Det är en riktig essä i bemärkelsen ett försök. Axel Brechensbauer trevar sig fram inom frågekomplexet saker – varför är de så viktiga för oss? Och han delar generöst med sig av sin resa genom funderingar och upptäckter.

Lika givmild är boken visuellt. Avocadogrönt, honungsmelongult, ljusgråblått och andra jordiga pastellfärger lockar ögat. Skarpa gränser mellan positiv och negativ yta lånar sig väl till ett starkt framåtdrivande berättande. Författaren-tecknaren rör sig fritt med mönster, form och symboler.

En av essäns utgångspunkter är Maslows berömda behovstrappa. Det är raskt konstaterat att många föremål finns till för att lösa människans mest grundläggande behov som värme och näring. Vi behöver kläder mot kyla, tak över huvudet när det regnar och flaskor för att förvara vatten. Men när de basala behoven är tillgodosedda fortsätter ändå människans skapande.

I slutändan är det kanske inte våra behov som ligger bakom vårt skapande utan sakernas egna behov.
Jag behöver nycklar, säger en nyckelring.
Jag behöver ett lås, säger en nyckel.
Jag behöver en dörr, säger ett lås.

Mycket snart blir orsakssambanden betydligt mer komplicerade. Högre upp på Maslowtrappan försöker vi tillfredsställa emotionella behov med saker. Och distansera oss från naturen.

Ibland när man går i skogen så hittar man en perfekt cirkel av svampar. Traditionellt kallas dom häxringar och anses vackra och speciella. Man kan anta att det är så för att cirkeln är i så stark kontrast till den kaotiska skogen runtomkring. Kanske stämmer det med vårt beteende också. Vi köper saker för att sticka ut från omgivningen. Kanske för att framhäva idén om jaget och visa att vi existerar.

Människan tillverkar vissa föremål, pengar och vapen exempelvis, för att få makt över andra. Axel Brechensbauer ägnar ett helt kapitel åt detta. Via svärd och rustningar letar han sig fram till den bestyckade drönaren och vidare till en framtidsspaning om föremål som ska göra det ännu lättare för makthavare att betvinga massorna. Kapitlet slutar med iakttagelsen att en värld av föremål i allt mindre grad behöver några människor.

Det här är en bok som bubblar över av kreativitet. Jag associerar till Alain de Botton när han är som bäst, som i essäsamlingarna om resande och arbete. Det är roligt att läsa Saker vi skapar och bildspråket inspirerar. Men allt är kanske inte lika lyckat. Kapitlet om hur människan får idéer och hur olika skapandeprocesser kan se ut är spretigt – minst sagt. Trots hänvisningar till filosofen René Descartes, industridesignern Raymond Loewy och forskning från tekniska universitet i Taiwan, får jag känslan att innehållet är godtyckligt. Frågan om hur människans skapande går till skulle kanske ha kunnat beskrivas på något helt annat sätt? Ja, naturligtvis. Axel Brechensbauer har gjort en högst personlig essä, ett synnerligen individuellt försök. Gott så. Läsaren får finna sig till rätta i den osäkerheten. Det gör man gärna då det visuella i sig är så oerhört stimulerande.

Här och där finns glapp som kan göra det svårt att hänga med. Långa hopp i argumentationen, känns det som. Jag frågar mig om det är en följd av att bild och text berättar tillsammans, vilket alltid är en svår konst? Eller beror det på att Axel Brechensbauer gapar över för mycket? Eller både och?

Oftast slutar resonemangen med att berättaren, vår gänglige katt-mus, slår ut med armarna och utbrister ”kanske”. Saker vi skapar är en debutbok. Jag längtar redan efter mer.

