dagensbok.com » Curtis Sittenfeld

Curtis Sittenfeld "Rodham"

Saga Nordwall — Sun, 21 Mar 2021 23:00:34 +0000

Det är fascinerande hur vissa författare får en läsare att känna sig trygg och förvissad om att en bok kommer att vara bra. Kanske inte fantastisk, även om det är mycket möjligt, men i alla fall bra. En sådan författare för mig är Majgull Axelsson; läser jag något av henne vet jag att det kommer att hålla så väl dramaturgiskt som personteckningsmässigt. En annan är tydligen Curtis Sittenfeld, även om jag inte tänkt så tidigare. Efter ett par sidor av Rodham är jag alldeles lugn samtidigt som jag hungrigt läser vidare.

Rodham är en roman om Hillary Rodham Clinton och hur hennes liv gestaltat sig om hon inte gift sig med en viss Bill Clinton. Däremot är Bills närvaro mer än dominerande i stora delar av boken. Deras förälskelse går inte av för hackor och mer än en gång tänker jag ”får man skriva så här detaljerat och ingående om verkliga personers fiktiva sexliv”? För den ömsesidiga attraktionen är en mycket väsentlig del av den relation de har, jämte ett ständigt pågående samtal om allt möjligt. Det perfekta paret. Eller kanske inte. För saker händer och på Hillarys initiativ gör de slut. Deras vägar skiljs åt men korsas igen i senare skeden.

Jag har inte läst vare sig Hillary Rodham Clintons egna böcker eller andras biografier över henne så jag vet inte hur nära Curtis Sittenfeld följer verkligheten i de avsnitt som handlar om barndomen och den tidiga ungdomen men egentligen läser jag allt som på djupet rör huvudpersonerna som fiktion. På det omgivande planet ligger dock dikten uppenbart nära verkligheten i de många verkliga händelser och personer som finns med men det blir också kittlande med meningar som inleds ”Som alla vet” och fortsätter med något som inte inträffat. En alternativ presidentlängd. Ett alternativt företagarliv nästan i klass med Bill Gates.

Kronologin är uppbruten men de två längre sammanhängande avsnitten, de där tyngdpunkten ligger, utspelar sig 1970-75 och 2015-2016. Däremellan är det kortare och längre nedslag och ibland återblickar och det finns väldigt snygga vändningar i hur Sittenfeld närmar sig en händelse från flera håll. Någon gång blir det lite för summariskt, en uppbyggnad leder till ett kort konstaterande eller ett hopp i tiden men mestadels blir det levande och organiskt.

Jag tycker mycket om denna fiktiva Hillary. Jag känner med henne och förstår hur hon i vissa fall först långt senare inser hur vissa av hennes handlingar både framstått och påverkat på ett inte helt positivt sätt. Jag tycker om självsäkerheten som finns där redan från början, hur hon har starka åsikter och låter dem höras, men också hur hon försöker vårda sina vänskapsrelationer. Bill är lite svårare att fånga och förstå och en del övriga personer blir ibland mer funktioner än gestalter i egen rätt.

Det är också upplyftande att läsa om flickor och unga kvinnor – och mycket gamla kvinnor – som tycker att det sedan länge är dags för en kvinnlig president. Stödet och deras tal i sakfrågor är som aktivism i litterär form. Däremor är det ganska motbjudande att läsa om en del av det politiska och ekonomiska spelet som kringgärdar en presidentkandidat. Det är något med finansieringen som en så stor demokrati borde hålla sig för god för.

Denna alternativa historieskrivning engagerar mig så pass mycket att jag upplever en spänning på nagelbitarnivå in i det sista – ska den fiktiva Hillary vinna där den verkliga förlorade mot Donald Trump 2016?

