dagensbok.com » Berlin

Anne Stern "Kvinnan i kanalen"

Anna Kain Wyatt — Fri, 10 Jan 2025 23:00:10 +0000

Det är mellankrigstid i Berlin och demokratin hänger på en skör tråd. Hyperinflationen lurar runt hörnet och tidningsförsäljaren på torget blir allt mer orolig för den politiska utvecklingen i landet. Bland hans kunder finns barnmorskan Hulda Gold, som är den egentliga huvudpersonen i berättelsen. Hulda är verksam som barnmorska och rör sig genom stora delar av Berlin på sin cykel, hennes patienter finns både i fattigkvarteren och i de rikare områdena.

En av hennes patienter, Lilo, är särskilt orolig under slutfasen på sin graviditet och värre ska det bli när hon får reda på att hennes granne Rita hittats död i kanalen. Självmord säger de, men Lilo är övertygad om att något inte står rätt till med den förklaringen, och efter ett besök från polisen börjar även Hulda tvivla. Hon lovar Lilo att försöka höra sig för vad som kan ha hänt, men blir mer och mer nyfiken på fallet. Tillslut kan hon inte låta bli att starta sin egna utredning om Ritas död, till den stilige kriminalkommissarien Carl Norths stora förskräckelse. Han är rädd att börja nysta i fallet då han misstänker att det kan finnas kopplingar till hans egen bakgrund.

Första delen av boken läser jag entusiastiskt, det är både spännande och en intressant inblick i Berlins vardags- och nattliv. Hulda, Carl och de andra lever i en brytningstid där en ogift kvinna som Hulda både kan ta sig stora friheter, men ändå blir påpassad av sin hyresvärdinna. Hon kan ge sig ut och dansa på egen hand, men måste smyga in eventuella herrbesök i vindsrummet. Men halvvägs in i boken tappar berättelsen farten, Hulda pendlar mellan att vara en smart person och att helt oförstående försätta sig i farliga situationer.

Beskrivningen av relationen mellan Hulda och Carl får aldrig flyt, författaren lyckas inte fånga den ambivalenta känsla jag tror hon försöker skapa, utan allt känns bara stolpigt. Det hela känns mer osannolikt än laddat och läsaren får ingen egentlig förklaring till deras beteende. Det är synd, då det gör berättelsen mer fragmenterad än den behöver vara. För det är verkligen ett ambitiöst försök till en spänningsroman som rymmer mer än bara ond bråd död. I Kvinnan i kanalen får läsaren får ta del av Berlins historia, fasansfulla berättelser från stadens gamla mentalsjukhus, de ökade klasskillnaderna under mellankrigstiden och en mörk undre värld där kvinnors plats alltid är villkorade på ett eller annat sätt.

Katja Oskamp "Marzahn mon amour"

Nadja Gollbo — Sun, 14 May 2023 22:00:11 +0000

Katja befinner sig mitt i livets gråa sjö, långt bort från ungdomens strandkant, ännu långt kvar till ålderdomens på andra sidan. Hon simmar och försöker få fatt i vilken riktning hon är på väg, frågar sig hur länge hon egentligen kommer orka hålla sig flytande utan att veta vart hon ska.

När hennes väninna Tiffy uppmanar henne att komma och jobba som fotterapeut på hennes salong bokar Katja en utbildningskurs utan att blinka. Hon, den något avdankade författaren, med en sjuk man och utflyttad dotter, lär sig snabbt allt om hur man bäst tar hand om folks fötter – och människorna som använder dem.

I Marzahn mon amour presenterar Katja Oskamp sin kundkrets på skönhetssalongen, och därmed ett utsnitt av de människor som bor i den Östberlinska stadsdelen Marzahn, genom deras fötter. Varenda kund hon behandlar har unika fötter, unika och rika levnadshistorier som Katja får höra när hon filar bort förhårdnader och masserar in mjukgörande krämer. Det är gamla människor, som bor i enrummare i betonghöghusen och ibland inte tar sig ut utan hjälp – men fotvårdstiden dyker de alltid upp till som avtalat. Och Katja sprider sin omsorg: hon ser, lyssnar, bemöter och tar hand om sina kunder på ett sätt som de förmodligen inte upplever någon annanstans i samhället. Genom Marzahn mon amour för hon dessutom deras berättelser vidare; boken får fungera som ett kärl för dessa samhällets bortglömda individers liv och en hyllning till dem: trots krämpor och ensamhet, sjukdomar och närståendes dödsfall, är Katjas kunder fyllda av livsglädje och styrka som smittar av sig på Katja, och i viss mån också på läsaren.

Parallellt löper ramberättelsen om Katja själv, dock bara i små glimtar: hur hon går från att känna sig vilse till att känna att hon har hittat mening i livet igen, tack vare skönhetssalongen, hennes kollegor där och alla kunder. Liksom Oskamp presenterar gamla människors liv, som lätt kan hamna i skymundan i litteratur och samhälle, låter Oskamp här också en annan underdog stå i rampljuset: den medelålders kvinnan, oförställd och komplex. På en arbetsutflykt till en kurort – där Katja bland annat förklarar sin kärlek till skönhetssalongen och det arbete som sker där, skildrar Oskamp till exempel fint hur de tre kvinnorna som arbetar på salongen får finnas bara i förhållande till hur härligt det är att bada:

Om vi inte redan gjorde det ser vi nu ut som blöta pudlar, frisyrerna förstörda, allt dryper och droppar. Tiffy kastar bak återstoden av sin svarta lugg så att den står ut i två tjocka tofsar vid hennes öron. Flockes röda, korta hår klibbar som en badmössa runt hennes huvud. Sanningens ögonblick, utsmyckningen försvunnen, hela formgivningen åt helvete. Jag älskar det.

Marzahn mon amour handlar om det stora i det lilla, belyser en liten del av världen med en liten del av mänskligheten som annars lätt hamnar i skugga. Det blir aldrig storslaget – men det ska det inte heller vara, det är småputtrigt och fokuserat på den lilla värld som är Marzahn, de små ljus som lyser i en annars grå verklighet.

Florian Illies "Kärlek i hatets tid"

Ingrid Löfgren — Tue, 04 Apr 2023 22:00:37 +0000

Året skrivs 1929 och det glada tjugotalet sjunger på sista versen. Den 25 oktober infaller den ödesdigra svarta fredagen, då börsen störtdyker världen över.

Men än så länge lever tidens intellektuella livets glada dagar. Författare, konstnärer, regissörer, skådespelare, arkitekter med flera trängs på kaféernas uteserveringar, krogar, kabaréer, teatrar, gaybarer, biografer och bordeller i Berlin, Paris och Wien. Tiden kännetecknas av rastlöshet, vilsenhet, dekadens, kreativitet och nöjeslystnad kombinerat med mycket alkohol och droger. Det påstås att det i metropolen Berlin finns något att hämta för alla erotiska smakriktningar.

I Florian Illies nyutkomna bok Kärlek i hatets tid: Europa på randen till världskrig 1929-1939 får vi så gott som ingenting veta om författarnas böcker eller konstnärernas tavlor, men desto mer om deras utsvävande kärleksliv – otrohetsaffärerna, lidelserna och vanvettet.

Med stigande förundran tar jag del av dramatikern Bertholt Brechts solkiga romanser och författaren Kurt Tucholskys bedrifter som hjärtekrossare.

Filmstjärnan Marlene Dietrich ligger inte herrarna långt efter. Om nätterna för hon ett utsvävande sexliv med älskare av båda könen. Dietrich beslutar att lämna det tyska filmbolaget UFA – och man och dotter – till förmån för konkurrenten Hollywood. Ett påfrestande pendlande fram och tillbaka över Atlanten blir följden.

Det är på en av dessa resor som hon stöter ihop med författaren och karlakarlen Ernest Hemingway. Båda drabbas av kärlek vid första ögonkastet. Dessvärre rör det sig, enligt Hemingway, om ”en osynkroniserad passion”, då båda är upptagna på annat håll. De håller emellertid kontakten i decennier via brev. De flesta kärleksförbindelser i boken tycks mig för övrigt osynkroniserade – utan att någon nämnvärt bryr sig. Harmoniska relationer är nästintill obefintliga.

Adolf Hitlers maktövertagande 1933 sätter definitivt punkt för den så kallade Weimarrepubliken, som föddes ur det krigshärjade Tyskland efter första världskriget. Den brittiske författaren Christopher Isherwood blir vittne till nazisternas och kommunisternas brutala slagsmål på gatorna i Berlin. När de homosexuellas barer bommas igen och kunderna trakasseras av Gestapo inser han vad klockan är slagen. Det är hög tid att ge sig av!

