I Tremblays noveller har vi en kvinnlig protagonist som jagberättare. Denna kvinna är i 60-70-års åldern. Nu lever hon ensam men oftast har hon ägnat ett liv åt att vara beroende av, tillgiven en man med grandios självuppfattning. Mannen kan vara akademiker på nygrundade universitetsfilialer, ingenjör i ödsliga trakter eller hålla på med affärer vida runt i världen. Kvinnan har en gång blivit handlöst förälskad i denna alfahanne som då lämnat en jämnårig kvinna.

Bakom lugna, harmoniska fasader gör nu de här äldre belevade kvinnorna uppror. De vill tänka, se sig själva, få ro runt sig. Mannen har krävt hela omgivningens engagemang och stöd. Eller så har han bara kommit och gått. Som äldre lever denna man följdriktigt lika självupptaget trots falnande aura. Kvinnan vaknar. För hennes blir det självrannsakelsens tid och undergång att stanna.

Skam blir en (o)medveten drivfjäder i samtliga noveller. Samtliga män har bedragit kvinnorna. De har makten över ekonomin, är ofta förmögna och betalar självklart. I novellen ”Överfarten” gör kvinnan sig fri genom att ersätta allt: resor i det förflutna, lyxiga presenter, och hon låter buda tillbaka till särbon alla dyra hushållsapparater med meddelandet: ”Jag ger mig av”.

I novellen ”Eveline – dahlior” skäms kvinnan över att ”inte ha ett riktigt liv” och för att hon varit ”en kvinna som kunde köpas”. Hon har bara velat vara till lags. Hon ger sig iväg efter att mannen förälskat sig men senare dumpats. I titelnovellen blir kvinnan sjuk och drar sig undan sin krävande och likgiltiga make. Hon ser ett tv-program med hans första fru Constance (namnsymboliken!) som väver, och söker upp henne för att få del av det lugn som Constance i sin konst utstrålar.

När jag läst alla noveller flera gånger inser jag också vad målningen på bokens omslag vill säga i sammanhanget: en kvinna som överrumplas av sitt levda liv. En känsla som gör att hon rodnande se neråt … och vänder sig inåt.

Den kanadensiska geografin är mycket närvarande. Montreal är den större stad som blir ett mål och en anonymitet. Det är ödsliga vidder, skakiga flygturer och långa bussresor. Intrigerna utspelar sig i småstäder där kyla, fukt, floden och stränderna blir ett med karaktärerna. Constance gör stora konstverk utgående från sin utsikt över ett floddelta, en annan kvinna med långt gången cancer hyr ett rum vid havet för att andas.

Ofta tänker kvinnorna på barndomens landskap i lugna byar med ett regelbundet liv. Flera är franskspråkiga och har undervisat i språk. Några har barn, en dotter, som är skötsam, hårt arbetande och pålitlig likt en spegelbild av sin mor. De kvinnliga relationerna och vänskaperna viktiga.

Jag tycker mycket om Lise Tremblays lilla bok med djupa berättelser om kvinnliga uppbrott. Överhuvudtaget har jag inte läst något liknande. Innehållet är ofta tragiskt men varje novell framberättas lugnt av en jagberättare i en monolog som gör att läsaren kommer mycket nära karaktärens inre liv. Något påminner om Alice Munros noveller, men de utspelar sig i ett Kanada längre tillbaka i tiden.

Tremblays noveller kanske inte tilltalar alla. Antagligen behöver läsaren ha läst, levt och upplevt en del för att förstå sig på Tremblays lugna och handlingskraftiga novellkvinnor. Själv tycker jag att de är krasst underbara. De stannar i minnet.

Similar Posts:

• Noveller om oro och ångest
• En vardag av spruckna segel
• Snärtigt och smärtsamt om kvinnor
• Noveller om folk som känner varandra
• Komprimerade noveller

I mina öron är detta att rymma, att vara en rymling något mer negativt, problematiskt, än att vara ”på fri fot”. ”På fri fot” har en lätthet, får mig att koppla ihop det med den lilla geten i titelnovellen, med getters lätta, lekfulla skuttande. Att vara en rymling är däremot att kanske vara jagad, inte kunna känna sig säker. Är det en nyansskillnad bara hos mig?

Det är ju någonting med det där ofrånkomliga som Munro gestaltar så suggestivt. Hon drar mig in, med lätt hand, letar sig in till och med i mina drömmar. Det är närmast motsatsen till svårläst. Munros språk är bedrägligt enkelt, nästan motståndslöst. Hon suger in mig i det, men jag är inte säker på att jag vill.

För även om formuleringarna ofta fångar mig, imponerar – jag kan se att hon är en ansedd, ja, en bra författare, det kan jag verkligen – är berättelserna i sig är så svala. Karaktärerna glider mig närmast ur händerna. De är kvinnor i olika åldrar, olika tider, och livet liksom bara händer dem. De reagerar snarare än egentligen agerar. Fastän de handlar, gör val, tar beslut, så är livet så svåröverblickbart att det ändå blir som det blir.

Som för Juliet, som är huvudperson i tre av samlingens noveller. (Det är ett spännande drag, men en konstig blandning. Det bygger en förväntan på att även övriga noveller ska hänga samman på ett sätt som de inte gör.) När vi först möter henne är hon tjugoett år gammal och skriver på en avhandling i klassiska språk, som hon både brinner och har stor begåvning för. Nu har hon emellertid tagit en paus i avhandlingsarbetet för att undervisa på en privat flickskola, därför att både hennes föräldrar och lärare verkar anse det lämpligare för en ung kvinna.

Men här kom nu samma budskap från hennes lärare, som till synes hade värderat och uppskattat henne. Deras oro lyste igenom vänligheten. Ge dig ut i världen, sa de. Som om hon dittills hade befunnit sig ingenstans.

Alltså sitter Juliet i början av novellsviten på ett tåg, liksom på flykt från en tillvaro som flickskolelärarinna som hon aldrig önskat sig men heller aldrig riktigt gjort uppror mot. Eller så är tågresan hennes uppror och dit den för henne det som formar hennes liv, men det är ett liv vars grundförutsättningar hon står hjälplös inför. Det är en typ av livssituation som går igen i novellerna i På fri fot. Ingen är egentligen fri.

Kanske är det precis så. Att livet bara händer. Att allt vi kan göra är att reagera. Kanske är det en tanke jag trots allt värjer mig vid, är det som skapar det här motståndet hos mig. Att jag inte vill låta mig helt övervinnas av Munro, av den där melankoliska hopplösheten, nej, det är ett för starkt ord. Uppgivenheten. Meningslösheten som hela tiden lurar strax om hörnet, att allt när som helst kan gå en förlorat. Att allt bara händer.

Similar Posts:

• Livet i små scener
• Nobelpristagare i litteratur 2013 är Alice Munro
• Virtuositet är inte tillräckligt
• En riktig författare
• Lugna kvinnor ger sig av

Nu har de även gett ut en ”fyra” (förlaget släpper fyra titlar åt gången) med noveller av några av de mest välkända ryska författarna; Nikolaj Gogol, Anton Tjechov, Michail Bulgakov och Fjodor Dostojevskij. Tre av titlarna är nyöversättningar, medan Livets stråle av Bulgakov ges ut på svenska för första gången. Alan Asaid som står för översättningarna ska ha en eloge för sitt jobb.

Just Livets stråle är en förkortad version av Bulgakovs kortroman De ödesdigra äggen från 1925, i vilken hans stora verk Mästaren och Margarita i sin tur har sitt ursprung. Mycket i novellen känns igen – framförallt hans vassa personbeskrivningar, men också kritiken mot samhället och dess byråkrati. Och då givetvis omskrivningarna och symboliken för detta, eftersom samhällsklimatet hindrade konstnärer att uttrycka sig på annat sätt. Det är en novell som blandar realism och fantastik på ett sätt som är typiskt för Bulgakov – dammiga korridorer och myndighetskontroll blandas med galna experiment och muterade kräldjur – och som är fylld av detaljer som ger liv åt varje scen.

En dåres anteckningar av Gogol (först publicerad 1835) är en novell i dagboksform, där vi följer en människa som tappar fotfästet i verkligheten. En osynlig man som arbetar vid sitt skrivbord på departementet och som förälskar sig i dottern till sin överordnade. I detta finner han först styrka, men kanske är det just förälskelsen som driver honom in i galenskap. Mannen hanterar förödmjukelsen i den obesvarade kärleken genom att ge sig själv en oerhört betydelsefull roll – alla tecken tyder ju på att han i själva verket är kung av Spanien. Gogol, som även skrivit Näsan och Kappan, skildrar här en människas sönderfall på ett sätt där jag som läsare riktigt känner hur marken försvinner under fötterna, hur tid och rum blir svårt att förstå och där djur mycket väl kan föra belevade konversationer.

Den av novellerna som jag först läser är Fästmön av Anton Tjechov. Jag har precis avslutat Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro, och såväl som i förlagets beskrivning av boken som i diskussionerna kring hennes Nobelpris så jämförs Munro med just Tjechov. Novellix i sin tur jämför Tjechov med Munro. Och visst finns det likheter. Framförallt i hur de i väl valda scener skildrar, inte stora omvälvande händelser, utan snarare de där stillsamma valen vi gör som sedan leder till stora omvälvningar. Det är det lilla livet som beskrivs och relationer människor emellan är alltid navet i berättelsen. Det är det där telefonsamtalet vi inte ringer, eller det nattliga samtalet med en vän, som avgör hur allt blir efter det. Där Munro använder sig av tystnader och pauser lägger Tjechov dock gärna in en tårfylld scen, vilket gör novellen en aning daterad. Jag har svårt att relatera till, och ganska snart irriterar jag mig även på, all denna gråt. Av dessa fyra noveller är det dock det stillsamma berättandet hos Tjechov som jag uppskattar mest.

Förmodligen är det nog Fjodor Dostojevskij som är det allra tyngsta namnet i denna allt annat än fjäderlätta kvartett. I novellen En löjlig människas dröm ska berättarjaget just ta livet av sig, då han somnar till och i en dröm förs till en alternativ värld där människorna lever tillsammans i total lycka och utan konflikt. Det är en berättelse om människans villkor, om hur vi fast vi vet bättre driver på vår egen undergång. Språket är pompöst, stilen upprepande. Just på det sätt som gör att jag inte tar mig igenom vare sig Brott och straff eller Bröderna Karamazov.

Att jag känner denna sorg har att göra med att de inte vet vad som är den djupa sanningen, medan jag å min sida vet vad som är den djupa sanningen. Å, så tungt det är att vara ensam om att veta vad den djupa sanningen är! Men det kan de inte förstå. Nej, det kan de inte förstå.

I novellformen kommer jag bättre överens med denna omständliga berättarstil, kanske på grund av det faktum att historien inte kommer att ha möjlighet att breda ut sig över 500 sidor. Jag suger på formuleringarna mer, de som jag i romanerna kan uppleva som outhärdliga transportsträckor. Och även om jag inte tinar upp fullständigt gentemot Dostojevskij efter att ha läst novellen (jag är inget fan av att berätta via drömmar heller), så har jag trots allt gått och införskaffat hans kortroman Anteckningar från källarhålet. En kortroman av ordflödets mästare borde väl till och med jag klara av.

De stora ryska berättarna ger oss stora små noveller. Eventuellt de längsta noveller som Novellix hittills gett ut, helt i linje med den stora ryska berättarkonsten.