Curtis Sittenfeld "Jag säger det ni tänker"

Katie Collmar — Mon, 05 Aug 2019 22:00:45 +0000

I slutänden handlar väl novellerna om mänsklighet, tänker jag. Curtis Sittenfelds Jag säger det ni tänker är full av berättelser om grundläggande mänskliga känslor, som inte alltid är så snygga eller rimliga. Avundsjuka. Kärlek. Svartsjuka. Attraktion. Allt det där stökiga som kommer med att vara människa. En socialt medveten genusvetare som har tillfälligt sex med en Trump-förespråkande taxichaufför, och även under själva akten reflekterar över hur hon måste berätta om det för sin kollega som kommer att skratta åt den absurda situationen. En ocool collegetjej som följer med sin coolare kompis som ska hälsa på sin pojkvän, men det slutar med att hon förlorar oskulden till pojkvännen i fråga. En frånskild medelålders man som plötsligt blir bjuden till lunch av en kvinna som var kär i honom när de gick på internatskola tillsammans. Det är många berättelser om otrohet. Om förhållanden som går på rutin. Om kärlek på avstånd som visar sig vara obesvarad. Ofta berättat med en viss distans till känslostormarna, med ett berättarjag som är en analytisk, något avmätt kommentator.

Därmed inte sagt att det inte är bra skildrat – Curtis är mycket skicklig på att hitta detaljer som gör karaktärerna trovärdiga. Som att genusvetaren och hennes man var vegetarianer som båda åt kött i smyg, tills hon en dag blev påkommen med en baconsmörgås i handen.

De skrattade och började äta biff till middag, eller korv, fast – på grund av den sortens människor de var (olidliga människor, tänker Nell nu) – aldrig annat än gräsuppfött eller frigående eller ekologiskt. Och inte för ofta.

Sedan Nell fick reda på Henrys affär hade det här ofta fått henne att undra inte bara om hon borde ha undrat, utan även om hon gjorde dumt i att inte vara otrogen mot honom. Hade de ingått en outtalad pakt som hon inte lyckats uppfatta?

Men hur trovärdiga och mänskliga och välskrivna karaktärerna än är så väcker de inga starka känslor hos mig. Det blir till en bok som jag snabbt och gärna läser ut, men som inte stannar kvar hos mig. Novellerna flyter snabbt samman till ett myller av övre-medelklassamerikaner som har besvärliga tvåsamhetsrelationer.

Den novell som sticker ut för mig är ”Trovärdigt förnekande”, som handlar om en man i fyrtioårsåldern som tycks vara aromantiker. Han ser inget behov av, och känner ingen längtan efter, att bilda långvariga, djupa romantiska relationer. Detta skapar en rad av missnöjda flickvänner som upplever att han är otillgänglig eller har fobi för att binda sig. Han menar inte att såra någon, och det smärtar honom att göra sina partners besvikna, men trots att han dejtat många intelligenta och snygga kvinnor så har han ”aldrig velat förena mitt liv med deras; jag har aldrig ens kommit någon så nära att jag kunnat låtsas att det är det jag vill.” Den kanske närmaste och finaste relation han har är en daglig mailväxling om klassisk musik som – åtminstone från hans sida – är helt fri från romantiska eller sexuella undertoner.

Det är så sällan aromantiska eller asexuella karaktärer får synas i populärkulturen, och det gör mig glad att läsa en novell med en sådan huvudperson. Den musikälskande aromantikern lämnar ett mycket mer bestående intryck än en serie av aldrig så väl skildrade vänsterprasslande småbarnsföräldrar.

Curtis Sittenfeld "Sanning och skvaller"

Matilda Gomis — Thu, 25 May 2017 22:00:41 +0000

På förlagets hemsida beskrivs Curtis Sittenfelds bok Sanning och skvaller som en modern version av Jane Austens Stolthet och fördom. Med de glasögonen börjar jag läsa boken. Till att börja med har jag en viss förväntan, huvudkaraktärernas namn är så gott som desamma, berättelsen lånar sina huvudsakliga drag från förlagan och jag bereder mig på att försvinna in i en intrikat romantisk saga.

