(Senare hittar läkaren själv dit, finner Sampos dagbok och sammanställer den till den här boken. Han måste skriva om den rätt rejält, men det är OK, han vet precis vad den andre mannen menade.)

Substantivet i finskan är ogripbart, gömmer sig mellan de femton kasusens många böjningar och låter sig sällan fångas i nominativ. För finskan tycker inte om tanken på ett subjekt som utför en handling. Ingen i den här världen utför något, utan allt sker av sig själv för att det måste ske och vi är bara en av många saker som skulle kunna ske. I en finsk mening samlas orden runt verbet som satelliter runt en planet och det som är närmast verbet blir subjekt.

…Jo, Ny finsk grammatik är en roman som väldigt medvetet leker med olika nivåer, men som ändå gör det på ett sätt som känns naturligt. Vi har berättelsen om Sampo, en man som förlorat allt och driver runt i ett kallt Helsingfors, utan att veta vem han är, utan ens ett eget språk, medan kriget mot Sovjetunionen rasar bara några mil bort. Han finner en vän som försöker hjälpa honom att återintegrera sig genom att lära honom finsk mytologi, det viktiga kulturarvet, språket som i sig formar en helt unik Finskhet… Det finska ordet för ”Bibel” betyder till och med ”grammatik”, förklarar vännen, en schaman utklädd till präst, som alltid har en halvfull flaska Koskenkorva att ge nattvard med. (Det gör det inte.) Han får ett helt tankemönster inplanterat, men hjälper det? Där har vi romandelen av romanen, en oändligt sorgsen personteckning, som inte blir mindre ironisk av att vi inte kan veta hur mycket av den som faktiskt är ”sann” och hur mycket som är redaktörens egen historia. Där hittar Marani en drömsk, nästan mytisk berättelse som ändå känns oerhört närvarande, runt brinnande skogar, flackande ljus och minnen som hittas på och göms igen.

Samtidigt är det naturligtvis svårt att inte väga in att detta är en roman skriven på 2000-talet, av en författare som jobbar mitt i det moderna Europa som utsett sig självt till fredsprojekt, och som kan sägas handla om Europén: En man så förvirrad att han när kristiden sätter in söker febrilt efter ursäkter att se sig själv som bättre än andra, som måste förenkla historien för att få ett heroiskt förflutet inplanterat, måste vända sig till Renheten och Vissheten i förhoppning om att den på något vis kan vrida tillbaka klockan till ett mytiskt förflutet. En historia som kretsar runt men aldrig kommer fram till Trieste och Viborg, två av de städer som helt bytte ägare och identitet efter kriget; en italienare som skriver om fortsättningskrigets Finland, utan att någon någonstans ens nämner vems sida de egentligen står på i striden mot en hemsk undermänsklig fiende. Som en Tabucchi-roman filmad av Kaurismäki.

I den där krocken, mellan skildringen av en enda mans sökande efter ett jag och en hel kontinents skräckslagna backande in självgodhet, skapas något att tänka över. Och trots en lite väl förutsägbar vändning i slutet överlever historien det. Den har ju, oavsett hur många som får panik när gamla privilegier utmanas, en tendens att göra det.

Similar Posts:

• Där livskraften aldrig dog
• Ett tryggt författarskap
• Famous last words
• Att dela ett odelat liv
• En pappas historia

Jag går igenom väggarna. Genom de antitjyvsinhägnade fritidshusen som kontrolleras av antizigenarlarm, som skyddas av antinegerjärngaller, där antipatiska antisemitiska husägare med antirynkkräm äter antiallergiska antipasti i antimateriska bunkrar. Genom de videoövervakade bankerna. Genom kasernernas, mentalsjukhusens, fängelsernas väggar. Och jag blir full i skratt när en vakt försöker stoppa mig, för jag går igenom henne också med sin uniform. Hon som kommer vända sig om och säga: -Polisassistent, vad gör vi? Detta är häxeri! Och jag kommer svara henne: -Nej, detta är klasskamp. –

Ascanio Celestini (Lotta di classe 2009: 228-229)

Kulturjournalister i Italien har en förkärlek för stora rörelser, stormvågor av masskultur som suddar ut de mindre strömmarna, röster i kör som kan etiketteras, dirigeras, kritiseras och lämpar sig som aktuella fanbärare för ”det italienska”. Ett exempel på detta är sorlet om det så kallade New Italian Epic, NIE, som i litterära kretsar i och utanför Italien har pågått i mer än ett årtionde och fått italiensk samtidslitteratur att framstå lite som ett partisystem med ett stort regeringsparti som alla de övriga måste förhålla sig till. Denna omdebatterade definition, som härstammar från ett författarkollektiv som kallar sig Wu Ming, har av sin upphovsman Wu Ming 1 (2008: 13) beskrivits med sju karaktärsdrag, där det viktigaste framstår som förkastandet av den ”iskalla ironi”, som varit utmärkande för den postmoderna romanen, till förmån för ett mer politiskt och experimentellt skrivande.

Även kulturjournalister i Sverige tycks ha en förkärlek för stora rörelser, åtminstone när de inte drabbar det egna territoriet. Under våren har fyra yngre författare besökt Stockholm: Valeria Parrella, som gjorde entré på den svenska bokmarknaden 2011 med sin första roman Väntrum om en ung lärarinna i Neapel, som tillbringar dagarna i väntan på sin för tidigt födda dotter i kuvös; Silvia Avallone, som i sin nyligen översatta romandebut Stål skildrar en ny sorts arbetarklass i en småstad i Toscana; Michela Murgia, som i Själamakerskan (svensk utgivning i våras) berättar om en ung flickas uppväxt på 1950-talets Sardinen hos en accabadora, en kvinna som enligt sardisk tradition avslutar liv lika naturligt som andra kvinnor föder; och senast Nicola Lagioia, som i Allt kommer tillbaka, ännu en nyöversatt roman, beskriver tre tonårskillars uppväxt under de kommersiella tv-kanalernas inflytande i Bari på 80-talet. När dessa fyra författare, som alltså skildrar olika delar av Italien och varken stil- eller innehållsmässigt har särskilt mycket gemensamt, har intervjuats i Sverige har alla åtminstone vid något tillfälle fått frågan hur de förhåller sig till NIE. Svaren har handlat om relationen mellan litteratur och politik. Silvia Avallone är kanske den som gav det kärnfullaste svaret, då hon på Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm, beskrev skönlitteraturen som den kraft som, till skillnad från tv och tidningar under Berlusconitiden, har lyft fram de delar av verkligheten som politiken inte har befattat sig med.

Men är det verkligen så new att skriva politiskt? I ett land där allt måste förändras för att allt ska förbli som det är, som Giuseppe Tomasi di Lampedusa skrev i Leoparden (svensk utgivning 1960), där Den gudomliga komedin fortsätter att läsas som en politisk pamflett, där verismen, futurismen och neorealismen föddes, framstår det nya inte ensidigt som nytt. Flera av de unga författarna är medvetna om detta. Giorgio Vasta, vars lysande novell Den enkla framtiden finns utgiven på svenska, menar att det handlar om att

återvinna modet att bilda sig politiska och sociala föreställningar, föreställningar som utan att direkt övergå i ett djupsinnigt konstaterande av diverse fakta […] kan användas konkret

(Vasta, 2009: 14).

Det gäller alltså att varken fastna i rekviemässor över det förflutna eller oreflekterade väckelseplakat, utan verka för att väcka en ansvarskänsla och finna praktiska redskap för att verkställa den. En tanke som påminner om Antonio Gramscis kritiska marxism, där kulturen och individen spelar en fundamental roll i historiska skeenden.

I den kulturella, ekonomiska och politiska förvirring som råder i Italien sedan Berlusconi-regeringens fall, ett tillstånd som ytterligare förstärks av den senaste tidens jordbävningar i norra Italien, vilka har fått tusentals människor att lämna sina hem, ligger det nära till hands att skriva om världens undergång. Problemet för den italienska författaren är att detta redan har gjorts, och inte bara i urgamla skrifter om syndavågen, utan av livs levande författare i detta millennium med en förkärlek till det apokalyptiska. Ett exempel på detta är Marco Mancassola, som med romanen La vita erotica dei superuomini (2008) om en värld i total avsaknad av superhjältar och ideal, har nått stora framgångar i Italien. Men frågan är om inte den omdebatterade krisen kan diskuteras i litterära termer lika väl som i ekonomiska. ”Att identifieras som offer är ett tillstånd som borde vara tillfälligt för alla och kopplat till särskilda omständigheter”, skriver Michela Murgia i Ave Mary (2011:15).

Försöket att göra människor till permanenta offer, oberoende av omständigheterna, tvingar offret att gå in i en offerroll. Detta är en annan, subtilare och svåråtkomligare form av våld, därför att den passiviserar och förstör motståndskraften. Subjektet kan inte försöka ta sig ur offertillståndet, för runt omkring finns ett helt system som förhindrar det från att vara något annat.

I det skiftande litterära landskapet växer medvetenheten hos italienska författare om att mänskligheten kräver något av dem. Krisen kan inte bara beskrivas i termer av döende superhjältar och eldflammor.

I den nyligen avlidne Antonio Tabucchis senaste novellsamling Tiden åldras fort, som finns utgiven på svenska, finns en dialog mellan en liten flicka och en gammal FN-soldat, där soldaten förklarar för flickan att det finns människor som bygger hus, liksom flickans pappa som är arkitekt, och människor i hans egen yrkesgrupp, som förstör hus. Om författare kan delas in i samma kategorier tillhör Tabucchi den första kategorin. Dagens italienska författare står, precis som vi läsare, inför ett val som inte har mycket med etiketter att göra. Detta val kan formuleras, underförstås eller definieras som ett antival, men det är trots allt ett val. Även om vissa fortfarande verkar låtsas som det regnar.

Nedan finns en lista på den litteratur som nämns i krönikan:

Avallone, Silvia. 2010. Acciaio. Rizzoli.

Celestini, Ascanio. 2009. Lotta di classe. Turin: Einaudi.

Mancassola, Marco. 2008. La vita erotica degli superuomini. Rizzoli.

Murgia, Michela. 2009. Accabadora. Turin: Einaudi.

Murgia, Michela. 2011. Ave Mary. E la chiesa inventò la donna. Turin: Einaudi.

Lagioia, Nicola. 2009. Riportando tutto a casa. Turin: Einaudi.

Parrella, Valeria. 2008. Lo spazio bianco. Turin: Einaudi.

Tabucchi, Antonio. 2009. “Nuvole”. I Il tempo invecchia in fretta. Feltrinelli.

Tomasi di Lampedusa, Giuseppe. 1958. Il gattopardo. Milano: Feltrinelli.

Vasta, Giorgio. 2009. Anteprima nazionale. Rom: Minimum fax.

Wu Ming 1. 2008. New Italian Epic 2.0. Texten finns publicerad på sajten
Carmilla Online (2012-06-19)

Similar Posts:

• Vecka 25 på dagensbok.com: Glad midsommar!
• Modigt om maffians inflytande på det italienska samhället
• En liten roman med stort innehåll
• Silvia Avallone – Internationell författarscen 25/4 2012
• Intervju med Nicola Lagioia

Antonio Tabucchis språk känns som gjort för noveller. Hans romaner kan vara lysande (Påstår Pereira, läs den för fan) men också ibland tungrodda, så tätpackade med underförstådda referenser och bara halvt utsagda resonemang att man kör fast. I Tiden åldras fort sätter han upp nio små berättelser, nio små enaktare från 2000-talets Europa, som på något vis fortfarande är 1900-talets, 1600-talets, 600-talets Europa, ett sammelsurium av knaggliga stigar lagda tvärsöver varann, bristfälligt asfalterade för EU-pengar men fortfarande fullt synliga om man tar ett steg tillbaka. Han rör sig framför allt i Central- och Östeuropa, bland människor som ryckts upp med rötterna så många gånger de senaste 500 åren att de nu bara har minnena kvar för att säga vilka de är. Och ingen minns historien likadant, ingen ser sig själv som den andre gör. Allt ligger ju så nära så länge man minns.

En ungrare född 1921 nära den rumänska gränsen är avlad mitt i ett mycket större Ungern, av tyskspråkiga föräldrar dessutom.

För ett barn uppvuxet i Berlusconis Italien har Kroatien alltid bara varit ett fredligt semestermål.

Den polske dokumentärfilmaren som fortsätter filma rättegångar mot oliktänkande trots att han har slut på film.

Den senile gamle mannen som ser ut från ålderdomshemmet i Tel Aviv och stolt förklarar att Bukarest aldrig förändras.

Högt över Grekland, civilisationens vagga, sitter en man och ser på bilder från 1900-talet, bomber och koncentrationsläger och G8-uppror. Var ligger grunden? Vart gick allt fel? Vilka är vi nu? Hur ska vi kunna vara något annat i morgon?

Jag läser dem en och en, inte i sträck. De behöver sjunka in, ta plats, bli en del av geografin. Tabucchi både kräver, förtjänar och ger eftertanke.

Similar Posts:

• Famous last words
• En generation av litterära arkitekter? Civilt ansvar i italiensk samtidslitteratur
• Böjning
• Noveller från Italien
• En hyllning till metamorfosen

På måndag skriver Alice om tre bilderböcker. Som dagens ser vi den jättefina, stämningsfulla och vackra bilderboken Memmo och Mysen söker efter färger av Emma Virke. Det blir också uppdaterad saga i Lilla snälla varg av Nadia Shireen och lek-och rymmartema i Stora rymmardagen av Cannie Möller.

På onsdag skriver Anna C om en ungdomsbok – Söta pojkar är bara på låtsas av Moa Eriksson Sandberg. Hon känner igen sig och tycker om de ärliga och intima sexscenerna, men saknar delvis tonåringens röst och tycker att språket är lite platt.

På torsdag skriver Emelie om Aase Bergs Liknöjd fauna, en uppmärksammad och prisbelönad diktsamling som Emelie inte riktigt hittar in i.

På lördag har vi en diger novellspecial för er som gillar kortprosa. Då skriver Emelie om Novellixs senaste fyra med Amanda Svensson, Helena Granströmer, Jens Lapidus och Wille Crafoord. Perfekt läsning på tunnelbanan! Camilla skriver om två Brevnoveller, riktiga veteraner i sammanhanget och Sinnenas brunn, en surrealistisk diktsamling av Nelly Kaplan där redan omslaget väcker lust, nyfikenhet och äckel. Björn har läst Alberto Méndez Blinda solrosor, berättelser om att förlora allt och glömmas bort i skuggan av spanska inbördeskriget, Antonio Tabucchis Tiden åldras fort, om de knaggliga uråldriga illa asfalterade vägar som är Europa samt Yiyun Lis Be för mig i tusen år. Anna C skriver om ett antal noveller från Astor förlag, som alla är skrivna av spanskspråkiga författare. Hon skriver också om en grafisk novell av Frida Ulvegren. Alice läser Selene Hellströms debut Våra händer, stickande, kliande. Det är korta noveller, ofta skrivna ur ett oväntat perspektiv, till exempel den unge förövarens vid en våldtäkt. Riktigt intressant, och lite obehagligt.

Detta och mer därtill händer hos oss på Dagensbok vecka 4.

God läsning önskar vi på redaktionen.

Similar Posts:

• Fyra noveller
• Nytt år på dagensbok.com
• Vecka 46 handlar om våldsbrottslingar, rockstjärnor och Knausgård
• 10 i topp januari 2012
• Vecka 38 på dagensbok.com – Vägen framåt

Men Tristano är gammal, kallbranden gör väldigt ont, och när inte smärtorna är för mycket gör morfinet honom dimmig, och hans berättelse blir en ibland ganska förvirrad utläggning om allt från stjärnorna hans farfar visade honom till de tre kvinnorna i hans liv till kriget, enstaka ögonblick som dyker upp i olika sammanhang och sammansättningar, och hans egen historia flyter ihop med andras från grekisk mytologi över Heine till Hollywoods guldålder och gamla schlagers. Det kunde vara en döende mans yranden, men det är metod i galenskapen; alla de där parallellerna berättar historien lika mycket som Tristanos faktiska minnen. För när allt kommer vi omkring, vad är vi förutom det vi minns att vi är – och det andra minns att vi är? Berättelsen spänner över hela Tristanos liv, snuddar vid Berlusconi och vid faran av att inbilla sig att det goda vann och det onda förlorade – hur kan vi ha besegrat fascismen bara för att exportera den till Grekland igen, bara för att låta människor svälta i Afrika, bara för att parkera oss framför dumburken? Ett av Tristanos tidigaste minnen är stjärnorna; när han för sista gången i sitt liv tittar upp mot himlen ser han flygplan och TV-satelliter.

Allt det här får vi serverat i en enda lång svada av korta textmassor, en döende man har ju rätt att säga så mycket han hinner få ur sig innan morfinet sätter in igen och han försvinner i några timmar. Det är, när man väl lyckas hitta in, jävligt vackert även om det någon gång blir lite för mycket för min smak; jag inbillar mig vara relativt beläst, men jag är inte säker på att jag fattar hälften av de teman han väver in här. Samtidigt finns där en naggande olustkänsla, att Tabucchi mest begraver ganska banala slutsatser i en jäkla massa ord. "Full of sound and fury and signifying nothing", liksom. Jag tror inte det är så, men jag kommer inte helt ifrån det.

Genom hela boken surrar en spyfluga mot spegeln i rummet där Tristano ligger och dör medan författaren tyst nedtecknar allt han säger utan att redigera, utan att rätta, utan att ställa frågor, utan att kräva att gamlingen ska vara begriplig jämt. Spyflugan surrar och kör skallen i spegeln som den tror är ett fönster, slår ihjäl sig mot sin egen spegelbild. Det kan vara en fin metafor för faran med introverta berättelser, svårigheten att berätta sina egna minnen. Och illustrerar lite grann också svårigheten att komma IN i Tristano dör. Den är kompakt, myllrande, icke-linjär, och det man får ut av den beror nog till stor del på vad man är villig att sätta in… men när jag kommer in i den sveper den undan fötterna på mig. Tillsvidare står betyget som det står; egentligen borde det nog vara högre. Säg att jag den är uppe i en tia om cirka tre omläsningar. För såna blir det garanterat.

Similar Posts:

• Böjning
• Actually, it’s about ethics in journalism
• En generation av litterära arkitekter? Civilt ansvar i italiensk samtidslitteratur
• Ärrvävnad
• Existentialism i fascismens hjulspår