Dagen innan, fredagen den 7:e april, har jag kommit till staden nästan exakt samtidigt som någon kört in en lastbil i folkmassan bara några hundra meter därifrån. Utanför centralen ser jag utryckningsfordon som passerar och några som tittar på dem och säger ”Vad är det som händer?” och jag tänker att det är konstigt. Stockholmare brukar väl inte reagera på utryckningsfordon?

Jag hinner ändå gå de få meterna till mitt hotell, checka in och slå på datorn innan jag får reda på vad som har hänt. Jag är märkligt förskonad från kaoset jag ser på teve hela kvällen, fast jag är så nära. Inget värre händer mig än att jag inte kommer någonstans, inte får se föreställningen jag skulle sett och får leva på vad hotellbaren har att erbjuda. Mitt rum är som en liten bunker utan fönster. Uppe i baren sitter folk i en halvcirkel runt nyhetssändningarna. Det ser konstigt ut. Mer som ett scoutmöte än en hotellbar.

Några timmar senare har staden ändrat skepnad igen. Nu är det istället viktigt att allting fortsätter som vanligt och teatrarna håller öppet. Det känns märkligt godtyckligt, men vädret är fint och det är underbart att över huvud taget komma utanför dörren igen. Den är den här eftermiddagen jag ser Fantomen på operan, som på en gång faktiskt handlar om en man som känner sig sviken av världen och agerar ut det genom mord, sabotage, kidnappning och utpressning, och nog är mitt allra käraste Stockholmsminne.

Jag var tio första gången jag såg den, med mamma och mormor på Oscarsteatern, förra och första gången Andrew Lloyd Webbers succémusikal spelades i Sverige. Den fångade mig mer än jag tror någon annan kulturupplevelse har gjort, och färgade mig, kanske. På gott och ont.

Jag hade egentligen inte ens tänkt se om den, alltför rädd att solka den där enorma första upplevelsen. Tänk om den bara är pinsamt melodramatisk? Den ligger ju onekligen farligt nära den gränsen. Så ser jag ett litet stycke av dekoren – de förgyllda änglar och väsen som tronar över scenen i denna kärleksförklaring till teaterns och operans storhetstid – i något teveinslag från en eller annan gala på samma scen, och jag är bara fast.

Det spelar ingen roll hur vuxen jag blir och hur mycket jag kan problematisera den här berättelsens plågade manlige geni och hans vackra, oskuldsfulla offer. Den har hela tiden nya saker att berätta, om sig själv och om mig. Vi hör ihop, melodramen och jag. Den här helgen känns det självklart. Trösterikt på något sätt.

Jag har svårt att hänga med i svängarna. Stadens och mina. Jag går förbi attentatsplatsen och blir mest illa berörd. Jag låter bli att gå dit men ångrar det. Jag gör roliga saker och möter vänner med glada besked. Till söndagens manifestation bestämmer jag mig för att inte gå, utan irrar runt på museum istället. Vad som blivit kvar av människor från länge sedan. Jag vet inte om det är mycket eller lite, relevant eller inte, men här och där skymtar andra människors föreställningsvärldar. Ett universum som lämnat spår i hur man valt att dekorera något, i handens ansträngning utanför det absolut nödvändiga. Något som följt mänskligheten kanske alltid; viljan att göra något mer.

Själva tvåslaget sitter jag på en buss och lider med den stackars busschauffören som inte verkar veta alls hur han ska köra. Blir stoppad av ridande polis. Irrar runt. Det är folk överallt, på väg till manifestationen. Några minuter i kommer ordern över kommunikationsradion att alla bussar ska stanna och slå av under den tysta minuten. ”Det är så vi visar respekt”, säger rösten i radion, och jag tänker mest ”Mitt i trafiken? Det kommer ju bli kaos” och är ganska tacksam när busschauffören högaktligen skiter i den instruktionen.

På kvällen ser jag Uje Brandelius och det är först i hans melankoliska, underfundiga texter som helgen börjar landa i mig. Någon sorts sorg, men kanske ännu mer tacksamhet över att vännerna jag träffat har det bra nu, och så den där dubbelheten som jag har så svårt att formulera. Den har legat och skavt redan innan dådet i Stockholm, åtminstone sedan bussolyckan i Sveg någon vecka tidigare. Det här med vilka dödar som får enormt mycket uppmärksamhet, och alla som inte får det. Det är märkligt.