Liz, närmar sig att fylla fyrtio år och jobbar på ett livsstilsmagasin i New York. Hennes älskare är en gift man som bedyrar att han och hans fru bestämt sig för att skiljas så snart hustruns farmor har dött, den dagen faller nämligen ett rundligt arv ut som kommer att frysa inne om hustrun skiljer sig. När Liz pappa drabbas av hjärtinfarkt återvänder Liz tillsammans med sin syster Jane, som är yogainstruktör, till barndomshemmet i Cincinnati. Väl hemma upptäcker Liz att det finns betydligt fler saker än faderns hälsoproblem att oroa sig över; modern är strängt upptagen av att förbereda en stor välgörenhetslunch med kvinnoföreningen, deras stora hus är i förfall, ekonomin är i spillror och Liz vuxna systrar lever helt av föräldrarnas tillgångar i det stora huset. När systrarna sedan börjar inleda olika kärleksrelationer med mer eller mindre lämpliga män, ja då borde mitt engagemang kanske skjuta i höjden.

Problemet är bara att hela berättelsen känns synnerligen krystad. Att försöka lyfta in Jane Austens drama från tidigt 1800 tal i nutid fungerar helt enkelt inte särskilt väl. De moderna referenspunkterna med insemination, yoga, transsexualitet, dokusåpor och fester vid poolen blir aldrig särskilt intressanta. De första 200 sidorna kämpar jag med att hålla isär de olika karaktärerna, inte för att det är svårläst litteratur utan för att berättelsen helt enkelt inte fångar mitt intresse. När jag sedan efter 200 sidor ändå rycks med in i kärlekssagan har jag ändå en bismak i munnen. Det känns fånigt. De olika frågorna, som i sig skulle kunna avhandlas på ett intressant sätt, känns banala och jag undrar om jag inte helt enkelt ska rekommendera er att läsa något helt annat om ni söker efter lättsmält semesterlitteratur.

Curtis Sittenfeld "Eligible"

Ella Andrén — Fri, 09 Sep 2016 22:00:26 +0000

För några år sedan gjorde vi en temasida om spin-off-litteratur här på dagensbok.com. Fenomenet – förmodligen ungefär lika gammalt som mänskligheten själv, ungefär – har inte precis avtagit sedan dess, så idag uppdaterar vi det en smula med två nya varianter av Jane Austen: Northanger Abbey av Val McDermid och Eligible av Curtis Sittenfeld.

De båda romanerna ingår i The Austen Project, där kända författare skulle skriva uppdaterade versioner av Jane Austens sex kompletta romaner. Förutom ovan nämnda McDermid och Sittenfeld finns Sense & Sensibility av Joanna Trollope och Emma av Alexander McCall Smith och, ja, sen är det lite oklart vad som egentligen händer med de båda sista titlarna, Mansfield Park och Övertalning. Spekulationerna på nätet tycks vara att det helt enkelt inte gått så bra med det en gång upphaussade Austen-projektet.

Sittenfelds Eligible – en modern version av Stolthet och fördom – är, åtminstone så långt jag läst, den klart största behållningen av projektet. Att den också är den enda av de nyskrivna romanerna som inte rakt av behållit originaltiteln är så vitt jag begriper symtomatiskt. Sittenfeld har verkligen jobbat på att försöka översätta denna träffsäkra och oerhört tidspräglade skildring av det förrförra sekelskiftets äktenskapsmarknad till något som fungerar i nutid.

Det kan inte ha varit helt lätt och nej, Eligible kommer förmodligen inte att som sin förebild gå till litteraturhistorien som ett träffsäkert tidsdokument. Faktiskt skulle jag ha svårt att motivera varför någon som inte kan sin Austen skulle ge sig på den här romanen – men vad gör det? Austen-fans är inte precis någon bristvara (om de sen är bokstavstrogna eller föredrar sin Mr Darcy i genomblöt vit skjorta kan vi låta vara osagt). Att föreställa sig vem av dessa älskade 1800-talskaraktärer som skulle ställa upp i en The Bachelor-liknande dokusåpa, vem som skulle förköpa sig på TV-shop, vem skulle varit IT-miljonär, yoga-tränare, journalist eller hjärnkirurg är helt enkelt en liten fest.

Sittenfeld har producerat en hel rad roliga lösningar på hur Austens giftaslystna intrig kan fungera i nutid, inklusive att göra de äldsta Bennet-systrarna närmare fyrtio, förpassa berättelsen till den övre medelklassens villaförorter i amerikanska Cincinnati och införa fenomen som Obamacare, IVF, hatsex och transsexualitet i handlingen. Dessutom berättar hon alltsammans med en torr, satirisk humor som inte ligger Austen särskilt långt efter.

Sedan Colin Firth gjorde entré i teverutorna i den där blöta skjortan 1995 har till och med Emma Campbell Websters flervalsberättelse Lost in Austen blivit teveserie. Vore inte en tevefilmatisering av Eligible en naturlig och underbart rolig fortsättning? En miniserie med glimten i ögat om dessa finurligt uppdaterade Liz och Darcy, Jane och Chip?

Curtis Sittenfeld "Presidentens hustru"

Nina Saric — Sat, 14 Nov 2009 23:00:00 +0000

När jag läste Curtis Sittenfelds första roman I en klass för sig minns jag att jag tyckte om den. Men jag tyckte att den var alldeles för lång och lite för ambitiös. Presidentens hustru, Sittenfelds tredje roman, är också väldigt lång och ambitiös. Men i det här fallet behövs längden för att uppfylla den stora ambitionen och efter nästan 600 sidor måste jag medge att Sittenfeld har lyckats med sitt projekt.

Det är ingen hemlighet att Presidentens hustru är baserad på Laura Bushs liv. Beröringspunkterna mellan den före detta presidentfrun Laura Bush och romankaraktären Alice Blackwell är många: en tragisk bilolycka i ungdomen, valet av utbildning, karriär och äkta make. Men Sittenfelds roman är i grund och botten just det – en roman. Gammal, hederlig fiktion. Laura Bushs liv är enbart en skiss utifrån vilken Sittenfeld tecknar en komplex historia.

Huvudpersonen är den redan nämnda Alice. Hon berättar själv om sitt liv utifrån fyra platser som hon bott på. Hon börjar i barndomshemmet i en liten stad i Wisconsin, fortsätter via den egna lägenheten efter universitetsstudierna och senare det första huset med den äkta maken och dottern, för att avsluta på Pennsylvania Avenue 1600. Det är en resa i tid och rum där en sextioårig presidenthustru ser tillbaka på sitt liv och undrar hur det kom sig att hon, en blygsam bibliotekarie, slutade som rikets första dam.

Bokens verklighetsanknytning är inget mer än en skiss som Sittenfeld utgår ifrån och oftast kan man helt och hållet bortse ifrån kopplingarna. Men ibland går det bara inte. Charlie Blackwell, Alices man, är en charmig buse som kommer från en av de rikaste familjerna i delstaten. Han dricker för mycket, han köper ett baseboll-lag, han får en religiös uppenbarelse och slår sig efter det fram till den högsta posten i amerikansk politik. Den klara anspelningen på George W. Bush blir det självklara tillfället för Sittenfeld att bli politisk, att kritisera en politik som hon själv inte ställer sig bakom. Och visst, i viss mån tar hon tillfället i akt, men kritiken blir aldrig så sylvass, så skärande som den hade kunnat bli. Istället får läsaren se Charlie genom Alices ögon och Alice älskar Charlie. Alice ser honom som den charmiga skojare han är, som en karismatisk och oemotståndlig person, som en romantisk äkta make, som en underbar far och ja, tyvärr, som något av en sexgud. Visst, Alice ser alla brister också, men eftersom hon älskar Charlie så hamnar de i skymundan. Naturligtvis blir det för läsaren som att se George W. Bush ur ett annat perspektiv, att se bortom symbolen och komma fram till människan där bakom.

Och det är häri Sittenfelds stora styrka ligger – hennes skarpa iakttagelseförmåga. Vem som helst kan beskriva en person som snäll, klumpig, intelligent, skenhelig, blyg eller trög. Det Curtis Sittenfeld gör är att också lägga märke till och skildra de där små, små nyanserna som gör människor unika, komplicerade och intressanta. De små detaljerna som ger personbeskrivningarna djup och romankaraktärerna liv.

Alice har samma gåva som Sittenfeld. Hon är en tystlåten flicka som växer upp och blir en tystlåten tjej, en tystlåten kvinna, en tystlåten bibliotekarie och slutligen också en tystlåten presidenthustru. Men trots sin tillbakahållna position så kan Alice verkligen se människor för vad de är, vilket är en av förklaringarna till att hon kan stå kvar vid Charlies sida trots att hon själv inte är republikan. Alice är demokrat och en högst motvillig presidenthustru, en som utför sina plikter, och ibland njuter av dem, men som helst av allt skulle vilja flytta in i en vanlig villa och leva ett vanligt liv med sin (o)vanliga man.

Presidentens hustru är en bok om kontraster. Kontrasten mellan vad Alice tror på och vad hon älskar, kontrasten mellan hur hon trodde att hennes liv skulle bli och hur det blev. Det handlar också om klassmässiga kontraster. Alice växer upp i en nog så priviligerad medelklassmiljö och skaffar sig en universitetsutbildning. Men hennes namn ger henne ingen status och Alice måste ändå kämpa för allting som hon vill ha – sin utbildning, sitt jobb, sina kontakter, sin bostad, sin ekonomiska frihet. Skillnaden gentemot Charlies situation är slående. Charlie, som kommer från en rik familj, behöver inte kämpa för något. Här finns pengar, kontakter, bilar, bostäder och möjligheter uppradade och det är mer eller mindre bara till att plocka åt sig av vad man vill ha. Så samtidigt som boken visar att även en kvinna av en lägre klass kan bli rikets första dam är det också tydligt att det skulle vara betydligt svårare för någon med Alices bakgrund att bli Commander-in-Cheif.

På ett sätt är Presidentens hustru inte överhuvudtaget vad den utger sig för att vara. Min första tanke var att detta var en ohämmad titt in i en (visserligen fiktiv) presidentfrus inre, och visst på ett sätt är det det. Vi får ta del av Alices vardag, hennes tankar kring sin uppgift, kring hennes status etc. Men samtidigt kommer Alice från en familj där ignorerandet av problem föredrogs framför konfronterandet av dem och det tankesättet ligger djupt rotat också hos henne. Hon håller tyst när hon tycker att Charlie dricker för mycket, hon håller tyst när hon inte vill att han ska köpa baseball-laget, när hon inte vill att han ska ställa upp i guvernörsvalet och senare presidentvalet. Hon håller sina åsikter för sig själv och hon kompromissar och kompromissar och kompromissar. Sina innersta tankar och behov verkar hon inte dela med sin man och snart misstänker man också att hon inte delar dem heller med sina läsare. För vem är egentligen Alice Blackwell? De djupsinniga reflektioner som hon har om andra verkar inte fungera när hon ska tänka över sitt eget liv, sin egen person. Det är en tillbakahållen bild som Alice ger oss av sig själv. Trots att hon avslöjar många privata hemligheter såsom en abort och otrohet, får man aldrig riktigt känslan av att man har lärt känna Alice. Att Sittenfeld lyckas teckna en karaktär som har förtryckt sina egna önskningar så mycket att läsaren efter nästan 600 sidor inte riktigt har någon uppfattning om vem hon är, är beundransvärt! Till och med i språket syns Alices återhållsamhet – det är så formellt och torrt att det nästan knastrar om det. Till skillnad från skildringen av Charlie så känns det inte som att man kommer fram till människan Alice Blackwell, utan i slutet av boken vet man bara lite mer om symbolen.

Presidentens hustru är en fascinerande bok av många anledningar men främst för att Sittenfeld har lyckats att skapa och skriva om en karaktär som egentligen inte verkar känna sig själv. Alice säger i prologen att hon lever ett liv som står i motsägelse till sig självt. Så precis som Alice Blackwell observerar sin omgivning så får läsaren observera Alice Blackwell. Vem är egentligen den här personen? Sittenfeld väljer konsekvent att inte svara på den frågan och det är där som bokens stora styrka ligger. Läsaren får själv bestämma om Alice är en förtryckt kvinna som har dragits in i överklassens charader och på vägen glömt sig själv eller om hon är en kvinna som älskar sin man mer än sig själv och står vid hans sida genom vad som helst. Eller om det är ett tredje eller fjärde alternativ. Det är upp till läsaren själv att avgöra vad man tycker om Alice Blackwell.

