Hur blir jag hungrig?
Varför blir någon ledsen?
När blir det tårta?

Det är tre av de frågor som ställs i detta existentiella virrvarr till bok. Någon – kanske ett barn – frågar någon annan – förmodligen en vuxen – och får svar ibland, ibland inte.

Det börjar inne i någons mage. Sedan blir man något, men vad är lite oklart. Eller så är det bara olika, för olika personer och vid olika tidpunkter. Kanske blir man en gorilla, en lärare eller en kanin. Sedan blir man andra saker, som sjuk, eller glad, eller en muskelman. Man blir olika saker för att man prövar dem, i leken, men man osäkrar också tillvaron – tänk om man helt plötsligt inte blir något alls:

jag tänker på det, barnet, hur det ska bli?
ska vi beställa det på posten?
ska vi flyga och hämta ett nånstans?
borde vi gå till doktorn och fråga?

ska det bli? vem ska det bli?

det är inte ni som bestämmer vem jag ska bli

jag tänker på barnet så mycket att det nästan börjar bli som en bubbla

som en bubbla?

jag ska inte bli en bubbla. jag ska bli en hund

tänk om det blir ett monster!

nej! det blir säkert ingenting. det blir säkert inget barn

ska jag inte bli?!

Ovanstående text löper över ett uppslag i boken, ackompanjerad av bilder på de som pratar: barnet, mamman, pappan och så grannarna, de andra personerna som blandar sig i. Replikerna ger varandra men utmanar också det som sagts tidigare, kontrollen över samtalet som helhet är det ingen som har.

Att befinna sig i den här texten är som att följa en snitslad bana i ett vindlande tankeflöde, som förflyttar sig hisnande snabbt ibland, ibland dröjer sig kvar, och ibland tycks börja om från början. Det är alltså långt från en traditionell berättelse. Här finns inga namngivna karaktärer som vi lär känna (även om man inte minst genom Klara Perssons bilder tycker sig ana ett visst temperament hos barnet i centrum) och ingen historia om en viss händelse som återges (även om den återkommande tårtan antyder en födelsedag som eventuellt upphov till diskussionen om var man kommer ifrån och hur man blir den man blir). Över huvud taget hjälper bilderna oss som läsare att orientera oss – de antyder vem som säger olika saker, låter oss se att vissa personer kommer igen, håller oss i handen en smula i den myllrande massa som texten är.

Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn liknar ingen annan bilderbok jag läst. Den utmanar själva sättet att berätta en historia – i början gör det mig lätt förvirrad och lite oförstående, men när jag läser boken igen framstår hela greppet som alltmer uppfriskande. Som läsare är jag dock väldigt glad för bilderna som ger en smula stadga, och jag tänker också att man behöver skapa en viss ordning för sig själv för att få ut något av boken.

Similar Posts:

• Stor och liten i en egensinnig värld
• Vänskapens mikrokosmos
• När man får hem en oönskad Farbror
• Knasiga svar först och facit sedan
• Klart lysande på stjärnfamiljshimlen

En av årets Augustprisnominerade författare, Håkan Håkansson, har skrivit ett idéhistoriskt verk som inte låter tanken vandra till andra platser – boken är egendomligt enkel att läsa och ”fångande” trots sina knappt 600 sidor; en modern prosa skrivet med ett vackert pulserande språk. Formatet och upplägget bidrar också till att göra Vid tidens ände intressant. Den tycks fascinera mig till koncentration, även i de mest ointressanta partierna. Och kanske viljan finns inom idé- och lärdomshistoria att skriva sig fri från det torra akademiska språket, som Sven-Eric Liedmans Livstid och Michael Azars – essäistiska trivsamma språk?

Jag känner en viss hatkärlek för historiker som Alf Henriksson (även om jag uppskattar hans dikter, i viss mån). Henrikssons bok Antikens historier om västerländsk mytologi – kronologisk – har jag inte lyckats läsa klart. Jag tror att det är hur Vid världens ände är skriven som gör att den fungerar. Här finns en pedagogik och struktur, en tydlighet. Uppbyggd som en skönlitterär roman, med tidshopp fram och tillbaka som fördjupar beskrivningen. Och Håkanssons perspektiv och särintresse, hans humor i marginalen – gör läsningen nyfiken. För jag brukar inte finna svensk historik, medeltida gubbar och kungar, deras hov och fadderullan särskilt intressant. Av någon anledning tycker jag att det snarare är motbjudande – vilken kung som dog av vad när, och hur äckliga de var under tiden; för mig är det frånskilt vad som händer i dag. Men givetvis inte. Resultatet brukar bli en käkknakande gäspning hur som helst. Svensk historia, en jäkla nationalistisk lögn. Som Gustav Vasa och hans skidåkande tvärs över landet – senare får man höra att det inte är sant, han blev buren. I liggande ställning. Som en Cesars-person i brunbjörnspäls och tätade snölindningar.

Håkanssons historiska centralperson är Johan Bure (senare Johannes Thomae Agrivillensis Bureus). Som föddes i Åkerbo Socken 1568, nuvarande Uppsala kommun. Idag historiskt sett relativt nära i tid i tanke (Lasse Lucidor) – 1600-talet brukar ju kallas den moderna erans första århundrade. Men Bure föddes till en värld radikalt skild från vår. En religionernas tid, kristendomens tid. Schismernas. Skräckens, gudsfruktans och sjukdomarnas tid. Vidskepelsens tid. Luthers reformation som nyligen fått fäste i Sverige. Teologernas och undergångsprofeternas – så även den demoniska magins tid, häxprocessernas. Att som Bure syssla med allt ifrån läsa Kabbala, tro på andeväsen till att vara alkemist – ansågs inte alltför konstigt på 1600-talet. Många höll på med det, i hemlighet givetvis.

Var han kom över den lilla boken – med titeln Arbatel: De Magia Veterum eller >>Om de gamles magi<< – vet vi inte. […] Inte heller vet vi om han insåg hur provocerande den skulle ha tett sig för de prästmän han umgicks med. En sak är däremot säker: det han fann i den lilla skriften – tryckt på billigt papper, utan författarnamn och knappt större än att den rymdes i en handflata – hade inte mycket med judisk kabbala att göra. Vad som fyllt honom med fascination för det ockulta var i själva verket en handbok i demonisk magi.

Undergången är nära. Religionen var som ett totalt förklaringssystem av kosmos – bibeln som guds kartritning över universum. En gudomlig bokstavlig skrift. Men som andra totalitära förtryckarsystem lämnar kristendomen rum för olika tolkningar och motsägelser. Under medeltiden utvecklades en universal vetenskaplig disciplin – det vill säga teologin (en av få vetenskaper som tillåts på Bures tid). Studier som var försök att i heliga skrifter hitta gudomliga sanningar. Av att studera bibliska texter hitta tolkningsföreträde eller svaret på bibelns gåtfulla natur. När kommer uppenbarelsen? Undergången? Att räkna hur gammalt universum var – ansågs viktigt för att veta när guds utlovade rättvisa, guds förgörelse av den värld som var. För de rättrogna att finna himlen och resten dömda av sin uselhet att tro fel på fel gud, eller hamnat i synd – till ett evigt liv i tortyr.

Detta öppnade för profeter att påstå en direkt koppling till gud och givetvis i apokalyptisk tid, där gud beräknades komma tillbaka och ställa allt på sin kant efter 6000 år. En etablerad tanke bland teologer var att jorden skapades omkring 4000 år f.kr. (även där fanns schismer) och att slutet närmar sig. När som helst kunde jorden gå under. Så givetvis fanns då rum för undergångsprofeter och teologer som räknade så avancerat för att få en exakt biblisk tid, till att vissa metoder senare adopterades av matematiken.

Långt in på 1600-talet skulle bokmarknaden översköljas av lärda skrifter som förkunnade tidpunkten för världens ände, oftast med påfallande klen precision men sällan med särdeles blygsamma anspråk. Den böhmiske hovastronomen Nicolas Reymers häcklade alla okunniga rivaler i sin avhandling Kronologiskt, Säkert och Oemotsägligt bevis ur den Heliga Skrift och de Heliga Fäderna att Världen Föregår och den Sista Dagen Infaller inom 77 år. Men han fick omgående mothugg i Jakob Tilners Kronologisk Tideräkning och Säkert Bevis ur den Heliga Skrift för att Världen snart Föregår och att den Sista Dagen kommer inom 44 år. Tilner fick i sin tur svar på tal i Albert Hitfields Motbevis som Visa att Världen inga kan bestå mer än 42 år, medan andra avfärdade hela dispyten som dravel, för domedagen, ja den kunde komma vilken sekund som helst.

Mycket tack vare Luthers reformation.

Luther deklamerade att vägen till gud finns inom varje människa, gud finns vakande över oss. Det är upp till ens egen karaktär att nå frälsning och nå gud. Minst sagt ett relativt stort perspektivskifte. Som öppnar många dörrar, från ett starkt styrt centralt maktsystem, till en personlig kamp för guds nåd och evigt liv. Reformationen låter ju som en liten justering. Men Luther kallade trots allt Påven för Antikrist och med tryckpressen – utbryter ett propagandakrig. Pamfletter med banala beskyllningar och bajspropaganda.

Freudianska psykologer har med märkbar fascination diskuterat hans >>anala språk<< ett fackuttryck man faktiskt kan tolka alldeles bokstavligt. Till hans mer minnesvärda repliker på sjukbädden hör exempelvis kommentaren >>jag är en mogen skit och världen ett brett rövhål, därför är det dags att skiljas åt<<.

Håkansson hamnar ofta i sidospår som är underhållande. Det är hans humor, som föds i kontrasterna mellan vår tid och 1600-talets Sverige. Förmodligen kommer vårt samhälle, uppfattas lika humoristiskt främmande och irrelevant som 400 år bakåt i tiden från nu.

Luthers reform fick genomslag i Sverige och var den ”rätta” tolkningen. Och många katoliker tvingades till tystnad. Även kung Johan III var troende katolik. Och efter några försök att få Sverige katolskt, efteråt höll tyst om saken. Säkrast så.

Att Bure sysslade med demonisk magi och tala som profet ur guds ord – var inte så sällsynt, som sagt. Men låt säga att Bure tog det till en lite udda och extrem höjd. Johannes Thomae Agrivillensis Bureus var en märklig karaktär i Sverige redan på den tiden. Vilket fascinerar mig. Han var dessutom övertygad om att Götarna, forntidens svenskar, odlat och vårdat en gudomlig och absolut sanning som fanns kodade i deras runskrifter. All jordisk kunskap, kunskapen som de gamla grekerna tog till sitt och reproducerade ganska slarvigt; allt var sprunget från Sverige – kunskapens urhem.

Samtidigt pågick Sveriges krigiska och koloniala expansion – som även den var färgad av stundande jordiska undergång och! av Bure, som vän och lärare till kung Gustav II Adolf – var han även en del i att återta Götarnas centrala roll i det världsliga livet. För Sverige att (åter) bli en stormakt.

Håkansson beskriver en omfattande historisk kontext, slutet av 1500-talet och livet runt om och kring. När det gäller Bure, vilken stor dragning magin hade, under tiden. Och att det inte är särskilt paradoxalt att Bure och många andra lärda sökte sig till magin – för tänk om man kan få gudomlig kunskap genom magiska ritualer? Och guld genom alkemi? Samtidigt är ritualerna under magiska försök – sett från idag faktiskt former av mani och sjuklig besatthet.

I den berömda Clavicula Salomonis eller >>Salomons nyckel<< avhandlades i tur och ordning hur man skulle uppföra sig innan man inledde ceremonin (man skulle fasta, hålla sig hel och ren, alltid tala sanning och fura gånger om dagen deklamera formeln >>Abra, Asac, Asach, Radrimilas, Filac Anebenas, Bira, Bontes, Acazal, Zaphite , Phanti, Harucacha, Adonay<< och så vidare); hur man skulle tvätta sig (i rent källvatten som parfymerats med rökelse, aloe och myrra); hur man skulle klä sig (i rena linnekläder med skor av vitt läder och över skulten en krans av pergament på vilken man skrivit orden AGAA, AGAY, AGLATHA, AGLAOTH);liksom hur man skulle tillverka all den rekvisita som krävdes (så skulle exempelvis kläderna skäras till med en kniv av rent järn som härdats i gåsblod på en onsdag och fått tio mässor lästa över sig, varpå den bestänkts med vigvatten).

Lite som tvångstankar, OCD – heter diagnosen idag. Ritualer i sig är inte så jäkla skumma ändå, om man tänker – det räcker ju att gå till kyrkan på en söndag för att konstatera hur ritualer fyller funktion i kyrkosalen – prästen och närvarandes rabblande. Återkommande återrabblande böner i tron att de når gud och göra entiteten nöjd. Genom ritualer, böner som man memorerar och återger högt framför prästen och församlingen. Och inte att glömma bort exorcismen. Dåtidens mer konservativa hade fullt upp med att hitta distinktionen mellan de ”rätta” och ”kätterska” ritualerna.

”Som så ofta i religionens historia var det inte bara vad man trodde och gjorde som skilde kättarna från de rättroende, utan också vem som trodde och gjorde det.”

Håkan Håkansson har skrivit ett underbart personporträtt, om den väldigt udda (intill den så intressanta galenskapen) Bure – och genom det även framkallat skiftet 1500- och 1600-tal i sammanhang fördjupande och gjort det intressant. Av språkets driv och bokens många illustrationer, är det lätt att ta till sig det så genomarbetade porträttet över prästsonen Johan Bures liv och tid. En personlighet och dess epok. Fördjupningarna och hela kontexten som målas fram – så blir människan Johannes Bureus, Johan Bure – mänsklig. En person som så många historiska forskare avfärdat som tokig och i förlagt långt bak i periferin. Kanske just därför, när galenskapen får ett sammanhang – när det annorlunda blir mänskligt. Så blir Bures liv och tro fattbar. Och låter den svenska historien plötsligt få lite färg. Nyanser av lite relevans.

Idag får vi se hur det går med Augustpriset. Jag håller tummarna.

Similar Posts:

• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• Mer stormaktstid av Peter Englund
• På kant med rättvisan omkring 1600
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Freden intressantare än kriget

Det Eva Lindström lyckas med att skildra i den här boken är den självklara vänskap som kan uppstå utan att det krävs så mycket ord för att bekräfta den: den bara finns där. Man vet att man är vänner, man är trygg i varandras sällskap och allt känns lugnt och enkelt. Vänskapen är något avskilt från alla andra och också skyddat från tiden, det kommer alltid att vara vi, det kommer alltid att vara så här. Men självklart finns det hot också mot detta tillstånd: och tiden är ett av dem, andra människor är ett annat.

Så fort en ytterligare person kommer in i bilden så förändras vänskap, det vet alla som någon gång velat leka själv med sin kompis och tvingats bjuda in en tredje. Dynamiken i relationer hänger på vilka som ingår i dem. Här behöver Lilly, Haren och Kopparormen aldrig riskera något – de befinner sig boken igenom i ett eget litet universum, skogen, där de knappt ens påminns om att det finns något, eller någon, utanför. Det som istället förändrar relationen i Vi är vänner är tiden, som går, och som låter sommar bli höst och vinter, som låter Kopparormen gå i idé och Haren bli upptagen med att överleva i det kalla.

Lilly berättar detta långt efter att det har hänt, och hon berättar sakligt, utan egentliga emotionella undertoner. Det finns ingen sorg, det som möjligen finns är en undran över vad det var som hände när sommaren tog slut och vänskapen försvann. Många vänskaper slutar ju just så här: inte i gråt och tandagnissel utan i tidens gång, världens långsamma förändring. Det handlar kanske också om en underliggande insikt hos Lilly om de tre vännernas olikhet: i just det läge där de träffades så kunde de också vara vänner, men i längden var det inte så.

Som läsare hade jag kanske önskat en något mer dramatisk berättelse och jag har tyckt mer om en del andra av Eva Lindströms böcker. Men Vi är vänner hör till de mer raka berättelser hon skrivit och den är dessutom rolig. Bildmässigt är världen som vanligt hos Lindström ett slags flytande akvarelltillstånd, här befinner vi oss nära marken i skogen, med de stora stammarna alldeles intill liksom olika svampar och blommor. Ett riktigt mikrokosmos i gula, gröna och bruna toner och med huvudpersoner vilkas kroppsspråk och ansiktsuttryck – fångade i små förändringar inte minst i blickarna – samspelar fint med texten och visar på de små nyansförändringar som ändå sker i relationerna boken igenom.

Similar Posts:

• Enkelt om svåra demokratifrågor
• En alldeles rationell fobi
• Melankoliskt och absurt om ensamhet och sorg
• Astrid Lindgrens Memorial Award 2022 till Eva Lindström
• Humor och fantasi i lyckat samarbete

Ja, nya tider stundar i tredje delen av Kristina Sandbergs trilogi om Maj. Hemmafrun, som haft en så bärande ställning i 40- och 50-talets folkhem, ifrågasätts. Är hon kvinnoförtrycket personifierad? Den tärande när allt fler kvinnor behövs på arbetsmarknaden?

Hon kommer så i kläm, Maj. Ja, Tomas också. Nog framstår det som könsrollernas tragedi, den där strikta arbetsuppdelningen. Den som gör att de knappt ens har det gemensamma livet gemensamt. Tomas kämpar med familjens försörjning, med släktens och bekantskapskretsens förväntningar på honom som drivande entreprenör snarare än anställd och så förstås med sin ångest och alkoholism. Maj står ensam och ouppskattad med sin städning och bakning. Vågar inte ens fråga om lägenheten är betald eller inte.

Och så är det ju barnen, omsorgen Maj har så svårt att uttrycka annat än i förmaningar om fönsterputsning och fläckborttagning. Barnen som har allt, som inte ens kan fatta hur torftigt Maj själv hade det när hon växte upp. Barnen som, precis som Tomas och hans stora släkt, tar hennes eviga markservice för given.

Det är oerhört sorgligt, men också ganska fint. Tillfredställelsen i det lilla. Sammanhållningen som ändå uttrycks när släkten mobiliserar kring den av dem som förlorat sin hustru, kommer med mat och en stunds sällskap. Eller hjälps åt att passa en dement make, så hustrun kan få gå på kafferep någon enda gång. (Jo, det är ju fruarna som bär upp den där sammanhållningen.) Omtanke genom köttbullar och rena lakan. Sådant är faktiskt också viktigt.

Det är förstås en del av förtjänsten med Sandbergs trilogi, det där synliggörandet. Att skriva livet, det vanliga, vardagliga, med sina upp- och nedgångar. Krämporna, konflikterna, men också glädjeämnena, de där stunderna när alltsammans verkat meningsfullt. Värt.

I Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris har Kristina Sandberg funnit en kongenial ton för att gestalta det där livet. Oron, omsorgen, hantverkets glädje och eftertankens kranka blekhet. Är det verkligen dags att lämna Maj och hennes familj nu? Jag vill faktiskt inte. Är sista ordet verkligen sagt?

Kanske, kanske inte. Nog finns här en öppning att berätta vidare? Trilogin börjar med ett ”Och” och slutar på sätt och vis likadant. Livet pågår.

Similar Posts:

• Bli med barn och bli gift
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Fast i folkhemmet?
• Löjligt lycklig läsning
• Magiskt om musik och människor

I Naturlära rör han sig i bekanta marker. Det är naturen som ligger under luppen. Eller penseln. Eller både och. Genom skriftliga källor, fotografier, måleri, skrivande och sina egna upplevelser studerar Lerin naturen; vänder och vrider på den. Noterar skillnaden i grönska mellan gran och tall. Han målningar är fantastiska, ibland tar de rent av andan ur en. Fantastiska är också hans anteckningar och texter och medan jag läser hör jag Lerins varma värmländska lotsa mig genom boken, genom hans landskap.

Copyright: Lars Lerin

Genom att leka ufo är det faktiskt möjligt att åtminstone för ett ögonblick undgå slentrianseendet och låta sig bli överraskad av den gröna skillnaden mellan en gran och en tall […] För ett ufo måste ju den gråa ladan i skogsbrynet te sig alldeles otroligt ovanlig. […] Plötsligt kan en ny verklighet uppdagas. Det är det som är så fantastiskt med att vara levande, att det ännu finns så mycket kvar att upptäcka. Åkersorkens fortplantning är till exempel helt okänd.

Lerin skriver med allvar och med humor. Han skriver nära, inkännande och reflekterande. Han berättar om ett av sitt livs stora kärlekar, katten Luther med sin diabetes.

Måndag efter andra advent. Snö i luften. Sjöisen ligger stum. Katterna vänder i dörren. Luther sätter sig hellre inne på lådan än smutsar tassarna i rabatten. En natt drömde jag att han var försvunnen i en snöstorm. Jag vaknade av att jag grät.

Copyright: Lars Lerin

Lerin funderar över livet och döden, över naturens plats i hans liv. Han reflekterar över livets väg fram till döden, om att befinna sig i aftonen: ”Du är ingen tonåring längre. Din mamma svarar inte i telefon. Numret har upphört”. Man känner det som att man som läsare och betraktare kommer nära Lerin och hans liv, som att man efter att ha läst hans ord borde kalla honom Lars. Men Lerin tycker inte att han blottar sig mer än vilken annan författare eller konstnär som helst. Han är dock ärlig, den käre Lars.

Jag brukar påstå att jag endast arbetar för min egen skull, att det är viktigare att katterna kommer hem på kvällen, men skulle ingen komma till vernissagen blev jag säkert sur.

Similar Posts:

• En liten tid vi leva här
• Min mässa
• Alltför grunda intryck
• Om att skriva, poesi och modersmord, lite sånt
• En bildvärld att leva tillsammans med

Handlingen utspelar sig under slutet av tjugotalet, bland annat i Portugal och Indien. Allt börjar med att Sally Jones (ångbåtsmaskinist) och hennes vän och kollega Chiefen (Henry Koskela) kommer i hamn i Lissabon med sin ångdrivna lastskuta Hudson Queen. Där får de ett fraktuppdrag av en viss Alphonse Morro, det verkar lite skumt men eftersom de behöver pengarna tar de ändå jobbet. Efter några små invecklingar så sitter plötsligt Chiefen häktad för mord på denne Morro, bara Sally Jones vet att han är oskyldig, själv är hon efterlyst. Äventyren kan börja.

Under historiens gång hinner Sally Jones med att arbeta på en annan båt som maskinist, som lärling i en dragspelsverkstad och som flygplansmekaniker i en indisk maharadjas hov. Allt detta gör Sally Jones medan hon försöker nå sitt mål att få Chiefen fri från fängelset.

Mördarens apa är en barn/ungdomsbok späckad med intressanta miljöer och en hel del exotism. Återkommande teman är (djup) vänskap, ångbåtar och musik. Men även girighet, förräderi, intriger och svek.

Den tidigare boken Legenden om Sally Jones var en mästerligt tecknad bilderbok. Mördarens apa är däremot sparsamt illustrerad, huvudsakligen med porträtt på huvudpersonerna och en del riktigt fina vignetter. Den är med sina drygt 600 sidor en riktig tegelsten, men en lättläst sådan. Historien är välskriven, medryckande och inte så lite spännande. En läsvan tioåring kan nog klämma i sig den på ett par dagar. Själv är jag minst fyrtio år men läste den ändå med förtjusning, min sjuttiotreåriga mamma knep boken när jag var klar och även hon fastnade för (och i) den. En barnbok för hela familjen med andra ord.

Jag har faktiskt inget negativt alls att säga om Mördarens apa, jag rekommenderar inköp och en genomläsning. Trots att den är fristående från sin föregångare så tycker jag att du borde köpa och läsa den också… bara för att den är så bra.

Similar Posts:

• Nordiska rådets litteraturpris till Jon Fosse och Jakob Wegelius
• Augustpriset 2014
• Vänskapens mikrokosmos
• Vindlande snitslad bana genom existensen
• Allt för tjejerna