Med Hitler vid ratten blir de judiska intellektuella fråntagna sina befattningar, sina medborgarskap och tvingas gå i exil. Många är förutseende nog att packa sina väskor redan medan riksdagshuset brinner den 27 februari 1933. Siktet är i första hand inställt på Paris, London, franska rivieran samt Schweiz.

I exilen kastar man sig förstås in i nya kärleksaffärer!

Jag fick upp ögonen för den tyske kulturjournalisten Florian Illies redan för tio år sedan, då jag charmades av hans underbara Århundradets sommar – 1913. Illies använder sig av samma koncept i sin nya bok: ett underhållande hopkok av skandaler, osämjor och trassliga kärleksaffärer – allt på ett särdeles tilltalande, emellanåt ironiskt och rakt igenom elegant språk. Men resultatet tycks mig mindre lyckat, kanske på grund av det större formatet. Det blir en smula tjatigt med alla dessa otrohetsaffärer i längden. Relationerna är också invecklade till den grad att det inte alltid är lätt att hänga med i svängarna. Faktauppgifterna har Illies enligt bokens omfattande bibliografi hämtat ur biografier, dagböcker, brevsamlingar med mera.

Det stora antalet personer (de flesta med tyskklingande namn) som fyller boksidorna överväldigar läsaren. De försvinner och återkommer x antal sidor senare. Författaren själv hyser stor medkänsla med de porträtterade och har överseende med deras otaliga brister.

När jag långt om länge slår ihop bokpärmarna har jag i ett anteckningsblock klottrat ned författare, som jag blivit nyfiken på under läsningen. Å andra sidan har jag blivit avskräckt när det gäller vissa andra på grund av deras motbjudande uppträdande.

Clas Thor "Koltrasten"

Lena Nöjd — Sun, 08 Aug 2021 22:00:59 +0000

I Sverige liksom på Irland finns 1,8 miljoner par medan i Tyskland hela 8 miljoner par. Hanen och honan föredrar animalisk kost de varma månaderna (daggmaskar och andra delikatesser) och vegetarisk på vinterhalvåret (bär och äpplen). Under flera århundraden fångades den i november månad när den ätit upp sig inför vintern. Den kända kokboksförfattaren Kajsa Warg hade recept på kramsfågel och även Bonniers Kokbok från 1981 tipsade att kramsfågel är lämplig att steka på spett eller bräseras.

Det handlar om koltrasten. Idag äter väl endast fåtalet människor denna sångfågel. I stället har den en annan plats i människors liv.

Författaren Clas Thor delar i sin bok Koltrasten – Sveriges nationalfågel en mängd upplysningar kring Turdus merula – som den europeiska koltrasten heter på latin. I tolv kapitel som är namngivna efter årets månader kopplas koltrastens årscykel ihop med historiska och kulturella fördjupningar. Starten sker i Örebro med författarens promenader i egna kvarter och parker. Sedan sträcker sig promenaderna allt längre bort. Nya städer och nya betraktelser görs i Stockholm, Berlin, Oxford i England och några platser på Irland.

De är med vetgirigheten som ledstjärna Thor lotsar sina läsare. Förväntat är givetvis alla referenser till hur man kan lära sig höra på fågelns olika läten eller notera dess förekomst i olika geografiska delar av Europa. Nuförtiden är de digitala sidorna till stor hjälp såsom youtube och Artportalen. Mer oväntade är bokens alla litterära referenser. Genom århundradena har författare av romaner, sångtexter och lyrik inspirerats när de hört koltrastens sång. Många gånger är urvalen vackert bildsatta och ofta väcker litteraturskatterna en längtan.

Ett av de mer häpnadsväckande styckena i boken knyter an till hur koltrasten en gång varit en skygg skogsfågel men blivit alltmer urbaniserad, främst under 1900-talet. Den har lärt sig att inte bara härma andra fåglar, utan också hur ambulansens sirener låter. En tidningsnotis berättar om hur koltrasten orsakade förvirring bland järnvägsarbetare vid rangerbangården år 1914 när den härmat arbetarnas muntliga kommunikation (visslingar).