Curtis Sittenfeld "Mannen i mina drömmar"

Sara Larsson — Wed, 02 May 2007 23:00:00 +0000

I en klass för sig var en av förra årets stora läsupplevelser med sin svidande uppgörelse med high school-åren.

När nu Sittenfeld kommer med sin andra bok som fokuserar på åren som ung vuxen, frestas jag att jämföra henne med Melissa Bank, som har skrivit Flickornas handbok i jakt och fiske och Drömstället. Båda författarna skriver om unga kvinnor och deras längtan efter kärleksrelationer i något som närmar sig chick lit-traditionen (lättviktiga "tjejböcker" om mode-medvetna kvinnor i storstaden som letar efter den rätte. Typisk representant är Marian Keyes), men som samtidigt gör anspråk på att skriva något mer realistiskt, intelligent och svart med en drömmande introspektiv ton. Sittenfeld medverkar dessutom i en antologi som heter This is not Chick lit.

Både Sittenfeld och Bank skriver i en form som ligger någonstans mellan novellen och romanen. Man får visserligen följa samma person genom en hel bok, men kapitlen är långa och avslutade, isolerade i tid och händelser (ofta går det flera år mellan kapitlen), så att det går att läsa dem fristående.

Dessutom har Sittenfeld tidigare skrivit en bitande recension av Drömstället, där hon argumenterar för att Melissa Banks bok är som kejsarens nya kläder, bedrägligt smart men vid en djupare analys precis lika ytlig och lättsam som vilken chick lit-bok som helst. Frågan är om Sittenfeld har lyckats bättre med samma ämne. Det är som om Sittenfeld, chick lit och Bank bildar hörnen på en triangel, som jag vill urskilja formen på.

Och jo, Sittenfeld angriper sökandet efter "den rätte" med ett långt dystrare utgångsläge än Bank. Huvudpersonen Hannah växer upp i en dysfunktionell familj, med en lynnig pappa som fullständigt kontrollerar de övriga familjemedlemmarna. Och medan Hannahs syster, som alltid tagit mammans parti, verkar ha klarat sig bra, är Hannah själv, som försökte anpassa sig till sin pappa, osäker i sina relationer till både män och kvinnor. Hon är självkritisk och självanalytisk till det absurdas gräns. Allting hon gör analyseras: "var det rätt eller fel att ge honom hostmedicinen?" kan sysselsätta henne i veckor, och ofta tystnar hon i sällskap, sjunker undan för att slippa göra bort sig. (Olikt Banks hjältinna Sophie som är en mästare på fyndiga one liners.)

Boken skildrar hennes försök att hitta kärleken, från att hon är fjorton, år 1991, fram till 2005. Det är killen som visar henne sin tauering i parken, det är den mesigt snälla pojkvännen, den omöjliga kärleken, den otrogne slusken, killen som egentligen är kär i hennes syster, och alla dessa möjligheter som går henne förbi för att hon inte vet vad hon ska göra, för att hon väljer fel.

Och trots att Hannah går i terapi, plågsamt medveten om hur mycket varje minut kostar, men rörande entusiastisk, uppstår aldrig den där ögonblickliga klarsynen, aha-upplevelsen som skulle förklara och förändra allt.

Titeln, och den ständiga jakten av en lämplig man kan verka chick lit-aktigt, men boken är långt därifrån. Hannah är alldeles för intelligent, för misslyckad och ful för att vara en chick lit-hjältinna. Hon är flickan som som glömmer att raka bikinilinjen, som låtsas somna på fester för att hon inte vet vad hon ska säga, som är okysst fast hon fyllt 20. Språket är okomplicerat men kryddat med just de ögonblick av klarsyn Hannah saknar i sina egna terapisessioner.

Mannen i mina drömmar saknar skärpan och dynamiken från debuten. Vissa passager känns utdragna och onödiga, Hannah känns något statisk, hon överraskar ingen, inte heller sig själv. Men hon är en trovärdig karaktär och berättelsen har inget av det romantiska skimmer som Sittenfeld kritiserade Bank för. Jagandet efter en man känns mest som ett sorgligt och tröstlöst sökande efter bekräftelse och sammanhang. Och på det sättet är det här definitivt inte chick lit, och inte en bok om "det kvinnliga psyket", kanske inte ens en bok om att finna en partner, utan en bok om det svåra i att räcka till som människa.

Curtis Sittenfeld "I en klass för sig"

Andrea Berge — Thu, 17 Aug 2006 23:00:00 +0000

Lee fick jobba hårt för att övertyga sina föräldrar att det var en bra idé att börja på en internatskola. När hon fick stipendiepengar, fanns det inte längre något tungt vägande skäl som talade emot hennes förslag.

Väl på plats på Ault, verkar hon inte längre lika övertygad om att det var en allt igenom förträfflig idé att söka sig dit. Hon är imponerad av miljön med dess pampiga byggnader och traditionstyngda ritualer, men det är som att hon i väldigt stor grad förblir en iakttagare. Hon är där, men hon deltar inte riktigt, hon håller sig i utkanten.

Författaren etablerar omedelbart en stämning, sätter en ton, som varar genom hela boken. Det är mycket fokus på Lees inre konflikter i förhållande till det som händer runt henne.

Hon är mycket medveten om alla statusspel som pågår runt henne och hon gör allt hon kan för att dölja att hon inte känner till många av de underförstådda sociala koderna i en miljö där de allra flesta är uppvuxna i mycket rika familjer. Att hela tiden vara koncentrerad på att inte avslöja sin osäkerhet, att inte riskera att göra bort sig, tappar henne på energi.

Och dessutom, förstod inte Aspeth och Dede att det skrivna ordet fångade en? Ett papper kunde ramla ur en anteckningsbok, flyga ut genom ett fönster, lyftas upp ur sophinken och slätas ut, medan en farlig kommentar yttrad i ett samtal var viktlös och osynlig, möjlig att förneka vid ett senare tillfälle.

Fyra år passerar, emellanåt går berättarjaget, alltså Lee som vuxen, in och kommenterar det som händer sett ur backspegeln. Jag tycker inte att det greppet tillför så mycket egentligen. Det blir en slags efterklokhet, typ hade jag vetat då vad jag vet nu, en önskan att kunna ge det yngre jaget den omsorg hon saknade.

Något som jag däremot tycker är riktigt intressant är att Lee inte framstår som alltigenom sympatisk. Hon gör några saker som jag som läsare tycker är direkt taskiga. Det är som att hon är oförmögen att sätta sig in i någon annans perspektiv eftersom hon är så överdrivet fokuserad på sig själv. Det är inte heller så att hon mår riktigt dåligt, det finns inte samma nattsvarta underton som i Sylvia Plaths Glaskupan t.ex. Det känns mer som en typisk tonåringsfas, där hon både längtar efter att tillhöra gruppen och att bli en självständig person.

Det verkar som att hon tycker att det är tryggast att undersöka saker i smyg. Här finns bland annat hemlig avståndsförälskelse och i sina nära relationer underkastar hon sig i väldigt hög grad, hon gör saker som framstår som självförnedrande även för henne själv. Det där kan bli tröttande – allt tjejer är beredda att offra för en killes skull. Kan vi inte få lite variationer på det temat någon gång?

Styrkan i boken är att den dissekerar hierarkierna och de mer osynliga strukturerna i en sluten miljö. Många av de andra eleverna kliver fram som tydliga personer. Snacket dem emellan känns trovärdigt och inte alltför avlägset nutid.

Det som stannar kvar länge efter läsningen är en obestämbar oro, känslan av något som skaver.

dagensbok.com » Curtis Sittenfeld

Curtis Sittenfeld "Rodham"

Similar Posts:

Curtis Sittenfeld "Jag säger det ni tänker"

Similar Posts:

Curtis Sittenfeld "Sanning och skvaller"

Similar Posts:

Curtis Sittenfeld "Eligible"

Similar Posts:

Curtis Sittenfeld "Presidentens hustru"

Similar Posts:

Curtis Sittenfeld "Mannen i mina drömmar"

Similar Posts:

Curtis Sittenfeld "I en klass för sig"

Similar Posts: