färgstark, annorlunda vardag
• Livet bakom det politiska våldet
• Svältkonstnär och litterär jordmån
• Det krävs en by?