Precis som mamma hjälper skådespelare på teatern med deras repliker, har jag hjälpt Mina med att skriva meddelanden till alla killarna i klassen. En slags kärlekens sufflör, det är jag det. Håller mig helst i bakgrunden.

Så kommer en ny kille till klassen och skakar om den här dynamiken. Genast när Josh Johansen dyker upp i klassrumsdörren känner Gro det som om hon blivit påkörd av en oljetanker (det här utspelar sig trots allt i Norge). Naturligtvis utgår Mina ifrån att det är hon som ska vara kär i och ha första tjing på Josh. Precis som hon utgår ifrån att hon har rätt till den bästa rollen när klassen ska sätta upp pjäsen ”Balders död”.

Men den här gången ställer inte Gro oreflekterat upp. Varför ska hon alltid vara bifiguren i en berättelse som hela tiden kretsar kring Mina och hennes känslor?

Som vuxen läsare upplever jag det som lite sorgligt, men förmodligen rätt realistiskt, att tjejernas relation kretsar så mycket kring killar, och att det som får Gro att äntligen ifrågasätta Minas översittarfasoner är hennes egen relation till en kille. Jag tvivlar på att den här mellanåldersromanen riktigt klarar Bechdel-testet, ni vet, det där med att kvinnliga karaktärer ska prata med varandra om något annat än män.

Något som är lite fint är att Gro får stöd av sin mormor, en egensinnig, pensionerad domare, och deras på hundrastgården nyfunne vän, hundsalongsägaren Even. Båda blir snabbt engagerade i klassens teaterproduktion, där den homosexuelle Even naturligtvis blir en fabulös kostymör. Här kommer också tjejernas relationer till Josh, liksom mormoderns till hennes stora ungdomskärlek, att ställas på sin spets lagom till premiären.

Jamen, ni hör kanske att jag har lite svårt med klichéerna. Det här är någon sorts mellanstadie-feelgood som kanske hade känts fräsch för tio-tjugo år sedan, och jag är lite frågande till varför man valt att översätta den till svenska. Jag tror dock att den kan vara användbar för den som vill diskutera relationer med barn i mellanåldern, inte minst kompisrelationer och synen på det motsatta könet – för tjejernas kamp om killar som någon sorts endimensionella objekt är ju inte heller alltför fräsch av dem, även om det kanske är så man börjar? Hur ytlig är kärlek överlag? Hur ytlig kan den vara och fortfarande kallas kärlek?

Det här sammantaget gör ändå att detta är en bok som jag faktiskt funderat en hel del kring sedan jag läste ut den.

Similar Posts:

• Kamp mot bokförbud
• Tretton år och evigt balansgående
• Tretton huvudpersoner i egen rätt
• Att vakta en hemlighet
• Tankeväckande nostalgitripp

Nej, det visste hon inte. Kanske hon har anat på något plan, och kanske han har vetat om henne också, men inget har någonsin sagts. Och plötsligt, efter ett liv med en far som alltid verkat perfektionistisk, tillknäppt, avståndstagande och fixerad vid att skapa perfekta ytor, kan de börja förstå varandra… eller? Bara några veckor senare, utan att de hunnit tala ut ordentligt, är han död. Troligtvis självmord. Och där står Alison, på väg in i ett helt nytt liv utan skyddslina, och försöker förstå vad som hände.

När en serietecknare skriver sin självbiografi sker det förstås i serieform. Husfrid är tecknad i svartvitt med lätta gröntoner där varje ruta känns som ett minituöst återgivet porträtt (det tog Bechdel sju år att teckna den). Hon går fram och tillbaka genom sitt och sin fars liv, tittar på enstaka ögonblick och hela decennier ur olika vinklar, med utgång i dagboksanteckningar, brev, klotter och romaner; varje enskild ruta en lösryckt bit av ett pussel som ska läggas ihop till en sammanhängande berättelse om sig själv. Visst är det frestande att lägga detta i ett fack – inte bara som ”serie” utan också som ”komma-ut-berättelse”; generationer som tvingats leva i en lögn, och vad det kan göra med en människa, möjligheten att få vara den man verkligen är, yada yada yada. Men vad Bechdel verkligen åstadkommer här är ju så mycket mer: till att börja med, en klarsynt och verkligt rörande uppväxtberättelse om den komplicerade och sällan beskrivna relationen mellan en far och en dotter; alltsomoftast håller sig ju de där romanerna (se, tja, Maus t ex) på varsin sida könsgränserna.

Och samtidigt är det också en hyllning till litteraturen. Det har sagts att vi läser fakta för att få veta sanningen om världen och fiktion för att få veta sanningen om oss själva. Vissa hävdar att det där är pretentiöst; att skönlitteratur (och speciellt då serier, herregud) bara är underhållning, att analyser och tolkningar bara är ett sätt för litteraturvetare att visa sig på styva linan. Men när Bechdel ska försöka lära känna sig själv och sin plats i världen och den far hon helt missade är det genom böckerna; hon plöjer sin fars favoriter, Proust, Joyce, Fitzgerald, för att försöka förstå vad han såg i dem. Och genom att följa och lista ut historien om sig själv som han berättade för sig själv, och historierna de här ”klassikerna” alltid anses ha berättat om den verklighet vi alla tror oss leva i, kan hon börja sätta ihop sin egen berättelse. (Det är, lustigt nog, inte helt olikt (och samtidigt helt olikt) det Jeanette Winterson brukar hitta på, till exempel.) Och om detta låter knepigt är det mitt fel; hon gör allt detta på ett så självklart och genomtänkt (genomtänkande?) sätt och knyter ihop allting så väl att slutet, som kunde varit outhärdligt sentimentalt, tvärtom både värmer och skakar om på ett sätt som få andra böcker klarar.

Serie? Roman? Självbiografi? Skit i etiketterna; det här är helt enkelt en förbannat bra bok. Och det här utspelar sig väl ändå på tiden då folk läser böcker? Vi är de vi föds till, men vi blir – på gott och ont – de vi berättar för oss att vi är. Och det är väl ett nyårslöfte så gott som något.

Similar Posts:

• En bättre råttfälla
• En fumlig debut
• Barndom bakom taggtråd
• USA:s mest förbjudna bok?
• Tecknade vittnesmål från historiens mörker