Similar Posts:

• När verkligheten övertäffar dikten – och till och med fantasin!
• Återförtrollning av arbetsliv och vardag
• Konsekvenser av en fri och gränslös barndom
• En ny väg framåt?
• Karriärist i dialog med det förflutna

Det är ingen liten uppgift han tagit på sig, Monbiot, men det måste kanske vara så. Enstaka förbättringsförslag, påpekar han, är värdelösa om de inte sker inom ett narrativ, om inte de som ska genomföra dem motiveras av en gemensam idé. Höjda skatter går aldrig igenom utan berättelsen om ett välfärdssamhälle, murar rivs inte utan en berättelse om frihet från diktatur, koncentrationsläger är bara acceptabla inom berättelsen om en etniskt ren gemenskap. Alltså: Vad vi behöver är en ny politisk ideologi som utgår från människans inneboende godhet, ekologisk och vetenskaplig hållbarhet, och samarbete om vi ska klara oss ur det här.

Den gemensamma nämnaren i allt detta, menar han, är lokalsamhället. Urbaniseringen, digitaliseringen och specialiseringen på jobbet har alienerat oss; om du har ansvar för allt som sker precis utanför din dörr men ingen faktisk möjlighet att göra skillnad kommer maktlösheten, stressen, uppgivenheten. Bara genom att återskapa – med digitala hjälpmedel, men i det fysiska rummet – en värld där vi faktiskt känner oss hemma, kan umgås och byta idéer i stället för att skälla på varandra på sociala medier, där vi kan se vad vi faktiskt åstadkommer.

Det låter enkelt, men han medger att det är ett långt steg från act locally till think globally. Även om du skapar fina lokalsamhällen i Williamsburg, Friedrichshain och Hornstull är de fortfarande beroende av barnarbete i Thailand och Nigeria, och den rödlistade fisken hör förstås hemma på gårdsfesten (förevigad på Instagram med sprillans ny mobiltelefon) den också. Gågator med uteserveringar i innerstan hindrar varken utförsäljning av fattiga förorter eller onödiga semesterresor till Thailand. Alltså presenterar han ett gäng konkreta förslag också, på allt från skattereformer (ja, självklart är boken lite US/UK-centrerad) till världsomspännande samarbetsnätverk som ska understödja detta och faktiskt få folk att vilja nå det här också. Det är lätt att vara cynisk, att hävda att vi kanske har lagt för många tusen år på att lära oss att frukta varandra och spela nollsummespel för att en idé om att lita på varandra ska slå rot. Att mer direktdemokrati i dagens klimat lätt skulle leda till att majoriteten antar budget mcbudgetface (se bara på Brexit), att rättvise- och miljösatsningar i ett land bara leder till att kapitalet flyttar till ett annat. Därför krävs ju just den där större idén, helheten, också. En idé om att hjälpas åt, i små grupper, men åt samma håll. En världsevolution.

Monbiot är ingen demagog, kanske behövs en sådan här också, men han lägger fram sina idéer bestämt och trovärdigt. Och jag vill ju tro att han är något på spåren. Jag tänker på Lasse Berg, som också beskriver efterkrigstiden som ett stort experiment i vad vi kan göra rätt. Jag kommer också att tänka på de Bottons bisarra Religion för ateister, som tar upp många liknande problemställningar som Monbiot för att sedan gå kapitalt vilse i slutsatserna, och funderar på hur mycket mitt eget önsketänkande står i vägen. Det där att våga hoppas på att vi kan göra saker och ting bättre är en fin tanke, och vem som än vinner i höst vore det nog inte dumt om de hade den djärvheten. Eller om det nu är en fräckhet.

Sen kommer jag på att jag skrev exakt detsamma om Barrack Obamas idéer för tio år sen, och, tja, det blev bättre mördarrobotar av det. Men det börjar bli dags nu om vi ska hinna innan det är hemgång.

Similar Posts:

• Vad har vi de politiska partierna till egentligen?
• Och när hon har levat, och när hon har levat…
• Kriser som kan leda framåt?
• Ge människan i dig en chans
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen

Similar Posts:

• Fynden vid Döda havet fascinerar fortfarande
• En kyrka utan Kristus
• Käftsmäll eller vägledning
• Vad en sexbenägen människoapa har att lära oss om moral
• Islam och Europa – oförenliga storheter?

