Vad skriver nu denna vittomfamnande och erfarna finlandssvenska författare om? Här har vi tio längre essäer om nyare samhällsfenomen som vi känt av, förvånat oss över, ibland förbannat men motvilligt tvingats ta till oss. Ofta med trassel i praktiskt vardag.

I bokens inledning skriver Lundberg om hur hon länge med stigande förtret följt samhällsutvecklingen och hur flera ovälkomna samtida fenomen nådde sin kulmen under coronapandemin. Hon anser att mycket hänger samman och i själva verket är ”rörelsen bort från rättssamhället och mot ett kontrollsamhälle som möjliggörs med allt mera förfinade digitala metoder”. Den här rörelsen leder undantagslöst mot en ”demokratiförlust” som vi alla behöver vara vaksamma mot. Särskilt i tider när demokrati (och mänskliga rättigheter) tappar mark i hela världen.

Författaren berättar om hur hon år 2024 inbjudits till de årliga Kastelholmssamtalen om fred under beskydd av Tarja Halonen för att delta i en paneldebatt om framtiden. Läget var och är kritiskt i Europa och världen. Möjligen kände hon sig inledningsvis något passé. Gärna diskuterade hon konkret medan övriga rörde sig på mera abstrakta nivåer. Samtidigt insåg hon (född 1947) att hon nu lever i sin egen framtid, den hon som ung aldrig kunnat föreställa sig. Ändå en fördel efter ett aktivt, rörligt, intellektuellt liv. En stark irritation uttrycks över att äldres erfarenheter skattas lågt. Lundberg använder starka ord: ”sorg”, ”vrede”, ”frustration”, vilka är drivkrafter för de tio essäerna.

Lundberg tar upp sådant som händer nu och som kommit över oss de senaste åren. Om den finländska regeringens ”drakoniska” förhållningsregler för medborgarna under pandemin (Sveriges motsvarande expertis med helt annan linje kallar hon ”den beundransvärda Tegnell”), om en allt mer religionsliknande miljörörelse med ikoniska ledargestalter, en allomfattande digitalisering med eftersläpande lagstiftning, en bankvärld som tagit sig myndighetsliknande förhållningssätt till sina kunder, ljudbokens framfart med allt mer lättsmält innehåll, om AI som kommer att förändra faktauppfattning för all framtid. Med mera, med mera.

I kapitlet med titeln Framtiden skriver Lundberg om världsåskådningen på 1960- och 1970-tal. Då var exempelvis överbefolkningen det som skulle få mänskligheten på fall. I dag är vi mångdubbelt fler miljarder och redan länge har myndigheter och forskning fört fram att födelsetalen måste stiga för att hålla igång produktiviteten och garantera ekonomisk överlevnad. Under kalla krigets dagar var kärnvapenhotet reellt. Många gick i demonstrationer skanderande ”Aldrig mera krig!”. Hitler och Stalins världskrig hade upplevts av våra föräldrar. Det ansågs allmänt att det mänskliga förnuftet kommer att hindra nya krig. Även kärnkraften – som utvanns i kärnvapnens spår – demonstrerades mot. Fasornas fasa var avfallet som skulle ligga sipprande i berggrunden för all framtid. Efter stora olyckor började kärnkraften fasas ut och har avvecklats i till exempel Tyskland. Men igen en kovändning: de senaste åren har kärnkraft plötsligt blivit ”ren energi”. Avfallet puts väck.

När Putin i februari 2022 inledde sitt övergrepp på Ukraina stod omvärlden chockad. Den generation som marscherat med slagorden ”Aldrig mera krig!” fick nästa chock när Israel slog ner mot Gazaremsan med folkmord som följd. Plötsligt blir världen en scen där våldsamma maktkonstellationer rör sig fram och tillbaka. Allt börjar ske snabbt och världen visar sig ha maktgalna despoter som med våld vill möblera om. Diplomati som förr var kontakter och förhandlingar har explosivt utvecklats till ”underkastelse och kapitulation”. Murar kommer åter; under lång tid var Berlinmuren en skamfläck. Som föll. Nu planeras och byggs murar överallt mellan stater och folk. Om man inte visste att det är dagens världspolitik, kunde man tro sig tvingas delta i en mardrömsfars.

Lundbergs texter är fyllda av fakta och hänvisningar till forskning och historia. Hon är påläst, berest, erfaren. Hennes etos är starkt. Igenkänningen är stor. Redan titeln har jag i mitt stilla sinne ofta tänkt visavi äldre anhöriga. Känslonivån är hög, ibland nästan oresonlig med förstärkande adjektiv, adverb, folkliga uttryck och bildspråk (”drakonisk”, ”överjordisk”). Ofta använder hon egen erfarenhet som referens (bankjuridiken, asiaten, dokumentationen) för som sagt: samtiden är hennes framtid. Samtidigt dras stora linjer upp, nationellt och globalt.

Bokens innehåll är relevant och borde – i den bästa av världar (?) – diskuteras av folkvalda, ingenjörer och helt vanligt folk. Må Ulla-Lena Lundberg fortsätta dra sin lans för det mänskliga mot en allt mer anonym, digital och galen samtid. Förvånande är att inte flera är starkt kritiska. Eller?

Similar Posts:

• Strapatser och förnumstighet
• Vad hände med fantasin?
• Det bortglömda krigets fasor
• Keegan – krigets antropolog
• Tankeväckande om krig

Ingen har kontroll, ingen har övergripande koll eller tänker långsiktigt. Ingen tar ansvar – ingen bryr sig, egentligen. Människorna som arbetar i Londons finanscenter och som Luyendijk intervjuat tjänar bra men har noll anställningstrygghet. Man blir inkallad till chefen och eskorterad ut av en säkerhetsvakt. Ens passerkort har slutat fungera, och har man tur kan en kollega komma ut med ens privata saker. Klart man inte tänker särskilt långsiktigt då.

Hannah Arendt skrev om den banala ondskan och nazisternas massmord som en produkt av byråkratisk lydnad snarare än politisk ideologi. I linje med detta kunde man kanske kalla vad Luyendijk beskriver för en slags banal girighet. Snarare än av storhetsvansinniga ambitioner dras människorna in ett system av närsynt ekonomiskt tänkande, alltför komplicerat för att någon egentligen ska kunna överblicka det.

Simma med hajar började som en blogg för brittiska The Guardian, där Luyendijk kom åt att intervjua fler och fler av de anställda och före detta anställda i City, Londons finansdistrikt. Först var de svåra att få kontakt med, misstänksamma och försiktiga, men i takt med att de såg att andra ställde upp och kunde garanteras anonymitet började de ta kontakt. Ibland blev de också provocerade av den bild andra gav och ville berätta sin egen version.

Anonyma är de i princip hela bunten, men ungefär 200 personer har Luyendijk lyckats intervjua. Urvalet har han egentligen ingen kontroll över, eftersom de kontaktat honom istället för tvärtom, men de tycks sinsemellan ganska olika. Luyendijk delar in dem i olika typer med beteckningar som ”ismagarna”, ”såpbubbelblåsarna”, ”bländverksmästarna” och ”Masters of the Universe”. I mitt tycke gör för all del de där fantasifulla beteckningarna att alltsammans låter lite som ett personlighetstest i någon veckotidning, men det enkla konceptet att helt enkelt låta människor komma till tals är förstås vinnande.

Att Luyendijk är närmast tillgjort okunnig om ekonomi är också ett vinnande koncept. Han närmar sig finansvärlden som en vanlig okunnig ickeekonom och med den fråga vi alla borde ställa: Vems ansvar var egentligen finanskrisen 2008 – och kan vi lita på att det inte kommer att hända igen?

Svaret är ett rungande nej. Inget avgörande har gjorts för att återta kontrollen över den förarlösa finansmarknaden. Bankerna har sedan avregleringarna blivit inte bara ”too big to fail”, utan också ”too big to manage”. Den ena handen vet inte vad den andra gör, och det enda de egentligen har gemensamt är det kortsiktiga vinsttänkandet.

Similar Posts:

• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• ”Wall Street vann (så varför är de så oroliga?)”
• Hållbara banklån?
• Nationalekonomi med ett mänskligare ansikte
• En berättelse om kortsiktighet, girighet och demokrati satt ur spel

Det här får förstås betydande privatekonomiska konsekvenser, då förvaltningsavgiften på en aktivt förvaltad fond ligger runt 1% högre än för en indexfond. Sett till ett långsiktigt sparande kan det i slutändan röra sig om upp till 1900 kronor mindre i månaden i pension. Kunderna betalar alltså miljardbelopp i avgifter varje år för en produkt de inte får. Lurendrejeri kan man tycka.

Det tycker också medlemsorganisationen Aktiespararna, som beslutat sig för att inleda en process mot fondbolaget Swedbank Robur. Det gäller fonderna Kapitalinvest och Allemansfonden. Den grupptalan som lämnats in till Allmänna Reklamationsnämnden avser alla kunder som sparat i dessa fonder tio år eller längre. Aktiespararnas mål är att Swedbank Robur skall betala tillbaka 7 miljarder kronor till spararna. Detta för att ha tagit betalt för en produkt de inte levererat. Swedbank har i sin tur svarat med ett hot om att stämma enstaka kunder i tingsrätten (!).

Att det har blivit ett sådant hallå kring just Swedbank beror på att Dahlberg publicerade en intervju i Svenska Dagbladet (21 november 2013) med den då nytillträdde VD:n för Robur, Thomas Hedberg. I den intervjun berättar VD:n helt enkelt att dessa fonders möjlighet att slå index är i det närmaste obefintlig.

Nu är det ju inte bara Swedbank som marknadsför sina dolda indexfonder som aktivt förvaltade. Samtliga storbanker har gjort sig skyldiga till detta. I boken försöker Dahlberg reda ut varför det blivit så. Det finns mindre, oberoende fondförvaltare som har en aktiv förvaltning och lyckas med att slå index vissa år. Hos storbankerna ändrades dock kulturen för 10-15 år sedan. Fonderna växte sig så stora, och hade så många sparare, att ingen förvaltare ville ta risken att hamna flera procent under index ett givet år, så fondfördelningen hamnade mer och mer indexnära. Avgifterna var dock de samma.

Boken tar upp några begrepp som det kan vara bra för fondspararen att känna till:
Sharpekvot, efter den amerikanske ekonomen William F. Sharpe, är ett mått som används för att betygssätta en kapitalförvaltares arbete. Kvoten talar om hur stor avkastning förvaltaren har åstadkommit i relation till den risk som placeringen innebär.
Tracking Error (aktiv risk) mäter hur en fond rör sig i förhållande till sitt jämförelseindex. Ju högre Tracking Error desto större avvikelser från index. Indexfonder har låg Tracking Error (0-0,5) och äkta aktivt förvaltade fonder har hög (ca 5-15). Dolda indexfonder har låg Tracking Error.
Active Share (aktiv del) mäter hur aktiv en fondförvaltare är i relation till fondens jämförelseindex. Måttet är 0-100 och mäter hur stor andel av fondens aktieinnehav som avviker från dess jämförelseindex. En indexfond ligger normalt en bra bit under 10, medan en äkta aktiv fond ofta ligger över 70. En dold indexfond har ofta en Active Share under 60.

Det här med dolda indexfonder är ett stort problem. Bankernas förtroende hos kunderna har urholkats, och den lille småspararen kan känna sig maktlös inför storbankernas arrogans och nonchalans. Dahlberg har fått frågan om hans agenda är att uppmana till bojkott mot storbankerna. Han har då svarat ungefär så här: så länge bankerna och kunderna strävar mot samma mål är storbankerna bra att ha för den lilla människan. Det är när bankernas och kundernas intressen skiljer sig åt så enormt mycket som detta med fondavgifterna, som den lille småspararen kan ha större nytta av ett oberoende alternativ.

Gör dig själv och din familj en tjänst, läs den här boken och se över ditt sparande.

Similar Posts:

• Bankvärlden under lupp
• Orange ångest
• Min bokmässa: dolda indexfonder, nazistporr, universum, SF och sjömansromaner
• När Någon Annans Pengar är dina och mina
• Hållbara banklån?

Kajsa Ekis Ekman slår med lätthet hål på myterna. Grekerna arbetar 2119 timmar om året, att jämföra med OECD-genomsnittet på 1739. Den genomsnittliga pensionsåldern ligger på 61,5 år, medan det europeiska genomsnittet är 61,1. De grekiska lönerna var däremot bland de lägsta i euroområdet – före krisens enorma nedskärningar.

Föreställ dig att din lön en dag upphör att komma. Månaderna går. Chefen säger: fortsätt arbeta eller så blir du avskedad. Föreställ dig samtidigt att alla du känner får sina löner halverade eller blir arbetslösa. Att SVT och SR stängs ner över en natt och att de privata radiostationerna har ersatt de anställda med en spellista. Att DN, SvD, Sydsvenskan och Aftonbladet går i konkurs inom loppet av ett halvår. Att skärgården säljs ut till spekulanter. Att sjukvården skärs ner så mycket att du uppmanas att själv ta med sprutor och bandage till sjukhuset. Att du en dag ser din kompis mormor tigga utanför Ica. Och till råga på allt, medan du fortsätter att arbeta gratis, kallas du lat av en samlad europeisk press.
Det här är vad som händer i Grekland just nu.

Ekis Ekman har under ett par år rapporterat från Grekland, följt med på demonstrationer, intervjuat människor och följt sina vänner där genom krisens bergochdalbana. Energisk protest byts mot passiviserande hopplöshet och Ekis Ekman konstaterar hur nära depression som samhällstillstånd och som psykiskt tillstånd hänger samman. Situationen för vanliga människor i Grekland kommer läsaren inpå huden.

Hon försöker intervjua politiker också. Ibland lyckas det, men de verkliga makthavarna går inte att få prata med. ”Trojkans” representanter, anonyma figurer från Internationella valutafonden, Europeiska centralbanken och EU-kommissionen, ger inte intervjuer. Inte teknokraten från ECB, statsminister Lukas Papadimos, heller. Det närmaste Ekis Ekman kommer är trojkans tolk, som har så dåligt betalt att hon fått flytta hem till mamma. Som många unga funderar hon på att emigrera.

Det är som att demokratin bara är en tunn fernissa, något man kan unna sig när man har råd. Och råd har Grekland inte; alla pengar måste gå till räntebetalningar till tyska och franska banker. Eurosamarbetet sätter ”normala” strategier som att devalvera eller till och med gå i konkurs ur spel. Och frågan är om inte den grekiska utsattheten är inbyggd i systemet från början?

Skulden är en bred skildring av situationen i Grekland, av orsaker specifika för landet och av orsaker med sin grund i det finanskapitalistiska systemet. Den frågar sig varför vi så gärna köper alla de där myterna om lata greker, men framför allt, och kanske mest drabbande, vad som händer med människorna som får leva med konsekvenserna av allt detta.

Similar Posts:

• Ideologierna lever – och dödar
• Vems frihet att göra vad är det egentligen vi pratar om?
• En berättelse om kortsiktighet, girighet och demokrati satt ur spel
• Träffa Kajsa Ekis Ekman på Söderbokhandeln!
• Fredsvalutan som splittrat Europa

Dagens ekonomisk-politiska debatt surrar av underliga teorier och besynnerliga förslag, som sällan grundar sig på rena felaktigheter men desto oftare på halvsanningar, påståenden och verklighetsbeskrivningar som inte nödvändigtvis är osanna men väl ofullständiga och därmed missvisande.
Ett syfte med den här boken är att analysera några av de vanligaste missuppfattningarna och vanföreställningarna, men även att uppmuntra dig som läsare att använda ditt eget sunda förnuft och omdöme.

Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi vid Stockholms universitet, har skrivit ett litet förord. Även han påpekar att det är viktigt att reda ut och förklara vissa nationalekonomiska påståenden där det kan råda förvirring.

Örn vill visa på att nationalekonomi inte behöver vara så krångligt och boken är delvis uppbyggd kring lättbegripliga exempel i berättelseform. Där förklaras olika ekonomiska fenomen på ett nästan überpedagogiskt sätt utan att det för den skull blir fånigt. Snarare ganska underhållande. Redan på sidan elva kommer första berättelsen, Sagan om det krossade fönstret. Detta är ett klassiskt exempel, skrivet av den franske nationalekonomen Frédéric Bastiat redan 1850, och är en knäpp på näsan åt de som tror att meningslös förstörelse kan skapa meningsfull sysselsättning.

Tja, sedan fortskrider boken med kapitel efter kapitel med titlar som ”Kan ett land gå i konkurs”, ”Blir vi fattigare av att spara” och ”Hur banker skapar pengar – och förstör dem”. Bankkapitlet var något av en favorit. Tillhörande berättelse är så målande att det framstår som helt solklart hur banksystem fungerar.

Ett kapitel som sticker ut heter: ”Vem suger ut vem?”. Där krossar författaren det marxistiska synsättet totalt och slår ihjäl myten om företagaren som utsugare. Ja, det råder liksom inget tvivel om att Örn förespråkar marknadsliberalism, så en läsare som tycker olika kan nog irritera sig på ett och annat, inte bara i det kapitlet utan i boken som helhet. Det är nog inte helt givet att alla håller med om att t.ex självförsörjning och protektionism är kontraproduktivt. Fast det är väl mer en ideologisk fråga än en fråga om praktisk ekonomi. Och i början av boken medger Örn att han vill provocera litegrann genom att ge oss tre påståenden:

Ekonomisk tillväxt handlar i första hand om att förädla jordens resurser, inte om att förbruka dem.

Ekonomisk tillväxt går inte ut på att roffa åt sig mer och mer, utan att åstadkomma mer med mindre

Att påstå att det finns gränser för den ekonomiska tillväxten är ungefär lika klipskt som att påstå att det finns gränser för människans fantasi och uppfinningsrikedom. (Eller ”nu vet vi allt” eller ”nu finns det inget kvar att uppfinna”)

Egentligen ganska lamt som provokation betraktat, men det fungerar utmärkt som utgångspunkt för resten av boken. Jag skulle vilja påstå att Örn lyckas helt i sin intention med Nationalekonomi för nyfikna. Det är trevlig, snabb läsning som påminner om att läsa ett bra samhällsmagasin. Och han får ett ganska grått ämne att bli levande.

Similar Posts:

• Nationalekonomi med ett mänskligare ansikte
• Tio underhållande ekonomilektioner
• Herrklubben nationalekonomi skärskådad
• Finanskrisen förklarad
• Lätt introduktion till tunga ekonomiska frågor

Själv är jag, nå, inte det. I själva verket är den enda ekonomipristagare jag kunde namnge för några dagar sedan Jed Bartlet, och han finns ju tyvärr inte på riktigt.

Dessutom säger titeln professor vanligtvis betydligt mer om hur namnkunnig en person är än om ifall han eller hon är en god pedagog. Här blir jag däremot imponerad av vilken god lärare Stiglitz är. Han förklarar och diskuterar och gör begripligt hur den ekonomiska krisen uppstått och spridits, vad det kan bero på, hur resonemangen gått och vilka eventuella lösningar som kan finnas.

Vad Stiglitz förordar är i korthet större reglering av finansmarknaden och räddningsinsatser som i större utsträckning kompenserar småsparare och offentlig sektor för de förluster ett abnormt avreglerat ekonomiskt system, otillräcklig kontroll och ohejdad girighet från finanssektorn skapat. Han är djupt kritisk till att ovillkorat plöja in skattepengar i de storbolag som misskött sig värst, medan de som tjänat grova pengar på att ge orimliga lån och sälja riskerna vidare fortsätter att plocka ut miljarder i bonusar. Istället för att ge konstgjord andning till ett ohållbart system måste vi förändra systemet.

”Det enda förvånande med den ekonomiska krisen 2008 var att den kom som en överraskning för så många” inleder Stiglitz sitt första kapitel i Fritt fall. Själv har han visserligen länge kritiserat systemet, men man kan också fråga sig – som Klas gjorde på dagensbok.com redan 2003 – hur han egentligen använt sin egen maktposition i ekonomin. I en recension av Fritt fall i Sydsvenskan pekar Johan Norberg på att Stiglitz producerat åtminstone en rapport där han själv underskattat riskerna i numera krisdrabbade bolag. Sådant vore förstås rimligare att redovisa i en bok som den här än att bara låtsas som det regnar och säga ”Vad var det jag sa?” åt alla andra.

Det gör emellertid inte hans resonemang mindre intressanta. För mig är det här en ny sorts nationalekonomi – en som faktiskt verkar rimlig. Som inte bara kommer dragande med samma verklighetsfrånvända teorier om ”den osynliga handen”, ”den självreglerande marknaden” och ”den nyttomaximerande människan” som alltid har all nödvändig information och alltid fattar rationella beslut. En nationalekonomi som är resonerande snarare än dogmatiskt och som inte bara predikar djungels lag utan som pekar på att det långtsiktigt lönsamma ofta också är det mer humant och ekologiskt lönsamma. Som kan slå fast saker som att ”Man får inte sko sig på de fattigaste och mest sårbara.”

Sådana uttalanden skulle kunna drivas till det revolutionära, och det bör väl understrykas att Stiglitz knappast gör. Han förespråkar fortfarande kapitalism, men en bättre reglerad och kontrollerad kapitalism. En kapitalism med ett mänskligare ansikte, skulle man kunna säga. En nationalekonomi med förnuft och moral. Redan det känns ju lätt revolutionärt.

Similar Posts:

• Inte mitt felÂ…
• Lättbegripligt och underhållande om nationalekonomi
• Finanskrisen förklarad
• Ideologierna lever – och dödar
• En banal girighet?

Det var tre små länder som först våldtagits av Sovjet, sen av Nazityskland, sen Sovjet igen, och nu till sist av kapitalismen. Och, vad värre är, den svenska kapitalismen.

Orden om Baltikum är P O Enquists – ur hans sommarprat i P1 2009 – och de ringer hela tiden i bakhuvudet under läsningen av Knut Kainz Rogneruds Det stora bankrånet. Rogneruds bok tar nämligen sitt avstamp i den ekonomiska krisens Lettland, närmare bestämt på lantbrukaren Gatis Karlovs gård. Karlovs har lånat pengar av svenska Swedbank för att rusta upp gården. Så rasar ekonomin och inför utsikten att förlora allt tar den lettiske bonden livet av sig.

På samma sätt skildrar Rognerud en rad individuella öden i de moderna svenska bankernas kölvatten. Småsparare som får rådet att placera i riskabla IT-fonder och förlorar sina pengar. En mindre bemedlad kvinna som får låna 150 000 kronor – återigen av Swedbank – för ett uppenbart Nigeriabrev, en påstådd lottovinst vars ”priscertifikat” banken, trots att avsändarföretaget redan finns på varningslistor över bedrägerimisstänkta, godkänner som enda säkerhet.

Någonstans har nämligen konceptet att låna ut pengar blivit det att sälja lån. Och den som säljer mest får högst bonus. Så förförs och förstörs ”kapitalismens nyfödda entusiaster” i Baltikum (Enquists ord igen) på svenska sparares bekostnad – medan handel, banker och politiker tycks göra gemensam sak i ledord om att ”konsumera oss ur krisen”.

Trots det fyndiga Wall Street-omslaget är Det stora bankrånet framför allt en bok om de svenska bankernas framfart i ljuset av just den senaste ekonomiska krisen – men också i ljuset av tidigare kriser och bankernas hela historia. Här ligger också en stor och lite tröstande poäng. För även om det är så att bankerna formligen kastat pengar efter folk – som många inte minst i Baltikum vittnar om – och man kan tycka att den som lånar mer än den har råd med kanske faktiskt får skylla sig själv, så ligger det något bakom vår lite naiva föreställning att banker inte riktigt är som andra företag. Att deras råd ska vara något annat än bara säljsnackets guld och gröna skogar.

Bankrörelsen har nämligen tills ganska nyligen varit något annat. Här och var finns fortfarande lokala sparbanker som lever i den gammeldags tron på att banken finns till för sina kunder och inte tvärtom. Detta är också de få banker som klarat sig bra genom bubblor och kriser. Rogneruds favorit är Sveriges minsta bank, Frenninge sparbank i lilla skånska Fränninge. De har haft två, försvinnande små kreditförluster under hela sin livstid och aldrig gått med förlust. Expandera är de inte heller intresserade av. De nöjer sig helt enkelt med den gamla principen att bankens kunder ska gå att se från byns kyrktorn.