Similar Posts:

• Vecka 21: Ta efter Taschen!
• Bland cyniska läkare och supande hundar
• Ryska pärlor
• Virtuositet är inte tillräckligt
• Nobelpristagare i litteratur 2013 är Alice Munro

Och det är hon.

Tiggarflickan gavs ut av Norstedts för första gången i Sverige 1984. Då hade den kommit ut 1978 i Kanada, som Munros tredje novellsamling och hennes stora genombrott. Alla de tio novellerna i Tiggarflickan kretsar kring Rose, en kvinna som växer upp under enkla och ganska hårda förhållanden i en liten by, Hanratty i Ontario. I just Ontario utspelar sig de allra flesta av Munros berättelser.

För det är just vad det handlar om här: berättelser. Små scener som alla länkar samman ett liv. Det är noga gestaltat, på pricken återges detaljer kring hur den mänskliga naturen fungerar, och när jag läser Munro känns det som att jag både får en hand att hålla i, någon som utan att känna mig faktiskt talar till mitt innersta; och någon som upplyser mig, vidgar mina vyer. Får mig att se andra människor, lyfta blicken från det egna, förstå sammanhang bättre, klarare.

Är det inte detta vi alltid önskar oss av litteratur? Är det inte detta litteratur är till för?

Rose tar sig loss från sin lilla by och de trångsynta människorna som bor där, och blir så småningom skådespelerska i en större stad. Hon driver från relation till relation. Ingenting är enkelt. Inte ens när hon hittat den hon så småningom ska gifta sig och skaffa barn med. Det finns inga svartvita sanningar eller ensidiga sätt att läsa av människor och situationer. När jag läser Munro är det på något vis som att det blir tydligt för mig varför litteratur, och andra konstarter för den delen, behöver finnas. Det är helt enkelt så att ingen är ensam om sina känslor. Men vi behöver ständig påminnelse om den saken.

En sak jag tycker är outsägligt skön med Tiggarflickan, är att inget går som på räls. Jag kan aldrig förutse vad som ska hända härnäst. Ska jag vara ärlig så läser jag den inte riktigt som en novellsamling. Det kan handla om att jag inte är van, men också om att jag älskar hoppen i tid. Det stör mig inte att Munro gör nedslag i Roses liv lite här och var, det stör mig inte ens att jag inte har full koll på den faktiska kronologin. Jag läser Tiggarflickan som en exakt och fullkomligt realistisk redogörelse för en människas liv, där små berättelser sammanfogar en helhet. Det må kallas novellsamling, för att läsaren inte ska bli förskräckt utan vara förberedd på vad den får. Och visst vore det kul om novellsamlingen som format fick ett uppsving av priset? Men formen är inte vad som utmärker just den här boken. Det är människokännedomen, det obundna förhållandet till tiden, livslinjen, och inte minst: det enkla men underbart vackra språket. Med metaforer och liknelser som överraskar:

Roses karaktärsdrag höll på att ta form likt en taggig ananas, fast långsamt och i hemlighet; hård stolthet och skepsis som gick över i varandra för att frambringa något som till och med förvånade henne själv.

Med precision som imponerar:

Det kändes som om de varit förtroligt sammansvurna i åratal, förenade i låtsad familjaritet, men de hade aldrig pratat med varandra utanför skolan, aldrig gjort annat än flyktigt hälsa på varandra, och det verkade som om de inte kunde ändra på det nu. Rose frågade honom aldrig varför han slutat skolan; hon visste inte ens om han skaffat sig ett jobb. De kände varandras halsar och axlar, huvuden och fötter, men klarade inte av att konfronteras med varandra i helfigur.

När jag läser Tiggarflickan känns det inte som en bok, utan som en kompis. Alla kan läsa Alice Munro; hon är inte svår, även om det komprimerade formatet kräver lite lugn och koncentration för att inte missa vändningarna. Och alla bör.

Similar Posts:

• Nobelpristagare i litteratur 2013 är Alice Munro
• Det där som händer
• En riktig författare
• Virtuositet är inte tillräckligt
• Zlataneffekten, eller: 2013 års Nobelpris i litteratur tilldelas Ladbrokes

Hösten är min bästa årstid. Det är fortfarande inte svinkallt, det funkar att ha skinnjacka med tjocktröjan under och kängor på fötterna. Träden har inte tappat sina löv, utan bjuder tvärtemot på fantastiska färger. Kanske är det alla utbildningar som påbörjats just höstar, men det är något i luften som signalerar nytt liv. Jag blir ofta kär på hösten, till exempel, och jag tror inte att det är en slump. Naturen må gå mot döden, men det är en vacker död, sprakande av eld och förhoppningsfullt hög luft.

Och så kommer mörkret tidigare om kvällarna, vilket gör det helt legitimt att stänga in sig i sovalkoven redan vid niotiden med boken framför näsan. Just nu läser jag nobelpristagaren, och ja, jag hade turen, som DN uttrycker det, att inte ha upptäckt henne tidigare. Alice Munro skriver vackert och lättläst, men smart situationsbaserat, på ett självklart sätt om kvinnors liv och öden. En typisk författare där det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör det så fantastiskt (men jag ska försöka göra det till nästa vecka). Klart lästips förstås!

Annars bjuder veckan som vanligt på recensioner/boktips varje dag. Idag skriver vår Alice om Josefin Holmströms Antarktis, en bok hon kallar tunn och tänkande, och vill klassificera som impressionistisk.

Björn skriver om Geir Lippestads Det vi kan stå för; en redogörelse för Breivikrättegången. Björn tycker dock att den ”inte ger så mycket förtroende inför framtiden som den tror att den gör”. Läs recensionen imorgon.

Christina har läst Jonna Fries diktsamling Omgångar som hon tycker mycket om. ”Den undersöker stora teman som kärlek och död genom att fläta samman kropp och omgivning på ett fantastiskt sätt!” Hela recensionen läser du på fredag.

På söndag skriver Håkan om Blaise Cendrars nyöversatta Reseanteckningar. Samtidigt kommer en intervju med översättaren Kennet Klemets upp, gjord på bokmässan i år. Håkan tycker att boken känns fantastiskt modern trots att dikterna är snart hundra år gamla.

Min egen intervju med Viktor Algren, författare till den politiska varulvsboken Han åt mitt hjärta kom för övrigt upp igår, missa inte den!

Similar Posts:

• ”Vi pratade om min översättning av Blaise Cendrars” – ett samtal med poeten Kennet Klemets
• Får man ha ihjäl folk hur som helst?
• Nobelpristagare i litteratur 2013 är Alice Munro
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• En riktig författare

Jag skrattade gott. 10 minuter senare låg nyheten uppe på flera tidningar, som ropade ut att Murakami nu tagit tillbaka favoritskapet från Aleksijevitj.

Speciellt kul är det ju eftersom DN samma dag körde en smått lysande artikel av Axel Björklund som lyfter fram det alla egentligen vet: att Nobeloddsen är baserade på en lista som brainstormades fram för 10 år sedan, att de är fullständigt godtyckliga, och att så få spelar på Nobelpriset att en enda insats på 200 kronor kan förvandla en outsider till favorit. Kort sagt, att Nobeloddsen är ungefär lika pålitliga, och har lika mycket jobb bakom sig, som horoskopen. Samma dag lägger DN förstås också upp en ”unik kartläggning” där man kan följa hur oddsen på ”favoriterna” rör sig i takt med att bookmakers som inte läser böcker ändrar oddsen i takt med att journalister skriver om att bookmakers ändrar oddsen. Tänk vad man kan göra med modern teknik!

Dagen efter att Nobelpriset går till Alice Munro spelar Sverige VM-kval i fotboll mot Österrike. Sportsidorna har i flera dagar diskuterat spelarnas dagsform, huruvida Rasmus Elm eller Kim Källström ska starta på mittfältet och vad deras respektive styrkor är, startuppställningar, taktik, tänkbara resultat och deras betydelse för lagets chans till avancemang, exakt hur många meter Zlatan kan gå på vatten, etc. Och när matchen sedan väl börjar, så – herregud, vilken grej – följer de faktiskt vad som händer, berättar insatt vem som gör vad och varför, hur lagets taktik (och för all del också oddsen, som flimrar förbi lite bortglömda i nedre kanten av rutan) ändras i takt med det som faktiskt händer på plan och i tabellen, i stället för att bara rapa upp en lista slumpmässigt utvalda namn på fotbollsspelare fram tills slutsignalen tillkännager vinnaren.

Och jag undrar – finns det inte plats för en sportjournalistik som tar sitt ämne på lika stort allvar som kulturjournalistiken? Därför har jag nu en efterlysning att gå ut med. Eftersom detta är en bokblogg finns det en god chans att du som läser detta inte bryr dig ett dugg om fotboll, och det är just dig jag söker! Vi ska sätta oss och ta fram en lista över fotbollslag och dito spelare inför VM, sätta odds på vilka vi har som favoriter att vinna, bli bästa målskytt, och … jag vet inte, bästa offside eller något. Om det enda namn du kommer på är Nacka Skoglund gör det inget, bettingfirmorna hade Chinua Achebe som Nobelkandidat långt in i september. Lagom till VM kommer vi sedan att isolera oss från omvärlden och börja skicka ut uppdateringar på oddsen i takt med att vi själva ändrar dem. Jag inser att det senare blir den svåra biten, eftersom sport till skillnad från litteratur ju är toppnyheter överallt 365 dagar om året blir det svårt att hålla rätt nivå av okunnigh- f’låt, opartiskhet. Men om vi inte slår det här slaget nu finns risken (de exakta oddsen är 3 mot 1, bestämde jag precis) att sportjournalisternas skamlösa intresse för sitt ämne smittar av sig på landets kulturredaktioner, och att nästa år kan journalisterna inte längre klippåklistra rakt från bettingfirmornas senaste utskick utan måste skriva om vad de olika gissningarna till Nobelkandidater faktiskt skriver om, varför de tror att just den eller den författaren kunde komma ifråga, var litteraturen står år 2014, vad som händer med läsandet i världen, hur många författare som tystas i sina hemländer, poängen med att tänka efter innan man för vidare information som kanske är helt irrelevant, vafan Nobel egentligen menade med ”det utmärktaste i idealisk riktning”, och varför vi ska bry oss … som om litteratur faktiskt betydde någonting annat än en chans att vinna en hundralapp. Är det verkligen en värld vi vill leva i?

Similar Posts:

• Nobelpristagare i litteratur 2013 är Alice Munro
• Nobelpriset i litteratur 2012
• Livet i små scener
• Nobelpriset i litteratur 2015
• Politik och litteraturkritik

”den samtida novellkonstens mästare”

Alice Munro föddes 1931 i Faken, Ontario. Hon startade 1963, tillsammans med sin man, bokhandeln ”Munro’s books” på Yates street i Victoria där hon fortfarande bor. Hon debuterade 1968 med novellsamlingen Dance of the Happy Shades och har totalt skrivit 14 novellsamlingar.

På svenska ges Alice Munro ut av Atlas förlag som i oktober bland annat återutgivit Tiggarflickan som var Munros stora publika genombrott.

På dagensbok.com finns Munros böcker För mycket lycka och Kärlek Vänskap Hat recenserade.

