Det var ett tag sedan jag läste något av Murakami men redan efter några sidor i Författare till yrket känner jag igen hans röst. De elva texterna om författarskap och skrivande är personliga, eftertänksamma, välformulerade och kryddade med Murakamis karaktäristiska liknelser. Som här, när han jämför en roman som författaren ägnat mycket tid åt, som fått mogna fram, med det varma vattnet i en het källa.

Om man badar i en varm källa, spelar det ingen roll om temperaturen inte är så hög: värmen tränger in i kroppens inre ändå. När du går upp ur källan bär du med dig värmen i kroppen. Men badar du hemma går värmen inte in i kroppen på samma vis: du blir kall så fort du stiger upp ur badet.

Det är en fin liknelse. Visst kan en läsning dröja sig kvar i kroppen. Men att det också måste ta lång tid att skriva en bra roman är kanske en mer öppen fråga. Anthony Burgess skrev exempelvis A Clockwork Orange på bara tre veckor. För Haruki Murakami är dock skrivandet ett hantverk som måste få ta tid och som han ägnat de senaste 35 åren till att fördjupa och förfina.

I Författare till yrket beskriver Murakami det arbetssätt och de principer som han efter noggrann utvärdering kommit fram till fungerar i hans författarvardag. Här kommer några exempel som jag på egen hand formulerat som råd till den aspirerande romanförfattaren:

1. Läs mycket och varierat. Lär dig känna igen en bra roman. Läsningen kommer först. Skrivandet kan komma senare.

2. Skriv bara när du har lust att göra det. Inte annars. Men när du väl bestämt dig, skriv koncentrerat varje dag. Hämta kraft i citatet av Karen Blixen: ”Jag skriver lite varje dag – utan förhoppningar, utan förtvivlan.”

3. Bli en iakttagare och studera din omgivning noggrant men anteckna inte. Det som är tillräckligt bra kommer att stanna kvar i minnet. Se ditt minne som ett skåp med många olika lådor där du förvarar råmaterialet till dina romaner. Samla skåpet fullt av intressanta händelser, människor och detaljer som du tar fram när du vill börja skriva.

4. Oroa dig inte så mycket över hur berättelsen hänger ihop till en början. Skriv fragment som du sedan pusslar ihop efter hand.

5. Ägna dig enbart åt din roman medan du skriver den. Späd inte ut dig genom att skriva en massa andra texter.

6. Skaffa dig en eller två läsare som du litar på och ta hjälp av dem när det är dags att börja bearbeta din text. Ta deras kritik på allvar, glöm inte att en text alltid kan bli bättre, men gör eventuella förändringar utifrån vad du själv tycker.

7. Hitta en livsstil som stödjer ditt författarskap. Det räcker inte att ha en vilja av stål. Kropp och själ måste vara i balans om du ska orka skriva flera timmar per dag, år efter år.

Texterna i Författare till yrket är ojämna. Det blir kanske lite gnälligt i ”Om litterära priser” och lite skrytsamt i ”Ut i världen – mot nya djärva mål”. Men om du bär på författardrömmar och letar efter inspirerande anekdoter om författarlivets vedermödor och glädjeämnen, så kommer du att hitta det du söker. Tankarna om skrivande och litteratur är givande även för den som nöjer sig med att läsa romaner. Och för vem som helst som föresatt sig att genomföra ett kreativt projekt är Murakami ett lysande exempel på att det faktiskt går att skapa magi genom att kombinera en metodisk arbetsprocess med fantasins trollspö.

Similar Posts:

• Imponerande japansk rikedom
• Stor special om konsten att skriva
• Skön och skör gräns där verklighet passeras
• Samma lika, igen
• Rum 101 1/2

Det är en slingrande kulturhistoria om ett ämne som otaliga människor kommit i kontakt med genom litteratur, tv-serier och film men som få studerat. Det är förstås också väldigt olika i hur hög grad de fiktionella språken har utvecklats. Medan det går fint att ta kurser i det utomjordiska klingonska språket från Star Trek-universet och lära sig alvisk grammatik är exempelvis lilliputianska (från Gullivers resor) eller wookiernas tungomål shyriiwook (från Star Wars) i princip omöjliga att behärska.

Yens Wahlgren skiljer på så kallade conlangs, constructed languages, som en bredare benämning där allt från esperanto till borduriska (som talas i ett par av Tintinalbumen) innefattas och artlangs, artistic languages, vilket är språk som skapats enbart för konstnärliga skäl och som vi möter i populärkulturen. Och även om en som läsare får ta del av de försök att skapa nya världsspråk, som exempelvis solresol, som utvecklades på 1800-talet av Jean Francois Sudre och bygger på olika kombinationer av notskalan (do, re, mi, fa, so, la osv) eller ovan nämnda esperanto, så fokuserar Liftarens parlör till galaxen på artlangs. Mellan pärmarna möts man av alla från Pingu, Tarzan och Anthony Burgess stökiga och säreget slangtalande ungdomsgäng från A Clockwork Orange. Alla har de sina egna uttryckssätt.

Låter det nördigt? Det är det också. Men till lika stor del ger boken en fascinerande inblick i hur författare och filmare genom en stor del av den mänskliga historien kryddat sina verk med innovativa språkkonstruktioner. Ibland plockar de inspiration från redan existerande tungomål, som när ljudkreatören Ben Burtt skulle förse de teddybjörnsliknande ewokerna från Return of the Jedi med ett eget språk. Burtt spelade in en kvinna som pratade kalmuckiska, en mongoliskt språk och tillsammans med tibetanska blev det grunden för klangen i ewokernas uttryck. Några meningar på förgrundsspråken följde med i ljudstudion varför de utomjordiska nallarna kan höras säga saker som ”Här finns det gott om pengar!” och ”Jag är en tyst person. Bäst du lämnar mig ifred” på tibetanska. I andra fall, som när George R. R. Martins A Song Of Fire And Ice-böcker skulle överföras till tv-serieformatet och nyckelpersoner i historien skulle höras prata dothrakiska anlitades lingvisten David J. Peterson för att bygga ut ett språk från de få ord och egennamn som förekommer i böckerna.

Yens Wahlgrens vittspännande och välresearchade genomgång är underhållande, lättläst och intressant, och landar i insikten om att mänskligheten antagligen alltid kommer att ha behovet att skapa nya kommunikationssätt inom ramen för popkultur och litteratur. Och hur vissa av de nya språken sträcker sig bortanför boksidorna och filmernas ljudbilder och tar nya vägar i händerna på både fans och språkexperter.

Similar Posts:

• I Sverige talar vi svenska … eller hur var det?
• Ojämnt men sött
• Monstruöst medeltida djurlexikon
• Ett kryddmått för hastig bladvändare
• Äntligen …

Frank är 17 år och har inte dödat några barn på nästan ett decennium. Han bor här med sin far. De var fler en gång i världen, men Frank är nu som han är, och han gjorde… saker. Nu är de bara två. Och så Franks storebror, som kanske eller kanske inte är på väg hem från sjukhuset där de spärrade in honom efter att han blev som han blev. Han ringer Frank från telefonkiosker (ty detta utspelade sig på den tid då det fanns telefonkiosker), närmare varje gång, tappar tålamodet, lovar att skada hundvalpar.

Franks dagar är noga inrutade. Offerpålarna som ska underhållas. Fabriken där han tvingar getingar att dö och sedan tolkar världen utifrån hur de väljer att dö. Pappan som är fascinerad av kroppen och har skrivit en hel bok om fjärtar. Dvärgen Jamie som han då och då möter inne i byn så att de kan supa skallen av sig tillsammans. Det är ju hela Franks värld; pappan, brodern, vännen, ön. Stolpar runtomkring, lås på pappas dörr, tunn mager jord där saker inte växer i Thatchers Storbritannien. Då behöver man ritualer, bålverk, offer. Det är nu en gång sådana vi är: i hårda tider vänder vi taggarna utåt och ber om tecken ovanifrån.