Jag menar, jag fattar ju att terrordåd är något alldeles särskilt. Men det är något med hur vi gärna lyfter fram de oskyldiga offren, som liksom antyder att en massa andra offer kanske har sig själva att skylla. Eller? Uje Brandelius sjunger:

Du säger det är upp till dig
om du vill ha det bra
Du säger du bestämmer själv
om hur ditt liv ska va
Du säger lyckan väntar dig
om du bara gör rätt
Du tror att du kan välja
men du är en marionett

Jag tänker att han sätter fingret på något väsenligt där. När vi alltmer tycks föreställa oss att precis allt är upp till var och en, att vi tryggt kan gotta oss i vår egen eventuella lycka och låta de andra skylla sig själva, då blir vissa olyckor och terrordåd några av få saker vi får svårt att värja oss ifrån. Det slår igenom hela vårt nyliberala pansar.

Jag antar att jag helt enkelt önskar att vi kunde glänta på det lite oftare. Se att ingen egentligen medvetet väljer att ”bli fattig, ful och ledsen” eller ”somna i ett soprum med en spruta”. Jo, någon väljer att köra över folk med lastbil, uppenbarligen. Men hur i hela helvete hamnar någon i en situation där en sådan handling kan kännas som en bra idé?

Låten ”Marionett” slutar för övrigt inte där. Den slutar så här:

Tusen trådar håller oss
och vi står där vi står
Men med tusen händer kan
vi styra vart vi går

Ja, med tusen händer kan
vi styra vart vi går

Stockholm är inte min stad. Jag kommer nog aldrig att fatta hur man kan vilja bo så trångt och hårt och stressigt. Men när jag lämnar den för den här gången, efter en helg som känns närmast evighetslång, då är det bilderna av tusen händers verk kring Sergels torg och Åhléns-huset som stannar på min näthinna.

Similar Posts:

• Mitt hemliga (men glamourösa) liv
• Souvenirprogram de luxe
• Det var en gång Â…
• Massiv musikalkunskap
• Glassig besvikelse

Vad är din största scenupplevelse?
Vilken är den bästa bok du har läst?
Vad är din största konstupplevelse?
Vilken är den bästa film du har sett?
Vad är din största musikupplevelse?

Kan du besvara dem? Själv sällar jag mig nog till de ledamöter som får lite hjärnsläpp av att försöka välja ett enda – och ”bästa” respektive ”största upplevelse”, det är väl inte nödvändigtvis samma sak? – de som nästan imploderar av entusiasm (till exempel Håkan Juholt) men har svårt att bestämma sig. Andra – ett påfallande gubbigt gäng med Carl Bildt, Anders Borg, Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund i spetsen – avböjer helt att svara.

Nu har vi ju visserligen haft ett val sedan de här enkäterna gjordes, men det spelar inte jättestor roll, tycker jag. Sverigedemokraterna finns till exempel inte med här, men finns det något parti med en kulturpolitik svår att undvika att höra talas om ändå (”antikulturpolitik” vore kanske ett bättre ord, om det är ett ord) så är det ju de. Och handen på hjärtat, hur många riksdagsledamöter kan du egentligen namnge? I närheten av alla 349?

Nej, poängen är inte individerna, även om det såklart kan vara kul att läsa. En del tycks nästan anstränga sig för att balansera fin- och populärkultur noga. Andra går all-in med lokalpatriotiska svar (och jag är säkert fördomsfull, men jag har så svårt att tänka mig lokalrevy som livets stora scenhändelse). Vissa titlar läses över partigränserna, som Vilhelm Mobergs Utvandrarserie och JRR Tolkiens Ringentrilogi. Några tycks närmast partispecifika, som Ayn Rands Och världen skälvde.

Upplagt är det inte för att få syn på några partilinjer annars – ledamöterna är sorterade i bokstavsordning – men det är till exempel mitt intryck att vänsterkvinnor tenderar att lyfta fram lite feministiska romaner, som Maria Svelands Bitterfittan eller Marilyns Frenchs Kvinnorummet, medan flera högerpolitiker nämner utställningar om östeuropeisk kommunism som starka konstintryck. Filmer som Schindler’s List och Hotell Rwanda, med tydliga politiska sensmoraler, nämns förstås också.

Ännu intressantare är det kanske att fundera över hur de mindre uppenbart politiska svaren, som är klart i majoritet, kan förstås politiskt. Hur landade vi i de senaste årens skolpolitiska konservatism, trots att så många riksdagsledamöter verkar föredra den okonventionelle Mr Keating i Döda poeters sällskap? Kan den återkommande uppskattningen av askungesagan Pretty Woman kasta något ljus över svensk prostitutionspolitik?

Påtagligt är hur många statssubventionerade kulturyttringar som berör, men också att många, trots att medelåldern inte precis är låg, lyfter fram barn- och ungdomsupplevelser. Det känns ju onekligen som ett tungt argument för att tillgängliggöra kultur i skolåldern.

Både den svenska och den internationella musikalscenen står också stark. Kristina från Duvemåla och Mamma Mia återkommer ständigt i enkätsvaren, och ja, jag kan inte låta bli att tycka att det faktum att vi har flera riksdagsledamöter som listar Andrew Lloyd Webbers tåg- och rullskridskomusikal Starlight Express som sin största scenupplevelse helt enkelt är freaking urgulligt.

Kultur kan vara osäker och otacksam mark att ge sig in på för politiker, menar Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson i sin Statsministerns sommarläsning (den bok som tipsat mig om denna). Därför känns det också på ett sätt otacksamt och lite taskigt mot de politiker som ändå tagit sig tid att bjuda på sina privata kulturupplevelser att sedan göra narr av dem. De har ju visserligen som jobb att presentera sina åsikter, men knappast på kulturella meriter (även om det väl inte precis gör särskilt många litteraturfantaster glada att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth listar Hemsöborna – som väl inte ens August Strindberg själv stod ut med? – som bästa bok). Huvudintrycket av Folkvald kultur är ändå en lite småtrivsam känsla av att riksdagsledamöter nog överlag faktiskt är som folk är mest.

Fast ändå. Bara att det över huvud taget finns en kristdemokrat med namnet Otto von Arnold känns ju smått fantastiskt. Att han dessutom listar Svansjön, Fjodor Dostojevskij (som ”roligaste”) och Life of Brian som sina favoriter gör ju nästan bara det Folkvald kultur värd att plocka upp.

Och jo, jag skrattar både mycket och ganska elakt åt att Sofia Arkelsten (mest känd som partisekreteraren med den huvudlösa historieskrivningen att moderaterna arbetat för allmän rösträtt och mot apartheid) listar George Bernard Shaws Pygmalion som största scenupplevelse – ett verk de flesta nog skulle nämna som en pjäs om klasskillnader och kulturellt kapital – med motiveringen ”Det regnade på scenen och det tyckte jag var tufft”. (Hon såg den i rättvisans namn som barn.) Men så listar hon även Marisha Pessl, Martina Lowden och Sofia Coppola, och jag ser henne plötsligt i lite mänskligare ljus igen.

Förutom att jag är nyfiken på de där analyserna av enkätmaterialet som ska ha funnits i HD men saknas i bokvarianten, undrar jag lite om omslaget: Varför har förlaget valt att pryda Folkvald kultur med en läskig skräckfilmsblick? Eller är det en referens till att jordbruksminister Eskil Erlandssons favoritfilm lite otippat är Exorcisten?

Similar Posts:

• Partipiskan viner
• Bildning som möjlighet eller förolämpning?
• Det motsägelsefulla livet
• Hopp för hållbarheten
• Den långa vägen mot demokrati

Into the Woods är en inte särskilt svårtillgänglig saga – eller kanske snarare alla sagor. Den är Rödluvan möter Askungen möter Jack och bönstjälken, där är Rapunzel och häxan och vargen och jättar och ett barnlöst bagarpar och flera prinsar … och så slutar det ju lyckligt förstås.

Eller, ja, det slutar lyckligt efter första akten. Och sen går det så att säga käpprätt. För när man fått det man önskade sig mest, då lever man ju faktiskt inte lycklig i alla sina dagar, utan då börjar man helt enkelt önska sig något annat.

Into the Woods är en saga som måste bli vuxen. För charmarande prinsar är ju just charmerande prinsar och inte till exempel trogna makar, döda jättar kan ha hämndlystna fruar och att bli svald hel av en varg, ja, det medför ju rimligen en viss posttraumatisk stress.

Om jag skulle sätta betyg på musikalen i sig vore den nog en solklar tia. Nu är det emellertid någon som gjort bilderbok av musikalen och det är förstås ett vanskligt företag. Det är för all del en fin bok, med ganska klassiska sagoillustrationer, men den lämnar, inte helt oväntat, en del att önska.

Hudson Talbott följer originaltexten väl. Ibland för väl. Här och var har han gjort ett mycket bra jobb med att införliva Sondheim/Lapines text i berättandet; ofta låter han den stå oförändrad. Men det är nu inte så att allt som låter genialt, vist och roligt i sång nödvändigtvis också gör det på papper (fast det är väldigt svårt att låta bli att sjunga med, om man nu kan musikalen). Och det som är fina sångrader är inte nödvändigtvis rimliga repliker.

Säga vad man vill om rader som ”It’s your father’s fault that the curse got placed and the place got cursed in the first place!” – helt naturligt talspråk är de ju inte.

Ofta blir det helt enkelt för mycket text. Jag saknar visserligen framför allt en fantastiskt rolig episod där karaktärerna bestämmer sig för att offra berättaren och hela Askungens resonemang kring varför det är smart att lämna efter sig en sko, men här borde ändå gjorts en och annan strykning ytterligare. Framför allt borde det finnas mer luft. De snabba scenbytena borde förärats en blankrad och frågan är om inte repliker som helt behållit sin versform hade tjänat på att få stå versuppställda på sidan.

Som berättelse är Into the Woods emellertid en historia att lägga på minnet, en saga som löser upp sig i kanterna och tar mer och mer mänskligt nyanserade former. En lekfull påminnelse om att livet tenderar vara utan finalnummer, lyckliga slut, renodlad ondska och drömprinsar av substans.

Similar Posts:

• Glassig besvikelse
• Souvenirprogram de luxe
• Mitt hemliga (men glamourösa) liv
• Massiv musikalkunskap
• Världens bästa bok

Det är en ytterst sympatisk och vettig utgångspunkt. Wibeck befinner sig i en konstruktiv skärningspunkt mellan populärkultur, forskning och religiösa myter, men som ofta när man tar på sig att montera ner myter blir resultatet ynkliga spillror av storslagna föreställningar. Många resonemang utmynnar förstås i att vi faktiskt inte kan veta så mycket. Kan Jesus till exempel ha varit gift? Ja, det finns visserligen inga källor som tar upp någon hustru, men å andra sidan heller inga som kommenterar det ovanliga faktum att han skulle varit ogift. Och så vidare. Men Wibeck vänder sig också mot överdriven skepsis. Ska vi tvivla på att den historiska personen Jesus över huvud taget existerat kan vi lika gärna tvivla på alla kända antika människors existens, menar han.

Riktigt spännande blir det när föreställningar kring mannen från Nasaret (eller var han nu var ifrån) sätts in i idéhistoriska kontexter. Ta till exempel det här med jungfrufödseln. Den diskussionen saknas i de allra tidigaste källorna, men blir allmängods i och med kristendomens spridning över den antika världen. Många av antikens stora män påstods ha kommit till genom jordiska kvinnors samvaro med gudar, bland annat Platon och Alexander den store. En delvis gudomlig härstamning var helt enkelt ett vanligt sätt att understryka en persons betydelse.

Wibeck tar upp en mängd intressanta aspekter av både den historiske Jesus – och inte minst den antika judiska miljön han och hans läror hade sitt ursprung i – och av forskningen kring honom. Och trots bokfloden är det lätt att se behovet av lättlästa och översiktliga skildringar av Jesus. Så varför funkar det ändå inte bättre än det gör?

Det blir helt enkelt för mycket information. Wibeck försöker få med allt, och resultatet blir att boken ramlar något mellan stolarna. Översikten försvinner mellan drösar av fakta, samtidigt som det naturligtvis är omöjligt att göra alla dessa fakta och teorier rättvisa på ett så begränsat utrymme. Författarens uppenbara förtjusning i materialet är visserligen charmerande, men ligger honom ibland också i fatet. Det är tydligt att han då och då plockar in citat och anekdoter snarare för att han tycker de är kul än för att de för skildringen framåt. Entusiasmen är sympatisk, men i längden blir det helt enkelt väldigt, väldigt mycket att smälta.

Similar Posts:

• Evangeliet enligt Jonas
• Av Pelle rot och stam?
• En historisk Jesus
• Seglivade, lockande historier
• Vem var den där Jesus egentligen?

Normalt sett skulle jag hävda att en text ska läsas fristående från sin författare, men just här är det extra skoj att författaren är just den han är. Eliots enorma språkkänsla som ofta annars är så tuktad får plötsligt fritt lekutlopp utan andra pretentioner än att underhålla vänkretsen. Man kan riktigt se för sig den store modernisten sitta och fnissa över en kopp te med sina knasiga katter.

Det påstås ju att alla människor kan delas in i antingen hund- eller kattmänniskor. Eliot är definitivt kattmänniska. Det märks inte minst när hundarna kommer in i bilden, som i ”The Awfull Battle of the Pekes and the Pollicles” där vovvarnas tröttsamma refräng går ”Bark bark bark bark/ Bark bark BARK BARK”. Men hundarna skäller mer än de bits och är pinsamt lättskrämda och lättflirtade.

The usual Dog about the Town
Is much inclined to play the clown,
And far from showing too much pride
Is frequently undignified.
He’s very easily taken in -
Just chuck him underneath the chin
Or slap his back or shake his paw,
And he will gambol and guffaw.
He’s such an easy-going lout,
He’ll answer any hail or shout.

Katterna å sin sida är ett betydligt mer nyanserat gäng – även om skurkarktiga livsnjutare är i viss majoritet. Bustopher Jones glider runt bland stadens krogar medan jelliclekattorna håller bal i månens sken. Teaterkatten Gus skrävlar om sina gamla glansdagar, Mungojerrie och Rumpelteazer ställer till otyg och Rum Tum Tugger är alltid på fel sida av varendaste dörr.

Eliot blandar vilt katt- och människoegenskaper och -villkor. Mysteriekatten Macavity stjäl lika gärna mjölk ur skafferiet som hemliga dokument. Gumbiekatten Jennyanydots favoritsysselsättning på dagarna är helt enkelt att sitta still – men när husets människor gått och lagt sig har hon ett fasligt bestyr med att lära mössen hyfs och näringslära och organisera kackerlackornas scoutförband.

Som en katternas ambassadör lär oss Eliot hur man tilltalar och umgås med en katt. Allra mest charmarande är han i inledningsdikten ”The Naming of Cats”. En katt – det är viktigt – behöver tre olika namn. Ett vardagligt, att användas inom familjen, och ett riktigt originellt och specifikt. Och så ett sista namn som är så hemligt att bara katten själv vet om det. Men ser du en katt som sitter och lurar och klurar på något – ja, då är det garanterat på detta sista, i Britt G Hallqvists finurliga svenska översättning, ”nattliga, kattliga, evigt ofattliga, allra förtegnaste, egnaste namn”.

Similar Posts:

• Inget för hundmänniskor
• Glassig besvikelse
• Don Fritjof
• Lekfull utflykt i serieland
• Katter som är katter

Och samtidigt undrar jag hur många människor som känner att de helt och fullt kan stå för sina fiktioner, för sin smak?

Alla har vi våra ömma punkter, punkter som vi minst av allt skulle vilja eller kunna skiljas ifrån. För mig är den där punkten otvivelaktigt musikaler (och ibland skrämmande minutiöst lästa romaner som musikaler nästan alltid bygger på). Ni vet, onaturlig och pompös musikdramatik som får de flesta pretentiösa musikmänniskor jag någonsin stött på att nervöst flacka med blicken av ren kommersiell och sentimental pinsamhet.

Jag vet inte om jag skulle vara en bättre eller sämre människa utan dem. Kanske skulle jag ha mer realistiska förväntningar, jag vet inte. Men poängen är att det inte funkar så. Man kan inte plocka bort en bit. Precis som jag inte skulle vara den jag är utan den och den händelsen eller den och den personen skulle jag inte vara densamma utan den och den melodin.

Jag skulle inte vara jag om jag inte fick kära ner mig – och upp mig igen – till ”Can’t help lovin’ dat man”. Utan alla kaxiga brudar, alla fantastiska gränsvarelser. Om jag inte grät så jag fick svårt att sjunga med när Kristina från Duvemåla stämmer upp i sitt ”Hemma, var ligger det nånstans”, eller inte hade dessa ständiga livskriser till Jonathan Larsons självbiografiska trettioårskrismusikal, eller för den delen Joss Whedons soundtrack till ”Once more, with feeling”. Om jag inte kunde oroväckande många libretton utantill men däremot inte kan komma ihåg ett enda jävla bokföringskonto.

Och så sitter jag där igen – frenetiskt tuggande popcorn (minnesanteckning: ha mindre urringat på bio) för att låta bli att sjunga med och göra bort mig – och hoppas på den ultimata filmatiseringen. Och Rent har potential. Larson blandar Webber-falangens känslomässighet med mentorn Sondheims fantastiska intertextuella humor och språkliga klurighet. Ensemblen är för en gång skull nästan identisk med Broadway-originalets och det faktum att Larson själv, som frisk 35-åring, klappade ihop och dog dagarna innan premiären ger onekligen en viss tyngd åt budskapet ”No day but today”.

För något år sen gjorde vi en Fantomen på operan-special med andledning av den filmen. Kanske inte den fördelning av uppmärksamhet jag är mest stolt över, den var onekligen ett nedköp. Lloyd Webbers musikalversion av Gaston Lerouxs roman har visserligen sina berättartekniska svagheter, men det är ju ingen anledning att göra filmen ännu mer sinnessvag med exempelvis omotiverade fäktscener. Men framför allt: jämför Lerouxs beskrivning av operaspöket med filmens latin lover-karaktär. Hu. Hon ska väl dras till hans oerhörda smärta, ensamhet och musikaliska geni, inte till hans magmuskler. Liksom.

Vad jag inte begriper är 1) varför man envisas med att texta musikalfilmer så bedrövligt illa när det finns, relativt sett, skapliga svenska översättningar som används på scen; och 2) varför man alls bryr sig om att göra en musikalfilm om man inte litar på musiken som bärande element. Om man nu tycker att det är obekvämt med människor som brister ut i sång stup i kvarten – själv tror jag på någon sorts känslomässig realism – inte blir det mer naturligt av att man låter dem säga delar av det som är skrivet för att sjungas?

I Rent gör denna underliga feghet, eller vad det nu är, att en stor del av humorn går förlorad, inte minst i de underbart knasiga telefonsvararmeddelandena. I Fantomen på operan gör det Lloyd Webbers kärleksfulla drift med operavärlden – även om det tog mig femton år att inse att karln faktiskt har en viss musikalisk humor – till vulgär parodi.

Och samtidigt älskar jag intertextualiteten. Att ingenting är slutgiltigt, det kommer alltid att komma fler versioner, fler tolkningar. Jag älskar make-over-effekten, hur Murgers krassa bohemer blir Puccinis sentimentala kärlekshistoria, blir Larsons streetsmarta New York med aids och performance. Besattheten av en historia.

För egentligen är det väl det vi är ständigt upptagna med. Att återberätta, göra om. Att alltid försöka hitta den perfekta vinkeln, den mest fulländade känslan. Helt enkelt den ultimata historien.

Similar Posts:

• Glassig besvikelse
• Det var en gång Â…
• Souvenirprogram de luxe
• Självförbrännande tonårsuppror
• Glitter, glamour och Schrödingers katt

Sixten Nordströms Stora operetter & musikaler är inget uppslagsverk – för det tar den upp alldeles för få verk – men den är egentligen inget annat heller. Nordström har radat upp tjugoen operetter och musikaler som jag förmodar att han tycker är de viktigaste. Avsnitten består av ingående men lite slarvigt skrivna handlingsreferat, som faktiskt blir riktigt trista att läsa, samt korta biografier över kompositörer och författare.

En hel del av texterna är utdrag ur program eller liknande. Vissa av dessa är intressanta, men de knyts aldrig ihop av författarens egna tankar. Det gör att boken framstår som hoprafsad och ogenomtänkt. Bitarna om operetterna förefaller möjligen som bättre sammanhållna, och jag gissar att det är på operettsidan författarens huvudsakliga kompetens ligger.

Cats-avsnittet består till största delen av Britt G Hallqvists översättningar av T S Eliots dikter, som legat till grund för musikalen, men om dessa översättningar någonsin använts i detta sammanhang framgår inte. Stycket om Eliot själv består å andra sidan till stor del av citat ur Nationalencyklopedien. Att en så erfaren författare och musikvetare som Nordström lyckas framstå som så monumentalt obildad är faktiskt en bedrift.

Iögonenfallande är också att Nordström, trots att boken gavs ut 2003, inte ansett att någon musikal senare än Fantomen på operan, som kom 1986, förtjänat att tas upp. Är det verkligen så att det de senaste arton åren inte kommit ett enda värdigt musikdramatiskt verk? Det kan jag knappast hålla med om.

Men Nordströms (bara antydda) musikalhistoria är en berättelse om degeneration. En fantastiskt konstform som operetten slutar i kommersiellt dravel i Lloyd Webbers 1980-tal, det är författarens tydliga synsätt. Om han däremot brytt sig om att dra tidslinjerna in i åtminstone 1990-talet hade han upptäckt en fantastisk utvecklingslinje som alternativ till den pampiga Lloyd Webber-stilen, från Oscar Hammerstein II via Stephen Sondheim till Jonathan Larson. Ett sådant perspektiv skulle också till viss del reviderat synen på de tidigare verken – man hade knappast känt sig motiverad att uteslutna musikaler som Jesus Christ Superstar och Hair.

Nu har Nordström emellertid bestämt sig för att sluta i 1980-talet, där han närmast ser en kamp mellan ont och gott mellan den kommersiella och publikfriande Lloyd Webber och Sondheim, som det missförstådda geniet. Alltsammans blir en mycket svartvit bild av Nordström som den upplysta Sondheimfantasten och pöbeln som föredrar Lloyd Webber.

Visst grundar sig min motvilja mot den här boken till viss del på diametralt annan musikalsmak än författaren (jag gillar också Sondheim skarpt, men inte som missförstådd och svårtillgänglig, som Nordström vill göra gällande, utan som fantastiskt intelligent, rolig och kultförklarad), men framför allt på hans uppenbara nonchalans för sitt ämne och sina läsare. Ju mer jag själv vet om verken desto dummare framstår Nordströms framställningar. Larviga handlingsreferat fylls med på en höft citerade repliker och små men idiotiska faktafel.

Själva boken är fin, stor med blanka bilder, inte minst från svenska uppsättningar, vilket är kul. Det är ju inte var dag man får se Jerry Williams utklädd och sminkad till katt, till exempel. Innehållsmässigt är den emellertid närmast en förolämpning. Dåligt sammanfogad och utan någon som helst analys blir vad som utlovade att vara ett praktverk i det nya årtusendet inte mer än ett lapptäcke – lite fint att titta på, men med ungefär den intelligensnivån.

Similar Posts:

• Mitt hemliga (men glamourösa) liv
• Det var en gång Â…
• Massiv musikalkunskap
• Souvenirprogram de luxe
• Dansa med vargen!

Men trots en seg start, där jag får lära mig konstiga saker om den Lloyd Webberska släkten och se barndomsbilder på lille Andrew, kommer mina fördomar snart på skam. Även om boken ibland blir plågsamt detaljerad är den både välskriven och intelligent.

Som titeln anger fokuserar Walsh både kompositören och verken, från Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat till Wistle Down the Wind, från succéer som Evita, Cats och The Phantom of the Opera till totalfiaskot Jeeves. Här står om privatliv, affärer, arbetsprocesser och samarbetspartners, motiv, musik och en hel del om verkens mottagande av press och publik.

Inte minst får man en känsla för samhällsklimatet kring musikalscenerna när människor reagerar på ämnen som Kristi lidande, Argentinas första dam Eva Perón, dansande katter och rullskridskoåkande tågs rivalitet och kärleksliv. Var Jesus Christ Superstar hädisk? Pedagogisk? Antisemitisk? Rasistisk? Och borde den vara gratis att spela för nunnor? Glamoriserade Evita en fascist? Kunde britter verkligen dansa? Och kunde man göra en musikal där det omodernaste tåget vinner, trots att uppsättningen är mer beroende av modern teknik än någon annan?

Att Walsh är musikkritiker och en duktig journalist är uppenbart, han drar sig inte för att både kritisera och analysera såväl verk som kompositör. Han skriver dessutom intelligent, kunnig och underhållande prosa. Det här är, trots ganska traditionellt upplägg och ämne, en lite egensinnig och charmig text, full av allusioner, ordlekar och trevligheter. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men är enligt min erfarenhet ganska sällsynt i den här typen av böcker.

Till de små förnöjelserna hör författarens små förklaringar av typiskt engelska fenomen riktade till en förmodat amerikansk läsarkrets. England är en mycket liten kultursfär, får vi lära oss, och engelsmän uppskattar en smula excentricitet. Perspektivet blir mer direkt givande när det gäller rivaliteten mellan engelska West End och amerikanska Broadway. Kanske kan man också säga att Lloyd Webbers och producenten Cameron Mackintoshs The Really Useful Group förenar dessa världar av gamla musikdramatiska traditioner, populärmusik, rättighetsbevakning och marknadsföring. Och vad är Lloyd Webbers karriär om inte ”den amerikanska drömmen”?

Det här är en bok om mycket. Framgång, motgång, tåg och diktatorer. Här finns en del jag skulle kunna undvara, men faktiskt inget jag saknar.

Similar Posts:

• Souvenirprogram de luxe
• Glassig besvikelse
• Det var en gång Â…
• Riksdag och regering recenserar
• Mitt hemliga (men glamourösa) liv

Stor och blank som en påkostad souvenirbroschyr är boken, och full av stora, tjusiga bilder. De från musikalen är ungefär de samma som i de flesta souvenirprogram, något utökat med studiobilder och bakom kulisserna-bilder, men det finns också en mängd fantastiskt roliga bilder från olika filmversioner. Till de absoluta höjdpunkterna hör kostymskisser, scenografimodeller och ett litet fotoreportage om den berömda fantomsminkningen. Här får vi se hur den förste huvudrollsinnehavaren, Michael Crawford, genomgår hela den sminkprocess som inför varje föreställning tar mellan två och tre timmar.

En lång och klumpigt skriven sammanfattning av Lerouxs roman, som utgör grunden för musikalen, hör däremot till kapitlen jag verkligen kunnat undvara. Intressant är istället kapitlet om Gaston Leroux själv och om de olika filmatiseringar romanen gett upphov till. Detsamma gäller kapitlet om Parisoperan, denna fullkomligt bisarra men verkliga byggnad, med sin dramatiska historia, sina skrymslen och vrår, många källare och underjordiska sjö, som inspirerade hela spökhistorien från första början.

I övrigt innehåller boken kapitel om musikalens triumfer och den obligatoriska geniförklaringen av Lloyd Webber. Visst finns här intressanta anekdoter – jag visste till exempel inte att den kvinnliga huvudrollen Christine skrevs direkt för Sarah Brightman, som dessutom var gift med kompositören (hade kunnat levat utan kunskapen också). Till de mer spektakulära hör otvivelaktigt hur musikalen från början – innan Lloyd Webber läst Lerouxs roman – var tänkt att bli en pastischartad historia i samma anda som Rocky Horror Picture Show. Jag har absolut ingenting emot Rocky Horror men en Rocky Phantom? Blotta tanken ger mig plötsligt en ny förståelse för de som rasar mot hädiskhet inom konsten …

Boken slutar med musikalens hela libretto. Att fristående läsa ett musikallibretto är inget jag skulle rekommendera, men eftersom Lloyd Webber och hans librettister är så allmänt snåla med att publicera sina texter, kan det absolut fylla en funktion som något klumpigt texthäfte till en eller annan musikinspelning.

Vad som gör mig en smula fundersam är vilka som egentligen står bakom boken. Förlagets namn är inte på långa vägar lika framträdande som The Really Useful Group, Lloyd Webbers produktionsbolag, och bitvis är det mycket svårt att avgöra om detta är en bok eller en ovanligt tjock reklambroschyr. Med det sagt hade jag mycket trevligt när jag läste den, även om den visst hade kunnat innehålla lite mer substans, gått lite mer på djupet. Komplett skulle jag kanske inte kalla den. Men ganska underhållande.

Similar Posts:

• Massiv musikalkunskap
• Glassig besvikelse
• Mitt hemliga (men glamourösa) liv
• Porträtt av monstret som valp
• Det var en gång Â…

1911 fick vi för första gången möta den vanställde Erik, mannen som under operahusets källare dragit sig undan en mänsklighet för vilken han sällan blir mer än ett fruktat monster. Hans tragiska existens, terror mot operan och hans olyckliga kärlek till den sköna sångerskan Christine, blev sedermera också musikal.

Kay har förälskat sig i Gaston Lerouxs roman och Andrew Lloyd Webbers musikal om fantomen på operan och vill ta reda på mer om karaktärerna. Hennes berättelse stämmer inte in i detalj med Lerouxs, men den gör det i känsla. Nyanserna anpassas smidigt – kvinnorna är till exempel inte lika mycket offer hos Kay, ett ”lyckligt slut” aldrig oproblematiskt eller slutgiltigt – men utan att Leroux-kännaren upplever det som ett svek mot originalberättelsen.

Har man inte läst eller bryr sig om Leroux-romanen missar man inget väsentligt – Kays roman är absolut kapabel att stå på egna ben – men har man det kommer man att uppleva ett antal små intressanta intertextuella vinkar som är mycket underhållande.

Liksom Lerouxs berättas Kays historia ur olika karaktärers synvinkel, av människor som möter Erik, från den skrämda och skuldtyngda modern till den älskade unga operasångerskan Christine och hennes trolovade unge adelsman, men också av honom själv. Däremot finns ingen synlig berättare som agerar mellanhand, filtrerar och ordnar materialet, som den undersökande Leroux gjorde. Det innebär att vi som läsare, på gott och ont, kommer karaktärerna närmare.

Dessutom behandlar Kays roman en betydligt större tidsperiod. Hon frågar sig hur någon kunde utvecklas till det geniala men halvgalna operaspöke vi möter hos Leroux, och tar oss ett halvt århundrade tillbaka i tiden, faktiskt till själva födelseögonblicket. Även monster har mammor, barndomar och förhoppningar. Den tragiske Erik, vars historia bara antyds hos Leroux, ges här en bakgrund, med alla de erfarenheter som formar en människa.

Denna större historia tar oss med till en europeisk cirkus- och marknadsvärld, där den missbildade pojken förevisas i bur som ”det levande liket”, till det grymma och intrigerande persiska hovet och bygget av Parisoperan i en huvudstad som skakas av tysk ockupation, revolutioner och inbördeskrig.

Det här är fortfarande till stor del melodram, men med ett mer modernt psykologiskt djup. Där Leroux är älskvärt spektakel med möjlighet till psykologi stiger Kay in med både historisk kunskap och nutida människosyn och bidrar till berättelsens praktiska och psykologiska trovärdighet.

Mannen bakom masken har en klassisk underhållningsromans alla stora känslor och exotiska miljöer. Tematiskt är den inte olik Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia, om än mindre hattig och med intressantare missfoster. Den är en pampig berättelse om kärlek och begär, skönhet och fulhet, men framför allt om utanförskap. Om världen aldrig gett oss något, kan vi då vara skyldiga den något i gengäld?

Similar Posts:

• Älskade melodram
• Souvenirprogram de luxe
• Mitt hemliga (men glamourösa) liv
• Fantastiskt fantasifull skröna
• Baklängesbekännelser