Foto: Atlas förlag/Derek Shapton

Similar Posts:

• Livet i små scener
• Det där som händer
• Virtuositet är inte tillräckligt
• En riktig författare
• Nobelpriset i litteratur

Den kanadensiska författaren Alice Munro har skrivit tolv novellsamlingar. Fyra av dessa har tidigare givits ut på svenska. Och helt nyligen har den femte samlingen från 2009 översatts av Rose-Marie Nielsen på ett, vad jag upplever, mycket förtjänstfullt sätt. Novellsamlingens titel För mycket lycka är direktöversatt, originalet har således titeln Too much happiness och samma titel har samlingens sista och mest intressanta novell, den som handlar om den i Sverige verkande ryska matematikern och författaren Sofia (oftast benämnd med smeknamnet Sonja) Kovalevskys liv. Kovalevsky blev som bekant Sveriges första kvinnliga professor och världens första kvinnliga matematikprofessor. Munro har läst allt hon kunnat hitta om Kovalevsky och i ett tackord i slutet av novellsamlingen rekommenderar hon särskilt biografin Little Sparrow: A Portrait of Sofia Kovalevsky skriven av Don H. Kennedy.

Alice Munro är alltså känd för sin novellkonst, och att hon är en van och skicklig novellist, märker jag direkt vid läsningen av de första sidorna i den första av de tio noveller, som samlingen innehåller. Munro tecknar snabbt, tydligt och effektfullt på litet utrymme människor, miljöer, situationer och händelser. Psykologin känns knivskarp och novellerna har intelligenta avslut utan övertydlighet.

Alice Munro väljer att till övervägande del ge kvinnor huvudroller i novellerna. Det handlar både om intellektuella yrkesarbetande kvinnor och om arbetarkvinnor eller om yngre kvinnor som studerar eller om barn. Det handlar om kvinnor och deras förhållande till olika män. Novellerna är ofta skrivna på ett spännande sätt, man vill snabbt vända sida för att se hur det går i berättelsen. Dock är jag personligen inte så intresserad av berättelser som innehåller mord och dråp och kvinnor som kränks. Alice Munro hamnar inte sällan i precis samma trista förutsägbara fack som en deckarförfattare, som bara tänker på vad publiken vill ha. Istället kunde hon i sina noveller helt fritt vandra i fantasin, vilket ju är en författares privilegium. Spänning kan finnas utan ond bråd död. Därför gillar jag novellen ”Trä” (även om jag därmed avslöjar att den novellen är befriad från detta tema, i alla fall när det gäller människor.)

Novellen ”Trä” handlar om Roy, en man som är besatt av trä, av att arbeta ute i skogen med att fälla träd och på så sätt ta tillvara på skogen på ett skonsamt sätt, på ett sätt som inte innebär maskinell massavverkning. ”Trä” är en novell, vars slut har dubbla bottnar och som får läsaren att fundera. Munro beskriver också Roy på ett tvetydigt sätt. Han tycker om skogen och träden, men det är alltså trä han gillar bäst, och att avverka träden så att de blir till trä:

Och på sätt och vis är hans tankar om trä alldeles för privata – de är lystna och nästan besatta. Han har aldrig varit girig på något annat sätt. Men han kan ligga vaken på natten och tänka på en praktfull bok som han vill ge sig på och undra om den ska visa sig lika samarbetsvillig som den ser ut eller om den har några överraskningar på lut. Han tänker på alla de skogspartier i landet som han aldrig ens har sett, eftersom de ligger innanför bondgårdar, bakom privata fält. Om han kör utmed en väg som leder genom en skog vrider han huvudet från sida till sida, rädd att gå miste om något. Också det som är värdelöst för hans syften intresserar honom. En dunge med avenbok, till exempel, alltför vek, alltför tanig att bry sig om. Han ser de vertikala räfflorna som löper på snedden nerför de blekare stammarna – han ska minnas var de växer. Han skulle vilja ha en karta i sitt huvud över varje skogsparti han ser, och även om han skulle kunna rättfärdiga det genom att framhålla praktiska syften, vore det inte hela sanningen.

Jag tycker om att läsa noveller, men jag tror och vet, att det redan finns tillräckligt många noveller, som skapar spänning med hjälp av mord, dråp, hotande död, övergrepp, svartsjuka och svek, kombinerat med plågsamma barndoms- och ungdomsminnen. Jag längtar efter att få läsa noveller som verkar vilja förändra läsarens tankar på ett positivt sätt, inte bara skapa ångest. Jag längtar efter att få läsa noveller som kan inspirera, som betyder något och som kan inge det allra viktigaste, det som varje människa förstår att hon, ju äldre hon blir, verkligen behöver: känslan av hopp.

Similar Posts:

• Nobelpristagare i litteratur 2013 är Alice Munro
• Det där som händer
• En riktig författare
• Livet i små scener
• Anna L läser Nam Le och blir förälskad…

Den har också skapat kalabalik i min bokcirkel. Mailen går kors och tvärs, allt mer uppgivna.

”den är slut!”
”Adlibris har tagit bort min beställning, den är slut hos förlaget!”
”Om ni ser ett ex, köp!”

Jag håller lyckligt i mitt exemplar när jag sitter på gröna linjen. En tjej tittar konstigt på mig, liksom studerar lite för närgånget. Men folk gör ju sådant på tuben. Hon sitter ett par platser bort och ser lite besvärad ut. Tåget närmar sig Fridhemsplan och jag börjar plocka ihop mig. Jag ser i ögonvrån hur hon blir stressad, tar ett beslut, närmar sig.
”Du, var har du köpt den där? Boken alltså?”
Och så säger de att svenskar inte pratar med varandra i kollektivtrafiken. Det gör vi visst det. Men bara om viktiga saker.
Och jag svarar henne, ”Pocketshop på Götgatan”, och går av. Jag är lycklig. Jag har my precious i min väska. Bli lyckliga ni också. Skynda köp!

Similar Posts:

• Representant för mänskligheten
• Virtuositet är inte tillräckligt
• Det där som händer
• I Mittemellans Rike
• Genvägar

Det är väldigt skönt att läsa en Riktig Författare. Ibland tror jag att rätten att utge mer eller mindre kassa litterära alster inkorporerats i EKMR (Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter). Samtidigt som det är oerhört svårt för debutanter att få något utgivet översvämmas marknaden av journalisters självupptagna prosaförsök (dömt att misslyckas) samt kändisar och kändisars kompisars dito. (MINST lika dömda att misslyckas). Här skulle man kunna för ett långt och ganska bittert, självförhärligande resonemang om dagens ytliga kändishysteri – men det får vara.

Istället tänkte jag dela med mig av mina åsikter om den underbara novellsamling jag just sträckläst. Det är någonting speciellt med litterär talang, med språkkänsla, med författare som har något de vill berätta. Alice Munro är en sådan författare. Alla novellerna känns angelägna, nödvändiga. De är vackert skrivna, det är driv i språket och Rose-Marie Nielsens översättning är mycket omsorgsfullt och förtjänstfullt gjord.

Man bär med sig kvinnornas öde långt efter att man lagt ifrån sig boken. Funderar över olika finurligheter, lider med dem och undrar hur många Queenie eller Johanna det finns därute. Novellerna utspelar sig i olika tidsepoker, men det går att dra en rak linje genom tiden som förenar dem alla. Alla dessa fascinerande kvinnor är symboler för kvinnans villkor och det patriarkala samhälle vi alla fortfarande lever i. Deras utsatthet tecknar med fina penseldrag alla kvinnors utsatthet.

Jag känner stor beundran inför Alice Munros författarskap och jag vill verkligen rekommendera den här boken till alla. Även om den kanske inte kommer att revolutionera ditt liv, så lämnar den en skön känsla i maggropen och ett litet sorgset stick i hjärtat.

Similar Posts:

• Livet i små scener
• Det där som händer
• Nobelpristagare i litteratur 2013 är Alice Munro
• Virtuositet är inte tillräckligt
• Lugna kvinnor ger sig av