Författarens personliga relation till koltrasten kommer fram i varje textrad som tycks mättad av både ödmjukhet och kvillrande glädje. Den har även smittat av sig på fotografens (Torbjörn Arvidson) och formgivarens (Rafaella Turander) arbete. Varje sida är elegant disponerad med fotografier, faktarutor och illustrationer som ofta utgörs av vackra gamla gravyrer. Böcker kan vara skönhetsupplevelser och ja, hit hör denna välredigerade bok.

Läsaren behöver inte känna sig vemodig för att koltrastsången inte hörs lika frekvent under alla årets månader. Denna generösa bok fungerar nämligen som ett ymnighetshorn att ösa ur när saknaden av den porlande sången gör sig påmind.

Julia Boyd "Turister i Tredje riket"

Ingrid Löfgren — Sun, 25 Apr 2021 22:00:19 +0000

Före andra världskriget var det vanligt att svenska ungdomar skickades till Tyskland för att få flyt på tyskan, som var det första främmande språket i skolan. Min egen mamma var 1938 på språkkurs i Heidelberg och inkvarterades i en nazistsinnad familj med “mycket stöveltramp i trapphuset”.

Idag, när vi sitter med facit i hand, är det lätt att förvånas över att Tyskland var ett populärt land att besöka på 1930-talet, ända in på knutarna till andra världskrigets utbrott. Inte ens Hitler lyckades ta kål på den djupt rotade kärleken till det tyska kulturarvet med storheter som Bach, Beethoven, Wagner, Goethe, Kant och Schiller. Därtill hade tyskarna rykte om sig att vara gästfria, deras medeltidsstäder synnerligen pittoreska och ölet billigt och skummande.

Den brittiska författaren Julia Boyd försöker i Turister i Tredje riket: vittnesmål från nazismens framväxt besvara frågan hur det kom det sig att så många besökare fascinerades av nationalsocialismen. Hur lätt var det egentligen att genomskåda all propaganda och se bakom de välputsade fasaderna?

Författaren har gjort djupdykningar i arkiv och bibliotek och fiskat upp intressanta, skrämmande eller rentav rörande vittnesmål. Här återfinns utdrag ur brev, tidningsartiklar, reseskildringar, intervjuer med mera mellan åren 1919 och 1945. En närmast överväldigande mängd röster tillhörande journalister, studenter, diplomater, politiker och idrottsmän blandas med författare, affärsmän, musiker och turister. Kända personer, som Samuel Beckett och Sven Hedin, samsas med okända. Britter och amerikanska medborgare är i klar majoritet.

Antisemitismen var utbredd även utanför Tysklands gränser och de journalister som tog bladet från munnen och rapporterade om judehetsen fann, åtminstone före 1937, att deras texter inte sällan censurerades av misstrogna redaktörer. Behandlingen av judarna ansågs av många vara en inrikespolitisk fråga. Så länge som ordning och reda rådde och kommunisterna hölls stången tycktes detta vara gott nog. Man hade första världskriget i färskt minne och valde helt enkelt att blunda för oförrätterna.

Faktum är att många utlänningar – inte minst ur överklassen – hyllade Hitler, åtminstone till en början. Vi får bland andra läsa om Unity Mitford (en av de sex märkliga Mitfordsystrarna), som formligen dyrkade marken som Führern gick på och närmast betedde sig som en sentida groupie. Kanske bländades besökarna av all pompa och ståt, något som kulminerade under partidagarna i Nürnberg mellan 1933 och 1938, då storhetsvansinnet med parader, processionståg, banketter och fyrverkerier inte visste några gränser.

Efter det att bokbålen flammat i universitetsstäderna 1933 blev turisterna mer och mer avvaktande och nazisterna såg sig nödgade att sätta igång en propagandakampanj för att locka dem tillbaka. Utlänningar var välkomna att besöka koncentrationslägren, men duperades inte sällan av att utklädda vakter agerade fångar. Varje resenär fick mot slutet av 1930-talet ta ställning till om hen var beredd att heila eller ej. Enligt Boyd kunde det i vissa lägen stå en dyrt att låta bli.

De tyska kvinnorna uppmanades att fimpa cigaretterna, lägga läppstiftet på hyllan, bli hemmafruar och föda massor av barn. Det gällde att se välnärd och sund ut; modet föreskrev dirndl-kjolar och flätor. Den australiensiske diplomaten Arthur Yenker kunde 1934 konstatera att tyskarna blivit blondare sedan hans förra besök. Enligt författaren såldes också hela 10 miljoner flaskor hårfärgningsmedel det året.

Då de olympiska sommarspelen gick av stapeln 1936 i Berlin var den militära närvaron överväldigande och 10 000 hakkorsförsedda flaggor vajade för vinden. Från den imposanta olympiastadion, som rymde 100 000 åskådare, blickade bland andra svenskar prins Gustaf Adolf, vår nuvarande kungs pappa. Att alla spår av antisemitism tillfälligt avlägsnats ur gatubilden innebar en högst tillfällig lättnad för Berlins judar.

Jag måste tillstå att jag till en början kände mig lätt vimmelkantig av överflödet av namn och korta berättelser, men vande mig efter ett par kapitel vid framställningssättet. En del namn återkom också under läsningen. Det kan likväl vara klokt att dela upp läsningen i etapper.

Den svenska titeln Turister i Tredje riket, som låter det lätt naiva intrycket av ordet turist kollidera med den ondskefulla klangen i Tredje riket, är klockren, även om originalets titel Travellers in the Third Reich bättre täcker in besökarnas mångfald.

Läs en viktig och informativ bok, som med sin alldeles egen vinkling, väl försvarar sin plats i den ständigt svällande bokhyllan med böcker om andra världskriget.

Diane Meur "Mendelssohnkartan"

Lena Nöjd — Thu, 25 Mar 2021 23:00:47 +0000

Jag minns en recension som var knepig att skriva. När jag ville hitta kärnan i min läsning fastnade jag i ett sökande efter fel som låg utanför själva innehållet i boken. Men någonstans kanske det var nyttigt att trampa i dessa hål som i stället för att ge mig svar gav upphov till nya frågor.

Något liknande händer Diane Meur när hon får en idé kring sitt kommande romanprojekt någon gång kring åren 2010 – 2012. Hon finner en person som är värd en roman, enligt henne. Han – Alfred Mendelssohn – var son till Moses Mendelssohn, en filosofgigant bland de intellektuella i 1700-talets Europa. När han i vuxen ålder bildade familj blev han far till Felix och Fanny Mendelssohn, som var talangfulla musiker.

Författaren känner att hon måste göra efterforskningar innan hon startar sitt romanprojekt och förresten är hon även tvungen att avsluta det som just pågår. Men syftet är att ge denna mittemellanperson en egen roman, ett eget liv.

Platsen som har den största laddningen är Berlin. Där bor författaren i två år och förenar sin kärlek till staden med möjligheterna som innebär besök i arkiv, på bibliotek och andra historiska platser. Vissa står kvar medan andra är utplånade. Det 17:e och 18:e århundradet i Europa var ett kosmopolitiskt virrvarr och för medborgare med judisk tro utökades friheter av vissa regenter för att i en annan tidsepok beskäras.

Alla anteckningar som uppstår i efterforskningarna förökar sig. Faktainsamlandet leder både bakåt, framåt och sidledes. Siffran 765 är enorm. Det är nämligen så många personer som Meur till slut kartlägger i sin research inför romanprojektet.

Berättaren har talang för att framställa sig själv som den besatte nörden, där det alltuppslukande projektet tar över och vänner slutar att höra av sig. Men hon är närvarande utan att hon skymmer människorna hon får fatt i.

En av romanens höjdpunkter är när en föreningsstämma arrangeras för släktträdets medlemmar ur alla generationer från 1720-talet fram till idag. Med träffsäker rolltilldelning illustrerar hon i sin fantasi hur mötesdeltagare vill ha ordning i debatten, argumentera för sin sak eller helt enkelt bara sjunka genom golvet.

Romanen är också en berättelse om skapande – hur det blivande konstverket tar över. Det lever sitt eget liv och tar helt andra vägar än upphovspersonen tänkt sig. Inte konstigt alls att berättaren också jämför sitt monster (ett uppritat släktträd som hon breder ut över det stora matsalsbordet) med Frankensteins monster.

För mig var läsningen ljuvlig. Jag delar författarens lockelse till Centraleuropa och de tidsepoker när människor skrev brev fulla med kvickhet. Och passion! Brev föregick de ingångna äktenskapen eller så skrev man engagerat till en kollega för att avhandla en fråga som fyllde ens sinne. Tiden innebar dåliga sanitetsförhållanden och sjukdomar med svåra följder som väl ingen saknar idag. Men de där breven …, eller är jag ensam om att se längtansfullt tillbaka på brevskrivarkonstens guldålder?

Det där som fascinerar mig med Mendelssohnskartan är svårfångat. Kanske påminner romanen om den där myllrande människokartan som även jag bär på. Personer som kommit och gått i mitt eget liv och vars avtryck stannar för alltid.

Elin Boardy "Nätterna på Winterfeldtplatz"

Saga Nordwall — Mon, 15 Jun 2020 22:00:34 +0000

Det glada tjugotalet. De där åren mellan krig och depression och krig igen då så mycket tycktes vara möjligt – ja, var möjligt. Elin Boardys Nätterna på Winterfeldtplatz utspelar sig dock under ett år i slutet av decenniet, då friheten började inskränkas, då hoten kom närmare.

Nittonåriga familjeflickan Hedvig från Göteborg söker sig till Berlin då hemmet och hemstaden känns för trånga. Hon bor hos sin faster och får arbete på kontor, där hon finner en vän i Mina. Mina är politiskt aktiv och har därtill ett stort umgänge inom stadens mer vågade kretsar – där man är fri att både vara och älska vem som helst och fester kan pågå hela nätter, i alla fall hos Heinz och Florian på Winterfeldtplatz. Hedvigs behov av frihet krockar med fasterns behov av kontroll, med konflikter med både henne och familjen där hemma som följd.

Omedelbart förflyttas jag i tid och rum till 1920-talets Berlin. Jag vandrar längs de namngivna gatorna med Hedvig och betraktar med hennes förvånade och lyckliga blick byggnader, interiörer och människor. Det är väldigt konkret och påtagligt skildrat men samtidigt med ett drömskt skimmer. Eller också är det jag som läser det så och ser för mig parallellscener till de som utspelar sig i tv-versionen av Babylon Berlin.

På samma gång som klimatet inom familjen hårdnar sker något motsvarande i det övriga samhället. Det är starka krafter i rörelse. Nazisterna börjar bli farliga, både för judar och för homosexuella och transsexuella, och det institut för forskning om sexualitet som varit en frizon blir ifrågasatt och i dess närhet kan man råka illa ut. Ett tag går det att hålla mörkret på avstånd men snart sipprar det in, längre och längre.

Fokus ligger på relationerna, de vänskapliga, romantiska och erotiska som ibland går från det ena till det andra. Vänskapen tycker jag dock är den bäst skildrade, och även om det kanske inte är realistiskt att alla så snabbt ska fatta förtroende för Hedvig blir det mer trovärdigt av att hon är en så god lyssnare. Det är så många samtal som förs, om de enskilda personernas liv och tillvaro men också om de större händelserna i samtiden, om idéer och progressivitet, och ibland med oväntade personer.

Det är också så Hedvig utvecklas mest, när hon genom samtalen funderar över sig själv och sin familj, över förväntningar och identitet, över vad som verkligen betyder något och över vad hon faktiskt själv vill.

László Krasznahorkai "Den sista vargen"

Lena Nöjd — Mon, 16 Mar 2020 23:00:59 +0000

Berlin är en stad späckad med mytologiska platser. Framför allt känns filmen Cabarets varietéscen som en laddad plats. Berlin är också en stad som besökts av en och annan kultförklarad person. David Bowie och hans coola kompis Iggy Pop måste ha fyllt studion de jobbade i med vindlande ordföljder kring livet, drogerna, och undersökandet av nya musikaliska klanger.

Att jag får sådana associationer, beror på att jag läst László Krasznahorkais senaste bok Den sista vargen. I bokens första berättelse hänger nämligen en man på en bar i staden Berlin. Han måste, är helt enkelt tvungen, att berätta för killen bakom bardisken om händelsen när han blev bjuden av ett kulturellt sällskap att resa till Extremadura, som är en region i västra Spanien. Mannen är skribent men av allt att döma har han drabbats av leda. Ett stort ingenting har vuxit inuti honom och författarlivet är minst sagt i fara.

