Lotta Olsson har också skrivit poetiska bilderböcker för lite äldre barn, men här är det alltså de allra minsta läsarna, cirka 0-3 år, som är i fokus. Samlingen inleds med boken Här är stora näsan, där vi får följa en liten gris och en stor gris genom ett antal vardagsrutiner. Lilla grisen ska få sig ett bad, men oj så mycket spännande saker det finns att göra utanför badbaljan! Man kan till exempel rycka i stora grisens öra. Eller springa iväg med handduken och gömma sig under en stol. Här spelar kroppsdelarna en viktig roll och boken speglar det lilla barnets fascination inför allt det där konstiga som finns på den vuxnes kropp och ansikte. Samtidigt blir det ett ypperligt tillfälle för barnet att upptäcka sin egen kropp. Hen har ju faktiskt alla konstigheter själv, fast i en mindre version. Såhär kan det låta:

Här är lilla kinden: pip!
Stora ögat blinkar.

Stora örat får ett knip.
Lilla handen vinkar.

Den rimmade rytmen störs en aning av att varannan sida saknar text och att det följande rimmet därmed inte kommer förrän på nästa uppslag, vilket är lite synd. Å andra sidan är den varma, kärleksfullt tecknade relationen mellan den stora och den lilla grisen verkligen värd sitt eget utrymme.

Den andra boken i serien – Bilen säger brum, är min personliga favorit. Med ljudhärmande rim förflyttas barnet ut i världen, men bara lagom mycket. Vi träffar humlor som kör bil, tigern som blir väckt av sin väckarklocka och haren som äter en stillsam middag för sig själv:

Bilen säger Brum, brum, brum.

Humlan säger hum, hum, hum.

Klockan säger Rrrr!

Tigern säger Grrr!

Här kommer rimmen på nästföljande sida och tillsammans med Charlotte Ramels poetiskt uttrycksfulla illustrationer blir varje uppslag en berättelse som barnet kan fastna i och härma om och om igen.

I de följande böckerna Alla kläder på, Liten, liten snälling, Mmm äta mat och Trycka knappen är vi tillbaka i barnets hemmiljö igen. Nu får vi följa ett litet barns vardag tillsammans med sin bästa vän: nallebjörnen. Alla kläder på handlar förstås om påklädning, som kan vara nog så intrikat och knepigt. Liten, liten snälling rör sig kring lek och parkbesök och i Mmm äta mat blir måltiden ett helt äventyr av känslor och upptäckter.

Den sista delen i sviten, Trycka knappen, handlar precis som titeln antyder om alla småbarns favoritmoment: att trycka på alla magiska knappar som finns runtom i hemmet. ”Många knappar i vårt hus./Bästa knappen – kommer ljus./Trycka, tända alla tak./Inte trycka sugarsak!” går rimmen. Här faller sig det mesta självklart – såväl rymt, som rim och ordval. För naturligtvis är ”sugarsak” en dammsugare och den plingande ”vällingteven” en mikrovågsugn.

Litenpoesi är en serie småbarnsböcker av samma kaliber som Anna-Clara Tidholms Knacka på-serie. De korta historierna stimulerar både språk och berättarlust, samtidigt som de tar väl tillvara på barnets närmiljö. Om de inte sågs som klassiker innan, hoppas jag att de blir det nu.

Similar Posts:

• Om att komma bort – i världen under vattnet
• Drömsk vänskap som utvecklingspsykologi
• Sönderknackad klassiker bjuder på 25-årskalas
• En sång för många
• Mammors längtan bort

Anna-Clara Tidholms pekbok Knacka På! fyller 25 år i år. Det firar förlaget med en jubileumsutgåva. Formatet är nästan dubbelt så stort som originalet och inbladade finns två bilder i styv papp att hänga upp på väggen.

Originalutgåvan från 1992 har följts av ständigt nya upplagor och tre uppföljare: Ut och gå!, Varför då? samt Hitta på! Boken är översatt till åtminstone 15 språk. 2013 kom en app som passar mobil och surfplatta.

Varför är då Knacka På! så älskad? För den genomgående enkelhetens skull, svarar jag. Handlingen är konsekvent genomförd. Vi besöker ett hus och dess invånare. Vi knackar på dörrarna och i slutet går vi ut igen. Handlingen är dock inte enklare än att det bjuds subtila överraskningar och mysterier. Hur trivs till exempel den fridsamma Lilla Gubben med att bo vägg i vägg med fyra kuddkrigande apor?

Knacka På! är den perfekta högläsningsboken för att den naturligt stimulerar till delaktighet. Alla små barn vill knacka på dörrarna. Exemplaren blir inte bara sönderbläddrade, de blir sönderknackade.

Språket, som Thomas Tidholm hjälpt till med, är en fröjd att läsa högt, samt att lyssna till. Det beror på alla rim, alliterationer och assonanser, hör bara:

Någon inne?
Lilla Kalle!
Slår på trumma
Trillar kull

Språket bär en kraftfull rytm som harmonierar med upprepningen när vi knackar på, besöker ett rum, knackar på igen och besöker ännu ett rum och så vidare.

Bilderna, slutligen, med den klara färgläggningen, är omedelbara och understryker enkelheten ytterligare.

Tidlös och genialisk kommer denna bok att vara en glädje för de minsta i åtminstone 25 år till och kanske får jag läsa den högt för barnbarn! Grattis till jubileet!

Similar Posts:

• Drömsk vänskap som utvecklingspsykologi
• ”Bilen säger brum, brum, brum. Humlan säger hum, hum, hum.”
• Bland åtråvärda egenskaper och bildrik fantasi
• Mammors längtan bort
• Det kallas ensamhet

Vi befinner oss precis bredvid koltrasten, på marknivå, och just den känslan är det säkert många som känner igen sig i: att vilja komma åt den där lilla världen som ryms i gräset men som vi är för stora för att se. Att det egentligen är tveksamt hur mycket koltrasten drar nytta av sin förmåga att se alla de små detaljerna som vi missar, att den snarare är helt inriktad på att dra upp maskar ur jorden än att fundera över de olika grässtråna, spelar mindre roll.

Tonen i boken skiftar mellan att vara realistisk och mer drömmande eller vildsint. ”…fjäderlätta steg fyllda av tystnad” är en helt realistisk egenskap hos tigern, medan ”Hundens vemod när snön faller om vintern” snarare är en tänkt egenskap, inläst av betraktaren. Ännu mer olika i fråga om realism är bilderna, där en panter som smälter in mot den svarta nattens bakgrund finns i den ena änden av skalan. I den andra änden återfinns till exempel lemurerna vars lek bland trädgrenar placerats i ett landskap där träden samtidigt är hyreshus.

Den här spännvidden gör boken rik, rolig och oväntad att bläddra i, jag blir som läsare överraskad och glad över de olika lösningarna och tolkningsmöjligheterna. Jag tror dock att en del av uppslagen, framför allt de mest filosofiska, går ett yngre barn förbi. Som det där den åtråvärda egenskapen är ”elefantens enorma öron som förstår allt himlen säger”. En annan typisk vuxengrej med boken är att man kan spåra influenser och hintar till andra verk, både konst- och bilderbokshistoriska, i bilderna. Jag är inte alls säker på att illustratören Simona Mulazzani läst Anna-Clara Tidholms Hanna, huset och hunden, men får onekligen den känslan av bilden av den gigantiska hunden i ett rum med möblemang mindre än hans huvud. Det spelar ju ingen roll om hon sett boken eller inte, med det är i alla fall roligt att tänka sig att hon gjort det.

Similar Posts:

• Mammors längtan bort
• ”Bilen säger brum, brum, brum. Humlan säger hum, hum, hum.”
• Sönderknackad klassiker bjuder på 25-årskalas
• Drömsk vänskap som utvecklingspsykologi
• Hemligheter och ilska

Vi rullar upp affisch efter affisch och möts av en färgsprakande prakt, kamplystna knutna nävar, solidaritet med Vietnams folk, rock mot atomkraft, idéer om en bättre värld. Minnen kommer rusande, motiven blir som nycklar till sedan länge stängda rum. Det här måste bara ses av flera, tänker jag.

Samlingen blir en hemsida, en turnerande utställning och så småningom även en bok. Till stor del får bilderna tala för sig själva, men det finns små informationstexter om dem, kortare intervjuer med några av formgivarna, en tidslinje och en indelning i fem avsnitt – ”Alternativa musikrörelsen” (där även till exempel teater ryms), ”Miljörörelsen”, ”Kvinnokamp”, ”Solidaritet på hemmaplan” och ”Internationell solidaritet” – med korta inledningar av berörda parter. Oftast Leif Nylén.

Många av de där texterna, av sammanhangen, hade varit roligt att få mer av. Det gäller inte minst de glimtar man kan få av hur det rent praktiskt gick till att göra affischer, hur mycket mer fysiskt det var på den tiden (mvh/ uppvuxen i datoråldern). Så berättar till exempel Anna-Clara Tidholm om sin Köp ingenting-affisch att den borde ha gjorts utomhus, på grund av lösningsmedlen, och att de kladdiga nytryckta affischerna hängdes upp på tvättlinor – ”kladdigt och besvärligt men kul”.

Inte så få av planscherna känns fortfarande minst sagt aktuella och hade kunnat vara gjorda betydligt senare. Christer Themptanders snygga och drabbande Palestina-tryck till exempel, eller Kerstin Abram-Nilssons antikärnkraftsaffisch med texten ”Oj jag glömde mössan i reaktorn! Hälsningar från den mänskliga faktorn” (inte för att inte hela antikärnkraftskampanjen tyvärr skulle ha en funktion att fylla även idag). För att inte tala om att dagens rasistiska nationalism gör en benägen att vilja klistra Carl Johan De Geers ljuvligt pubertala och färgglada – och polisbeslagtagna – Skända flaggan (se omslaget) på varenda ledig yta.

Men även om en hel del av bilderna i Affischerna utan tvekan är snygga – och sympatiska, och aktuella – nog att slänga upp på väggen vilken dag som helst är förstås en del förglömlig brukskonst också. Det var ju heller inte syftet, att platsa på gallerier och bevaras till eftervärlden. En poäng är dock, precis som i Johan Svedjedals nyutkomna bok om tidens litteratur, vilken enorm mångfald den rymmer. I ämnen och i uttryck. Här och var finns till exempel en serietidningsestetik som mest påminner mig om hur grymma politiska serietecknare vi har idag.

Similar Posts:

• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• Vad är kulturen bra för?
• Radikalisering att dra lärdom av
• ”På sjuttitalet förväntades barn bry sig”
• ”Hon smekte honom genom acrylen” – kärlek och uppror 1968

Egentligen är det här en bok om mammor, eller föräldrar, mer än vad det är en bok om barn. Innan jag läser funderar jag över vad Sara Stridsberg ska göra med allt mörker som kännetecknar hennes vuxenromaner. Kanske skildrar hon det mest tabubelagda som finns i åtagandet av att vara förälder, en mamma som önskar sig bort. På riktigt. Och som faktiskt också ger sig av. Genom toaletten flyr hon, Mamma Fin, mot havet.

Däremot saknar jag det poetiska språket som finns i alla Sara Stridsbergs texter. Barnböcker och poesi ligger ofta nära varandra språkmässigt, det finns möjlighet att jobba med både rytm, meningsbyggnad och ordval på ett naturligt sätt. Men i Mamman och havet är språket vardagligt och rakt. Jag saknar att sagans möjligheter inte utnyttjas mer, att den inte finns fler logiska luckor.

Anna-Clara Tidholms illustrationer spär på den vardagliga känslan. Hon ritar det som sägs i texten som det är. Det välkända och de färgglada bilderna håller dock textens dolda mörker på avstånd.

På något sätt blir Mamman och havet en bok om vardagshjältar. Om en mamma som vågar önska sig bort. Om en dotter som vågar simma efter och möta den längtan och det behov av ensamtid som vissa människor alltid kommer att ha. Milou är ett barn som får möjlighet att ta saken i egna händer, att handla och utföra. Möjligheter som barn sällan får.

På vägen får hon möta sjöhästpappor som delar ut karameller och snäckor att sova i. Därför blir Mamman och havet till tröst för både barn och föräldrar fast på helt olika sätt.

Similar Posts:

• En mammas längtan efter havet
• Drömsk vänskap som utvecklingspsykologi
• Sommaren när pappa inte ville leva
• ”Bilen säger brum, brum, brum. Humlan säger hum, hum, hum.”
• Hemligheter och ilska

Hemma i flickrummet i Åkersberga stod en späd Billybokhylla inramad av en flera meter lång gullranka. När jag tröttnade köpte jag istället flera Ivarhyllor (också en Ikeastorsäljare) som farsan hjälpte mig att måla lindblomsgröna. Med tiden flyttade jag hemifrån och efter ett par år målades mina Ivar sälgrå. Men saker och ting har en förmåga att upprepa sig, och nu bor jag återigen ihop med Billy. Dock behöver jag utöka samlingen för trots att jag byggt på uppåt taket så bågnar Billysarna som ni ser. Nu bor de flesta böckerna i dubbla rader och det finns ingen som helst möjlighet att förvara dem i färgskalor, såsom jag tidigare gjort och fortfarande önskar. Mina vackra poesiböcker täcks av kioskdeckare och de där tunga filosofiböckerna som får mig att verka intelligent döljs bakom nyrecenserat.

Mina böcker har en tendens att vandra. De jag för tillfället läser, eller strax ska hugga in på, bor på nattygsbordet. Ibland åker de ner på golvet, men jag försöker vara snäll och varsam.

På byrån ligger böckerna jag bläddrar i och snart ska ta tag i. De där jag behöver se för att ha en bra framförhållning.

Och på bordet brukar de nyinköpta böckerna hänga. De där jag kastar längtansfulla blickar mot, och tänker att snart, snart.

Jag vill särskilt lyfta ut böckerna som gör ont men ändå gör mig stark. Jag har alltid tänkt mycket på döden och ett par av mina böcker i ämnet är jag extra varsam om. Johan Nordbeck, min lärare från Skrivarakademin, har skrivit en otroligt gripande diktsamling om sin son Love som levde med cancer i hela sitt korta liv, Ska ni också få åka hem? Min bästa Charlotte Qvandt har skrivit om sin mammas sjukdom och död i samma skitsjukdom i sin bok Du ser draken genom fönstret. Adjö herr Muffin av Ulf Nilsson och Anna-Clara Tidholm får mitt hjärta att svämma över av längtan efter min döda hund. När en av mina bästa vänner valde att inte leva längre marathonläste jag Udo Grashoffs Nu måste jag sluta. Det är en samling autentiska självmordsbrev som ger en inblick i vad människor kände och tänkte omedelbart före döden. Boken manar oss till att inte bli skrämda av självmordet, inte heller vända bort blicken eller försöka undvika att ta ställning.

Det finns böcker jag bara behöver titta på för att få igång kreativiteten. Yoko Onos Grapefruit och Lyckad nedfrysning av herr Moro är mina pärlor och jag rekommenderar dem starkt till alla er som behöver inspiration i ert skrivande, eller för den delen bara behöver få en kick. Yoko fyller sin bok med stycken som alla inbjuder till agerande. Typ: POSTSTYCKE II Skicka ljudet av hundra soluppgångar på en gång. I antologin Herr Moro läser jag bland annat: Ingenting är grymt. Allting är grymt. Ingenting är komiskt. Allting är tragiskt. Ingenting är tragiskt. Allting är komiskt. Allting är verkligt, overkligt, möjligt, omöjligt, fattbart, ofattbart. Allting är tungt. Allting är lätt. Det var Eugène Ionesco som skrev så klokt 1962. Och för mig öppnas det lyriska dörrar.

Similar Posts:

• En kär gammal kollega
• Ger dig tid att stanna upp
• ”Bilen säger brum, brum, brum. Humlan säger hum, hum, hum.”
• Alla minns vi Lennon
• Hälsningar från den mänskliga faktorn

När de sprungit länge kommer de fram till ett hus. Boken ändrar lite karaktär här och blir mer av socialrealism när flickan går in och pojken finner henne i ett kök med två aviga föräldrar som inte låter henne gå ut och leka. Men kanske var det detta som krävdes: när pojken har vågat söka efter henne kommer hon efter en stund ut, och avslöjar slutligen också sitt namn, efter att ha blivit En Som Du Känner.

När jag läser böcker av Anna-Clara och Thomas Tidholm har jag en tendens att leta efter ett psykologiskt lager i berättelsen: flera av deras böcker kan läsas som psykiska processer hos en individ samtidigt som de berättar en historia för barn. I det här fallet skulle man kunna se vänskapen med flickan som ett sätt att upptäcka en del av sig själv hos pojken, men jag lutar åt en mer bokstavlig tolkning här: det är två barn som lär känna varandra. Kanske två ganska ensamma och utlämnade barn: föräldrarna känns främmande och omvärlden berör inte barnen särskilt mycket. De är till och med inritade i bilderna med skarpa svarta konturer som skiljer dem från allt annat, också de andra människorna, i boken.

Barns lek har ofta också den funktionen: man skapar en värld åt sig i den riktiga världen som skiljer en från allt annat. Här är första delen av boken mer drömsk, medan den andra halvan lugnar ner sig, och också finner sig förflyttad från stora skogar och vatten till skrotupplag och dystra bostadsområden. Anna-Clara Tidholms bilder är karakteristiska, mättade vattenfärgstablåer, gärna aningen skeva i perspektivet och med vissa detaljer förstorade. Barnen rör sig igenom dem på ett frimodigt och hisnande sätt – deras sätt att ta rummet i besittning är uppfriskande härligt.

Similar Posts:

• Sönderknackad klassiker bjuder på 25-årskalas
• Mammors längtan bort
• Bland åtråvärda egenskaper och bildrik fantasi
• ”Bilen säger brum, brum, brum. Humlan säger hum, hum, hum.”
• Anna Livs Billybokhyllor bågnar