Med sin tredje reseskildring på svenska fortsätter Jenny Diski att charma oss med sin nonchalanta inställning till resandet, den här gången till Nya Zeeland, den engelska landsbygden och Lappland. Hennes tankar störs av påträngande lokalbor när hon bara vill sitta på sitt rum och ägna sig åt divalater. Bitvis blir det både pretentiöst, självömkande och babbligt. Idén planterade Diski redan i På tunn is (2004) och genomförde fullt ut i Främling på tåg (2005). Där fanns nyfikenheten, upptäckarglädjen och närvaron. Där fick vi följa med henne in i ett nytt material parallellt med resandet. Nu raljerar hon nästan över hur vi ens kan kalla henne för reseskildrare och om det överhuvudtaget går att förvandla verkliga upplevelser till ord. Men resmålen är i alla fall nya, samt en vag figur som väntar på henne därhemma och som hon kallar poeten.

Jag drar mig till minnes Sven Lindqvists ord att alla böcker är omöjliga tills de blivit skrivna. Ett kvalitetskrav. En författare får inte nöja sig med mindre. Diski har här skrivit en för henne fullt möjlig och därmed förutsägbar bok och hon hymlar inte med att hon gör det för pengarna och för att slippa göra något ännu tråkigare för brödfödan. Jag kommer också att tänka på V.S. Naipaul som i sin essä Att läsa och skriva beskriver hur reseskrivandet fick hans skönlitteratur att nå längre genom att den befruktade sig med denna genre.

Samtidigt kan jag inte helt döma ut Diskis stil bara för att jag tycker mig kunna den. Humorn kan överraska fortfarande. Som när hon känner igen sig i samerna som tvingats bli turistguider när deras huvudnäring i det närmaste blivit till en hobby. Hon är ju på sitt sätt i samma situation. Dessa samer är också de personer som Diski kommer närmast den här gången. Marknaden som tvingat dem till förnedring precis som Diski tvingats (?) in i reselitteraturen. Jag gillar också när hon söker resesällskap med herrar Montaigne, Coleridge och T.S. Eliot i något slags Alain de Botton-anda. Men även det uppfattar jag som tafatt och språklig fernissa. Det lyckas inte fördjupa hennes tankar. Läs i så fall hellre de Bottons egen Om konsten att resa eller Thomas De Quinceys tunga Suckar ur djupen som kom på svenska i snygg utgåva 2006.

Men så vänds min besvikelse till något positivt när jag kommer till bokens epilog. Väl hemma igen vänder hon det självbiografiska reseskrivandet ryggen, till förmån för just litteraturen och det konstnärliga gestaltandet. I en kort novell skriver hon sig ut ur den återvändsgränd som jag uppfattar att hennes författarskap ofrivilligt (?) och girigt (?) har tagit henne. Det är en skickligt komponerad allegori som ifrågasätter reseskildringens närvarokrav och om vårt eviga resande härs och tvärs verkligen kan ge upplevelser och erfarenher som inte böcker och film kan ge hemma i favoritsoffan. Huvudpersonen Daphne, som förstås är reseskildrare, skickar brev poste restante med sina kroppsavlagringar i till sina olika resmål, bara för att ändå kunna säga att delar av henne har varit där … Skönt självkritiskt och distanserat på gammalt Diskivis.

Så slår mig tanken: Varför har det högre social status att vara berest än beläst?

Inte all reselitteratur vill få oss att resa. Det är både klimatsmart och sympatiskt.

Författare: Bliv vid din läst. Läsare: Stanna hemma.

Similar Posts:

• En skön rökpaus på räls
• ”Så närvarande och så främmande”
• Det handlar bara om oss
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Om konsten att inte skriva reselitteratur

Alla som vägrar kalla sig turister när de reser bör läsa hans demontering av den traditionella reseromanen. Det är en smått fantastisk skapelse, som hämtar sin energi ur något som i detta sammanhang – som ändå måste kallas postkolonialt – annars är svårt att uppbringa: humorn.

Rödöra handlar om fransmannen Éric, som är i fyrtioårsåldern. Han är inbjuden att som gästförfattare bo i en by i Mali, vid floden Niger. Mali, inget kunde låta mer avlägset, säger berättaren, som förmedlar Érics tankar. (Det är svårt att tro att romanen handlar om någon annan än Éric Chevillard själv.) Mali, ett land som Éric aldrig ägnat en tanke, ska bli hans hem i månader. Tanken verkar så främmande att han har svårt att se sig genomföra den. Men så blir omgivningen varse hans stundande resa. Till slut blir det omöjligt att avstå. Éric är i andras ögon Afrikaresenären. Väl på plats i byn i Mali rodnar hans vita skinn – så föds Rödöra.

Den största behållningen med Éric Chevillards korta roman är som sagt humorn. Så här kan det låta när han beskriver Éric: "Han är fransman i lika hög grad som en siouxindian utklädd till siouxindian är siouxindian." Men romanens tema är ändå det faktum att vi i väst inte längre kan skildra våra resor.

såvida inte själva skildringen utgör en händelse, en katastrof som den då diabilder visas upp-och-ner eller det bland bilderna har smugit sig in ett nakenfoto som till yttermera visso inte har något samband med reseäventyret, eller att skärmen rullar ihop sig eller kort sagt:
Att projektorn brinner upp.

Romanens hjälte letar information om byn. Han känner sig tvingad i exil och försöker göra det bästa av det. Han vill leva i Mali, inte enbart resa dit. Men detta oroar honom. Kommer han efter resan ha fog att påstå att han levat i Afrika?

Éric antecknar allt han ser i en svart bok i mollskinn, försedd med ett gummiband (tänker mig ett block av märket Moleskin, vars framsida pryds av upplysningen att även Van Gogh, Chatwin, Hemingway, Matisse och Céline nyttjat en dylik produkt.)

Mollskinnsblocket blir symbolen för individens inre upptäcksfärd. Det är i anteckningsboken den stora dikten om kontinenten ska skapas. I den ska Éric skriva eposet Mitt Mali. Men att låta sig uppslukas av landet visar sig vara svårt. Berättaren sammanfattar: "Ända tills han åker hem hälsar man honom välkommen."

Denna typ av sammankokande meningar, vilka somliga på ett briljant sätt avexotifierar resan, kryllar det av i Rödöra. På så sätt påminner romanen om Alain de Bottons Om konsten att resa, även den en livsnödvändig bok för en resenär med självaktning.

I Mali finns det flodhästar, men några sådana får Éric aldrig se. Han ser en vacker fjäril på ett fält, men det visar sig vara en plastpåse. Åsnornas skriande om natten är trasiga avloppsrör. Böneutroparen kvart i sex på morgonen, som till en början utgör ett spännande inslag i tillvaron, blir efter tre dagar lika irriterande för Éric som kyrkklockorna i Frankrike.

Rödöra är ingen mästerlig bok. Det är snarare en sällsam och experimentell romanskärva som defintivt dödförklarar den traditionella reseromanen. Skönt är det också att se att den underfundigt humoristiska litteraturen lever.

Ytterst handlar boken om jagtrötthet. Vi önskar oss kunna klättra ur vårt ego, åtminstone för en dag, en timme, en minut. Men fast är vi. Fast i de egna tankemönstren, fast i den förvärvade kunskapen. När Éric kommer hem från Afrika tänker och pratar han enbart om Mali. I Mali gör man si, i Mali säger man så, äter man det, festar man inte som i Europa. Mali, Mali, det är helt annorlunda i Mali. Éric blir den drygputte han i början av romanen raljerat över. Cirkeln är sluten.

Similar Posts:

• Världen sedd från ovan
• En alltigenom fasansfull värld?
• Den evige provokatören
• Koko
• Intervju med Nicola Lagioia

Allt som kan uttryckas i ord, kan uttryckas i liv.

Där har vi Sven Lindqvist essästil fångad i en kort mening. Allt han läser söker han att koppla till sitt eget eller andras liv; att skriva om det lästa kan bara uttryckas på det sättet. Citatet är från Thoreau och Lindqvist använder det själv i sin säregna kalendariumbok En underjordisk stjärnhimmel från 1985. Essäistik handlar för Lindqvist lika mycket om ämnena i sig som om skrivandet i sig; att skriva är ett ständigt sökande efter den perfekta formen för det man vill säga. Det är oundvikligt. Därför definierar han ofta sin egen metod och vad han håller på med i snart sagt varje essä. Tydligast blir det i den kortaste ”Omöjliga böcker” där slutsatsen blir en sanning som väl borde gälla för alla böcker som vi önskar koppla till begreppet kvalitet.

Alla böcker är omöjliga. Tills de är skrivna.

Det kan låta invecklat, pretentiöst eller kanske meningslöst, men resultatet är slående. Det är enkla och tydliga essäer om vitt skilda ämnen. Jag läser dem utan någon som helst ansträngning och sveps lätt med i Lindqvists resonemang, upptäckter och reflektioner. Det är förstås ett resultat av hans högt ställda krav på sig själv och det han skriver.

I bokens titelessä finner Lindqvist berättarens tidigare jag Faidros i Robert M. Pirsigs Zen och konsten att sköta en motorcykel vara en tämligen osympatisk och opålitlig figur, men likväl intressant.

Det är bara odrägliga människor som alltid har rätt. Vad vi begär av våra vänner är inte att de ska vara ofelbara. Det är mycket viktigare att de har förmågan att göra oss nyfikna, aktiva, snillrika.

Nu har jag svårt att tro att Lindqvist skulle vara en odräglig person, men i övrigt kan man begära det samma av hans essäer. Han åker i Pirsigs hjulspår från Minneapolis i Minnesota till Bozeman i Montana medan han lyssnar på romanen i bilen. Har man läst Zen och konsten att sköta en motorcykel får man återupptäcka den ur Lindqvistska perspektiv. Har man inte gjort det så inser man nog att man borde.

I andra texter kan Lindqvist sitta på Norrtäljevägen efter en begravning och finna tröst i några rader om Lemminkäinen ur det finska nationaleposet Kalevala. Han kan upptäcka likheter mellan Ghandi och grabben Jan Myrdal, undersöka kvinnors brutna ryggar i konsten och se mystiska kopplingar i egoismens väsen mellan gubbar som Adam Smith, Robert Malthus, Thomas Hobbes och Charles Darwin. Kan allt verkligen vara deras fäders fel? Han låter oss lära känna Owen Lattimore, en tidig asienexpert/resenär som anklagades för att vara kommunistvän i 50-talets USA och Ralph Bagnold som ägnade hela sitt liv åt sand. Amatörforskaren är förövrigt något som fascinerar Lindqvist. Han återkommer ofta till dem, liksom Joseph Conrad och Freud. Den enda kvinna som behandlas är Agnes von Krusenstjerna, men då på grund av sin klåfingrige man David Sprengler som, enligt Lindqvist, petade allt för mycket i hennes språk.

Den mest centrala frågan genom alla texter är varför det är nödvändigt att vara en läsande människa och vad böcker kan hjälpa oss att upptäcka? Här liknar Lindqvist den engelske filosofen Alain de Botton, vars utmärkta essäbok Filosofins tröst (2001) har kommit i ytterligare en pocketutgåva.