Det är onekligen en skarp kontrast till storbankerna – och fler alternativ finns. Rognerud lyfter fram en mängd kritiska röster och listar också i slutet alternativa, medlemsägda bankrörelser och liknande. Dessutom motbevisar han alla de höjdare som – förbluffande historielöst – menar att ingen kunde förutse att det skulle gå som det gick när ekonomin kraschade 2008 och lyfter helt enkelt fram en rad personer som gott kunnat säga ”Vad var det vi sa?” när bubblan sprack.

Hela vägen måste man förundras över finansgängens påstådda aningslöshet och systemets enorma skadeverkningar. De senaste decennierna har vi sett en avreglering av finansmarknaden som inte ens marknadsliberalismens klassiska husgudar skulle drömma om. Dessutom har förstås svenska folkets pensionspengar kastats in i karusellen, vilket gör det hela än mer skrämmande. På listan över svenska miljardärer återfinns ett antal som tjänat sina förmögenheter just på att förvalta våra pensionspengar, skriver Rognerud, och ändå har de ju gjort det mycket illa. För samtidigt som de platsar på den där listan sänks ju till exempel min 91-åriga farmors skrala lilla pension ytterligare.

Vi handskas annorlunda med Någon Annans Pengar än med våra egna, heter det ju. Frågan är hur vårdslöst man får handskas med dem utan att det kan anses rent brottsligt. Få av de intervjuade finanshöjdarna, konstaterar Rognerud, ”medger sig ha något ansvar för krisen. Ett ansvar som förmodligen heller ingen kommer tvinga dem att ta.” Få av finansvärldens skurkar har ställts inför rätta. Ännu färre har fällts. Och att döma av de enstaka fall som boken tar upp beror det mer på juridisk och politisk inkompetens, eller möjligen ovilja, än på att de inte borde prövas och fällas.

Jag kan inte påstå att jag är helt överförtjust i Rogneruds sätt att skriva. Han har både sina grammatiska och sina typiskt journalistiska egenheter. Bland annat blir de ständiga beskrivningarna av omgivningar, väder, de intervjuades klädsel och liknande, som säkert fungerar utmärkt i kortare reportage, en smula tjatiga. Det är trots allt ett 50-tal intervjuer som gjorts för den här boken.

Men, vad viktigare är, det är en lättillgänglig bok med mer bredd än djup, som försöker ta ett helhetsgrepp på vår ekonomi och som ställer mängder av otroligt viktiga frågor. Vi lever i ett i hög grad specialiserat samhälle där vi omöjligt kan sätta oss in i allt vi behöver hantera. Därför måste vi kunna anförtro vissa saker åt andra människor – men hur ska vi kunna lita på att det över huvud taget finns en ekonomisk kompetens därute som inte enbart stavas girighet?

Similar Posts:

• Bankvärlden under lupp
• Herrklubben nationalekonomi skärskådad
• Hållbara banklån?
• Ideologierna lever – och dödar
• Konsten att skratta åt eländet, eller, Varför blåste Björn Rosengren egentligen Lena Sundströms mormor?

I den här boken beskriver Dahlberg hur storbankerna agerar för att föra sina kunder bakom ljuset, och hur mycket pengar de tjänar på att göra det. Det är en djupgående granskning där författaren går in för att i detalj belägga sina påståenden om att bankerna faktiskt aktivt försöker lura sina kunder. Det är många gånger hårresande exempel Dahlberg kan visa, som exempelvis hur vissa banker kan erbjuda direkt dåliga tjänster till mycket höga priser. Problemet, menar författaren, ligger i grunden i bankernas oligopolställning, det vill säga att det är mycket dålig konkurrens bankerna emellan. Författaren försöker gång på gång få kommentarer eller svar från bankerna angående hur de motiverar vilka tjänster de erbjuder, och priset de tar för dem. Men några konkreta förklaringar får han sällan: antingen avstår bankerna från att förklara sin verksamhet, eller kommer med undvikande svar.

Den här boken läser man inte främst för en skön prosa. Nej, det här är ingående och analyserande ekonomijournalistik och konsumentrådgivning. Emellanåt blir det kanske lite väl detaljerad och torr sifferexercis. Men för den som är benägen att hålla med om bankernas marknadsföring, om att de står på kundens sida, finns här fullt med exempel på motsatsen.

Det kanske största problemet för en sån här bok är dock om man som läsare verkligen vill veta om allt detta? Jag märker själv att en viss olustkänsla inträder redan efter ett par kapitels läsning: det är aldrig roligt att inse att man som normal bankkund sannolikt har blivit lurad på olika vis – framförallt inte om det handlar om stora summor pengar. Det som lyfter den här boken är därför när Dahlberg kommer med en rad handfasta råd till läsaren, för att man ska slippa bli lurad också i framtiden. Det enklaste rådet är förstås att byta bank till någon av de mindre bankerna, eftersom han menar att de ofta erbjuder sina kunder bättre villkor än storbankerna. Andra råd handlar om att kolla upp villkoren som olika banker erbjuder för olika tjänster, och försöka förhandla sig till bästa möjliga villkor. Det är konkreta och praktiska tips för den som orkar och har tid.

Similar Posts:

• Att de inte skäms!
• Hållbara banklån?
• Orange ångest
• När Någon Annans Pengar är dina och mina
• Lättbegripligt och underhållande om nationalekonomi

Det hoppas nu Marcel Jeucken råda bot på med den här boken. Den riktar sig främst till folk i branschen, men författaren hävdar att den även kan vara intressant för bl.a. aktiva inom miljörörelsen. Och eftersom jag själv varit aktiv i miljöorganisationer, med just finansieringsfrågor som lite av en specialitet, så öppnar jag Jeuckens bok med stora förväntningar.

Men något som kan göra mig riktigt besviken är när man känner att det finns ett kunskapshål som skulle behöva fyllas, men en bok som utger sig för att kunna göra just detta inte klarar av att leva upp till sin egen marknadsföring. Och Marcel Jeuckens bok är tyvärr ett typexempel på det.

Det inleder inte särskilt bra, då författaren menar att miljöproblem ungefär kan beskrivas som ”allmänningens tragedi” (tragedy of the commons), dvs att vi inte har privat äganderätt i tillräckligt hög utsträckning och därför får miljöproblem, eftersom ingen känner ansvar för den gemensamma egendomen. Men inget om att många miljöproblem beror på ”marknadsmisslyckanden” – att somliga (fr.a. stora och rika företag från de industrialiserade länderna) kan skita ned för många andra ägare – eller att man överkonsumerar sina resurser.

Det fortsätter inte bättre. Jeucken diskuterar mycket om olika finansieringsformer som teoretiskt sett kan bidra till en hållbar utveckling, som miljöfonder. Men det är mycket löst prat, och väldigt lite konkret. Problemet verkar vara att Jeucken själv inte har någon vidare uppfattning om vad som är hållbart respektive ohållbart, utan snarare talar om det som en ”process” (för att i ett kapitel mot slutet helt flumma över i taoism och new-age diskussioner). Det finns inga konkreta kriterier att leva upp till. Och det gör att i princip allt som har en miljöstämpel, eller minsta lilla ambition att framstå som miljövänligt, också platsar i boken. Man kan ju på så sätt undvika alla svåra (och kontroversiella) diskussioner, t.ex. är ränta hållbart? Är tillväxt möjligt, och hur kan den i så fall se ut? Borde vi inte rentav minska vår konsumtion, ställa om vårt produktionssystem? Och är de förändringar som eventuellt görs i en banks verksamhet då illräckliga, eller är det bara skrap på ytan, en fjärt i rymden?

Dessutom saknas det någon som helst kritisk granskning av företagens verksamhet. I fallstudien av 34 företag så baseras det till fullo på företagens egna uppgifter. Författaren roar sig t.ex. med att kvantifiera hur många av bankerna som har en miljöpolicy – utan att bry sig om ifall de verkligen lever upp till den, eller vilka kriterier som policyn verkligen ställer.

Dessutom måste man ju också fråga sig vilken roll en grön fond exempelvis spelar. Gör det någon som helst skillnad om en bank tillhandahåller ett ”grönt investeringsalternativ” (utöver frågan i vilken utsträckning de påstådda gröna fonderna verkligen är gröna) med ena handen, om man samtidigt fortsätter att erbjuda ”vanliga” (läs: ohållbara) investeringsalternativ med den andra? Det kan ju till och med vara kontraproduktivt, eftersom företagen då lurar kunderna att de är ”hållbara”, utan att egentligen vara det. Och i en mening avfärdar författaren tanken att en ”hållbar” bank inte bör investera i vissa sektorer som orealistisk, utan vidare diskussion.

Från arbetet med många företag kan man väl bara konstatera att många, även banker, hellre än gärna sätter fina, gröna etiketter på sig, utan att egentligen göra särskilt mycket. Och Jeucken verkar svälja det med hull och hår. Så jag vet inte om man ska skratta eller gråta åt det poängsystem som han utarbetar för hur man ska klassificera banker (allt ifrån defensiv till ”hållbar” bankverksamhet). Dessutom så blir man ju minst sagt skeptisk till poängsystemet då den bank där Jeucken själv är anställd (holländska Rabobank) får högsta poäng. Smart marknadsföring?

Similar Posts:

• David mot Goliat i företagsvärlden
• Antikapitalism för miljöns skull
• Den hållbara staden
• Gröna vågen – mitt i stan
• Bankvärlden under lupp

Exempel: Person A befinner sig i ett uppbrottsskede, en släkting har dött och huset person A har bott i måste säljas för att täcka dödsboets skulder. Person A hittar en adresslapp till en bank i en ärvd kostym och börjar robotlikt vandra mot denna bank. Han erbjuds arbete och bostad på banken och sedermera träffar person A kollegan B med vilken han gifter sig och får lilla c och lilla d tillsammans med.

Fel!!! Förälskelsen ges inte någon stor plats. Det viktiga är den absurda och byråkratiska stämningen på banken. Titeln Cirkulation ger en ledtråd. Banken är som ett urverk som tickar vidare, oavsett kriser och bedrägerier som avslöjas av Bankinspektionen. Vid nämnda Bankinspektions besök kan det låta såhär:

Bankinspektören: – Vilka växlar är det som ligger här, undantagna från bokföringen?
Direktören: – Det är vad vi här på banken kallar de särskilda ackommodationsväxlarna.
Bankinspektören: – Varför kallas de så?
Direktören: – Det är ju för att de befinner sig under särskild ackommodation.

De absurda dialogerna har ofta en humoristisk underton. De består bara av ett par rader, sedan följer någon helt annan parallell eller apart händelse. Ofta är det mycket tänkvärda ord, och en kvalité i berättelsen, förutom själva den Kafka-liknande bankbyråkratisuggestionen, är att man tvingar sig själv att ytterligare en gång fråga sig vad dessa papperslappar som man dagligen använder och som kallas pengar egentligen är för något.

Jag: – Pengar kan användas till det ena och till det andra. Men pengar är väl värda något i sig. Direktören: – Pengarna är tomma bilder.

Tomma bilder? Vad menas med det? Det känns outgrundligt men samtidigt spännande. Kanske kommer jag någon gång att upptäcka ordens mening. Kanske kommer insikten plötsligt vid ett tillfälligt besök i Örebro om tre år. Kanske blir jag stående med två kassar i mina händer utanför varuhuset Krämaren och känner med kroppens alla organ att jag fattat vad uttrycket ”tomma bilder” betyder. Vem vet?!

Återkommande information är månadsangivelser och åtskilliga år hinner avverkas på bokens 155 sidor. Ett avbrott från bankens invanda rutiner och miljö är huvudpersonens utflykter för att studera kråkor. Han tycks beundra dem: ”Deras kraftiga näbbar. Deras kraftfulla flykt. Deras begär att fånga och bortforsla glänsande föremål.” Dessa utflykter blir en effektiv kontrast mot den i alla fall på ytan så kliniskt perfekta och ordnade tillvaron på banken.

I själva verket pendlar banken ständigt mellan kaos och ordning. Bankdirektörerna avlöser varandra och med dem olika strategier för att skapa en fungerande affärsrörelse. Någon bygger ett helt nytt bankkontor, en annan vill förbättra relationerna med kunderna och införa en särskild kundavdelning. Det är också intressant att se hur personalen fogar sig i alla förändringar. Vaktmästaren sätter upp ett nytt porträtt på direktörens kontor, sen rullar allt vidare:

Mars. Vaktmästaren: – Nu har jag skiftat porträtten igen. Direktören har blivit den förra direktören. Och den nya direktören har blivit direktören.

Den 45-årige författaren och tillika Radioteaterchefen Magnus Florin som tidigare gett ut flera kritikerrosade romaner har denna gång valt banken som tema och skådeplats. I en intervju i GP förklarar han att det är intressant att skildra en institution som banken eftersom det är en plats där man kan ”få folklivsforskarens blick på det moderna samhället”. Han menar att rituella och ceremoniella betydelser inte bara finns i kyrkan utan också i vardagslivet, exempelvis på banken. Florin tycks intresserad att undersöka vad det är som får oss att acceptera att inordna alternativt underordna oss i en organisation och vilka bilder och ideal som driver densamma. Vi accepterar att banken är en bank därför att den motsvarar alla de bilder vi har av en bank. Samtidigt visar det sig ju i Florins bok att den ekonomiska hanteringen, fördelningen av krediter och lån, ideligen missköts. På detta sätt kan man ju säga att föreställningen om banken som en seriös affärsverksamhet är en illusion.

Magnus Florins bok Cirkulation befinner sig i gränslandet mellan roman och dikt. Enskilda strofer kan stå för sig själva, samtidigt är de del i en suggestiv helhet, som förresten påminner lite om Roy Anderssons film Sånger från andra våningen (2000). Akademikern skulle kanske påstå att båda undersöker det moderna samhällets kärna, den ödsliga och byråkratiska storskaligheten som skapar alienation, inte bara på arbetsplatsen som Marx beskrev, utan på livets samtliga områden.

Själv tänker jag också på Östtyskland, det är något grått och skitigt DDR-liknande i både Magnus Florins och Roy Anderssons berättelser, och jag tänker att det inte var länge sen som det såg ut som Östtyskland även här. När man tittar i gamla fotoalbum från så sent som 1970-talet och början av 1980-talet ser vanliga svenskar ut som de var medlemmar i östtyska kommunistpartiet och bodde i Karl Marx Stadt. Tjocka, bruna glasögonbågar, lustiga mustascher och brun- eller gråspräckliga kostymer. Och nu då, efter murens fall, vad händer nu? Vi översköljs av ett frihetsbudskap i media som handlar om friheten att välja tandkräm. Men frågan är om det går att finna någon verklig befrielse längs den enda vägen. Kanske borde vi stänga av TV:n och, i likhet med berättelsens huvudperson, gå ut och titta på kråkor istället.

Similar Posts:

• Florin glädjs över detta lilla, och jag med
• Ränder som sorg och text
• En berättelse om berättande
• En motorsåg
• När Någon Annans Pengar är dina och mina