Petina Gappah "Memorys bok"

Björn Waller — Mon, 03 Jul 2017 22:00:56 +0000

Eh.

Och jo, det känns som ett orättvist sarkastiskt sätt att recensera en bok jag borde gilla. Jag gillade ju verkligen Gappahs debut, novellsamlingen Sorgesång för Easterly. Jag gillar mycket modern afrikansk litteratur. Memorys bok har mycket som talar för sig.

Och ändå: eh.

Kanske har jag överdoserat på de här unga exilafrikanska romanerna på sistone; Gyasi, Selasi, Bulawayo, Adichie … Utmärkta författare hela bunten, och böcker med både viktiga teman och gripande handlingar, men någonstans känns det som om de lärt sig Skriva Romaner på samma skrivarkurser på amerikanska universitet. Det ska vara Teman, det ska vara Budskap, det ska vara Problematiserande, och det måste finnas en Hook.

I Memorys bok är hooken denna: Memory sitter i fängelse för ett mord hon kanske eller kanske inte begått – hon vet nog mer än hon talar om för oss, men hon tänker berätta hela historien så vi får vänta lite. Och hennes historia är komplicerad, inte minst av det faktum att hon, med föräldrar uppväxta i apartheidens Rhodesia och själv uppvuxen i Mugabes Zimbabwe, är svart men albino. Inte riktigt svart, inte riktigt vit. Uppvuxen i en svart familj, men uppfostrad av en rik vit man som adopterade henne … eller köpte henne, om vi ska säga det rent ut. (Inte av det skälet.) Nu är det han som är död, och samma statsmakt som aktivt uppmuntrat till förföljelser av de återstående rika vita landägarna ska nu ställa henne, som går i två världar men inte är välkommen i någon, till svars för det.

Det är ett upplägg som borde kunna öppna upp för allt möjligt, och det gör det också. Gappah tar i från tårna och väver in mängder här; manligt vs kvinnligt, traditioner vs modernitet, europeiskt vs afrikanskt, samhälleliga vs personliga brister … det förmätna i att en vit man tror sig kunna ge en svart flicka (om hon nu kan kalla sig det) ett bättre liv än hennes föräldrar, det faktum att pengar och stabilitet faktiskt har enorma fördelar. Sexualitet, identitet, allting ska in, och Gappah är en tillräckligt god berättare för att smyga in det utan att skriva oss på näsan, väver in lagom många ord på sina karaktärers icke-engelska språk för att vi ska få lokalfärg … Och alltihop känns bara lite för perfekt, lite för mycket som om hon bockar av teman på en checklista och använder det gamla greppet att hålla inne med viktig information till slutet för att skapa spänning. Här finns gott om ögonblick och iakttagelser som är väl så starka som i Sorgesång, men handlingen som håller ihop dem går på konstgjord andning. Det är en roman som vill få jorden att gunga men spelar på alldeles för säkra kort.

NoViolet Bulawayo "Vi behöver nya namn"

Oscar Rooth — Wed, 14 Jan 2015 23:00:16 +0000

Fattigdomsstrecket är ett globalt mått på fattigdom där gränsen går vid en inkomst som understiger en dollar och tjugofem cent om dagen. Befinner man sig under den nivån är livet bokstavligen en kamp för överlevnad och bara kostnaden för skrivmateriel stoppar effektivt några litterära möjligheter. Och kanske på grund av att de verksamma författarna av förståeliga skäl inte finns där, så lyser de litterära berättelserna om den olyckliga femtedel av jordens befolkning som befinner sig där starkt med sin frånvaro.

Ett utmärkt undantag är NoViolet Bulawayos prisbelönta debutroman Vi behöver nya namn som utspelas i Robert Mugabes sönderfallande Zimbabwe. Här följer vi romanens huvudperson, Darling, som tillsammans med sina vänner Chipo, Gudvet och Horungen driver runt bland plåtskjulen i kåkstaden Paradise. Någon skola finns inte längre, lärarna har precis som de flesta andra med möjlighet tagit sig över gränsen till Sydafrika, och eftersom barnen lever i just ovan nämnda extrema fattigdomen botar de sin konstanta hunger genom att ta sig in i de mer välbeställda delarna av Harare och plundra trädgårdarna på guavafrukt. För att få kläder eller leksaker förnedrar de sig inför kinesiska byggprojektsarbetare eller västerländska biståndsarbetare genom att spela på de förväntade rollerna på hur fattiga barn i Afrika är. Vill det sig väl belönas de med lite krimskrams, antingen direkt från de kinesiska lågkvalitetsfabrikerna eller det som gått vägen via insamlingar i väst.

För en läsare som befinner sig på den övre nivån av den mest välbeställda femtedelen av den globala inkomststegen ter sig barnens tillvaro rakt igenom hopplös, och att historien berättas ur barnperspektiv gör det ju knappast mindre deprimerande. Ändå är inte allt nattsvart. Det finns trots allt hopp om en annan, bättre framtid och just barnperspektivet förstärker den känslan. Darling och hennes vänner är fullt medvetna om sin olyckliga tillvaro, en tillvaro som inte heller varit konstant då flera av dem kommer från den zimbabwiska medelklassen vars tillgångar plötsligt konfiskerades av krigsveteranerna. Samtidigt vet de också exakt vad som krävs för att nå det rika liv de alla drömmer om. Exilen. Ett tema som tragiskt nog genomsyrar mycket av den moderna afrikanska litteraturen. Tragiskt då ur den bemärkelsen att det reflekterar verkligheten. Rent litterärt ger exilen emellertid ett intressant utifrånperspektiv på många av självklarheterna i den konsumtionshetsande rika delen av världen.

Romanen är uppdelad i två delar där den andra delen är just exilen, för Darling hos sin moster i ”Detrångtmishigan”. Att via en tio-femton timmars flygning komma från plåtskjulen i Paradise till ett vinterkyligt Detroit (även om just Detroit av många amerikaner skulle beskrivas som inget annat än ett förfallet slumområde) är givetvis som en frontalkrock. En kulturkrock, en förväntanskrock och en identitetskrock på en och samma gång.

Mycket av styrkan i Vi behöver nya namn kommer av det tidigare nämnda barnperspektivet, där historien förmedlas genom den tioåriga Darlings röst. Med en välavvägd kombination av naivitetet och street-smartness får läsaren en god inblick i det hårda livet i Paradise. Dialogen är utmärkt och genom en möjligen inte helt medveten svart humor tacklar barnen vardagen. Att Darling är en flicka med stor potential men hårt livsöde och brist på såväl utbildning som någon form av ledsagning i livet blir uppenbart redan efter några sidor.

Den andra delen, exilen, tappar lite av den glöd berättelsen har i början. Möjligen är det ett medvetet grepp av Bulawayo, för drömmen om Detrångtmishigan är ju det som håller upp Darling. När drömmen sedan väl infaller så är inte den papperslösa emigrantens underbetalda och otrygga ströjobb i en nedlagd industristad riktigt densamma som det Detrångtmishigan hon drömt om.

dagensbok.com » Zimbabwiska författare

Petina Gappah "Memorys bok"

Similar Posts:

NoViolet Bulawayo "Vi behöver nya namn"

Similar Posts: