Agamemnon, kungen i Mykene, har lyckats ena de andra grekiska härskarna till denna krigsansträngning. Men nu ser det väldiga företaget ut att gå om intet, för att gudarna håller sig undan.

Översteprästen Kalkas föreslår ett offer. Om Agamemnon skickar sin dotter Ifigenia till gudarna kommer de att blidkas och flottan får förlig vind. Sagt och gjort.

Skalden Demodokos får uppgiften att dikta en lämpligt patriotisk version av det grymma människooffret. Så uppstår den märkliga myten att Ifigenia förvandlas till en hind, att hon överlever pappas skarpa kniv och offerbålet och förflyttas till Tauris på Krimhalvön.

Men Demodokos och hans olyckskamrat, sanningssägaren Tersites, ser egentligen mer krasst på Iliadens ”hjältar” och mer rimligt med förfäran och avsmak på det rysliga mordet på en oskyldig flicka.

Dock har de bägge att förhålla sig till makten, annars kan det gå illa. Så de far med härtåget. Demodokos får Agamemnons uppdrag att skriva hjältesången ”Akilles vrede” för att hålla den självsvåldige hjälten på gott humör och villig till strid. Odysseus beordrar Demodokos att framställa slaget om Troja som en rad heroiska envig mellan hövdingar och kungar, fastän det mest är trötta och urledsna fotsoldater som tvingas ta riskerna.

Tersites uttalar vad han ser och får betala sanningens pris, han blir misshandlad upprepade gånger och förlorar bland annat ena ögat. Mot slutet tvingas Demodokos bära Tersites på sin rygg. Diktaren och sanningssägaren i en och samma person?

Vän av ordning kanske invänder att det var Homeros, inte Demodokos, som skrev Iliaden. Ja, men inte i den här boken. I Ifigenia av Sven Delblanc är Homeros redan död vid tiden för de trojanska krigen.

Vad vet vi om Demodokos fortsatta resor? Om vi besvarar frågan med en Tersites hyperkritik och sanningskärlek måste svaret bli kategoriskt – vi vet inte ett dyft. Demodokos blotta existens är högst tvivelaktig, påståendet att han skulle ha skrivit poesi framkallar hos den allvarlige forskaren ett ironiskt löje.

Ifigenia reser en mängd tidlösa frågor om berättarens och författarens roll i samhället och i förhållande till makten. Episka myter var det härskarna i antikens Grekland ville lämna efter sig och det är vad Demodokos levererar. Å andra sidan hungrade den vanliga, fattiga människan också efter sagor. Berättaren kunde under vissa omständigheter försörja sig även utanför hoven.

Romanen är skriven mot slutet av Sven Delblancs liv. De grekiska eperna hade han läst på originalspråk allt sedan tonåren. I essäboken Homerisk hemkomst skriver han att vi har Iliaden och Odysséen ”men därutöver ganska lite material med bevisvärde. Över det mesta av Homeros-forskningen faller den ofrånkomliga domen – härom kan vi inget veta”.

Som en reaktion på den ändå ymniga Homeros-forskningen väljer Sven Delblanc att förhålla sig fritt till myterna. Den ädle Akilles, exempelvis, framstår i väldigt sjaskig dager. Respektlösheten är uppfriskande. Och tankeväckande.

När Ifigenia kom ut hade just Berlinmuren fallit. Utvecklingen pekade i gynnsam riktning. Men sedan dess har mycket hänt. I allt fler länder försvagas demokratin. Agamemnon-liknande ledare försöker tvinga författare, journalister och kulturutövare att tjäna dem. Alternativet är att bli tystad.

– Här offrades Ifigenia.
– Som du pratar, poet. Alla vet ju att hon lever i Tauris.
– Ack, det var bara en dikt jag skrev, Ifigenia i Tauris…
– Många var den dikten till hjälp och tröst.
– Kan då inte dikten ge tröst och hjälp utan att ljuga om verkligheten?
– Det är mycket du begär.

I vår egen tid finns plats för både myter och realistiskt berättande. Demokratin har öppnat för texter som utmanar makten. Det skapas också myter om den fria människan, om mänskliga rättigheter. Mer sånt.

Similar Posts:

• Kärleksepos i antik skrud
• Myter och människor
• Hjälteberättelsernas smutsiga byk
• D’oh
• Samtiden speglar sig i skärvor av Orestesmyten

Mynt, arkeologiska lämningar och antika källskrifter ger en uppsjö av information som kan omvandlas till hårda fakta. Det är såklart mycket som vi i vår tid inte vet om livet i Romarriket. Men fantastiskt mycket kunskaper finns samlade och nytt tillkommer. Romarriket var det första imperium som accepterade och gav rättigheter också åt andra folkslag. I gengäld visade erövrade folk med tiden lojalitet mot Rom. Kanske var detta en av faktorerna bakom rikets långa existens?

Hårda fakta går att redovisa på många sätt. Löpande text i tjocka böcker är vanligast. Här får vi i stället berättelsen om Romarriket i form av tidslinjer, tabeller, tårtdiagram och kartor. Frågorna som besvaras är många. Hur snabbt växte imperiet? Vilka rättigheter hade olika kategorier av invånare? Hur utvecklades kvinnans ställning i olika skeden av livet? Vad vägde legionärernas utrustning i fält? Vad tjänade olika typer av romare och vad kunde de köpa för pengarna?

Den här boken ger många aha-upplevelser och nya kunskaper. Inte minst förmedlar tidslinjerna en robust insikt om att Romarriket inte var likadant hela tiden. Det är naturligtvis en självklarhet. Allt som pågår i hundratals, ja tusentals år förändras såklart. Men evolutionen blir väldigt åskådliggjord i grafiken.

En kritik är att vissa av bilderna är alltför komplicerade. Hur jag än försöker så lyckas jag inte riktigt tränga in i gestaltningen av hur republikens klientsystem fungerade. Det kan såklart vara jag som är trög, men det kan också vara en brist i upphovsmännens pedagogiska förmåga.

En annan komplikation är att många av grafikerna berättas med symboler, ungefär som kartsymboler. Det kan fungera jättebra, men blir krävande när symbolerna är väldigt många. På samma sätt berättas en del bilder med färgkodning, men om en del färger ligger nära varandra – brunt och ljusbrunt, exempelvis — blir det svårläst.

Majoriteten av bilderna är dock mycket bra och väldigt informationstäta. Det känns kreativt och fräscht för en hjärna som oftast läser text.

Similar Posts:

• Vattnets historia under antiken
• Stormakt på pumpen
• Till sängs med romerska kejsareÂ…
• Seg start med roliga idéer
• Obehagligt, tänkvärt

Sångmö, sjung om den man, som länge i skiftande öden
irrade kring, när han Troja förstört, den heliga staden.
Många människors städer han såg och lärde dem känna,
under hans kamp för sitt liv och för kämparnas lyckliga hemkomst.

Från de ikoniska raderna känner man genast språkets kraft att öppna portar till en bortglömd värld. Med hjälp av det starka bildspråket och den rytmiska hexametern får läsaren en suggestiv inblick i antikens sedvänjor och en djupare förståelse för betydelsen av identitet. Odysseus hemfärd, ett mästerverk i antik mytologi och episk diktning, tar oss med på en fängslande resa genom tid och rum.

Efter att ha segrat över trojanerna och påbörjat sin resa hem, utsätts Odysseus för en serie prövningar och äventyr på grund av guden Poseidons vrede. Genom hjälp av gudinnan Athena övervinner han gång på gång hinder för att slutligen återvända till sitt hemland, Ithaka. Dock möts han av en skara fräcka friare som i tio år har väntat på att Odysseus ska dödförklaras så att de kan tävla om giftermål med hans hustru Penelope och ta över hans kungadöme. Penelope hoppas in i det sista på Odysseus återkomst men är obeslutsam kring vad hon borde göra.

Eposets form, uppdelad i tjugofyra sånger med en tydlig berättarröst, skänker en rikedom åt berättelsen. Även om det inte finns någon ironi, finns det en barsk humor som ofta får läsaren att skratta till. Det finns återkommande epitet såsom “rosenfärgade Eos” vilket säkert gjort det enklare för Homeros att memorera texten. Rollfigurerna, även om de ibland kan upplevas som staffagefigurer, är tillräckligt mänskliga för att man ska kunna relatera till dem. Mötet mellan Odysseus och hans stackars mor i dödsriket är gripande och lämnar läsaren med en stark känsla av sorg.

Eposet kan ses som ett enda långt test av Odysseus karaktär. Vid ett tillfälle klagar Odysseus på sin lott och blir då snabbt påmind av en medborgare följande: “Ofärd lät [Zeus] väl tillfalla dig – du får ta det med jämnmod!” Oftast framställs emellertid Odysseus som en förebild, och han belönas med epitet som ”den kloke” och ”den lejonhjärtade” samtidigt som läsaren kan undra om Odysseus inte glömt dygden förtänksamhet; går han inte över gränsen när han slaktar alla friare?

Men överallt i blod och damm såg han dödade ligga,
Talrika, tätt vid varann, likt fiskar som sjömän har fångat
Och dragit upp med finmaskigt nät ur det gråvita havet
Och sen öst ut på en buktig strand; där trängs de i massor,
Vräkta i sanden, och längtar igen till vågornas sälta
Tills deras livskraft slutligen dör i den glödande solen

Tid är något som gestaltas från ett psykologiskt perspektiv och bör inte tolkas bokstavligt. Karaktärerna agerar konsekvent som om de hade hur gott om tid som helst. Ofta vill kungar att gäster stannar så länge som möjligt och eliten bjuder genomgående på njutningar såsom bad, god mat och diverse idrottsevenemang. Blinda skalder, som spelar musik och förmedlar historier genom sång, hyllas (kanske en blinkning åt Homeros själv). Detta säger något om grekernas självbild, avståndet mellan myt och verklighet till trots.

Hämnd spelar en betydelsefull roll i Odysséen, och nästan hälften av eposet ägnas åt att återställa den rättmätiga balansen i samhället. När Odysseus återvänder till Ithaka förvandlar gudinnan Athena honom till en tiggare för att testa inte bara hans hustru Penelopes dygd, utan även lojaliteten hos dem som arbetar för honom. Varför utmanar Odysseus lojaliteten hos alla, till och med sin ensamma änkling till far? Det kan tolkas som att kriget har förvrängt Odysseus perspektiv, så att han endast kan se världen i termer av vänner eller fiender. Det går till och med så långt att Zeus måste ingripa för att stoppa medborgarnas hämndaktioner som en följd av att Odysseus har dödat många av stadens unga.

Odysséen slutar abrupt efter Zeus ingripande (vilket visserligen sker genomgående i berättelsen), men lämnar läsaren med vissa frågor; kommer friarnas söner att hämnas i framtiden? Dessvärre har andra delar av berättelsen gått förlorade så fortsättningen kan vi endast fantisera om. Det öppna slutet gör också att texten kan tolkas på olika sätt och berättelsen överlag har fortsatt inspirera andra författare genom åren, särskilt när det gäller teman som exil och återvändande. Ingvar Björkeson förtjänar beröm för sin översättning av Homeros verk, där han framgångsrikt förmedlar betydande delar av det klassiska kulturarvet på svenska. Det man stundvis kan sakna är den språkliga rytmen och elegansen hos Lagerlöfs klassiska översättning.

Harry Martinson uttryckte läslusten bäst när han skrev:

Djupare kan man nog aldrig uppleva horisonten som ren glädje än då man läser slutorden i Odysséens andra sång:
Natten gick hän och det grydde till dag och vi seglade ständigt

Similar Posts:

• Myter och människor
• Den mångförslagne … människan!
• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Akilles 2003
• Eros triggar till läsning

Madeline Millers bok om kärleken mellan Patroklos och Akilles släpptes för första gången 2011 och är redan ansedd som en modern klassiker. Idag toppar den bästsäljarlistor, trendar på Tiktok och har, för första gången, översatts till svenska. Det är en berättelse som skildrar den klassiska homeriska sagan om kriget mellan Troja och det grekiska öriket från ett nytt och intimt perspektiv. Kanske är det just däri intresset ligger – och också bokens styrka.

Miller är utbildad inom klassisk litteratur och arbetade som lärare i grekiska och latin medan hon författade boken. Detta speglas i boken: utan att ha läst Illiaden eller vara mer insatt i grekiska myter än genomsnittet, blir det för läsaren tydligt att Miller bygger sin fiktion på fakta – eller snarare myt. Det är en gedigen research som ligger till grund för bokens stomme och resulterar i en upplevelse av att man får en historielektion, där namnen på kungarna stämmer, relationerna mellan de olika gudarna är rätt och händelseförloppet tycks stämma överens med hur det var, eller i alla fall hur det berättats om tidigare. Millers historielektion är dock fylld av passion och romantik.

Kanske är dagens Tiktok-användare oerhört fascinerade av grekiska myter. Mer troligt är att de tycker om att läsa en tragisk och himlastormande kärlekshistoria i antik miljö. Trots noggrann förankring i den klassiska myten, blir den nämligen inte mer än sekundär i boken. Sången om Akilles är i huvudsak ett kärleksepos som råkar utspela sig under upptakten till och förloppet av kriget mot Troja. Åren går – ibland lite väl snabbt och svepande – men kärleken mellan Patroklos och Akilles består, trots alla prövningar, ända in i dödsriket. Kanske hade boken tjänat på att vara ännu mer matig – men då riskerat att tappa sin breda publik. Den episka smärtan och ofrånkomligheten i de två älskandes öden når dock fram ändå och inte ett öga lämnas torrt.

Similar Posts:

• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Myter och människor
• Hjälteberättelsernas smutsiga byk
• Lösa trådar
• På gränsen mellan människa och monster

Offret visar sig vara Zoes bästa vän Tara. Det kommer fram att Tara är medlem i Jungfrurna, ett slutet sällskap skapat och lett av den karismatiske läraren Edward Fosca som undervisar i grekisk dramatik.

Professor Fosca inger omedelbart obehag i Mariana. Trots att han har alibi blir hon övertygad om att han ligger bakom mordet och beslutar sig för att undersöka saken närmare.

Fosca verkar både irriterad och fascinerad av Marianas snokande, och bjuder henne på middag för att få samtala ostört. Det är svart kavaj, bländvit skjorta och fluga. Det är kandelabrar, champagne, blodigt lammlägg, en stor förskärare som glänser i ljusskenet och fylligt, utsökt rödvin. De utmanar varandra och anstränger sig båda för att få den andre ur balans.

Ytterligare en kvinna hittas mördad, även hon en medlem i Jungfrurna. Mariana fortsätter sin undersökning och hittar vykort på offrens rum med djupt oroande motiv. På baksidan finns strofer på klassisk grekiska – strofer som handlar om jungfrur som offras och vackra halsar som skärs av. Det enda jag kan tänka på är vilket utomordentligt kasst arbete polisen måste ha gjort för att missa sådana extremt uppenbara ledtrådar.

Marianas kompetens som psykodynamisk terapeut vävs in i historien med ett flertal referenser till psykoanalysen, i ett försök att göra detta till en psykologisk thriller. Vid det här laget framgår det förmodligen att jag inte tycker att det lyckas särskilt bra. Det hela känns mest som ett hopplock av stereotyper och teman från klassiker som Den hemliga historien av Donna Tartt och När lammen tystnar av Thomas Harris.

Det förekommer även brister i översättningen, som blir bitvis komiska och ganska underhållande:

Mariana letade igenom alla de mest intima ägodelarna – underkläder, smink, hårprodukter, pass, körkort, kreditkort, barndomsfotografier, bebisfoton, små påminnelser och lappar som hon hade skrivit till sig själv, gamla kvitton, lösa tamponger, tomma kokainflaskor, löstobak och spår av marijuana.

Mig veterligen kommer kokain sällan i flaskform, men jag är ingen expert på området. Jag väljer att anta att det egentligen handlar om Coca Cola-flaskor.

Jag är ändå milt road av försöket att skapa en air av mystik kring berättelsen. Fram till det sista kapitlet, då jag misstroget stirrar på sidorna i ren och skär besvikelse. Det är för osannolikt, för flummigt – och ärligt talat för dåligt.

Det går tretton på dussinet av den här typen av deckare. Är man sugen på att läsa något från genren finns det betydligt bättre alternativ.

Similar Posts:

• Hannibal goes to Hollywood
• Inget nytt, men spännande ändå när dansk polis jagar mördare
• Män som hatar kvinnor
• Vampyrer i den sunkiga Södern
• Action i cyberrymden

Det finns såklart något riktigt härligt med det som är så här väl utformat, men samtidigt också något som är lite skrämmande. α, β, γ, δ o.s.v. Origo, Perseus, Sepolia, Anteros. Borde jag slå upp, läsa på, för att hänga med? Här finns ju säkerligen en hel massa konnotationer och även direkta betydelser som finns där av en anledning, för det känns inte bara som ytlig intellektuell uppvisning. Men jag bestämmer mig i alla fall för att först ta emot texten som den är (som jag är) för att se vad som händer. Och en bit in, någonstans efter att mer än halva grekiska alfabetet betats igenom, vid υ, så händer det:

skrev jag själar – jag menar
sälar.

En lekfullhet med språket som känns inbjudande även för en grekisk analfabet som jag. Jag får en ny nyfikenhet för texten, som strax bjuder till ännu mer:

Vidden är hjälplös, så absolut vidd. Avstånd
Anas med skalor som långsamt justeras och
Färger vid varats yttersta skans. Kullar med

Korkek och tjurar – men där upphör all
Släktskap med barndomens jular. Ändå söker
Mig nu något tidigt. Du ger mig en bild av

Dig själv som sjuårig flamencoprinsessa.
Inget faller precis på plats. [ – ]

Bräm, fluidum, melism, abstrust, akronisk, helnas, hinom, deliriskt, tars. Till slut sitter jag ändå där med ett lexikon. Det blir lite hoppigt för en så här olärd diktläsare som inte är van att svänga sig varken i grekisk mytologi eller mindre använda svenska ord – men det håller ändå, mycket tack vare att de flesta dikterna är förankrade i det mänskliga perspektivet, människorna som rör sig där inne i dikterna:

Syret glesnar och landskapet
smalnar i ett gatt av kufiskt
danade stenar som lotsar mig

vidare fast jag gott kunde dröja och
ta några bilder och messa bekanta.
Ibland rör jag svärdet som svänger

i marschtakt och skakar min sköld
som är grov som en krabba
på utsidan, men insidan visar

mig själv och en hostande film
av terrängen bakom. [ – ]

Similar Posts:

• Svalt paradoxalt
• Klart och säkert om osäkerheten
• Pink Pearl som ink earl
• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett
• Antika verk i väldigt ny tappning

Anne Carsons debutverk från 1986, nu för första gången utgivet på svenska, är en essä om eros. Den som läst Anne Carson tidigare vet att hon ofta tar avstamp i antikens Grekland. Så är det även här. Essän granskar strofer från Sapfo, Homeros, Archilochos, Platon och Sokrates för att nämna några. Anne Carson inleder med att läsa Sapfos berömda Diktfragment nummer 31. Det skildrar en kvinna som betraktar en man och en kvinna, den hon åtrår, som sitter och samtalar med varandra.

Sapfo får grepp om begäret genom att identifiera det som en tredelad struktur. Vi kan med traditionell erotikteoretisk terminologi kalla strukturen för en kärlekstriangel och frestas att krasst postromantiskt avfärda den som ett billigt trick. Men tricket med triangeln är ingen mental trivialmanöver. Det får oss att se begärets radikala beskaffenhet. Om eros är brist behövs nämligen tre strukturkomponenter för att det ska aktiveras -älskare, älskad och det som kommer emellan.

Essän spårar sig metodiskt genom en stor mängd dikter som genomgående redovisas både på grekiska och svenska. Den som lärt sig klassisk grekiska kan alltså läsa själv och jämföra översättningar. Anne Carson för intressanta resonemang om eros betydelse för utvecklingen av det grekiska alfabetet och för den nedskrivna litteraturen.

Är det en tillfällighet att de poeter som uppfann Eros, som gjorde en gudom och en litterär besatthet av honom, också är de första författarna i vår tradition som har efterlämnat dikter i skriftlig form? Mer tillspetsat: Vad är det som är erotiskt med alfabetisering?

Även till läslust och vetgirighet finns ett samband, visar hon. Teserna backas upp ytterligare med exempel ur mer sentida litteratur – Virginia Woolf, Emily Dickinson, Jean-Paul Sartre…

Vad som är erotiskt med att läsa (och skriva) är inbillningens lek i det spelrum som uppstår mellan dig och ditt föremål för vetande. I likhet med älskare väcker poeter och romanförfattare liv i det rummet med sina metaforer och undanmanövrar. Rummets kanter är kanter hos sådant du älskar, sådant vars skevheter får det att röra sig i ditt inre.

Och Anne Carson visar med själva upplägget av sin bok vad hon menar. Den har korta kapitel som ofta avslutas med en liten provokation, en retning som nästa kapitel tar hand om och förvaltar. Läsarens begär efter mera, exploateras fullt ut.

Begreppet essä är kanske lite utslitet, men om man tar fasta på Michel de Montaignes ursprungliga mening med ordet – det vill säga undersökning – håller det väl som genrebestämning av Eros den bitterljuva.

Vid läsningen associerar jag till den allvetande berättaren i Milan Kunderas roman Varats olidliga lätthet. Romanens älskande når, trots sina enträgna strävanden, inte hela vägen fram till varandra – något som berättaren analyserar. Det är deras misslyckande som binder dem samman. Anne Carson är den allvetande berättaren i sitt debutverk. Det är en tät, kompetent text och en sann undersökning. Bonniers publicerar essän i Panacheserien, med ett läckert omslag formgivet av Nina Ulmaja.

Similar Posts:

• Genialt från Carson
• När ostronet och makrillen får bestämma dikten
• Du-alism
• Mitt liv som roman
• The Book of Love (is long and boring)

”Nå, men det är väl trots allt män som gjort det mesta? Vi kan väl inte skriva om historien bara för att det ska vara politiskt korrekt för nutiden?” Nej, men vi kanske måste se andra saker? En bild som tar med denna halva befolkningens upplevelser – och det är ju inte som att de flesta män fått komma till tals särskilt mycket heller – måste helt enkelt ge en helare bild av det förflutna.

I romanen Flickornas tystnad tar Pat Barker sig an en av litteraturens allra största och tidigaste klassiker med den sortens anslag. Iliaden. Ett epos om manliga hjältedåd, som själva urbilden av historiens kungar och krig. I Barkers version är emellertid perspektivet ett annat. Det är kvinnornas, eller kanske snarare en särskild kvinnas. Briseis.

När Barker först introducerar Briseis är det som drottning i den trojanska staden Lyrnessos, precis på väg att falla för grekerna. Den grekiske hjälten Akilles stridsrop skallar över staden. Briseis hör honom innan hon ser honom uppifrån tornet där stadens kvinnor förskansat sig. Därifrån ser hon honom döda hennes make och bröder, innan hon själv blir en del av hans krigsbyte, hans ”hedersgåva” som trupperna förärar honom för hans insatser i striden. Detta ”hedersgåva” är förstås en omskrivning av sexslav.

Det är Briseis tillvaro i det grekiska lägret utanför Troja som skildras i Flickornas tystnad, men det går inte att komma ifrån hur denna historia är underställd, beroende av männens. Akilles, hans närmste vän Patroklos, kung Agamemnon. Mäktiga män som en gång för nio år sedan gett sig in på ett krig över en kvinna, den bortrövade eller förlupna Helena. Kvinnorna är på så sätt brickor i ett spel där männens nycker, deras lättkränkthet och ilska, bestämmer spelreglerna. Jag har läst recensioner där det framhålls som Barkers misslyckande, men jag undrar hur det skulle kunna vara på ett annat sätt?

Perspektivskiftet handlar inte bara om kön, utan om krigets verklighet och konsekvenser. Barker drar ner hjälteeposet i leran, i blodet och tarmarna, soporna och råttorna. I hjältar som faktiskt behandlar kvinnor som ägodelar, att ha, skryta med eller kasta undan som man känner för gott. Det är inte bara en uppgörelse med Iliaden. Det är en uppdatering och en modernisering som gör ett tämligen tungrott versepos läsbart, relevant och engagerande på nytt.

Similar Posts:

• Kamp för kvinnlig rösträtt
• Myter och människor
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?
• Det bubblar i Brighton
• Mer äcklad än skrämd

När jag föddes existerade inte ordet för det jag var. De kallade mig nymf och utgick ifrån att jag skulle bli som min mor och mina mostrar och mina tusen kusiner.

Visst är det en fantastisk inledning? Genast kastas vi in i en romanvärld som är allt annat än diskbänksrealistisk, en värld av nymfer och gudar, men som också, som ju myter gör när de förpackas rätt, samtidigt når fram till något basalt mänskligt.

För fastän Madeline Millers Kirke är gudinna, häxa, lever i tusentals år, umgås med allsköns mytologiska figurer, så är hon samtidigt så mycket människa och, inte minst, så mycket kvinna. Att vara kvinna – och alltmer man numera också, tror jag – är ju att försöka vara något som inte riktigt ordet existerade för när man föddes. Att vara något mer än ens mamma, mormor, förmödrar riktigt haft möjlighet att vara.

Kirke är en sådan. En som hela tiden stångas mot gränser, och försöker utvidga sina möjligheter till ett liv där hon får plats att andas, att leva och utvecklas. Hon är inte mänsklig, och hon är samtidigt alltigenom mänsklig. Jag är fullkomligt fascinerad av hur Miller lyckas sammanfoga dessa motstridiga drag i en helt underbar roman.

Föregångarna finns förstås. Det är helt enkelt oerhört inne att skriva nya versioner av äldre berättelser. Hogarth förlag har sin tämligen framgångsrika satsning på Shakespeare i nytappning, The Austen Project var av någon anledning inte alls lika lyckat, och i dagarna släpptes tre romaner baserade på Henrik Ibsens pjäser som jag tycker i alla fall verkar lovande.

Hos Homeros besöker den irrande Odysseus och hans besättning Kirkes ö, där hon förtrollar och förför den antike hjälten och förvandlar hans besättning till grisar när de försöker hindra henne. Hon är en häxa, ett rovdjur, en motbild till den goda hustrun Penelope som snällt väntar på hemön och motstår alla friarna medan Odysseus kuskar runt världen.

Visst är det som gjort för att berätta nu ur Kirkes perspektiv? Den närmaste släktingen till den här romanen som i alla fall jag läst får nog sägas vara Louise O´Neills feministiska omtolkning av HC Andersens Den lilla sjöjungfrun, The Surface Breaks. Båda tar en egentligen ganska svårbegriplig karaktär och gör en empatisk omtolkning, tar deras synvinkel på ett sätt som de manliga författarna kanske inte riktigt lyckas med, eller ens eftersträvar.

Miller gör Kirkes värld på en gång magisk och djupt begriplig. Jag hade nog inte riktigt väntat mig att en antik gudinna och häxa skulle gå att verkligen identifiera sig med, men jag är fullkomligt intagen. Kirke är inte minst en av de bästa skildringar av moderskap som jag läst, av våndan i att vilja skydda sin son – för hon får en son efter Odysseus besök – och låta honom växa i världen.

Det är kanske inte märkligt att det är mer eller mindre marginella kvinnliga karaktärer som lånar sig till riktigt bra moderna omtolkningar. Det Miller skildrar med Kirke är på en gång mytologiskt och på pricken ett modernt människoliv, där få saker är riktigt självklara, utan där identiteten och kampen för en egen plats att fylla i världen inte alldeles saknar drag av det antika slagfältet.

Similar Posts:

• Kärleksepos i antik skrud
• Den ikoniska hemfärden
• Det finns inga sjungande krabbor
• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Skön läsning och några käftsmällar

Själv var Gregorius övertygad om att han levde i den yttersta av tider, ja i mänsklighetens slutskede. Det kan låta melodramatiskt, men man bör komma ihåg att Gregorius framlevde sina dagar i lämningarna efter det en gång mäktiga Rom. Staden, som hade varit världens centrum med en miljon invånare, hade endast omkring 20 000 i slutet av 500-talet. Ett mått på ödsligheten är att Colosseum stod kvar, byggt för att husera en publik på 80 000!

Rom i sin glans dagar var ett storslaget minne. Det skulle dröja 1200 år innan en stad åter växte sig så stark. London passerade miljongränsen först år 1800. Det är inte så konstigt att orsakerna bakom Roms fall har intresserat historikerna allt sedan Gregorius dagar. Det finns 210 hypoteser till varför det gick som det gick.

Förklaringarna brukar handla om ett liv i sus och dus som försvagade romarna. Det är en populär bild. Trycket från yttre fiender, barbarerna, är en annan. Till det kan läggas att myntväsendet kraschade och att rivaliserande generaler kämpade om kejsartiteln.

Men i boken Roms öde kastar den amerikanske historikern Kyle Harper ljus över två undergångsfaktorer som på allvar sysselsatt forskarna bara de allra senaste decennierna: epidemier och klimatförändringar.

Vi känner romarna som tekniskt överlägsna alla andra samtida folk, möjligen undantaget Han-dynastin i Kina. Men många betydelsefulla innovationer var enkla och bokstavligen jordnära, påpekar Kyle Harper:

Spridningen av metallverktyg, bättre plogar, nya harvar och ett nytt slags skördemaskin från Gallien innebar reella förbättringar (…) Vattenkvarnar var för första gången allmänt utbredda.

Rom blomstrade under särskilda miljömässigt gynnsamma betingelser. Klimatet var varmt och nederbörden riklig och jämnt fördelad över året. En period på ungefär 350 år har kommit att benämnas det romerska klimatoptimumet.

Planeten Jorden har varit en instabil plats. Omväxlande har här rått stark kyla och kraftfull värme. Översvämmande nederbörd har följts av perioder av förödande torka. Men för 12 000 år sedan inleddes en människovänligare period – holocen.

”Det romerska klimatoptimumet kan ha varit den sista fas av holocen då de subtropiska trakterna i denna del av världen fick någon sommarnederbörd att tala om” resonerar Kyle Harper.

Under optimumets betingelser kunde människorna odla upp större arealer. Det var romarrikets lyckligaste tid.

Historiker har numera ”naturliga arkiv” att ösa ur vid sidan av mer traditionella historiska källor. Iskärnor, droppstenar i grottor, sjöavlagringar och havssediment säger oss en hel del om klimatförändringarna. Kyle Harper är en skicklig pedagog som gör komplicerade orsakssamband begripliga.

Optimumet upphörde omkring år 150. Det blev torrare i södra Medelhavet och regnen föll mindre jämnt i norra imperiet. Öknarna bredde ut sig i söder. Översvämningar orsakade problem i norr.

Det mesta pekade i sämre riktning från omkring år 250. Gränsförsvaret bröt samman och goter, på flykt undan hunner, vällde in. Från år 450 rådde den så kallade senantika lilla istiden.

Till detta ska läggas de smittsamma sjukdomarna. Kyle Harper visar hur smittkoppor och senare böldpest sargade det romerska riket. Efter klimatoptimumet utbröt åtminstone tre pandemier. En av dem, den Justinianska pesten, pågick i 200 år! Konstantinopel hade sju eller möjligen åtta utbrott mellan år 542 och 747.

Pesten och klimatförändringarna uttömde rikets krafter. Den oförklarliga bedrövelsen ingav de överlevande en ryslig känsla av att själva tiden närmade sig sitt slut.

Roms öde väver skickligt samman naturvetenskapliga fakta med historiska texter och arkeologins hypoteser. Författaren bjuder in läsaren att vara med och pröva och värdera olika teorier. Boken skildrar ett skeende som ter sig fjärran och på samma gång nära. Imperiets undergång belyser vår egen tid där klimatkris och globala epidemier tar stor plats i debatten. Antikens folk kunde inte själva rå för klimatförändringarna. Nu är människans roll annorlunda. Romarna var direkt påverkade då missväxt slog till, alla var beroende av skördarna. Vi i den rika världen kan numera köpa oss fria från krisstämning, åtminstone än så länge.

Inför den lika osynliga som dödliga böldpestbakterien hade romarna endast religiösa processioner, böner och djuroffer att sätta emot. I dag vet vi mer och kan bygga ett försvar mot ebola såväl som H1N1, vi skakar kanske skrattande på huvudet åt det antika samhällets oförmåga. Men hur kommer framtidens människor att bedöma vår oförmåga till internationellt samarbete mot ytterligare koldioxidutsläpp?

Similar Posts:

• Stormakt på pumpen
• Till sängs med romerska kejsareÂ…
• Kryddade kejsare i behov av salt!
• Spåret bort från nationalism och stängda gränser
• Mer kejsare än monster?