Det måste dock medges att alla essäer inte håller samma höga klass och spänning, men därmed inte sagt att någon skulle vara förutsägbar eller tråkig. Tillsammans ger de en bra bild av Lindqvists hela författarskap. Det måste förlaget ha haft i åtanke när de gjorde sitt urval, men oklart vilka som har varit publicerade tidigare och i så fall var, vilket är synd. De är hur som skrivna mellan 1980 och 2003.

Söker du boken på ditt bibliotek ska du nog leta på hyllan för litteraturvetenskap. Men Lindqvist är svår att katalogisera. Boklådor, antikvariat och bibliotek med självaktning bör ha en egen hylla för honom att vila på.

Similar Posts:

• Lysande om mörk historia
• Ordet Europa betyder mörker
• Karriärist i dialog med det förflutna
• Den frivilliga läsakten
• Vår export av det civiliserande våldet

Boken är skriven som en uppsats, med många illustrationer. I inledningen definierar de Botton begreppen, motiverar sitt ämne och presenterar sedan sina teser. I fem kapitel tar han upp orsakerna till statusstressen: kärlekslöshet, snobberi, förväntningar, meritokrati och beroende. Därefter kommer lösningarna, som inte är oväntade för den som läst de Botton tidigare: filosofi, konst, politik, kristendom och bohemliv.

Genomgående för han en dialog med äldre filosofer, författare och konstnärer. All visdom finns i det förflutna, när de Botton tecknar sin världsbild. Det är hans kännemärke. Det är också kul och inspirerande att följa hans tankebanor när han kastar sig respektlöst mellan Aristoteles, olika empirister och darwinister, Marx, Nixon, Chrusjtjov, Adam Smith och Alexander den store bara för att nämna några. Allt och alla är samtida. Många författare och bildkonstverk kommer också till hjälp: Flaubert, Shaw, Austen och Woolf exempelvis. När de Botton var på besök i Stockholm tidigare i höstas sa han att moderna filosofer inte intresserar honom. De ägnar sig inte åt känslolivet. När moderna referensen används är det författare som Zadie Smith och Charles Bukowski, och det känns lite plikttroget och på något sätt krystat. De är för unga för de Botton och bor inte i samma värld.

Ett annat kännemärke har för mig varit att han skriver om komplexa ämnen på ett enkelt sätt. Han frågar filosofer och olika tänkare om råd för den moderna människans våndor och bekymmer. Det var extra tydligt i Filosofins tröst och Om konsten att resa som består av lättillgängliga och personliga essäer. Här är texten tjockare, men för den skull går den inte djupare ned i sitt ämne. Jämfört med tidigare böcker tycker jag därför att de Botton här kavlar ut sitt ämne. Samma poänger kunde han ha fått fram i en kortare text.

Om man av en essä ställer kravet att det ska vara en text som i sig själv resonerar sig fram till en lösning av ett problem, tycker jag att Statusstress är misslyckad. Lösningarna är allt för synliga redan i inledningen, analysen är allt för enkelspårig. Ställer man dessutom kravet att en essä ska vara personlig i sin stil och enkel i sitt språk, är det här snarare en opersonlig, onödigt tillkrånglat och väl akademiskt text. Vad som håller boken uppe är den visdom som finns i alla referenser. På så sätt är det här en uppvisning i hur en extremt beläst ung man visar att han är just extremt beläst. Risken är förstås att det blir krystat och jag får känslan av att de Botton ibland skjuter från höften. Han kan få in vad som helst i sin analys. Istället för att som i tidigare böcker göra svåra ämnen enkla, fokuserade och lättillgängliga krånglar han till det i mina ögon. Författaren själv liksom gömmer sig bakom bokens form och språk.

Ställer man inte upp på västvärldens framgångskoncept, saknar man den typen av umgänge, har man andra ambitioner i livet än att framstå som en vinnare i sin omgivning, är man inte av vit akademisk medelklass, kommer man förmodligen inte förstå vad de Botton snackar om, eller åtmistone tänka: vem bryr sig? Det är också synd, tycker jag, att analysen inte innehåller fler samtida frågor som att det nog finns statusstress mellan könen och att alla kanske inte ställer upp på de normer som de Botton målar upp. Jag saknar till slut en problematisering av ämnet i sig och vad han egentligen grundar sina självklara slutser på.

