Leka tre kom ut 2005 för första gången. Jag minns att jag älskade den då. Tyckte att den på ett genialt sätt beskrev hur knepigt det kan vara att komma överens i en trio. Ifjol gavs boken ut igen på En bok för alla, och frågan är om den håller så här nitton år senare?

Det gör den. Inget nytt under solen när det gäller att leka tre. Barn använder fortfarande samma slags lömska lismer för att stänga ute varandra när de leker tre.

Det kan handla om att man ska ha en viss färg på tröjan, vara fem år, älska enhörningar eller något annat exkluderande. Detta illustreras på ett på pricken-vis av Stina Wirsén. Lina, Stina och Sara ser ut som barn gör mest. Nån har tunt, stripigt hår, en annan ser ut att vara klippt efter en potta och den tredje har ännu inte introducerats för en borste. Det förstärker autenticiteten i berättelsen.

Boken är indelad i tre korta kapitel på olika teman, bland annat klassikern dela lika. Texten levereras i pratbubblor vilket passar historien yperligt.

Jag tänker att den här boken passar väldigt bra att läsa för barn i grupp och diskutera de olika casen tillsammans. Alla kan garanterat känna igen sig. Det geniala i berättelsen är att det hela tiden skiftar vem som hamnar utanför. Det gör att det inte blir någon enskild syndabock utan att alla karaktärer får känna på att vara utanför. Dessutom finns det inga vuxna som ställer allting till rätta. Kidsen agerar helt själva.

Similar Posts:

• Vimsigt, virilt och alldeles underbart
• Söt men inte riktigt rätt
• Att gå i cirklar
• Vecka 32 på dagensbok.com: Sommarlovsläsning
• Om man är liten och rädd

Bilderna är skapade med tusch och collageteknik och varje gång jag bläddrar igenom boken hittar jag nya detaljer att vila blicken på. Enligt förlaget passar den här boken bäst för barn mellan 6-9 år, de som har lärt sig läsa med andra ord, eller de som gärna kryper ner i sängen för en högläsningsstund med någon vuxen. Det är mycket text att bita i, men jag tycker nog att småsyskonen också kan vara med vid läsningen. För dem finns det mycket att upptäcka i bilderna och den här boken passar perfekt för barn som är i den ålder då man gärna läser samma bok om och om igen.

(c) Stina Wirsén

Texterna har skrivits av Carin Wirsén.

Det här är uppföljaren till Sockerbullen på Krusakullen. Jag har själv inte läst den och jag är glad att författarna inte tar det för givet av läsaren.

Sockerbullen på Krusakullen är både ett pensionat och ett välbesökt bageri. Du kanske redan har varit på besök så att du känner till vilka som bor här?

Så frågar hon. Ändå tar Carin Wirsén det säkra före det osäkra och presenterar de boende på Sockerbullen. Det är lilla tanten och hennes barn Näpen och Häpen. Det är också moster Vimsa med sina sju syskonbarn. ”Sist och minst är det lilla Esperanza” som Näpen och Häpen hittade i en tvättkorg på pensionatet när hon bara var en liten bebis.

Nu är det vår, taket på pensionatet läcker och en cirkus har kommit till stan. Lilla tanten och moster Vimsa oroar sig för att det inte finns tillräckligt med pengar till att laga taket samtidigt som barnen vill gå på cirkus. När Vimsa hoppar upp på taket för att själv laga det försöker barnen komma på ett sätt att tjäna pengar för att ändå kunna gå på cirkusen.

Vad ska de göra? Jo, en av vedbodarna förvandlas till skönhetssalong.

Till slut får de se sin cirkusföreställning. Men än är inte berättelsen slut. Vem dansar på linan om inte Vimsas syster Spinette, mamma till Lilling och Tvilling. Sen hon försvann har Vimsa tagit hand om dem. Vad ska nu hända?

(c) Stina Wirsén

Det händer mycket i den här boken, ibland lite för mycket. Texten är lika vimsig och viril som bilderna (det är mest positivt menat). Liksom bilderna innehåller många lager samsas flera parallella skeenden i texten. Det är en helt underbar bok att läsa om man har lite tålamod och det är helt underbart att lära känna de boende på Sockerbullen.

Och jag älskar att den är så härligt fri från sensmoral!

Similar Posts:

• Vecka 32 på dagensbok.com: Sommarlovsläsning
• Man får bara vara med om man börjar på A
• Söt men inte riktigt rätt
• Räkna med två små gröna
• En inkräktare?

Jag har läst en riktig sommarlovsskildring från platsen där jag har tillbringat min semester i år, Fårö. Jesper Tillberg har skrivit De svarta svanarnas natt, en riktigt läskig spökhistoria som kräver en ljus sommarnatt att utspela sig i, annars hade det blivit för läskigt!

På fredag kommer det att handla om fantasy! Sofia har bland annat läst del två i serien om De utvalda, Monstrets dotter av Kristin Cashore (första delen kan ni läsa om här). Det är en fantasyroman med relationerna i fokus, som handlar om Flamma som med sina krafter kan läsa människor och djurs sinnen och påverka deras handlingar. Dessutom skriver Camilla om andra delen i serien om Oksa Pollock – Den vilsnas skog, som vänder sig till åldersgruppen 9-12 år (läs om första delen här). Författarparet Anne Plichota och Cendrine Wolf lyckas inte lika bra som med den första boken, men bäddar gott för uppföljaren.

Även barn som inte har börjat skolan, och därmed inte har något sommarlov, behöver såklart böcker att läsa. Därför har vi vigt lördagen åt bilderböcker. Det blir vackra illustrationer av Charlotte Gastaut i en nyåtgåva av H C Andersens Tummelisa, Carin Wirséns och Stina Wirséns bedårande och finurliga Full cirkus på sockerbullen och den Tjeckiska barnboksfiguren Den lilla Mullvaden, och mycket mer!

Så tipsa nu alla sommarlovslediga barn- och ungdomar om var de hittar den bästa sommarlovsläsningen!

Similar Posts:

• Blek ”kopia”
• Oksa Pollock, en ny Harry Potter?
• Vimsigt, virilt och alldeles underbart
• Man får bara vara med om man börjar på A
• Söt men inte riktigt rätt

Texten har skrivits av Carin Wirsén, och hon och dottern har samarbetat i en mängd böcker tidigare, de flesta av dem med syskonparet Rut och Knut som huvudpersoner. Så är det också i parets alfabetsbok, men jag tror att det är bra att de inte förekommer i den här boken. Kanske har skaparkraften förlösts genom att inte låsas vid vissa huvudpersoner. Rimmen här är genomgående välformulerade och påhittiga, men litet synd är det att formen frångåtts i den vers som gäller nummer fyra. Istället för fyra små bruna får vi fyra brunetter: ett onödigt ryggande från eventuella associationer när det gäller hudfärg.

Det är dock bara en liten bock i kanten: det här är en på det stora hela utsökt bok, där ordningen som oundvikligt uppstår när man ska lära sig saker på ett otvunget sätt paras med det anarkistiska i bildernas uttryck. De små figurerna har alla alldeles egna uttryck; somliga är arga, andra förvirrade, vissa elaka, andra glada. En står på händer, en räcker ut tungan, en annan har en konstig hatt. Alla samexisterar, samtidigt som de drar åt olika håll. Det är genialiskt gjort.

Similar Posts:

• Vimsigt, virilt och alldeles underbart
• Söt men inte riktigt rätt
• Man får bara vara med om man börjar på A
• Vecka 32 på dagensbok.com: Sommarlovsläsning
• Att skriva en barnbok

Vad säger du om titeln Rut och Knut gräver ut? Det första den sa mig var att här kommer en barnbok med arkeologisk inriktning. Två favoriter i ett. Det andra den sa, som jag inte tänkte på var: rim. Omslaget talar också. Illustrationen på omslaget är en cirkel med en bild av Rut och Knut. Knut håller en spade med en krukskärva på och Rut håller upp en kruka. (ser ut som en blandning mellan gropkeramik och trattbägare, eller kan det vara från Folkvandringstid?) Ovan på detta har Rut en hjälm på huvudet, en sådan som felaktigt kallats vikingahjälm. Jag trodde att det torde vara allmänt bekant att bilden av hornprydda hjälmar är fel. Visst har det funnits hjälmar med horn, men det var under bronsåldern och de såg inte alls ut så där. Detta stör mina arkeologögon redan innan jag öppnat boken.

När jag sen öppnar boken möts jag av klämkäcka rim: "Knut är stark så in i norden gräver stora hål i jorden" Lite för bra. Kan inte riktigt säga att jag gillar det. Jag borde ha väntat mig rim, eftersom redan titeln antydde det, men då var jag så exalterad över att det handlade om arkeologi att jag inte såg annat. Jag tycker nämligen att rim ofta gör texterna lite fåniga och att man inte får fram precis det man vill, istället får det bli ett annat ord, till förmån för rimmet. Sen vet jag ju att barn i dagisåldern brukar gilla rim, eftersom de precis lärt sig det och då kan man ju läsa två meningar och utelämna ett ord och barnet får rimma själv och det brukar uppskattas.

När Rut och Knut sedan börjar gräva hittar de det ena efter det andra: en fiskekrok, en benkam, därefter en motorsåg och ett tåg. Nu blinkar en röd lampa "fel, fel, fel". Enligt vad jag lärt mig om stratigrafi (läran om lagerföljderna) så brukar man hitta de yngsta sakerna först och längst ner de äldsta. Kanske tycker du att jag är petig och att "det är ju bara en barnbok" Men det är just det. Det är en barnbok. Och barn har rätt att få en sann verklighet serverad. Tycker inte att de ska behöva vara källkritiska redan vid tre års ålder, det ska vi vuxna kunna klara åt dem. Jag började själv att intressera mig för arkeologi redan vid sex års ålder och om jag då fått denna bok i mina händer hade jag tagit till mig det som fanns att lära, utan att veta att det var fel.

Visst, författarens syfte var troligen inte att skapa en faktabok, utan bara en bok som underhåller. Men när man ändå anstränger sig för att skriva en barnbok och avbildar t.ex. en bältesplatta, som kanske inte är det mest vanligt förekommande föremålet i den allmänna litteraturen så kunde man ju gått ett steg längre. Det hade räckt med att prata med en arkeologstuderande. Sen hade det problemet varit ur världen.

Att bara låta så negativ är inte att göra boken rättvisa. Den är väl trots allt lite söt. De två barnen är nyfikna och uttrycksfullt tecknade. Bilderna är enkla, på gränsen till slarviga, lite skissartade. Dem gillar jag. Det ger boken lite fart. De enkla bilderna innehåller, förutom Rut och Knut, en liten docka och en nallebjörn. Dessa två leksaker tycker jag mig känna igen från Sven Nordqvists illustrationer. Han är ju mästaren på små festliga figurer i kanterna av bilderna. Små figurer som lever sitt eget liv och gör saker. Helt enkelt ger en extra dimension till bilden. Detta har Stina Wirsén tagit fasta på och använder den här tekniken. Det är kul och hon lyckas bra, för hon har inte alls Sven Nordqvists plottriga stil, utan håller sig trots allt till sina rena figurer och bilder.

En söt bok, inte riktigt rätt, men än sen, någon kanske blir glad av att se Rut och Knut pussla mammutben.

Similar Posts:

• Vimsigt, virilt och alldeles underbart
• Man får bara vara med om man börjar på A
• Oändligt berättande i textlös magi
• På spaning i den barndom som flytt
• Räkna med två små gröna