På smidig, rimmad vers skriver Anna Bache-Wiig om den vresigaste och mest egensinnade katten av de alla, Don Fritjof.

Don Fritjfof var ingen kissekatt
som snällt låg och spann i nåns knä.
Ett kattmonster var han och varje natt
så skrämde han folk och fä.

Han är kräsen i maten, äter bara Gourmet-mat. Och som citatet avslöjar vill han inte ligga i husses knä och spinna. Han vill bara skrämma vettet ur traktens övriga katter, hundar och såklart möss.

Men så en dag kommer det en liten mus. Hon retar Fritjof och genast börjar en vild jakt, snyggt illustrerad av Lisa Aisato. Den tar dem genom kvarteret och upp i ett träd. Väl uppe upptäcker Fritjof som tidigare har varit för fokuserad på musen att han är högt, högt uppe. Där blir han sittande i trädet medan hans husse letar efter honom.

Den fasansfulla tiden i trädet får Fritjof att vekna. Mot slutet veknar han så pass mycket att jag saknar hans vresighet men det är inget som de övriga djuren i kvarteret gör…

Jag gillar de lite ruffiga illustrationerna, med böljande hus och en färgskala full av känslor. Och jag älskar detaljerna som döljer sig på varje sida. Särskilt husses bokhylla där böcker av Strindberg, Ibsen, Brand, Shakespeare och Tsjekhov trängs.

Don Fritjof är ingen dussinkatt men i litteraturen är han ändå inte ensam. Jag ser klara likheter med T. S. Eliots Old Possum’s Book of Practical Cats, eller som den heter i svensk översättning De knepiga katternas bok, ni vet det den där som inspirerade Andy Lloyd Webber att skriva en viss musikal…

Jag tänker särskilt på katten Morr-Tiger och hans ”oväntade slut” som har stora likheter med Don Fritjof.

Morr-Tiger reste med en pråm. Han var en rackarkatt,
den värsta bov som någonsin gått lös en ruskig natt.
Från Gravesend och till Oxford man kände till hans streck,
och det var inte utan skäl han nämndes ”Themsens skräck”.

Don Fritjof är rolig och högläsning går härligt lätt när författaren rimmar på vers. Det skapar en upprepande funktion som passar så väl ihop med spänningen i berättelsen.