När han sitter i baren över ett glas öl ser han ut genom fönstren på gatans människor. Baren ligger långt från de glassiga turistkvarteren, och han registrerar en drogpåverkad människa som ser ut att segna ner på asfalten vilken sekund som helst. När han berättar om resan till det europeiska grannlandet är han ömsom frenetisk och ömsom reflekterande. Barkillen travar nydiskade glas och utbrister ibland ett ”va?!” när han missat något led i den öldrickande gästens berättande.

Mannen med skrivandet som yrke är fast i sin egen berättelse. Hans känsla av inlåsning är skickligt gestaltad med ord som ramlar över varandra. Ingenstans finns en punkt. Inget nytt stycke. När historien cirklar känns det som att titta in i en öldrickande människas hjärna. Det svindlar och skrönan kan liknas vid ett konstverk med klaustrofobiska övertoner. Tankarna far mellan barens nutid och bjudresan då han satt i en taxi med en tolk som skulle visa de böljande slätterna utanför staden. Genom bilfönstren såg han ett ödsligt landskap med enstaka träd, varpå tolken förklarade att vargarna strövade där. Tolken förmedlade även att vargarna skulle skjutas ihjäl – en efter en, beskriver han för barkillen.

Texten håller liv i flera samtidiga ögonblick. Ingenting är förutsägbart och den som vill kan tolka in en civilisationskritik över hur människan som art har fastnat i sitt beteende. Naturens flora och fauna är endast till för konsumtion. Det som förstörs, det förstörs. Det är inte cynism utan rena fakta. Människan är uppfinningsrik och finner nya sätt att tjäna pengar på det som gått förlorat. Åtminstone kan turistnäringen uppfinna historier med hjälp av inbjudna författare.

Förutom historien som utspelar sig i den berlinska baren och i den spanska regionen, innehåller boken ytterligare två noveller. Den andra novellen ger plats åt jägmästarens perspektiv. Han var skötsam i alla sina dar, men så inser jag att jag ramlat i berättarens fälla. Han förändras och sådana förändringar är alltid rolig läsning. Fångstgropar och svanhalsfällor kommer till användning – men kanske inte som förväntat.

I den sista novellen betraktas händelserna med den förändrade jägmästaren ur ett annat perspektiv. Om jag skulle sätta upp en pjäs baserat på denna novell, lutar jag åt att ge den titeln ”Hedonistklubben”. Novellen är skruvad och dess disharmoniska klang slingrar sig efter hand tillbaka och lägger sig över de andra två novellerna.

Klas Östergren "Hilde"

Erik Stenkula — Sat, 04 Jan 2020 23:00:14 +0000

Jag är ingen Ibsen-expert, men jag njuter gärna av Klas Östergrens formuleringskonst. I romanen Hilde har han tagit en karaktär ur Henrik Ibsens bägge dramer Frun från havet och Byggmästare Solness och givit henne ett alldeles eget liv i 1920-talets Berlin.

Ett frieri i början av boken från en herr Daber som huvudpersonen Hilde Wangel tackar nej till leder flera år senare ändå till att Hilde får anställning på herr Dabers resebyrå i Berlin. Han tycker hon är som klippt och skuren för att marknadsföra sitt hemland Norge. Men hon ska trots sin självsäkra rättframhet snart få problem med återkommande ångestattacker.

Hilde är en romanfigur som redan tidigt i boken visar sig lätt att tycka om. Åtminstone känner jag det som manlig recensent så. För just det motsatta könet verkar hon kunna vira kring sitt lillfinger, och Östergren beskriver det så bra:

…kunde hon tydligt se hur hennes små, oansenliga ord landat i det maskulina självmedvetandets mylla…

En återkommande formulering i romanen är att ”fingra på andra människors öden”. Av lust och dominansbehov. Hilde Wangel ser den driften som räddningsprojekt och känner vällust när aktioner lyckas och otålig besvikelse över dem som inte mottar hjälpen. Likväl kommer hon själv drabbas av ångest som börjar diagnostiseras av den tidens psykiatri.

Det gör den vaksamt överlägsna Hilde till ett fall och kaos hotar henne. Men ändå, på något oundvikligt sätt ser sig Hilde aldrig som ett offer. Men med hjälp av doktor Liebig börjar hon fundera över skillnaden mellan missriktad välvilja och klåfingrighet.

