Att Mutant nu gör comeback i denna vår postapokalyps- och dystopibesatta samtid är knappast förvånande. Att kollektivet Fruktan väljer att följa upp den utmärkta Stockholms undergång med en novellsamling i Mutant: År Nolls värld känns lite som ett beställningsjobb lagom till lanseringen, men ärligt talat, vem vill inte ta chansen att pröva sina vingar i den här världen? Så vad vi får är ett gäng noveller som utspelar sig både ute i de förbjudna zonerna där själva luften kan döda dig om inte gastarna tar dig först, och inne i de desperata baser där någon form av mänsklig civilisation försöker klamra sig fast och överleva. Vi får följa både stridsrobotar och småbarn, skrotsamlande mutanter och förvirrade AI-hjärnor, adrenalinstinna actionscener och filosofiska betraktelser, med huvudpersoner som kämpar både med att överleva och att lura ut exakt hur de gamla gudarna Volvo och Zlatan bör tillbes när man bygger det nya samhället.

Lite blandad kompott blir det förstås. De bästa styckena här är smått fantastiska, som Boel Bermanns ultrakorta solarplexusslag ”Frystorkad”, Olle Söderströms ”Sälen” eller Fredrik Stenneks ”Gräsbitare”. Det är noveller som står med ett ben i 2010-talets konsumtionshets och systemkollapsrädsla och ett i klassiska SF-noveller, där en golfbana i Enskede kan vara en startpunkt för en ny civilisation och en kartong med ”Chicken Tikka Masala” tryckt på kan vara klen tröst. På det stora hela, trots att varje novell här står sig, känns Zonen vi ärvde lite ojämn. Twister man redan läst i gamla Sam J Lundwall-samlingar, arketyper man hellre hade spelat själv… nostalgi efter en apokalyps som man redan tänkt sig den. När vi har samtida dystopi- och apokalypsryttare som Karin Tidbeck, Nils Håkanson och Balsam Karam hade jag kanske önskat att den här samlingen lekte lite mer utanför rollspelets sandlåda, hur öppen den än är. Men här finns tillräckligt många guldkorn för att jag ska få hopp om undergången ändå.

Similar Posts:

• Mörkermaskin
• Fantastiska noveller
• I framtidens förlorade värld
• Mörk framtid igen
• Den perfekta drogen

Bortom portalen är denna antologi. Så hur bra är dom och hur stor är bredden då? Jo, vissa författare är faktiskt riktigt bra och antologin spänner över många olika genrer inom fantastiken. Oavsett genre tycks tonvikten dock ligga på skräck/obehag, mer dystopiskt än utopiskt. Kanske är det en spegling av omvärlden och vår tid? Framtidshoppet lyser mestadels med sin frånvaro i alla fall.

Så vad är det för historier som ryms inom pärmarna?

Bortom portalen startar med en av vinnartexterna i novelltävlingen EMMA 2.0 av Anita Mederyd, en historia om skuldkänslor, reservdelsmänniskor, nanoteknologi, artificiell intelligens, relationer, missförstånd och dans bland annat. En välskriven och ganska spännande novell som utspelar sig i den nära framtiden, men de sista raderna gjorde mig lite olycklig.

Marina av KG Johansson (en författare jag tipsat om tidigare) är en dystopisk klimat- och översvämningshistoria. Den osar av J.G Ballard, inte i språket kanske, men från vattentemat till känslan av alienation och ensamhet finns han där i bakgrunden. En fin och sorglig novell där drömmarna om något/någon kanske är viktigare än verkligheten.

Tidsögat av Hans Olsson är en skräckhistoria som skulle ha mått bra av en redaktör. Jag kom aldrig över ett logiskt slukhål i historien. Sen stör jag mig på beskrivningen av ett hantverk där det känns som om författaren egentligen inte är särskilt insatt i ämnet. Helt ok, men ingen favorit.

De vita av Boel Bermann är en slags zombiehistoria, men det är inte hjärnor eller kött de smittade är ute efter. Jag gillade den här historien som jag upplevde som full av omtanke om både zombies och människor.

En annan av vinnarnovellerna i tävlingen var Sjung, kära syster av Marcus Olausson. Ännu en dystopisk efter-katastrofen-zombiehistoria, men med flera oväntade vändningar. Temat är musik och jag gillar det jag läser, upplösningen är faktiskt helt oväntad. En klar favorit.

En hemlighet i öknen dold av Lupina Ojala är en renodlad steampunknovell, med inslag av arkeologi, egyptisk mytologi, en småkorkad misogyn detektiv, luftskepp och allt annat man kan förvänta sig. Ganska kul men inget nytt, känns lite formgjuten, kanske det följer med genren men för mig blir det lite för stelt. Lupina Ojala skriver bra och jag ser fram emot en text där hon vågar bryta upp de snäva steampunkramarna lite grann.

Irrbloss av Linda Hallgren är en slags spökhistoria (?) som jag tyckte mycket om, snyggt skriven och väldigt mystisk. Faktiskt så mystisk att jag inte riktigt förstod vad den handlade om.

Oppenheimer Blues av Love Kölle handlar om en avhoppad rockstjärna, desperata skivbolag och piratkopierade musiker. Också en historia med oväntade vändningar, klart läsvärd.

Väskan av Ida Tellestedt känns trots antologins bredd något malplacerad. Absolut en bra text men hämnd- och mobbingtemat passar inte riktigt in med de andra historierna. Inte dålig, men inte riktigt något för mig. Om den ska buffas in i någon genre är det kanske skräck, men den påminner mest om inledningen på valfri modern svensk psykopatdeckare. Titelns väska är dock en rolig detalj.

Den tredje av novelltävlingens vinnare är Alexandra Alexanderssons De tomma. Lite zombiekänsla här med, men också med flera oväntade vändningar. Lite familjekärlek, en del skräck inför det okända och en smula gudar och religion. En av antologins höjdare i mina ögon.

Boken avslutas med Jormungand av Oskar Källner, en novell som märkligt nog inte tycks vara en av vinnarna i novelltävlingen. Jag tycker att den är avsevärt bättre än antologins andra texter, både språkligt och berättartekniskt. Att den dessutom bjuder på lite Chtulhu-mytologi är en extra bonus. Både rolig och ryslig, den hade platsat i ett internationellt sammanhang, vilket tyvärr inte alla de andra texterna riktigt gör.

Så avslutningsvis, den svenska fantastiken lever och frodas vilket man ska glädja sig åt. Som vanligt med moderna svenska antologier av den här typen så känns det som om många av författarna skulle behöva en bra redaktör för att strama upp det hela lite. Den samlade skrivarglädjen och fantasin slätar över mycket av form- och stilmissarna och jag kan varmt rekommendera en genomläsning. Bokens omslag har en olycklig touch av new age-litteratur, såg jag den i bokhandeln skulle jag tro att den handlade om livet efter döden, meditation eller dylikt, det är en bagatell i sammanhanget, men en mer stilsäker utformning skulle kanske locka fler läsare.

Similar Posts:

• Både bu och bä
• Framtidskänslor
• Mörkermaskin
• Bevingad vinnare
• Varken fantastiskt eller fantastiskt

Jag har aldrig längtat efter barn, aldrig känt ett behov, aldrig velat. Varken på ett personligt, politiskt eller filosofiskt plan. Det finns ett foto på när min mamma besöker min sexårsgrupp med min nyfödda lillebror, varenda lekistjej är en del av klumpen runt brorsan, utom jag som demonstrativt vänder ryggen emot och ritar istället (samma sak hände även i kontakt med andra småbarn, även när släktskapsbanden saknades). Men jag, liksom de flesta andra, framförallt de som definieras som kvinnor, tvingas ändå ofta på något sätt förhålla mig till reproduktionsnormen.

Detta gäller även Rakel, huvudpersonen i Den nya människan. Hon är barnlös, hon har varken ”gamla” eller ”nya” barn, och kanske är det det, en brist på personliga kärleksband, som gör att Rakel är en av de första (hon skildras i alla fall som en av dessa, som om hon är ensam med sina tankar) som inser att det är något konstigt med de nya barnen.

De skrattar inte, leker inte, de är inte som vanliga barn. De är inte normala. Efter en tid upptäcker resten av världen också det. När de nya barnen exempelvis dödar gamla barn. Och barnen skickas bort från sina föräldrar, till institutioner, till arbetsläger, till monotona produktionsarbeten. Där utför de nya barnen de vanliga vuxna människornas order. Ända tills säkerheten för de vuxna tycks brista, när barnen dödar vuxna. Då blir det allt strängare säkerhetsregler, och allt mer omänskliga förhållanden för barnen. Hela världen tycks byggas upp kring gränsen mellan de normala vuxna och de nya omänskliga barnen.

Boel Bermanns debutroman måste beskrivas som en dystopi. Men under läsningen växlar mina funderingar kring exakt hur dystopin fungerar och vad det är den vill peka på.

Det börjar som ett barnen-som-ser-oskyldiga-ut-är-egentligen-monster-skräckscenario. Ett sånt som dyker upp som ett ganska vanligt motiv i skräckfiktionen. Som i sammanhanget i en vidare analys kanske kan kopplas till genmanipuleringsdebatten, om hur barnen kommer lida av någon sorts onaturlighet. Och som inomfiktivt också kopplas till en feministisk kamp (på ett sätt som kanske får den att framstå som dålig – och ibland känns det kanske lite ogenomtänkt eller oproblematiserat).

Efter ett tag börjar skildringen av de nya barnen framstå som en sorts Asperger- eller autismskildring, liksom. Av att inte förstå det sociala spelet, av att inte förstå det ologiska i den så kallade mänskliga naturen, av att inte känna rätt känslor. Och jag tänker att det känns problematiskt. Att dessa människor framställs som onda, eller, som inte ens människor.

Men efterhand vänder perspektivet. Det vänder med Rakel. Rakel som först känner obehag inför barnen, som till och med dödar ett barn, som sedan gör karriär, blir chefs på ett företag som anställer nya barn, som upptäcker hur barnen dödar vuxna. Efter detta drabbas hon av en sorts depression. Och mitt i alltihop föder hon ett eget barn. Här ändras allt.
Rakel älskar ändå sitt barn. Genom att flytta till en avlägsen indisk by försöker hon hindra att barnet tas ifrån henne. Hon älskar ett barn som inte vet hur känslor känns.

Och det är här, i vändpunkten, när Rakels inställning till barnen ändras (att skriva ”inställning till barnen” känns obehagligt, som om det går att ha en ”inställning” till andra människor, som om det är relevant, men det är ändå det enda ord jag kan hitta för att beskriva det ojämlika förhållandet mellan barnen och de vuxna), som jag tänker att Den nya människan får en helt ny dimension som samhällskritik. Rakel upptäcker att barnen har en sorts kontakt mellan varandra – och här ställs kollektivet mot den individuella gamla människan. Men framförallt blir det tydligt att det som de vuxna gör mot barnen är en oacceptabel exploatering. En exploatering som sker också i dagens verklighet. En exploatering av fattiga, av djur, av människor som definieras som mindre värda.

Slutligen blir det en diskussion om vad det är som gör en människa. Är det den gamla människan är som är det mänskliga, det vill säga: med förmågan att känna känslor (eller att känna rätt känslor, på rätt sätt), förmågan att handla ologiskt, förmågan att systematiskt exploatera andra varelser.

Bermanns bok är en dystopi. Men jag tänker att det dystopiska ligger lika mycket i nuet som i den framtid som skildras, för det oacceptabla händer redan och monstren finns. På det sättet blir romanen ett angeläget inlägg i diskussionen/debatten. Och en framställning som ibland rycker undan den trygga grunden.

Similar Posts:

• Mystiskt skimmer över tänkbar framtid
• Världens bästa mamma (nykter)
• Systemkolapokalyps
• Otryggheten i tryggheten
• Mörk framtid igen