Getingfabriken är en udda insekt, en grymhetsskildring som till sitt ämne sitter någonstans mellan Shirley Jackson och Anthony Burgess å ena sidan och Bret Easton Ellis och Poppy Z Brite å den andra, men inte lik någon av dem egentligen. Det är en enormt våldsam bok, men det värsta är egentligen inte de saker Frank och hans bror gör mot djur och andra människor, utan det som hela tiden ligger under ytan, i det förflutna, i den där strikta ordningen som allt måste inordnas i. Något måste väl ha hänt Frank för att få honom att bli sån? Och samtidigt är ändå romanens behållning hur icke-sensationell den känns. Vi är fast inne i Franks perspektiv, och för honom är allt detta normalt. Det är ju sån han är. Bisarrt nog känns Getingfabriken ofta mindre som en uppvisning i mänsklig grymhet och mer som en klassisk raggsocksvåt engelsk arbetarungdomsskildring med en rejäl portion humor, mer Billy Liar än Patrick Bateman. Att översätta sådana här förstapersonsmonologer och fånga både våldet och humorn kan inte det lättaste, men Roland Adlerberth gör ett lysande jobb med att fånga Franks språk – lite för lillgammalt, lite för mycket läst och för lite pratat.

Det här var Iain Banks debut för snart 30 år sedan, och att den kommer i nysläpp ungefär samtidigt som A Clockwork Orange och Äldreomsorgen i Övre Kågedalen känns lustigt passande; det är ju lågkonjunktur igen, det blåser ju kallt igen, och vår aldrig sinande aptit för litterära monster behöver kanske vända sig inåt igen. Vi behöver kanske kika på tron att vi kan anpassa världen och människorna efter oss, att vi kan ha kontroll. Och att det faktiskt kan fungera, åtminstone ett tag, åtminstone om vi har tillräckligt stark medicin. Vi är ju som vi är fram tills vi upptäcker vilka vi egentligen är, och hur vi blev det. Och det kanske är den största överraskningen av dem alla.

Similar Posts:

• I förskingringen
• Mellanförskap och romantik
• Att älska någon som har ett förflutet
• Mellan beckrött och djupsvart
• En nobel kortroman

Att läsa boken är, självklart, något annat. Jag vill börja med att hävda följande: A Clockwork Orange (eller som det uttyds på svenska: Apelsin med urverk) är inte särskilt njutbar att läsa. Den bjuder inte på några hisnande skönhetsupplevelser. Den är stundtals mycket obehaglig. Men den är, som litterär skapelse och fiktivt samtidsdokument betraktad, mycket intressant.

Alex, blott 15 år gammal, drar runt med sina kompisar (”drogisar”) och fördriver tiden med ultravåld – dvs. att misshandla, råna och mörda helt oskyldiga människor. De gör det på samma sätt som andra kids går på bio eller tuggar tuggummi. Anthony Burgess har placerat dem i en dystopisk framtid, som kanske inte ligger alltför långt fram i tiden. Det är något slags England som har influerats mycket av rysk kultur. Det märks framförallt på språket Alex och hans kompisar pratar – samma språk som romanen är skriven på. Det är en slang som Burgess själv uppfunnit, med ord som huvudsakligen är avledda från ryska och som sedan förvrängts så att de bildat ett eget idiom. En typisk mening kan se ut såhär:

”Vi fillade runt i nåt som kallades nerstan ett tag och skrämde gamla vecker och tjinor som korsade gatorna och sicksackade efter katter och sånt.”

Det tar några sidor innan man vänjer sig, men därefter är det varken komplicerat eller besvärligt. Det flyter på bra. Längst bak i boken finns en liten ordlista bifogad, men man lär sig själv orden ganska snabbt. Det rör sig om några hundra stycken. Just detta med språket är det som ger A Clockwork Orange dess karaktär. Mina tankar går till Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i övre Kågedalen; en annan roman där själva språket får avgöra romanens karaktär och placera texten i en kontext. I en framtida, dystopisk värld talar man naturligtvis ett förvrängt språk. Det är till stor del också ett språk som hör den förvildade ungdomen till. En annan roman jag kommer att tänka på är George Orwells 1984 med dess nyspråk; det vanliga språket omformas av myndigheterna för att kontrollera medborgarna och själva deras tankeverksamhet. Även om språket har en annan funktion i A Clockwork Orange (här kan man tvärtemot 1984 säga att Alex och hans kompisar tagit makten över sitt eget språk) är det dock en bärande faktor för att ge romanen dess prägel av dystopi.