Största delen av romanen utspelas med Hilde på Liebigs soffa och blir nästan mental thriller skapad av Hilde själv. Symbol för denna resa mot insikt är färgen ”blå”, blått som havet som hon kommer från, blått som i det porslin som maten täcker men som urskiljs allt mer under varje måltid. Lite finurligt ändå, av mäster Östergren.

Romanen slutar med ett fiktionsbrott jag gillar och som är värd hela boken. Klas Östergren berättar om ett eget tillkortakommande. Men fuska inte och börja bakifrån – boken är värd sin läsare och på något outgrundligt sätt är jag övertygad om att Klas Östergren lyckas ge Hilde Wangel långt mycket mer kött och blod än hennes upphovsman Henrik Ibsen någonsin kom i närheten av.

Riikka Pulkkinen "Den bästa av världar"

Lena Nöjd — Mon, 16 Dec 2019 23:00:17 +0000

Teaterregissörer som sätter upp en pjäs utan ett manus är nog de sämsta arbetsgivarna som går att finna. Så tänker jag när jag läser Den bästa av världar.

Aurelia får huvudrollen i pjäsen som ska handla om dagarna då Berlinmuren föll. Teaterrepetitionerna är fysiska och övertrampen är många. Men Aurelia är tålig och gillar att undersöka hur gränser löser upp sig. Redan som tonåring med kortklippt hår kände hon pojken i sig, vilket resulterade i sexuella erfarenheter där könstillhörigheten inte spelade någon roll.

Som ungt stjärnskott i teatervärlden tycks Aurelia ha en energi som ett kärnkraftverk. Men hon bär på en händelse som hon förträngt. Och hon har valt att inte ha någon kontakt med sin mamma. Pappan ligger nedsövd på sjukhuset efter en stroke.

Pusselbitarna till barndomen läggs samman bit för bit, främst i de kapitel som berättas ur mammans perspektiv. Läsaren förs tillbaka till 1980-talet, universitetsliv, Östberlin och den man som sedan blir Aurelias pappa.

I arbetet med teatergruppen flyter regissörens minnesbilder in. Han levde i Östtyskland under sina barnaår och var med om de omvälvande dagarna då muren förlorade sin betydelse som åtskiljande gräns. Eftersom han har så många infall, beroende på sin bakgrund, blir teaterrepetitionerna ytterst kaosartade. Som utomstående associerar jag till #metoo och misstänker att en del regissörer för teater och film använder dubiösa metoder för att nå sina konstnärliga mål.

Romanens teman kretsar främst kring relationer, både de som växte fram för 30 år sedan och de som pågår nu. I romanen omnämns olika politisk-filosofiska ideal som dominerat i närhistorien. Jag hade gärna sett att detta tema utvecklats, i stället för att stanna på en nivå som mest liknar en gymnasieboks faktarutor.

Jag funderar på varför jag känner så stort avstånd till romanpersonerna vars agerande blir så noggrant förklarat. Jag bjuds på en resa in i psykens vrår och ändå blir bekantskapen så flyktig. Kanske beror det på att perspektivbyten sker så ofta? Eller att poetiska element saknas?

Däremot är denna familjeberättelse om gränser, relationer och frånvaro mycket lättläst. En eloge måste ges till översättaren Camilla Frostell. Språket är nämligen välartikulerat trots att de poetiska dimensionerna saknas. Bilderna berättar sakligt om människors förmåga att trassla till det trots att kärleken flödar. Poängen tycks vara att visa hur svårt det är att påverka de stora förloppen i såväl samhällsbyggandet som den personliga levnadsbanan.

dagensbok.com » Berlin

Anne Stern "Kvinnan i kanalen"

Similar Posts:

Katja Oskamp "Marzahn mon amour"

Similar Posts:

Florian Illies "Kärlek i hatets tid"

Similar Posts:

Clas Thor "Koltrasten"

Similar Posts:

Julia Boyd "Turister i Tredje riket"

Similar Posts:

Diane Meur "Mendelssohnkartan"

Similar Posts:

Elin Boardy "Nätterna på Winterfeldtplatz"

Similar Posts:

László Krasznahorkai "Den sista vargen"

Similar Posts:

Klas Östergren "Hilde"

Similar Posts:

Riikka Pulkkinen "Den bästa av världar"

Similar Posts: