dagensbok.com » 1800-talet

Marie Allen "Pensionatet Hohenhausen"

Barbara Strand-Blomström — Tue, 29 Jul 2025 22:00:53 +0000

Pensionatet Hohenhausen är en historisk roman som utspelar sig från 1870-talet fram till 1945. Intrigen har sin knutpunkt i Pärnu i Estland där pensionatet ligger. Men stora delar av romanen utspelar sig i S:t Petersburg (Petrograd, Leningrad), Tartu, Reval (senare Tallinn), Thorn i Polen samt Helsingfors.

Romanens första personer är Herman von Rettich och hans hustru Margareeta. Herman – som växt upp moderlös på pensionatet i Pärnu – har en dröm om att ingå i tsarens livgarde. Efter åratal av krävande studier i olika städer blir han officer med tjänst i tsarens Chevaliergarde. Hustrun Margareeta står vid hans sida och redan under hans lärdomsår innehar hon tjänst vid Smolnainstitutet som utbildar unga adliga damer. Hon är språkkunnig och snart är hon tsarens dotter Olgas språklärare och förtrogna. Familjen umgås i tsarfamiljen och sonen Jochum blir tsarsonen Aleksijs närmaste och enda lekkamrat. Tsarens son är blödarsjuk och bortskämd men pojkarna lever pojkliv med upptåg och bokläsning.

Författaren ger prov på stora historiska kunskaper som serveras med detaljer. Till exempel vilka ämnen och språk som studerades vid Nikolajevska kavalleriskolan i S:t Peterburg, om de sju dyrbara uniformerna med intrikata detaljer som behövs för Hermans tjänstgöring vid tsarens hov eller om de stora estniska körsångsfestivalerna med repertoar som inleddes i slutet av 1800-talet. Årtal och datum anges, exempelvis att Pärnu fick badortsrättigheter år 1838. Etcetera, etcetera.

Kapitlen är relativt korta och texten lättläst. Berättandet varvas med dialoger som lättar upp. Några gånger finns stav- eller delningsfel men de förtar inget av betydelsen. Något konfunderande är att titeln skrivs i bestämd form: ”Pensionatet Hohenhausen” på omslaget medan titeln anges som ”Pensionat Hohenhausen” på försättsbladet och andra ställen. Med avsikt? Eller?

Intrigen går snabbt framåt och här fylls inte texten ut med långa känsloutgjutelser. Herman stupar i första världskriget, Margareeta ordnar snabbt flykt för sig och sonen i det kaos som uppstår när bolsjevikerna tagit makten i Ryssland. Hon får hjälp av senator PE Svinhufvud (senare Finlands president) och hans hustru Ellen vilka blir livslånga vänner.

Tillbaka i Estland, Pärnu tar Margareeta över pensionat Hohenhausen som hon driver under lång tid med många prominenta gäster. Bland annat finlandssvenska Maini Askelin, Amos Andersson och senare även naziluftfartsledaren Herman Göring blir trogna gäster. Kontakten till presidentfrun Ellen Svinhufvud består, även hon driver en gård i Finland med gäster, djur och odling.

Sonen Jochum växer upp och med tiden inspireras han starkt av nazismen trots moderns ogillande. Han gifter sig med finlandssvenska Birgitta Petterson vars far handhar varuhuset Stockmann i Helsingfors. Efter olika dramatiska förvecklingar hamnar Jochum och Birgitta i Polen i Thorn där de bygger upp en pensionatsrörelse med nazistiska förtecken. Hela berättelsen slutar med andra världskriget när stormakterna gör upp om Tyskland i ruinerna av Europa. Jochum försvinner i Omsk i Sibirien, Margareeta skjuts av de röda i Pärnu och Birgitta med en liten son i Berlin har den ofattbara turen att tas med på en av Folke Bernadottes vita bussar till Stockholm. Slutet kommer snabbt på men helt följdriktigt med historien som facit.

Mitt första intryck av romanen är historielektion. Men ju längre jag läser desto mera uppskattar jag lektionen. Författaren har gjort noggrann källforskning. Innehållet är omfångsrikt på ett kort, levande vis. Även om personerna är fiktiva så är faktan autentisk och länkar ihop med läsarens tidigare kunskaper.

Länge har Estlands historia intresserat mig; vet även var Pensionat Hohenhausen en gång låg trots att pensionatet och gatan intill havet för länge sen är borta. Staden Leningrad och numera S:t Petersburg med dess rika historia har jag besökt flertalet gånger – men knappast igen. Ett enormt land i vår nordiska närhet som under århundraden i princip visat ta sig för nästan vad som helst. Krig och lidanden upprepar sig. Det finns ändå något ”bildat” över innehållet i berättelsen om Pensionat Hohenhausen. Trots tragiken.

Christina Wahldén "Över havet"

Ella Andrén — Fri, 25 Apr 2025 22:00:27 +0000

Det är 1870 och nödår i Sverige. Skördarna slår fel. Människor svälter. Stinas lillebror Oskar orkar inte ens gå till skolan längre. Stina längtar så efter att få gå i skolan, och alla barn ska ju få gå i folkskola nu, men far säger nej. Stina behövs hemma för att hjälpa mor.

Och mor väntar barn igen. Ett svältbarn som tycks äta upp henne ifrån. Ett barn som kanske ska sälla sig till alla syskonen på kyrkogården? Eller till de båda levande, till Stina och Oskar? Fast det blir inte den nye lille lillebrodern som dör. Det blir mor.

Far ser ingen annan råd än att skicka de båda äldsta, tolvåriga Stina och sjuårige Oskar, till faster Märta i Amerika. Prästen hjälper fadern att skriva till fastern, och församlingen samlar till biljetterna. Så får de båda syskonen ge sig iväg. Ensamma. Över havet.

Den har redan kallats en Utvandrarna för barn, Christina Wahldéns mellanåldersroman Över havet. Det är första delen i en serie med namnet Amerikaresan, och en fortsättning behövs, för denna första del lämnar syskonen åtskilda och utsatta i New York. För en vuxen läsare bådar också adressen till faster Märta som Stina memorerat illa: Swede Hollow, Saint Paul, Minnesota.

(Om Swede Hollow inte säger dig någonting, är Ola Larsmos roman med samma titel att varmt rekommendera. Den hör för övrigt till källorna som nämns i slutet av den här boken.)

Över havet är en bitvis tung och hjärtskärande historisk berättelse, inte minst just med moderns död i barnsäng. Delvis är den nog tänkt att ljusas upp av den gullige Oskar, som sjunger så vackert och blir vän med alla djur, fast jag upplever honom som väl idealiserad (småbröderna är ju också sjukt störiga, även om man såklart håller ihop för allt vad man är värd). Bättre tycker jag om Stina och hennes kärlek till språket. Det är som att den smittar både läsaren och själva bokens språk. Med hjälp av Oskars skolbok lär hon sig sätta ihop bokstäverna:

D som i drake.

Staden reser sig framför våra ögon. Den lyfter på sitt huvud och tittar på oss.

B som i bävan. L som i lättnad.

Det blir en farofylld färd över Atlanten, men faror lurar också i det nya landet. Det lömska New York påminner en hel del om Camilla Lagerqvists bokserie för samma åldersgrupp, Amerikaäventyret, även om den utspelar sig ett gäng decennier senare. Det är hemskt roligt att de historiska mellanåldersböckerna tycks ha fått en renässans. Båda författarna har skrivit flera historiska serier, och barns farofyllda resor över Atlanten kan man också ta del av i exempelvis Tara på Titanic, Jag överlevde Titanics undergång 1912 och Connies farliga resa till Amerika, om skeppet Mayflowers resa redan 1620.

Men här kan vi ju inte lämna Stina, ensam i 1870-talets New York. Vidareläsning krävs.

Ingela Tägil "Förbrukningsvaran"

Saga Nordwall — Mon, 14 Apr 2025 22:00:03 +0000

Förbrukningsvaran är en sorts kollektivbiografi över sex aktriser verksamma på de kungliga scenerna i 1700- och 1800-talets Stockholm, vilka också var jaktmarker för samhällets högst stående män då de sökte nya älskarinnor. Aktriserna betraktades som lovligt byte och var det också ofta, eftersom deras ekonomiska situation vanligen var dålig eller åtminstone mycket osäker.

Musikhistorikern och sångerskan Ingela Tägil tar ett nutida avstamp i #metoo-rörelsen men jag tycker att det haltar en aning. Även om det i de här fallen är precis lika ovälkomna sexuella närmanden i grunden är det något som utvecklas på ett annat, mer öppet sätt.

Aktris används i titeln som benämning för såväl talteaterskådespelerskor som operasångerskor och balettdansöser, även om det främst betecknar en talskådespelerska. Det var en tid då gränserna mellan utövande av talteater, opera och balett var mer flytande än idag – på elevskolan specialiserade man sig först efter en tid men även efter slutförd utbildning och en tid som anställd kunde det kunde ens inriktning ändras.

Jag har lite svårt att hålla isär de porträtterade kvinnorna; Henriette Widerberg, Emelie Högqvist och Beata Charlotta Eckerman som var operasångerskor, Gustava Charlotta Slottsberg och Sophie Hagman som var dansöser och Johanna Fredrika Löf som var aktris, eftersom det är så mycket som är snarlikt vad gäller uppväxtförhållanden och fortsatt liv. Samtidigt blir den utbytbarheten mellan levnadsöden kongenial med temat och titeln.