Samtidigt avfärdar jag inte boken. Den har som sagt många poänger. Bland annat att han nitiskt försvarar vikten av att läsa skönlitteratur för att kunna förstå människors beteenden. Den goda litteraturen vägrar att förenkla människor. Speciellt intressant är de Botton för den som ställer upp på det samhälle där det enda som gäller är status och att man känner den elaka avundsjukan komma krypande när kompisar i ens närhet har bättre jobb, finare prylar och rätt musik i surroundhögtalarna. Det är också uppenbart att författaren själv är mycket beroende av sin status. Nedanstående citat kan jag inte läsa på annat sätt än att han ser sig själv som bohem och att han förtjänar hög status bara därför:

En livsstil som kan ha förefallit urspårad och absurd har, tack vare de mest begåvade bohemerna, kommit att framstå som seriös och lovvärd. Till de rollmodeller som utgörs av advokaten, entreprenören och vetenskapsmannen har bohemen lagt poeten, resenären och essäisten. Den menar att även dessa personer, hur excentriska de än är, vilka materiella brister de än lider av, kan vara förtjänta av hög status.

Eller sitter jag här och kritiserar de Bottons bok för att han får mig att känna statusstress? Jag menar, han är världskänd, har redan skrivit många böcker och gjort många teveprogram. Han turnerar och berättar om vad han har läst och hur han tolkar det för en engagerad och intresserad publik. Det är få förunnat. Till råga på allt är vi årsbarn.

En klen tröst för mig är att jag fortfarande har mitt hår kvar.

Similar Posts:

• Känslan och förnuftet
• Att visa vad man läser och ser
• Essäisten Woolf förför genom seklerna
• Jubileumspocketens år
• Människan och hennes prylar – en bildessä

Är du impopulär kan du alltid hämta tröst hos Sokrates. Han visste minsann hur det var att vara impopulär. Inte minst tack vare att han gjorde sig själv tämligen impopulär genom sitt filosoferande. Så impopulär att han blev avrättad.

Är du olyckligt kär, kan du däremot finna visdomar att muntra upp dig hos Schopenhauer. Kärleken, menade han, var enbart ett uttryck för vår drift att hitta någon att para oss med. Alltså inget att bry sig särskilt mycket om, egentligen.

Och om du saknar pengar, kan du alltid lära dig en massa tänkvärda saker av Epikuros, som lärde att vi måste försöka njuta så mycket som möjligt av vårt liv. Oavsett om vi är rika eller inte, kan vi nämligen finna lycka, för många av de riktigt viktiga sakerna är gratis.

De Bottons bok är en lättsam introduktion till ett par av västerlandets viktigare filosofer. Vi möter, utöver de ovanstående, också Nietzsche, Seneca och Montaigne. Presentationerna ackompanjeras med små bilder som hör till texten, vilket gör det till en ganska trevlig bok.

Däremot är jag mer skeptisk till själva grundföresatsen, att filosofin kan ge oss tröst i den här sortens situationer. Var det inte Gunnar Ekelöf som skrev något i stil med att ”förnuftets näsduk torkar inte känslas tårar”. Men det är det de Botton verkar tro kan göras.

Men kan inte snusförnuft och rationalitet ibland vara precis det omvända mot riktig tröst, det omvända mot vad man kanske vill och behöver höra när man är nere av olika anledningar? Schopenhauer, Nietzsche och Sokrates i all ära, men jag skulle nog själv föredra ett par omtänksamma ord från en god vän…

Similar Posts:

• Grunden för vår civilisation – Dionysos eller Apollon?
• Mellan Zarathustra och psyket
• Karriärist i dialog med det förflutna
• Friheten från moralen
• Den frivilliga läsakten