Enfaldigt.

Till och med yttrandefrihet, ett av demokratins fundament, försvagas rejält. Det är märkligt med tanke på alla tekniska lösningar som numera finns och som möjliggör publicering i stort som smått utan att det behövs någon tjock plånbok.

Pressfriheten och journalistiken är utväxter på yttrandefriheten. Även dessa pressas tillbaka globalt genom desinformation, trakasserier, strypt finansiering och politiska påtryckningar. Sverige ligger visserligen bra till internationellt, på tredje plats i det pressfrihetsindex som organisationen Reportrar utan gränser publicerar årligen sedan mer än 20 år tillbaka.

Men även hos oss finns allvarliga tendenser och utvecklingslinjer som hotar oberoende journalistik. I en aktuell bok närgranskar Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt det de kallar ”populistisk mediekritik”. Denna antimediapopulism syftar till att förstöra pressfriheten.

Författarna är själva forskare inom medie- och kommunikationsvetenskap. Ämnet i sig ägnar sig sedan gammalt åt mediekritik. Med andra är det inte kritik mot namnpubliceringar, kvällstidningars rubriker eller enskilda journalisters arbetsmetoder som är problemet. Tvärtom, sådan kritisk granskning är ägnad att förbättra den oberoende journalistiken. Granskarna ska naturligtvis själva tåla granskning.

Men den populistiska mediekritiken bygger ofta på vantolkningar och inte sällan på rena lögner eller påhitt. Den vilar också på känslomässig grund. Fakta är inte grejen. Många gånger är den orkestrerad av makthavare som inte vill få sin verksamhet granskad. Populistisk mediekritik sysslar inte med saklig debatt. Ambitionen är att skrämma till tystnad, att få bort journalisterna, inte att korrigera felaktigheter.

Det här är egentligen inget nytt. Så länge det har funnits liberal press, i betydelsen fristående, granskande journalistik, har krafter i den tyskspråkiga världen använt begreppet ”Lügenpresse”. Särskilt under de tyska nazisterna spreds ordet medvetet för att försvaga utomståendes kritiska granskning. Lögnarna kallade sina kritiker för lögnare.

Det som är nytt i vår tid är den utväxling som populistisk mediekritik kan få på Internet. Tyvärr lånar ”vanligt folk” ut sig som redskap i detta. De dras med av trollfabrikinlägg i sociala medier och skriver själva aggressiva inlägg. En del går så långt att de kontaktar journalister direkt med hatiska och hotfulla budskap. Det behövs inte så många sådana personer för att en telefon eller ett mejlkonto hos den enskilda journalisten ska bli överlastat.

Åtskilliga är de redaktioner som vittnat om att de behövt anlita säkerhetsbolag för att hotbilden mot journalisterna bedöms som så pass allvarlig. Detta kommer i en tid då ekonomin för tidningar och tidskrifter är ansträngd. De betalande prenumeranterna har blivit färre och Google har tagit merparten av annonsintäkterna.

Boken bygger på en intervjustudie med närmare 100 personer. Styrkan är att dessa intervjuer verkar vara genuint kunskapssökande. Majoriteten av de intervjuade är sådana människor som vem som helst kan stöta på i kommentarsfälten i sociala medier. De flesta av oss tar nog numera ett mentalt steg tillbaka i sådana konfrontationer. Vi avstår från att svara, bemöta eller gå i polemik. Situationen är hemtam efter ca 15 år med sociala medier: att säga emot populister på Facebook, X, Instagram eller något liknande forum betyder bara spam, eller värre, från ändlösa antal anonyma konton. Man kan använda sin tid till något bättre.

Men Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt har alltså vinnlagt sig om att försöka förstå personer som anser att Sverige ”har blivit förstört” och att det är ”medias fel”. Ett annat plus med boken är en mängd hänvisningar till teoribildning inom medie- och kommunikationsforskning och andra forskningsfält.

Intressant är också den diskussion om framtiden som författarna för. På ett sätt var det sena 1900-talets breda journalistikkonsumtion kanske bara en parantes. Möjligen är vi raskt på väg in i ett läge där det bara är högutbildade som bryr sig om att betala för verifierade nyheter och för en allsidig debatt. Samtidigt finns det en risk att den populistiska mediekritiken, som är en del av ett bredare populistiskt kunskapsförakt, verkligen får genomslag.

Där den populistiska vågen går fram lämnar den autokratiska ödeland efter sig: auktoritära samhällen, mindre frihet och mindre förnuft. (…) Vad händer när kunskap blir känslor; när sanning blir teknokratisk enkelspårighet och när cynism blir det dominerande förhållningssättet gentemot alla sanningsanspråk?

Författarduon resonerar kring historiska exempel där irrläror burit på sin egen självförstörelse. Den som lever får se.

Similar Posts:

• Slirigt om rätten att uttrycka sin åsikt
• Hierta – en publicist värd att minnas
• De virala osanningarnas konsekvenser
• Stöveldjupt i Twitterdyngan
• Breiviks dåd i sitt politiska sammanhang

Göran Rosenberg blev journalist på 1960-talet ”i en tid när trovärdighet och sanningsenlighet stod någotsånär högt i kurs i den mediala offentligheten”. Han hade tur, konstaterar han.

Under föräldrarnas uppväxt, de var båda Förintelseöverlevare från Polen, hade offentligheten varit förgiftad av hatpropaganda. Hur det slutade vet vi alla. Lögnen som demokratins främsta fiende var något som ältades efter andra världskriget, inte minst av George Orwell. I hans dystopi 1984 ”hade orden gjorts obrukbara för varje annan kommunikation än lögnens” skriver Göran Rosenberg.

Men så föll Berlinmuren, Sovjetunionen gick under, internet öppnade upp världen för oss alla och för en tid såg det ut som att Orwells svartsyn skulle komma på skam. Den digitala medierevolutionen tycktes så full av demokratiserande potential. Göran Rosenberg exemplifierar med den arabiska våren.

”Den enskilda människans horisonter och nätverk har öppnats för att rimligen aldrig mer kunna slutas på det sätt som Orwells framtid förutsatte” skrev han i ett förord till en svensk nyutgåva av Aldous Huxleys Du sköna nya värld 2005.

Nu konstaterar Göran Rosenberg att han hade fel. Med hjälp av ”ettorna och nollorna” har siktlinjerna minskats så att horisonten inte längre är skönjbar. Nätverken, om de är stora nog, förpestas av grälsjuka robotar och främmande makt. Många människor av kött och blod deltar gärna i kulturkrigen. Den nya kommunikationstekniken har öppnat för despotiska makthavares kontroll av tankar och handlingar ”och som aldrig förr utmanat grundvillkoret för vår existens som människor – förmågan att kommunicera väl.”

Nu kan en gaphals och notorisk lögnare som Donald Trump vinna väljarnas förtroende inte en gång utan två (tre, om man ska tro honom själv). Nu kan svenska politiker bygga framgång på att peka ut ”invandringen”, det vill säga alla invandrare, som roten till de samhälleliga problemen. Nu kan en nära nog samstämmig forskarkår ignoreras i frågan om klimatet.

I lögnens tid är en samling artiklar från dagspress och krönikor från radion, särskilt P1-programmet Godmorgon världen samt två nyskrivna essäer. Alla texter är på temana demokrati, politik, yttrandefrihet och populism.

Som ung journalist, hungrig efter förebilder, fick jag ögonen på Göran Rosenberg. Det var nog hans språk som stack ut. Det är enkelt och tydligt. Han har förmågan att förklara komplicerade skeenden, underliggande samband och hur de hänger ihop med historiska data. Efter att ha läst någon av hans artiklar eller böcker eller lyssnat på en radiokrönika känner jag mig alltid lite klokare. Så är det också denna gång.

Det är en djupt pessimistisk bok som Göran Rosenberg har satt samman. Men man skulle också kunna kalla den klarsynt. På det sättet finns något hoppingivande mellan pärmarna på I lögnens tid. Författaren väljer att skriva till den som vill läsa. Jag hoppas att det är många. Bara genom att vi slutar acceptera lögner och börjar göra motstånd kan utvecklingen vändas.

Similar Posts:

• Förtrycket i välfärd och lycka
• Drastiskt och dråpligt om populism
• Vanmakt inför spretiga argument
• Röd tråd genom en oroande samtid
• Initierad bok om Trump

Det är så här demokrati kan fungera. En fråga kan vara okej eller likgiltig för de flesta, men väldigt ingripande och dålig för några.

Eva Lindström har gjort ännu en bilderbok med tydlig signatur. Den har dova illustrationer i vattenfärg och korta, underfundiga meningar.

Ett skott har träffat Harens ena öra. Vi tröstar henne och hjälper till med ett bandage. Du måste lova att vara försiktig, säjer vi. Men det vill hon inte.

Ämnet är på ytan busenkelt men samtidigt superkomplicerat. Vad blir konsekvenserna när en majoritet inte förmår leva sig in i minoritetens villkor och behov? Är det okej att det stora flertalet bara dundrar på utan fantasi eller lyhördhet? Och varför ska den som är starkast bestämma?

Boken ger inga entydiga svar, men det är bra att läsaren får ställa sig själv den typen av frågor.

Similar Posts:

• Vänskapens mikrokosmos
• Förändring? Hu!
• I fantasin får man flyga
• Fräscht utmanande om folkstyret
• Syskonsymbios, hundkärlek och förhoppningar

Aron skrev De intellektuellas opium (originaltitel: L’Opium des intellectuels) 1955; en tid då Sovjetunionen fortfarande existerade och lockade många intellektuella. I denna bok kritiserar Aron intellektuella för deras tendens att idealisera och rationalisera kommunistiska ideologier och totalitära regimer. Han ifrågasätter deras blinda entusiasm och hävdar att de ofta faller offer för det han kallar ”intellektuell opium” – det vill säga, en irrationell tro på en ideologi som fungerar som ett bedövningsmedel för att undvika att konfrontera verkligheten.

Aron argumenterar för att intellektuella bör vara mer skeptiska och analytiska i sin syn på politik och samhälle. Han var själv en förespråkare för liberalism och demokrati och var kritisk mot de intellektuella strömningarna som stödde kommunistiska system utan att se de verkliga konsekvenserna och bristerna. Boken är en viktig text inom politisk filosofi och ger en insikt i den intellektuella debatten under den tiden. Aron har en lätt och tydlig stil men jag tycker ändå att verket är för långt för att bibehålla ens intresse (totalt 518 sidor). Eftersom han dekonstruerar och kritiserar marxistiska dogmer är det mer av intresse för den som vill förstå Frankrikes idéhistoria.

Det jag tycker saknas är en analys av de intellektuellas egna drivkrafter. Aron verkar tro att bara man visar det felaktiga i de intellektuellas teorier (varelse det är synen på ‘proletariatet’, historiens mening eller människans alienation som ett resultat av teknologin) kommer de att byta ståndpunkt. Här kan man jämföra boken med andra verk inom den liberala kanon såsom exempelvis Thomas Sowells Intellectuals and society som menar att intellektuella har incitament att sprida just dessa teorier för att de rättfärdigar deras existens. Från ett rent darwinistiskt perspektiv är det därför snarare högst rationellt för intellektuella att anamma dessa ideologier då det ökar deras status.  Aron kommer dock stundvis nära när han exempelvis skriver att “få intellektuella kan leva på sitt yrke” och av den anledning kan det ligga närmare att förkasta det kapitalistiska systemet då deras arbete inte efterfrågas på den fria marknaden.

Jag svårt att se att verket får samma klassiker status såsom exempelvis Lockes Two Treatises of Government eller Poppers The Open Society and Its Enemies men trots detta är det bra att en välgärning som Timbro har gjort att översätta verket. Om inget annat så för att få en tydligare bild av hur mycket som har förändrats till det bättre sedan Arons dagar.

Similar Posts:

• Existentialistisk mosaik av levnadsöden och idéer
• Förtryck och motstånd
• De skapande systrarna de Beauvoir
• Försiktig optimism i pandemins tid
• Klassisk essäsamling i reviderad utgåva

Snyders kritik av vårt beroende av bilder och allt som är ’nytt’ är träffsäkert: ”Vi översköljs av våg på våg men ser aldrig oceanen. Att klarlägga form och innebörd i det som händer fordrar ord och begrepp som undflyr oss när vi förtrollas av visuella stimuli”. Har gränsen mellan det privata och det offentliga suddats ut? ”[Vi] är fria först då det är vi själva som drar gränsen mellan när vi är sedda och när vi inte är sedda”. Hur mycket vet inte din iPhone eller Google om dina köpvanor?

I en värld där alla på tunnelbanan sitter och stirrar in i en skärm kan dessa ord vara inspirerande: ”prova andra kanaler än internet eller ägna det mindre tid. För dina samtal ansikte mot ansikte”. Detta råd förstärks av ett som lyder ”ta ögonkontakt och håll samtalet igång”. Detta är något som man ofta kan tänka på i Stockholm, det vill säga hur anonym man kan känna sig av att aldrig få ögonkontakt med andra. Det är lättare att radikalisera människor när alla är isolerade från varandra och att måla upp individer som monster eller extremister. ”När tyranner talar om extremister avser de människor som inte håller sig i mittfåran, så som tyrannerna själva definierar mittfåran just då”.

Vissa avsnitt kan förefalla mer problematiska, då författaren stundvis har en tendens att bli för kategorisk. ”De som propagerade för brexit tänkte sig en brittisk nationalstat, trots att någon sådan aldrig har existerat. Det fanns ett brittiskt imperium […]”. Senare har Snyder skrivit att ”Frankrike har liksom Storbritannien aldrig funnits till annat än som ett imperium eller som ett europeiskt projekt”. Ända sedan Westfaliska freden 1648 har tydliga definitioner funnits av vad en suverän stat är och därmed även en nation. Edmund Burke definierade en nation som ett land där ett moraliskt ramverk uppstått över tid som människor genom åren förhåller sig till. Det är summan av alla lokala föreningar, inte definierat av någon centralmakt. Snyders sätt att uttrycka saken på kan lätt bli vilseledande då läsaren kan tro att Frankrike och England endast finns som delar av något större.

Författaren har även en märklig definition av vad en patriot är: ”[någon som] har universella värderingar och normer efter vilka han bedömer sin nation […]”. Patriotism ser jag snarare som lojalitet gentemot de människor man är uppvuxen med och en vilja att dela värderingar som gått i arv från generation till generation. Detta bör inte blandas ihop med nationell chauvinism där dominans och erövring förordas framför fredlig samlevnad. En sådan typ av chauvinism innebär snarare ett radikaliserande av en naturlig vilja av människor att leva i gemenskaper.

Det mest negativa med boken är dock att den är grafisk, vilket verkligen får mig att fundera. För en person som inte är van att läsa serieteckningar är läsningen betydligt svårare. Om ungdomar inte är tillräckligt mogna att ta till sig texten utan illustrationer, finns det något hopp i så fall? Det är även lite problematiskt att Snyder baserar i princip alla sina argument på Nazitysklands och Sovjetunionens förtryck (istället för att exempelvis ta upp Maos Kina eller Pol Pots Kambodja). Boken kan tolkas som en uppmaning att förbereda sig på att omvälvande förändringar kan ske på kort tid och av den anledningen bör man vara på sin vakt. Man bör även stå upp för sig själv och försvara sina rättigheter. Frihetens manna måste samlas in varje dag, annars ruttnar den (som slaverimotståndaren Wendell Philips uttryckte det).

Favoritrådet lyder emellertid: var aktsam om språket. ”Fundera ut ett eget sätt att formulera dig […] Gör ett allvarligt försök att hålla dig borta från internet. Läs böcker”. Detta råd kanske låter avskräckande, uppfordrande och ja, till och med reaktionärt. Men kanske kan det formuleras på ett annat sätt, såsom exempelvis: hur mycket tid tillbringar du med att reagera på det andra tycker och hur mycket på att agera själv? Att söka sanning genom att läsa, att bearbeta kunskap, att tänka, att ta ansvar och agera, skulle kunna vara den bästa processen för att bli en autonom individ. Då kanske man bygger upp de färdigheter som krävs för att göra motstånd mot eventuella diktatorer. Så må det alltid gå tyranner; sic semper tyrannis!

Similar Posts:

• ”Postsanning är prefascism”
• Röd tråd genom en oroande samtid
• ”Kritik” med syftet att döda
• En konservativ sörjer sin flock
• Schwarzbrot och skuld

Ett annat feltänk är att yttrandefriheten gäller var som helst och i förhållande till vem som helst. Men friheten gäller endast i förhållande till ”det allmänna” som det står i grundlagen, det vill säga stat och myndigheter. Man kan bli avvisad från en privat middagsbjudning eller avstängd från Facebook utan att det strider mot yttrandefriheten. Det kan man tycka vad man vill om, men om det vore på något annat sätt så skulle ju middagsvärden eller ägarna bakom sociala medier få sin åsikts- och yttrandefrihet kränkt, inte sant?

En tredje missuppfattning är att yttrandefriheten är gränslös. Men i själva verket kan vissa yttranden vara straffbara. Några exempel: olaga hot, hets mot folkgrupp, mened och brott mot tystnadsplikt eller rikets säkerhet. Utan dessa gränser skulle det vara okej att inkräkta på andra människors rättigheter och vad är det för frihet med det?

Nu har Sakine Madon skrivit en bok om yttrandefrihet. Det är vällovligt, ämnet är oerhört viktigt, eftersom yttrandefriheten är central för en fungerande demokrati.

Tyvärr slirar hon omkring en hel del och det hänger ihop med de tre missuppfattningarna. Sakine Madon tar upp det välkända fallet Lars Vilks, konstnären som tecknade profeten Muhammed och därmed fick ett pris på sitt huvud av islamister. Efter det utsattes han för flera attentat och staten fick ordna livvakter och hemliga vistelseorter. Sakine Madon skildrar hur det fanns röster i debatten som var kritiska mot Vilks teckning, som inte tog honom i försvar. Hon anser att alla borde ha försvarat Lars Vilks konstverk. Men det är inte logiskt. Ett tvång att stötta Vilks och ett förbud mot att uttala kritik mot hans verk skulle ju ha inneburit en inskränkning av yttrandefriheten. Gentemot staten har såväl Lars Vilks som hans kritiker yttrandefrihet. I övrigt har staten, genom Polisen och Säpo, ett uppdrag att förhindra brott – även sådana som planeras av islamister.

Sakine Madon nämner Paolo Roberto och det faktum att flera aktörer avslutade affärsförbindelserna när han avslöjades som sexköpare, bland annat hans bokförlag. Det är ett konstigt exempel i denna bok då köp av en annan människas kropp för sexuellt utnyttjande inte kan anses falla under yttrandefriheten. Och så länge bokförlag inte bryter ingångna avtal, måste de väl få fatta vilka beslut de vill, hur skulle det annars gå med näringsfriheten? Yttrandefriheten dikterar inte rätten att bli utgiven på förlag. Nu har tydligen Paolo Roberto startat tidning, vilket är helt i sin ordning: han åtnjuter ju svensk tryckfrihet.

När det gäller gränslösheten så nämner Sakine Madon visserligen att ”få argumenterar för en totalt obegränsad yttrandefrihet”. Men hon uppehåller sig alldeles för lite vid detta viktiga ämne. Hon för ett resonemang om brottsbalkens hets mot folkgrupp. Det är en lagparagraf som instiftades efter andra världskriget, då vidden av Förintelsen hade gått upp för de flesta. Sedan dess kan bland annat tutsier och rohingyer läggas till listan över folkmord som triggats av hets mot folkgrupp. I Rwanda handlade det om radiosändningar. I Myanmar användes Facebook.

På ett ställe argumenterar Sakine Madon för att ordet ”missaktning” borde strykas ur lagen om hets mot folkgrupp, något som förefaller vettigt då ordet är vagt och eventuellt träffar för brett. Men på ett annat ställe öppnar hon för att slopa lagen helt, vilket sannolikt vore förödande för samer, judar, romer, transsexuella och andra minoritetsgrupper. Vilket av dessa två förslag gäller?

Sakine Madons skur av exempel på yttrandefrihetsdebatter som uppstått i vår samtid handlar till övervägande delen om parter som är oense i någon sakfråga utan att staten är inblandad. Någon får inte fortsätta vara programledare. Någon annan får en åthutning och känner sig ”censurerad”. Visserligen framhåller Sakine Madon att yttrandefriheten inte är en höger-vänsterfråga. ”Censurkrav kommer inte bara från vänster”, skriver hon. Men hennes skildring har tydlig slagsida mot exempel där diverse aktörer på någon slags högersida i politiken varit offer och någon slags vänster varit förövaren. På ”offersidan” ropar man uppbragt om censur och försöker riva av sig en inbillad munkavle. Det hojtas om åsiktskorridor och ”cancelkultur”. Under tiden har yttrandefrihetslagarna varit oförändrade.

Similar Posts:

• Vilks, hunden och yttrandefrihetens gränser
• ”Kritik” med syftet att döda
• Håller vi på att sälja ut själva demokratin?
• Om den tidlösa ivern att förbjuda ord
• Om lögner och hur vi bjuder motstånd

Nu är ju inte Vad är demokrati? en grundbok i statsvetenskap, utan en bilderbok för 6-9-åringar. Den kommer från Grekland, är skriven av Marisa De Castro och illustrerad av Christos Kourtoglou. Grekland brukar ju beskrivas som ”demokratins vagga”, så det kan kanske vara en poäng att en bok om demokrati också kommer därifrån? Den grekiska demokratin har en betydligt längre, men också skakigare historia än den svenska. Det är både spännande och kanske lite väl rörigt för en så ung svensk publik?

Avstampet är historiskt. På första uppslaget möter vi en primitiv ledare, en muskulös, väldekorerad herre bland lerhyddor. ”Jag är den starkaste!” deklarerar han. ”Jag ska bli ledare!”

Nästa uppslag domineras av en kung. ”Gud har sänt mig att regera över er!” menar han. ”Ni är alla mina barn och jag kommer att skydda er. Det som är bra för mig är bra för er.”

Sen händer något. Människor börjar samla sig och tåga mot slottet. Hytta med nävarna. ”Vi vill bestämma över våra liv!” ”Vi vill ha demokrati!”

Människorna dansar på torget. Deras gestalter har blivit alltmer färgstarka. Röda flaggor vajar i luften. ”Revolution!” står det på den största.

Därefter får vi göra ett hopp tillbaka i tiden igen för att konstatera att även om redan de gamla grekerna hade demokrati (oklart vart den sedan tog vägen), så fick inte alla vara med. Inte kvinnorna i alla fall. Därför krävdes ”några kolossala revolutioner”, och den vuxne läsaren kan känna igen såväl suffragetterna som mer moderna kvinnodemonstrationer på nästa uppslag.

Med det är vi inne på vår samtida demokrati med välfärd som sjukvård, skola, bibliotek och pappaledighet. Det här är framför allt min tolkning av illustrationerna, för texten talar ganska luddigt om alla demokratins rättigheter. Bilderna har stor betydelse för att tillföra konkretion.

Det är svårt att komma runt att här finns väldigt många svåra ord för en 6-9-åring. Revolution och etnicitet, rättigheter och skyldigheter, majoriteter och minoriteter. Här krävs allt en vuxen högläsare som tar sig tid att förklara.

Frågan är om det inte också hade varit rimligare att, snarare än att bara översätta boken, göra en svensk bearbetning, där man istället för att lära sig hur många platser och vilka åldersgränser som finns i det grekiska parlamentet hade fått veta hur det svenska fungerar. Komparativ statsvetenskap känns ändå lite överkurs för en sexåring.

Och hur ska vi uppfatta det här med ”Revolution!” För många har ordet våldsamma dimensioner. Samtidigt kunde det ju kännas rimligt att prata om den demokratiska revolutionen på samma sätt som vi pratar om jordbruksrevolutionen eller den sexuella revolutionen. Det är en enorm, omstörtande förändring. Fast gör vi riktigt det ..?

Dessa invändningar till trots är det här en fin bok med charmiga illustrationer och en välbehövlig utgångspunkt för viktiga samtal.

Similar Posts:

• Ett sekel av demokrati
• En annan demokrati är möjlig?
• Tyskland på randen till revolution
• Vem förändrar världen?
• Jakten på demokrati

Fast så dyker en ny kandidat upp. Peter Varg. Han vill vara allas vän och ser till att skaka hand med alla djuren (till och med dem som inte har händer). Han är trevlig, han är rolig, han är snygg. Att ingen riktigt vet vad han står för kommer liksom i skymundan. Han är ju så trevlig. Och snygg.

Vargen vinner valet. Det är fest. Vargen och hans ministrar ser mycket seriösa ut i sina propra kostymer. Men snart börjar obehagliga saker hända på gården.

Djur börjar försvinna. Några fler varje natt. Den nye ledaren verkar inte bry sig om saken, och de andra djuren blir alltmer upprörda. När de inte blir insläppta i vargens palats tar de sig in med våld. Där – ve och fasa! – sitter vargen och hans ministrar och kalasar på en av de försvunna hönorna.

Vargens regim får ett våldsamt slut. Djuren jagar iväg honom och hans ministrar under stenkastning. Palatset brinner.
Nu måste de välja en ny ledare. Det är de vanliga som ställer upp – förutom en. Och den där nye, Jerker Räv verkar väl ändå väldigt trevlig ..?

Bondgården som politisk arena har ju en viss litterär tradition. För en vuxen läsare går tankarna ohjälpligt till George Orwells Djurens gård, men här finns såklart också mer barnnära referenser till sagor och fabler. Rovdjuren, vargen och räven, är klassiskt lömska, sluga, opålitliga och hungriga. De domesticerade bondgårdsdjuren verkar inte alltför kritiskt tänkande.

Där fastnar jag lite som vuxen – det är en ganska deprimerande bild av en lättmanipulerad demokrati vi får i den här bilderboken. Och stenkastning, våld och mordbrand är väl ändå inget idealt sätt att hantera dåligt ledarskap? Fast det är klart, om ledarna rent bokstavligt börjar äta upp folket så vore det kanske helt proportionerligt?

Jag tror ändå att många barn kommer att ha roligt åt den här drastiska historien, som också kunde tjäna på att läsas av vuxna. För vad är det egentligen vi fäster oss vid när vi väljer våra ledare? Hur undviker vi att gå i populismens fällor? Och var går egentligen gränsen mellan populism och demokrati?

I slutänden är det här en bok där läsaren – också den ganska lilla – får känna sig smartare än bilderboksfigurerna, och det är kanske ingen dum utgångpunkt. Kan vi fostra framtida väljare som är smartare än så här, så vore det onekligen en god sak.

Similar Posts:

• Lovande klarsyn i pessimismen
• Rödluvan och vargen – naturliga fiender?
• Den magiska bondgården
• Demokrati! Revolution!
• Vanmakt inför spretiga argument

Men vad är rätt sätt? Tja, ämnesvalet framför andra är förstås ”invandringen”. Analysmetoden är generalisering. Låt oss säga att några utlandsfödda personer begår brott. Då är Mikael Petersen en av dem som twittrar att all invandring måste upphöra och hundratusentals interneras. Och det funkar. Att peka ut och avhumanisera en gemensam fiende är det äldsta tricket i politiken, ett fett ”vi och dom”.

Det här får han lära sig av partiets demoniska kommunikationsexpert Soraya Gilani. Mikael Petersen gör resan från nästan okänd till ett Twitterlejon med en hord av lajkande ”followers”.

Ledarskribenten Erik Helmerson har valt en ovanlig slags huvudperson för sin fjärde roman. En figur som det bitvis är ganska lätt att ogilla. Men vi kommer nära och det smyger på en känsla av ömkan också – någonstans är det rätt jäkla synd om Mikael Petersen.

Handlingen utspelar sig på flera olika tidsplan. Dels 2014, månaderna fram till det årets riksdagsval. Dels i upprepade hopp tillbaka till 1980-talet, Eriks högstadietid och perioden med begynnande engagemang i Moderat skolungdom. De unga MSU:arna bär portfölj och en har till och med egna visitkort. Därutöver är det 2018, 2019 och en nära framtid: romanen slutar på valdagen.

Den satiriska nutidsskildringen är en svår genre. Vi är alla ”experter” på vår egen samtid och därmed känsliga för mindre lyckade gestaltningar. Det klichéartade sättet att skildra moderater är som smygfascister (attribut från Tredje riket gömda i garderoben på överklassgodset, typ). När det samtida språket ska gestaltas hotar ständigt övertydligheten. Likaså när nu levande personer ska karikeras.

Erik Helmerson, till vardags ledarskribent på Dagens Nyheter, trillar inte i någon av dessa fällor. Att han är aktiv på Twitter märks. Helmerson tycks veta hur det känns att vakna på morgonen och befinna sig i Twitterstormens öga, hur lite som krävs för att mobben ska rikta sin ilska mot en enskild i akt och mening att både skrämmas och på samma gång förlama dennes förmåga att kommunicera. Ofta behövs det bara att någon av Twitters ledargestalter, de som har en svans av följare, pekar lite. Allt detta fångar Helmerson väl och för den som själv är på Twitter bryter kallsvetten fram.

De sociala medierna har blivit viktiga i kriget om opinionen och en perfekt plats att testa och tänja på gränser. Det hetsiga tonläget, polariseringen och kränkningarna har blivit vardag. Symbolfrågor, skenbara konflikter och kulturkrig tränger undan sakpolitiken. Anonyma aktörer, främmande makters påverkansagenter, får härja fritt. Hur blev det såhär? Erik Helmersons fiktiva riksdagsledamot är ett försök till svar. Men gestaltningen av Mikael Petersens drivkrafter och utveckling är inte helt trovärdig i alla stycken. Varför väljer Soraya Gilani just Mikael Petersen som sin adept? Och hur har denne medelålders man lyckats ta sig till toppen av Föreningssveriges hierakier på nästan ingen politisk vilja över huvud taget?

Trots dessa invändningar är romanen tänkvärd och förtjänar extra pluspoäng för ambitionen att problematisera något vi just här och nu står stöveldjupt i – med bara månader kvar till valet.

Similar Posts:

• Partipiskan viner
• Mot rasism? Börja med dig själv!
• Vad har vi de politiska partierna till egentligen?
• Twittertokar!
• Dagsfärsk satir i bokform

Romanen handlar om en grupp eldsjälar, som ägnar en stor del av sin tid åt att skriva i rösträttsrörelsens egen tidning, förfärdiga snärtiga flygblad, få till eldiga upprop i dagspressen, hålla ordning på föreningens korrespondens samt kuska land och rike kring på så kallade ”predikoturer” och propagera för ”kvinnosaken” i godtemplarsalar och andra samlingslokaler. Mötena kunde ibland bli stökiga, med åhörare som avsiktligt gick in för att störa ordningen. Man passade också på att bilda lokala rösträttsföreningar.

Arbetet för kvinnlig rösträtt var många gånger motigt och otacksamt. Det är inte bara förvånande, utan också skrämmande att läsa om det starka motstånd som rösträttsivrarna mötte, inte minst från kvinnor, mestadels hemmahörande i över- och arbetarklass.

Läsaren får följa med när titelkaraktären Pennskaftet – med varierande framgång – kränger rösträttstidningen på stan. Responsen skiftar, alltifrån att man försöker kalla på polis till glada tillrop.

Synpunkterna för och emot kvinnlig rösträtt illustreras av romankaraktärernas argumentation. Mycket kan man nu för tiden inte låta bli att dra på munnen åt.

Hur skulle tillståndet bli i hemmen? Ni vet, mannen tycker inte om att bli motsagd i sådana frågor, som han är van att bestämma ensam över, om nu hustrun och döttrarna hade andra synpunkter än han själv, så skulle det ju bli ständiga strider och ingen ände på split. Om så till på köpet hushållet bleve försummat, så är jag rädd, att han blev så ursinnig, att han begärde skilsmässa dagen efter valen.

”Pennskaft” var benämningen på kvinnliga journalister när förra sekelskiftet var nytt. Elin Wägner (1882-1949) var själv ett pennskaft, då hon började sin journalistbana på Helsingborgs-Posten 1903. Barbro Magnus, som romanfiguren Pennskaftet egentligen heter, skriver för den Frisinnade Morgontidningen för ett arvode på tio öre raden.

Pennskaftet är gladlynt, söt, kaxig, snabbtänkt, impulsiv, godhjärtad och självförsörjande. Begreppet ”yrväder” kommer för mig, säkert hämtat från någon gammal flickbok. Hon representerar ”den nya kvinnan” och brottas med de förutfattade meningar som folk hade om yrkesarbetande kvinnor, vilka lätt uppfattades som omoraliska.

Av ekonomiska skäl hyr Pennskaftet ett litet rum på pensionat, vilket hon till på köpet tvingas dela med en osympatisk rösträttsmotståndare, som ägnar sin tid åt att mot betalning skriva tidningstexter i syfte att skada kvinnosaken.

På pensionatet träffar hon en ung arkitekt vid namn Dick Block. Han visar genast intresse för Pennskaftet, som han till en början får för sig vara lättfotad. Hon sätter honom snart på plats och det slutar med att de båda blir djupt förälskade. Dessvärre har de inte de ekonomiska förutsättningarna som behövs för att de ska kunna gifta sig.

Romanen ventilerar inte bara rösträtten, utan också andra brännande frågor i samtiden, som sexualmoralen. Den ogifta kvinnan var sårbar i en tid utan preventivmedel och då inte mycket behövdes för att hon skulle betraktas som en ”fallen” kvinna. Man får sig som läsare en rejäl tankeställare när man inser att mycket av det som vi idag tar för givet, som rätten till sin egen sexualitet, rösträtt, löner som går att leva på etcetera var något av en utopi för hundraelva år sedan. Det är faktiskt bara några få generationer bort.

Förlaget Bakhåll har gett ut en stilig nyutgåva av Pennskaftet. Foton på författaren själv i unga år pryder omslaget och boken avslutas med ett insiktsfullt efterord av kulturjournalisten Ulrika Knutson.

Similar Posts:

• ”Vi behöver henne”
• Kontorist – javisst
• Rösträtt, nej tack!
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• Ett sekel av demokrati