Alldeles för ofta handlar det om ett barn som sexualiseras från tidig ålder, som börjar på elevskola med siktet kanske mer mot männen än scenen. Som gör åtminstone en mindre succé och fångar en välbärgad mans intresse och därmed får en tillfällig försörjning. Som lämnar scenen kanske i hopp om äktenskap och legitimitet men sedan blir lämnad och sjunker nedåt på samhällsstegen. Det ges också exempel på lyckliga slut men de är undantag.

Under många århundraden (ja, -tusenden) har aktriser setts som sexuellt tillgängliga och föraktats av samhället i stort men åtminstone vid den tid som skildras här åtnjuter de inom själva teater-, balett- och operavärlden både respekt för sitt konstnärskap och en viss frihet att själva styra sina liv men nog finns det också lärare och chefer som har förhållanden med sina elever och anställda – där är parallellen till #metoo långt tydligare, samtidigt som det är något som inte får särskilt stort utrymme. Jämte det som rör just dessa kvinnor får man en fylligare bild av staden och hovet, teatrarna och besökarna, kurtisanerna och männen och även om det låg ett skimmer över Gustafs dagar blir det i slutänden ganska solkigt.

Något som förvånar mig en aning är för hur mycket det finns samtida eller närapå samtida källor. Ingela Tägil citerar artiklar och biografier, recensioner och andra texter där det är obehagligt uppenbart vad som försiggår.

På många sätt var dessa kvinnor i otakt med sin tid och de drabbades hårt av dubbelmoral och dubbla standarder. Damned if you do, damned if you don’t – fast snarare på franska, som nog ändå stannade kvar som språket på modet.

Ingeborg Arvola "Kniven i elden"

Lena Nöjd — Sat, 12 Apr 2025 22:00:47 +0000

Ingeborg Arvolas roman Kniven i elden har nått många läsare och fått många positiva recensioner av norska, svenska och finska litteraturbedömare. Även en kollega till mig var begeistrad när hon läst den, hon fullkomligt lyste av sin läsupplevelse för något år sen. Nyfikenheten i mig stannade kvar, så när ett bokexemplar var uppställt på hyllan i lokalbiblioteket, lånade jag hem den.

Handlingen utspelar sig i mitten av 1800-talet och den 35-åriga huvudpersonen heter Brita Caisa och är mor till två barn med olika fäder. Av olika skäl lämnar hon sin hemby för att söka sig ny försörjning vid den nordnorska kusten, där fisket sägs vara rikt. Det blir en strapatsrik färd, hon och sönerna får övernatta hos andra familjer mot att de hjälper till med kroppsarbete. Hon är stolt, osedvanligt vacker, arbetsam och hon blir anlitad för sina helande förmågor när någon skadat sig eller blivit sjuk.

Berättandet sker i en rask takt och olika människor möter henne i landskapet som svischar förbi. Skildringen omfattar nybyggarna, bönderna som fattat att kronan/staten vill att de ska bli bofasta och odla upp mark. I andra sammanhang skrivs om samerna som lever i samklang med naturen och livnär sig på renskötseln. Några gånger nämns ryssar eller de mer okända kvänerna. Folk som lever i de här nordliga trakterna långt norrut promenerar över nationsgränserna – vilket för mig känns som en svindlande utopisk värld.

Färden norröver visar en målmedveten Brita Caisa som når kusten till slut. Dramatiska händelser har inträffat men på det stora hela klarar hon sig helskinnad. Att målet med färden inte riktigt slutar som planerat för henne förstår man i de avslutande kapitlen. Romanen är första delen i en trilogi, och berättelsen lämnar öppet för att det kommer nya skeden i hennes liv.

Vad är det som gör en roman till en fängslande upplevelse? Samma fråga ställer jag mig när det gäller motsatsen: Vad är det som gör att en del romaner saknar förmågan att lämna avtryck?

Som många andra läsare har jag förväntningar på händelseförlopp, miljöbeskrivningar och personporträtt. Sen finns det en annan komponent, den där som inte går att fånga med ord. Om jag går till mig personligen, skulle jag vilja beskriva det som att en rymd har tagit plats i sinnet. I den rymden vill jag sväva ett tag.

Onekligen förstår jag vilken dunderkvinna hon är, denna Brita Caisa. Hon är glad i sin sexualitet, ser med tillförsikt på framtiden och pjoskar inte när djur ska slaktas. Beskrivningar av hur hennes blick njutningsfullt ser ut över vidderna i norr är inte svåra att leva sig in i. Hon är en frisk fläkt i ett samhälle där en ogift kvinna fick sitta flera söndagar i kyrkotukt som straff för att hon gått till sängs med en gift man.

Men det här är en roman som gör mig förvånansvärt oberörd. Dialogerna är tidvis pekpinneaktiga och utdragna. I andra textpartier finns en ton av präktighet, även i sexscenerna. Jag tror att det är avsaknaden av sårbarhet i Brita Caisa som stör mig – för hon är så självsäker i sin förälskelse (det handlar om en man hon mött). Slutligen tänker jag att naturbilderna varken tillför någonting till berättelsens människor eller till helheten. Jag ser att det kryddas med överraskande metaforer men här reagerar jag mest med ett jaså?

Det finns en mängd andra saker att diskutera, som har med händelsernas upptrappning att göra. Främst gäller det agerandet som ger konsekvenser för Brita Caisa som hon med all säkerhet hade kunnat förutse.

När jag blir så här motsträvig vet jag att jag har att göra med en roman som är en perfekt bokcirkelbok. Men historien om Brita Caisa kommer mig inte närmare än så.

Sven Delblanc "Samuels bok"

Mattias Lahti Davidsson — Tue, 04 Mar 2025 23:00:02 +0000

Migration tar sig många uttryck. Mer än en miljon svenskar flyttade till Amerika på 1800-talet, det vet vi mycket väl. Mindre känt är att en del flyttade tillbaka till den gamla världen igen. Två av dessa var Sven Delblancs mormor och morfar. I fritt gestaltad romanform berättar han deras historia.

Samuel Eriksson är prästvigd i USA men det räknas inte i gamla Sverige. På den här sidan Atlanten får han hanka sig fram som ”hjälppräst”. Arbetstillfälle finns på Gotland, långt från hustrun Cecilia och den växande familjen i värmländska Väse. Inkomsterna är så små att det knappt blir några pengar över att skicka hem. Möjligen om han avstår att köpa sig ett par handskar…

De välmående och arroganta kyrkoherdarna på södra Gotland har stor hjälp av ämbetsbiträdet Samuel Eriksson, men utan att visa någon tacksamhet. Tvärtom ska alla veta sin plats i det oscarianska Sverige.

Samuel Eriksson måste ofta ha ångrat att han lämnade Amerika, men han biter ihop och fogar sig i sitt öde. Detta är en roman som i hög grad handlar om underkastelse. Den skildrar hur maktlösa människor kan vända sig inåt och där finna viss mening. Det gäller såväl Samuel som Cecilia men även sonen Abel. Den sistnämnde utvecklas till något av en autodidakt poet på värmländska bonnalandet, starkt influerad av Stagnelius. Gestaltningen av Abels öde tar sig an romantikens teman på ett mycket gripande och trovärdigt vis.

Romanen är sorglig och rör sig obevekligt mot katastrofen. Samuel försöker ta sig igenom motgångarna så gott han kan. Familjen gör sitt bästa för att skydda honom. Och genom sina dagdrömmar ger Samuel både hustru och barn en viss motståndskraft tillbaka. Personteckningarna är fulla av liv och läsaren kan se hela familjen i Väse framför sig.

Samuels bok är kanske Sven Delblancs allra främsta roman. Den odödliggör den lilla människans strävan i det auktoritära klassamhället och teokratins diktatur. Sven Delblanc har också ett särskilt öga för kvinnornas kamp i ett solitt sammansvetsat patriarkat. Samuel, Cecilia och Abel kanske gick under, nernötta i den kvarn som var det gamla oscarianska Fattigsverige. Men med tiden rasade detta dysfunktionella samhälle ihop under sin egen tyngd. Alltför många röstade med fötterna. Alltför många organiserade sig fackligt och för rösträtt. Ytterligare en grupp som bidrog till den ”gamla onda tidens” sammanbrott var alla dessa stackare som gick i inre exil. Sven Delblanc kastar ljus över hur det kunde gå till.

Zadie Smith "Bedragaren"

Lena Nöjd — Sat, 18 Jan 2025 23:00:39 +0000

En berättelse som utspelar sig under 1800-talet kommer med all säkerhet visa att kvinnor inte hade samma möjligheter som män. Männen hade rösträtt. Männen intog samhällspositioner. Männen ansvarade för ekonomin. De ansåg sig vara berättigade till sitt utrymme och veta vad som var bäst för andra.

Det är därför med stor nyfikenhet jag tar mig an Zadie Smiths roman Bedragaren som utspelar sig i det viktorianska England. Här råder tider när åtskilliga romaner publiceras som följetonger i tidningar. Manliga författare och tidningsmakare dinerar och diskuterar. När portvinet sinat i glasen ber de om påfyllning. Den som förväntas hälla upp drycken i den här romanen är Mrs Eliza Touchet, som lever hos sin kusin, författaren William Ainsworth. Kusinen skriver historiska romaner vars sidor är överlastade med adjektiv på gränsen till det komiska. Eliza har uppdraget att tröska igenom varje romanutkast och så småningom läser hon bara ett kapitel per roman för att inte storkna.

Berättelsen vore alltför förutsägbar om den bara cirklade sig kring motpoler, alltså den smarta Eliza och den mediokre Ainsworth. Vid en närmare betraktelse är det Smiths förmåga att väva in sidohandlingar som gör läsningen så fängslande. Bland annat förs läsaren in i en rättsprocess som finns dokumenterad, nämligen Tichborne-rättegången. Adelsmannen Roger Tichborne har försvunnit och allt talar för att han förlist med fartyget Bella. Men en dag dyker en man upp och hävdar att han är den försvunne. Om domen faller till fördel för honom finns ett stort gods att ärva.

Tillsammans med frun i huset åker Eliza till platsen för rättegången. Hon tar med sig skrivdon för att notera sina tankar och i viss mån är hon en journalist-wanna-be. Men framför allt vill hon förstå varför den breda allmänheten inte vill lyssna till sitt förnuft. I stället älskar rättegångens följarskara alla evenemang runtomkring som efterhand får allt större proportioner. Antalet britter som stödjer Pretendenten är häpnadsväckande stort, trots alla tecken på att han är en bedragare. Eliza fascineras mer av vittnet Mr Bogle, som är en tidigare slav från Jamaica. Han intygar i rätten att han känt Pretendenten som han menar är den försvunne adelsmannen. Mr Bogles levnadsöde som vävs in i handlingen är i sig en mycket omskakande läsning.

När jag har läst Smith tidigare har jag tagit intryck av hennes förmåga att skriva fram så trovärdiga världar med sina påhittade historier. Prosan är ofta sval och innehåller stänk av ironi på det där sättet som känns igen från annat brittiskt berättande. Hon har också intressanta huvudpersoner som skildras övertygande. Deras personligheter brukar ofta vara sammansatta med motstridiga sidor.

I den här romanen har Smith utgått från personer som har existerat på riktigt och i första rummet sätter hon kvinnan Eliza Touchet, som verkligen var änka efter en kusin till William Ainsworth. Hon har ingen livränta att försörja sig med men får bo hos författaren som också han förlorat sin äktenskapliga halva. Jag noterar hur romanen byggs upp av korta kapitel, som att de ska likna följetongsberättandet i 1800-talstidningarna, inte sant? Det lekfulla illusionstricket får mig på gott humör, eftersom kapitlen också inleds med rubriker som var vanliga i dåtidens romaner. Att berättelsen hoppar fram och tillbaka på tidsaxeln märker jag knappt av. Som för att illustrera det fullständigt normala med tidshoppande tankar hittar jag också ett stycke som speglar både romanens disposition och hur Eliza upplever allt hon varit med om:

”Det var som på den gamla goda tiden. Hon stod i precis samma stadshus och spannmålsbörser och teatrar där hon hade stått med Frances, fast nu var hon gammal. Att bli gammal visade sig vara en mycket märklig historia. Hon lärde sig så många nya saker om tid. Den kunde vrida och kröka sig tills det förflutna mötte nuet, och vice versa. Hon var både här och där, då och nu, det var uppfriskande, men ibland också förvirrande.
Sid 362”

Att bedrägeri och självbedrägeri inte bara är mänskliga egenskaper utan också genomsyrar hela samhällen är ett tema som tydliggörs bredare med romanens engelska titel: The Fraud. Den svenska romantiteln får ett något mer avsmalnat och personinriktat perspektiv som inte fångar det faktum att Englands välbärgade klass har berikat sig på vinster som gjorts i plantagerna i andra delar av världen. Elizas insikter om dessa förhållanden växer med tiden och är intressant gestaltade.

Sammanfattningsvis tycker jag att Bedragaren är en roman som ger mycket tillbaka. Jag konstaterar med tillfredsställelse att Eliza får vara så komplex som hon är. Ena stunden tvehågsen och nästa stund driven. Hon placeras i situationer där hon får fyllas med sinnlighet och intelligens. Däremot anas mellan raderna att hon är tveksam till sin egen rättrådighet. Som jag förstår det kan inte ens den hyggligaste och hjärtligaste människa undgå sitt eget självbedrägeri. Åtminstone inte när en liten bit av ärlighet finns kvar.

Katarina Wennstam "Döda kvinnor förlåter inte"

Ella Andrén — Mon, 01 Jan 2024 23:00:34 +0000

Det är nyårsnatt och de första skälvande timmarna av 1896 när sömmerskan Hildur ger sig ut på den mörka innergården för att använda latrinen. Hon hoppas att den kalla vinterluften ska få henne att vakna till så att hon orkar sitta uppe och sy ytterligare någon timme – i den trånga enrummaren är det svårt att arbeta när alla småsyskonen är vakna – men det som händer är istället något annat.

Hon upptäcker en död kropp, dränkt i blod.

Det är knappast en ovanlig inledning på en deckare, men här tar sig dödsfallet en särskild vändning. Dagen efter upptäcker polisen att den unga kvinnan inte direkt blivit mördad, utan att hon dött genom en illegal abort. Det var förstås den enda form av abort som existerade vid den här tiden, och slutsatsen blir alltså att den tonåriga tjänsteflickan var en synderska som bragt sig själv om livet. Inte mycket att utreda där. Gärningspersonen är, i omgivningens ögon, död genom egen förskyllan.

Hildur kan emellertid inte släppa bilderna av den döda. Det gäller, av olika skäl, flera av kvinnorna som bor i samma hus som hon på Söder i Stockholm. Där finns Edit, också hon ung tjänsteflicka, och i samma desperata situation som den avlidna Emma Josefina. Där finns Edits matmor, änkefru Olga Laurell, i helt andra ekonomiska omständigheter, men också hon ett offer för tidens sexuella dubbelmoral. Där finns också tjugoåriga Fredrika, som nyligen förlorat sina föräldrar. Precis på nyårsdagen har hon flyttat in som sällskapsdam åt sina mer välbärgade kusiner, men drömmer om att göra något mera meningsfullt.

Genom dessa fyra kvinnor och deras olika samhällsställningar nystar Katarina Wennstam i ett dödsfall som samhället rycker på axlarna åt, och tecknar därmed en oerhört spännande och mångfacetterad bild av det förra sekelskiftet. Det märks att historien i allmänhet, och kvinnors villkor i synnerhet, fascinerar författaren, som i sin tur lyckas förmedla samma fascination till sin läsare. Det här är påläst, ja, folkbildande, i ordets bästa bemärkelse. Det betyder på inget sätt att man lär sig på bekostnad av berättelsen, utan historisk kunskap och romanintrig går samspelt hand i hand. De förstärker varandra.

Tematiken går på många sätt igen från Wennstams tidigare deckare, men det historiska är samtidigt en verklig injektion av ny berättarglädje. I höstas läste jag hennes senaste (och möjligen sista?) bok i den nutida Justitia-serien, en serie jag annars läst och uppskattat länge, och upplevde att både jag och författaren tröttnat på de karaktärerna och miljöerna. Då tänkte jag att hon flyttat över sitt engagemang och hjärta till det nya projektet, Sekelskiftesmorden, och jo, det finns här. Hela det där envisa hjärtat med sitt envetna engagemang för kvinnors stora utsatthet och stora, lika envisa kraft.

Jonas Gardell "Ett lyckligare år"

Eva Wissting — Sat, 08 Apr 2023 22:00:00 +0000

Jonas Gardell är en av de starkaste svenska litterära rösterna. Han debuterade 1979 med diktsamlingen Den tigande talar, men det är framför allt sedan 1990-talet som han har berört svenska läsare på bred front, inte minst med de självbiografiska romanerna En komikers uppväxt, Ett ufo gör entré och Jenny, och för tio år sedan kom Torka aldrig tårar-trilogin. Här använder Gardell romanformen när han bygger utifrån egna erfarenheter. Med perfekt flytande prosa tar han med läsaren steg för steg mot det allra mörkaste och mest drabbande. Det går inte att värja sig.

Även Gardells senaste bok bygger på verkliga händelser, men i Ett lyckligare år får historieskrivningen företräde framför berättarflytet.

Berättelsen tar avstamp ur Pontus Wikners Psykologiska självbekännelser från 1879, ett manus som hålls inlåst på Uppsala universitetsbibliotek i nästan hundra år – de publiceras först 1971. Wikner är filosof och professor, och lever med hustrun Sara Larsson som han får två söner med. Det verkar vara ett vänskapligt förhållande där Wikner kan vara öppen gentemot frun med sin läggning. Men drömmen om en annan ordning växer sig ändå stark, drömmen om en värld där människor kan leva med den de älskar – drömmen om ett lyckligare år. Det är därför han skriver sina Psykologiska självbekännelser, att läsas i framtiden, en framtid han hoppas ska vara mer mogen för hans ord än vad samtiden är.

Den inledande delen av boken, den om Pontus Wikners ungdom, när han möter vänskap och kärlek, är som att läsa början på en roman. Jag känner med Pontus och blir engagerad i hur det ska gå för honom.

När det är som allra mest engagerande och spännande hoppar boken fram till 1970-talet och en begynnande svensk gay-rörelse som utgår från några ungdomar i Örebro. Innan jag läste boken var de här personerna och händelserna lika obekanta för mig som namnet Pontus Wikner och hans manuskript. Det här är viktiga händelser i den svenska historien som jag aldrig ens har hört talas om tidigare, som jag är tacksam att nu ha möjlighet att läsa om. Men som läsupplevelse blir det ett avbrott från den uppslukande berättelsen om Pontus Wikner till det mer reportageaktiga berättandet om Ronny och de andra ungdomarna under 1970-talet. Det tar ett tag innan jag inser att berättelsen inte kommer komma tillbaka till Pontus Wikner för att knyta ihop händelserna där. I stället fortsätter berättelsen framåt i tiden.

I viss mån kompenserar det viktiga (och ännu alltför o-omskrivna) ämnet för det otympliga formatet och bristen på flyt i berättelsen som helhet – men som läsupplevelse hade jag helt andra förväntningar när jag återvände till en berättarmästare som Gardell.

Ulla-Lena Lundberg "Lyser och lågar"

Lena Nöjd — Sun, 23 Oct 2022 22:00:44 +0000

År 1852 sprider sig en stor brand i staden Vasa som ligger i västra Finland. Många förlorar sin arbetsplats när allt som återstår är rykande ruiner. Betty (också kallad Bitt) återvänder till mor, far och syskon på landet. Hon kan bara stanna där en kortare tid eftersom de många munnarna att mätta helt enkelt är för många. En strapatsrik vandring tillsammans med andra byflickor blir lösningen. Målet är Helsingfors, där de hoppas hitta jobb. Framme i den för henne främmande stadsmiljön, råkar hon på en soldat i det finska gardet som övertalar en högreståndsfamilj att ta emot henne som tjänsteflicka. Något år senare vigs de framför prästen.

Dåtidens Finland ingår i Tsarryssland som ligger i krig med flera av staterna på den europeiska kontinenten. Alltså bär det i väg på fälttåg. Ärofyllda känslor i början men slokörad och decimerad trupp vid hemkomsten flera månader senare. Med kolera, svält och andra högst påtagliga problem förändras synen på det som betraktas som hjältedåd i krig.

Efter denna inledning i Lyser och lågar övergår romanen till att skildra nästa generation representerad av dottern Olga. Hon är en människa med outsinlig bildningstörst och tack och lov ges hon möjlighet att studera. I tidiga vuxenåren gör hon tillsammans med sin blivande make Robert en studieresa till Danmark och Sverige. De får möjlighet att grunda en av de första folkhögskolorna i Finland med mecenaters hjälp. När romanen når sitt slut har en mängd händelser inträffat såväl i det privata livet som i den stora historien. Äktenskap, föräldraskap, utveckling av folkhögskolemodellen, sjukdom, död, kampen om kvinnors rösträtt, Finlands självständighetsförklaring och inbördeskrig.

Författaren Ulla-Lena Lundberg har skrivit flera romaner som utspelar sig i historisk tid. Trilogin som handlar om när de åländska segelfartygen ingick i världshandeln tyckte jag var mycket läsvärd när jag läste den på 1990-talet. Några av författarens stildrag återkommer i den här familjekrönikan. Delar som skrivs på dialekt ger en känsla för tiden men också för platsen där allt sker. I dialogerna lär läsaren känna romangestalterna efterhand, vilka egenskaper de besitter och hur de samspelar sinsemellan. Allra mest böljar det i relationen mellan Olga och Robert, som har uppslitande gräl redan som förlovade men också när de ingått äktenskap.

Berättelsen framförs i ett ackord av framåtanda och rentvättad präktighet. Personligen tvekar jag stundtals inför att skildringen av drabbande förluster har en så stark lyster av kämpaglöd – vilket också romantiteln tycks anspela på (förutom associationen till stadsbranden i Vasa). Trots det sveps jag med i läsningen. Scenerna där kvinnor bemöts med ringaktning får mig att se på präktigheten och de förnumstiga lösningarna i ett annat ljus. Kvinnorna måste kanske agera så här för att reda sig i den patriarkala omgivningen?

Det är också intressant hur Lundberg vävt in stoff om folkhögskoleidéernas spridning i Norden. Bildning sågs som viktigt och i det här fallet vill man nå landsbygdens unga. Till att börja med sex månader, eftersom arbetskraften behövdes i jordbruket resten av årets månader. Folkhögskolans miljö och elever skildras mustigt och levande. I de stora samlingarna käbblar ungdomarna men de visar också hur formerna för demokratin utövas – hur håller man möten, hur agerar man när åsikterna krockar och hur kan man hitta kompromisser?