Förutom språket är det diskussionen om brott och straff som fascinerar. Alex blir till slut tagen av polisen (”milisanterna”) och hamnar i fängelse. Men han får möjligheten att pröva på en ny behandlingsmetod som går ut på att göra honom fysiskt illamående inför våld, och på så sätt blir han oförmögen att utöva det för honom tidigare så kära ultravåldet. Fängelseprästen är dock den varnande, för att inte säga profetiska, rösten, när han tar upp frågan om den fria viljan. Om det är så att Alex blir illamående och inte väljer våld när han får möjlighet, är det ju inte för att han blivit ”omvänd” och blivit en god människa, utan för att han rent fysiologiskt inte kan välja. Då kan man väl inte tala om ett fritt val? ”Han upphör att vara en missdådare, men han upphör också att vara en varelse i stånd till en moralisk valhandling”, som prästen konstaterar. Detta är en bärande diskussion genom romanen.

Hos ett par som Alex och hans ”drogisar” bryter sig in finns ett manuskript med delar av en bok, som heter just ”En apelsin med urverk” som handlar just om detta: ”…försöket, säjer jag, att påtvinga [människan] lagar och villkor som är avsedda för en mekanisk skapelse…” som det bland annat står. ”En apelsin med urverk” är den bisarra beteckningen på en människa som upphört att vara människa, en sammansättning ord utan betydelse. Försöket med Alex förvandlar människor till mekaniska varelser i en mekanisk skapelse, och låter dem inte vara människor av kött och blod. Men är det värt att låta människor vara människor till vilket pris som helst? Om detta handlar jubilerande A Clockwork Orange. 50-åringen står sig mycket väl.

Similar Posts:

• Kräkmedel
• Dödsfinkar och dårskallar
• Imponerande japansk rikedom
• Murakami om skrivandets hantverk och magi
• ”Namárië Mellon”

För en mer saklig introduktion i ämnet kan En sinnessjuk värld rekommenderas. Lennart Ökvist har letat i journalerna, rapporterna och avhandlingarna och fått ihop en täckande men lättillgänglig överblick över mentalsjukhusens historia i Sverige. Det är respektfulla porträtt av svåruthärdliga levnadsöden. Det är framväxten av folkhemmet, socialpolitik och fackförening. Det är diagnoserna, behandlingsmetoderna och sjukdomssynen. Det är suddiga, svartvita foton av snaggade patienter i vita kläder i parkmiljöer och ljusa jugendbyggen.

Mentalsjukhusens, och därmed psykiatrins historia, är en dubbelnatur. Å ena sidan berättar den om successivt förbättrade villkor för psykiskt sjuka. Den moderna synen på psykisk sjukdom växer fram, varmed man börjar frångå dårkistor och djävulsutdrivningar. Den statliga vårdinstitutionen inrättas och patienternas väl är inte längre lika beroende av en lokal omgivnings inställning till donationer och allmosor. Diagnoserna differentieras och ett klassificeringssystem som är mer specifikt än till exempel ”fånig” eller ”osnygg idiot” underlättar säkert anpassningen av behandlingar.

Å andra sidan är framgångssagan knappast linjär. Visst kan det tidiga 1800-talets metod att ont ska med ont fördrivas framstå som rå. Bland många exempel har skabb, nässlor och ögonblödningsframkallande karuseller använts som behandlingar. Ändå kan det inte bortses från att dessa metoder på sin tid uppfattades som radikalt humana och representerade en mänskligare vård. Mer oroväckande är då de modernare övergreppen. Rasbiologiska institutet, lobotomeringar, tvångssteriliseringar och missriktad elchocksanvändning – nej, den berättelsen är inte vackrare nu än sist du hörde den. I vilken utsträckning kan detta förklaras med att man inte visste bättre? Den steriliseringslag som införts på 40-talet avskaffades först 1974. Sverige hamnar på andraplats efter Tyskland i steriliseringsfrekvens: 63 000 svenskar. Varav nittio procent kvinnor.

Kanske finns en delförklaring till framgången hos flera mentalsjukhusböcker och -filmer i deras bekväma påminnande om forna tiders barbari. De försäkrar att vi vet så mycket bättre idag och att vi ska vara nöjda över nutida upplysthet och rationalitet. Idag vet vi ju att elchocker bara ska användas mot grav depression, inte mot schizofreni. Vi vet ju att man kan dämpa psykoser med små tabletter istället för med hemsk lobotomering. Vi tvångssteriliserar ju inte tattare längre, hela Europa kan väl det där om allamänniskorslikavärde? Psykiatrin som berättelsen om utövandet av sociala maktstrukturer och förtryck av grupper som är för svaga för att protestera, det där är väl historia?

Eller, hur vet vi det? Den frågeställningen är underförstådd rakt igenom En sinnessjuk värld. Möjligen kunde Ökvist ha drämt till med den i ett kraftigare avslut och genom historieperspektivet satt ett granskande ljus på dagens vård. Men den är väl lika svår för honom som för oss alla att se, denna otillgängliga blinda fläck, våldet under namn av välvilja.

Similar Posts:

• Ekonomi med kort bäst före-datum
• Världshistoria utan värld i sig
• Placera skulden där den hör hemma!
• Äntligen! Sorgligt att det behövs
• Buzzwords men med mening

Nåja. Färdiggnällt.

Postmodernismens arv är en hög med citatspillror som glider över varandra.

Där kan vi väl börja. Leklust är en väldigt citatvänlig bok, vilket inte är så förvånande; tjocka tyska filosofiska romaner brukar vara det. För en sådan är det, omslaget och spelarna till trots. Vi dimper ner på en betongväggad och -häckad gymnasieskola i Bonn, staden som inte längre har något syfte i ett återförenat Tyskland, och möter Ada: 15, intelligent, beläst, asocial, amoralisk, hennes far lika död som alla ideologier i en värld där man gått från ur-leran till url-eran och inte längre vet vem eller var man är.

Nietzsche är död. Hans efterföljare är döda. Efterföljarnas ställföreträdare är döda. Ställföreträdarnas återupptäckare är döda.

Vad återstår när man är 15 och tror sig ha genomskådat allt? När man ser frihetens hemvist starta krig och i den eviga cynismens namn inte ens gitter bli förvånad? När inte ens våld och sex verkar ett dugg spännande? När den lagoma tyska jämngråa förbundsrepublikdemokratin är något som

unga människor skulle vänjas vid på samma sätt som djur vänjs vid villkoren i ett litet, bekvämt naturreservat.

Ada förälskar sig i den tre år äldre överliggaren Alev – Lord Henry till hennes Dorian – och tillsammans bestämmer de sig för att förföra och utpressa en annan hemlös själ: deras polskfödde tysklärare (bara en sån sak, liksom). De verkar inte själva helt på det klara med om de gör det för att förstöra eller rädda honom eller sig själva.

Ada och hennes vänner och antagonister (vilka som nu är vad) är inte helt realistiska skapelser, men det är nog inte tanken heller. Leklust är en samhällsobduktion utklädd till spänningsroman. Visst, hela den där grejen med desillusionerade unga människor som gör filosofiskt uppror mot samhället finns det ett par för varje generation – brottåstraff clockworkorange deutestängda denhemligahistorien fightclub, yada yada yada. Men Zeh åstadkommer, även om hon då och då förhåller sig lite väl okritiskt till sina huvudpersoner, ett i sina bästa stunder fantastiskt romanbygge. Hon försöker, och lyckas oftast, dissekera hela samhället och dess moral och regler med en knivskarp prosa som knyter ihop allt så vattentätt att det blir väldigt svårt att hitta ut igen.

En återkommande hållpunkt genom hela romanen är Robert Musils Mannen utan egenskaper. Det är nog ingen slump. Musils bok skrevs mellan första och andra världskriget, en satir över ett samhälle på väg att begå kollektivt självfolkmord och fullständigt omedvetet om det. Jo, just så ja. Barnen är vår framtid, heter det i en gammal klyscha. Ska man tro Ada och Alev håller barnen inte med om det. Men trots allt är det ändå inte en hopplös roman. När ideologierna dör måste folk börja tänka själva, om alla gamla sanningar är döda kan vi göra nya. Någonstans är det, trots all nihinihilism, ett litet ljus som lyser. Leken är på blodigt allvar – det är ju allt vi har.

Similar Posts:

• Vad händer när klockorna ställs tillbaka?
• Wiener Blut
• Obehagligt nära
• Välfärdsfascismen
• Dystopi för dysterkvistar

Anthony Burgess A Clockwork Orange är en av 1900-talets mest kända dystopier. Den beskriver en inte helt avlägsen framtid där våldet på gatorna eskalerat till ofattbara nivåer varpå rättssystemet och poliskåren svarar med korruption och brutalitet. Idag, drygt fyrti år efter att originalutgåvan publicerades, är det lätt att dra en lättnadens suck. För riktigt så illa blev det väl inte, i alla fall inte i Sverige?

Kan hända är dagens ungdom inte lika obarmhärtig som Alex och hans vänner. Men om den offentliga korruptionen inte ter sig lika grav som i deras värld är det bara för att svenskar är så bra på att dölja saker. Samtidens poliser och jurister vill inte hjälpa de utsatta. De vill förbättra statistik och tjäna pengar.

I Burgess värld mörbultar poliser folk som ser misstänkta ut utan att behöva oroa sig för repressalier. Idag har poliser pepparspray och telefonkataloger som hjälpmedel för att tillfoga smärta utan att lämna spår. Ser polisen någon de finner förarglig för de honom till polishuset, klär av honom kläderna och slänger in honom i en fyllecell ett obestämt antal timmar.

I ett samhälle där polisen jagar oskyldiga och advokater hovar in pengar utan värdig motprestation medan politikerna håller dem om ryggen är det viktigt att inse att A Clockwork Orange inte ligger långt från verkligheten. Den naiva synen att "det är mycket värre på andra platser" är det som håller korruptionen vid liv.

Similar Posts:

• Horrorskönt
• Dödsfinkar och dårskallar
• Imponerande japansk rikedom
• Murakami om skrivandets hantverk och magi
• ”Namárië Mellon”

En sak kan man i alla fall inte beskylla de sexderton för: de har inte fegat den här gången.

Vi möter fyra ungdomar i Wien i slutet på 50-talet, påpassligt nog från olika samhällsklasser. Vi har Sophie, adelsflickan som drivs till ”smutsen” av leda och förakt för sina neurotiska föräldrar. Har aldrig behövt kämpa för någonting i sitt liv och njuter av att manipulera folk. Tvillingarna Anna och Rainer, från medelklasshem med SS-far som slår och våldtar. Anna, olyckligt kär, proklamerar kärlekens död och fyller hålet med hat och meningslöst sex. Rainer, som tror sig vara en ledare, förläser sig på franska filosofer och tar i så han skiter knäck för att känna samma äckel och existentialistiska ångest som Sartre och Camus. Hans, arbetarpojken med far som dog i koncentrationsläger och en mor som tror att frälsningen ligger i partiet, medan han bara vill komma sig upp här i världen och slippa ifrån fattigdomen. Helst tillsammans med Sophie, men han nöjer sig med Anna tillsvidare.

De är förenade i föraktet för varandras bakgrund och dragningen till varandras kroppar, och tar ut det på världen i bitterhet och meningslöst våld. Det går inte att missa, Jelinek säger det rakt ut. Det stör jag mig först lite på.

Anna går lös på honom och tänker: Så fint det känns att jag äntligen kan få släppa loss mitt starka hat nånstans, utan att behöva rikta det mot mig själv där det skulle vara på fel plats.

Men det finns en poäng i det där; de är inte dummare än att de själva inser att de står utanför, och det är ett martyrskap de gärna bär. De är offer för samhället, men odlar dessutom myten om sin egen offerstatus för att åtminstone ha en identitet. De är utestängda både av tvång och fri vilja.

En given koppling är förstås A Clockwork Orange, men lite grann tänker jag också på Robert Musils Mannen utan egenskaper, som också utspelar sig i Wien men under året innan första världskrigets utbrott. Trots att två storkrig kommit och gått och ett mäktigt kejsardöme sablats ner till en liten alprepublik skildras samma skygglappsförsedda samhälle som inte låtsas om att saker har gått på tok och tror sig gå vidare med sina liv. Precis som hos Musil är de stora idéerna här bara tomma ord; alla fina ideal har blivit till ursäkter att förakta andra och inget mer. Den enda som verkligen tror på något är Hans mor, och hon har uppenbarligen inte ett skit för det. Men Jelinek har inget behov för Musils och Burgess humor, hon bara öser svärta med största skyffeln hon hittar. Man måste inte veta något om österrikisk historia för att fatta; ofta känns den kusligt aktuell. Ungdomar som klär sig i svart, förklarar att de är missförstådda och står utanför samhället – var har jag Marilyn Manson-plattan…

Något lättläst för den stora pocketshopmassan är det här knappast. Inte så att hon skriver svårt, tvärtom, hon har ett härligt flyt i språket, iskallt, precist – men det är sannerligen ingen bok man blir glad och nöjd av. En enda lång spya mot ett samhälle där Jelinek inte egentligen kan liera sig med någon, vare sig med föräldragenerationen som mer eller mindre villigt ställde sig på Hitlers sida eller med deras barns egentligen patetiska försök till uppror. Ändå får man en motvillig sympati när gänget reagerar på det enda sätt som verkar sunt i en förljugen värld: knytnävar. De utestängda – både boken och huvudrollerna – skulle väl helst vilja spränga hela skiten i småbitar, inte för att bygga upp något nytt utan bara för att bli av med det.

Det är starkt.

Det är jävligt starkt.

Jag vet inte om jag VILL ta till mig den här boken.

Similar Posts:

• Något för den analyshugade
• Gapar över mycket
• Uteslutande sexövningar
• Freedom’s just another word. Punkt.
• Intelligenta kammarspel

Den inledande berättelsen i den novellsamlingen, ”Uppdragarpippin och tisdagskvinnan”, utgör också inledningen till den väldiga romanlabyrint som kom 1997 och vars titel i svensk översättning skulle bli ungefär ”Uppdragarpippins krönika”, även om jag mer vill associera till Anthony Burgess A Clockwork Orange, och ett slags gökursaktig mekanisering av människans psykiska tillstånd.

The Wind-Up Bird Chronicle börjar, precis som Murakamis novell, i en detaljmättad, nästan troskyldigt naiv, vardagsrealism, som snart nog, med obeveklig kraft, vrids över i en mardrömsaktig surrealism, med allt vad detta innebär av glidande gränser mellan dröm och verklighet och ständig osäkerhet på vad som är bild och spegling.

Huvudpersonen är en ung avhoppad lägre tjänsteman på en juristbyrå som inte verkar särskilt angelägen att på nytt ta sig in på den hårda japanska arbetsmarknaden, utan istället (helt ojapanskt får man anta) låter dagarna gå fyllda av husliga omsorger och ett lagom engagemang i hustrun, som medmänniska och länk ut i samhället, när denna under berättelsens gång allt senare kommer hem från sitt dagliga slit – och de möts samtalande över köksbordet en kort stund innan tröttheten driver henne till sängen för intet annat än att just bara sova.

Men vad som så här långt ser ut att arta sig till en vältecknad samtidsbild vidgas i samband med hustruns plötsliga försvinnande till att bli både en krönika över Japans senare historia, med koloniseringen av Manchuriet och kriget mot dåvarande Sovjetunionen, och en infernalisk satir av dagens mediastyrda samhälle där makt tycks stå i direkt relation till retorikens tomhet, och där framgång beror mer på personligheters gångbarhet i tevemediet än på deras eventuella substans och ärlighet.

Vår hjältes sökande efter sin försvunna hustru flätas snart samman med en ofrivillig resa genom ett samhälle som på ett absurt sätt är både uppsökande och undflyende. I vad som bara kan liknas vid en modern variant av Orfeus- och Eurydikemyten stiger berättelsen bokstavligen ner i underjorden för att med en rad parallella berättelsespår spegla samhälle, psyke och myt mot varandra.

Om vår Orfeus till sist förmår rädda sin japanska Eurydike, det vill säga sin egen psykiska hälsa, tillbaka till livet och verkligheten igen vill jag inte avslöja här. Men på vägen får läsaren sig till del, både en krönika över japansk historia, och en personlig utvecklingsroman med psykoanalytiska dimensioner, samt en bedövande vacker romankonstruktion som inom sig bär på en sådan rikedom av berättande och gestaltad smärta att det mer än väl skulle ha räckt till för ett dussin romaner av ordinärare snitt.

Och det är väl denna imponerande rikedom som till sist lockar fram den enda kritik man kan rikta mot romanen, nämligen att det då och då känns som om det blir lite för mycket av det goda. Men sådana anmärkningar utgör dock ingen allvarlig kritik mot en roman som från första sidan till den sista är ett sant läsäventyr.

Similar Posts:

• Ve den stackars pendlaren
• Come on katten, det svänger!
• Filmen är bättre
• Murakamis sorgsna meditationer
• En revolution i hjärtat