Lundberg har delvis inspirerats av händelser i den egna släkten. Hon har i sitt referensmaterial angett en brevsamling med makarna Rostedt – grundare av Finns folkhögskola i Esbo. En annan källa har varit ett häfte med minnesanteckningar från Krimkriget, skrivna någonstans runt år 1858 av Fredrik Valentin Nyström. Men skapandet av romanen har skett med hjälp av fantasin, hälsar författaren på sista sidan efter att ha radat upp sitt material:

Fiktionen fungerar sedan på andra villkor och tar andra vägar där ingen redovisning är möjlig eller önskvärd. Slutresultatet är en roman.

Colm Tóibín "Mästaren"

Lena Nöjd — Thu, 22 Sep 2022 22:00:53 +0000

På litteraturlistorna över viktiga engelskspråkiga författare återkommer ofta Henry James (1843 – 1916). Han föddes i Nordamerika men var mestadels bosatt i Europa, där han ingick bland exilamerikaner som vistades i London, Paris, Venedig och Rom.

För professorn, journalisten och författaren Colm Tóibín är relationen till James sannolikt både bred och djup. I vår svenskspråkiga del av världen skulle en jämförelse kunna göras med nutida författares förhållande till Selma Lagerlöf eller Vilhelm Moberg, för att ta några exempel. Flera decennier efter deras död har respektive författares verk en aktualitet och tidlöshet som gör dem lästa än i dag.

Romanen Mästaren inleds år 1895 när Henry James nervöst och förväntansfullt inväntar kritikernas reaktion på hans första teaterpjäs som nyss haft premiär. Han vågar inte själv lösa biljett till föreställningen som om han har på känn att uppförandet blir ett fiasko. (Något som också inträffade i verkligheten.)

Det är den gamla världen som möter den nya. James hyser en stark vurm för allt europeiskt så som historia, arkitektur, kultur och levnadssätt. Han stormtrivs i högreståndskretsarna där man lämnar visitkort och där betjänter håller sig i bakgrunden. I umgängeslivets konversationer får man inte beröra ämnen som kan väcka upprörda känslor. Hans agerande utmärks av gentlemannamässighet och han är efterfrågad som gäst både här och där.

Umgänget ger James massor av uppslag till författandet. Ska han skriva en roman, pjäs eller en novell? Hur ska han göra för att inte avslöja personer som inspirerat till verkens figurer? Många gånger drar han sig tillbaka i stillhet för att ingen ska störa honom i författandet, vilket ger honom en kylig aura.

Till det yttre är romanen så händelselös att långtråkigheten dominerar under min läsning. Berättelsens nutidsplan utgörs av fem år men tillbakablickar och erinringar går längre bak i tiden. Tunga och melankoliska tankar fyller hans dagar. Vissa avbrott sker när han gör visiter hos andra eller när han tar emot gäster i det egna hemmet. Till min stora överraskning är det just denna långsamhet och den segt flytande handlingen som fängslar mig. James blir ju en sammansatt person och med Tóibíns språk fångas det kolossalt outtalade som hör ihop med honom och den tid han levde. James är definitivt inte oberörd när han läser och hör om hur Oscar Wilde döms till landsförvisning för sin homosexualitet. Vidare förmörkas dagarna av tankarna på vänskaperna han skattat så högt och som gått förlorade. Ett dåligt samvete får hans självbild att krackelera.

Tóibín har närmat sig sin romanfigur på samma sätt som jag tror skådespelare tillägnar sig sitt manus och sin roll. Jag undrar ibland var gränsen går mellan James och Tóibín. Förvandlingsnumret påminner lite om hur Coetzee ger kropp åt Dostojevskij i romanen Mästaren från Sankt Petersburg.

Tänk att Tóibín gjort sig mödan att skriva om Henry James i romanform. En sakligt hållen biografi hade missat alla metaeffekter som skönlitteraturen är så bra på att förmedla.

dagensbok.com » 1800-talet

Marie Allen "Pensionatet Hohenhausen"

Similar Posts:

Christina Wahldén "Över havet"

Similar Posts:

Ingela Tägil "Förbrukningsvaran"

Similar Posts:

Ingeborg Arvola "Kniven i elden"

Similar Posts:

Sven Delblanc "Samuels bok"

Similar Posts:

Zadie Smith "Bedragaren"

Similar Posts:

Katarina Wennstam "Döda kvinnor förlåter inte"

Similar Posts:

Jonas Gardell "Ett lyckligare år"

Similar Posts:

Ulla-Lena Lundberg "Lyser och lågar"

Similar Posts:

Colm Tóibín "Mästaren"

Similar Posts: