Eld. Elden utgör grundfenomenet i civilisationen, djupt förknippad med människans resa från vilde till en civilisÂ… ja, i alla fall mindre vild varelse. Om hjulet är industrialismens hörnsten och hålkortet informationsteknologins, är väl elden själva förutsättningen för hela utvecklingen.

Den som har elden har makten har vi lärt oss. Den som behärskar den kan tygla mystiken, kan lysa upp i vår mörka värld. En eld är inte bara en värmekälla, den är även något man kan laga mat över. Runt dess flammor har människor samlats i alla tider, det är givet. Det är där vår berättartradition har fötts och förts vidare, inte minst här uppe i den kalla och mörka nord.

Yngve Ryds bok Eld, Flammor och göd – samisk eldkonst är till format och innehåll en fantastisk skapelse, nästan av samma kvalitet som de kunskaper den genom många erfarenheter förmedlar. Ryd mönstrar ett galleri samer tillika eldauktoriteter att dela med sig av eldens mysterium, något som näppeligen låter sig inövas i teoretiska studium. Med andra ord; det gäller att stå genomsur på fjällheden med ett knippe ris och ena handen, en halvblöt tändsticksask i den andra och greppa läget.

Då har du såklart inte med dig den här boken. Men vill du ändå grunda med kunskaper så varsågod, här lär du dig nästan allt som finns om elden, alltifrån dess plasmiska egenskaper till hur en riktig nuorssjo – stockelden – ska beredas för att brinna med jämn och fin låga natten genom. Riseldar på fjället föräras ett eget kapitel. Likaså konsten att sova på glöd. Kråkris ryker kolossalt och visar sig hålla myggen stången. Och så vidare.

Ja, som ni märker: det som inte står om samisk eldkonst i denna bok är nog inte värt att veta. Lägg därtill de många färgbilderna som visar hur det går till att elda, så sammanfattningsvis; det är en bok av sällan skådat slag.

Similar Posts:

• ”hantverk för ro och revolution”
• Hur man inser sin gråhet
• Livet är en fest – rid Islandshäst!
• Budskapet som villas bort
• Beroendeframkallande handarbete

Jag har alltid kallat mig själv för en vintermänniska. Tidigt gav jag mig ut på längskidor i kvarteret och låtsades att jag var i ett fjällandskap. Jag halkade fram på mina laggar ner för flacka bergsknallar. Senare började tävlingarna i längdskidåkning och det var då snötäcket sakta men säkert aldrig mer ville visa sitt bleka ansikte på samma sätt som tidigare. De vackra vårdagarna, när man hade rast i skolan och solen brände skönt i nacken samtidigt som det droppade från taken, är för alltid borta på dessa bredgrader.

Det blir aldrig mer någon njáhtso: Liggande snö som tinar och blir blöt av blidväder eller vårsol. Njáhtso är ett av några hundratal ord i samiskan som beskriver snöns natur. Snö – en renskötare berättar är en handbok om snö. Kunskapen kommer från en man vid namn Johan Rassa, som ägnat hela sitt liv åt renskötsel i Sarek och Badjelánnda. Yngve Ryd har ägnat fem år åt intervjuer med denne Rassa för att riktigt ”mjölka ur” honom all kunskap om snö. Den kunskapen var viktig för honom eftersom snön avgjorde hur betet och arbetet runt renarna skulle arta sig under vintern. I dag lever inte renskötaren lika nära naturen och snön som tidigare, därmed har kunskapen om snö minskat.

Orden om snö som främst kommer från lulesamiskan är översatta till svenska i boken. De återfinns i olika kapitel beroende på vad de behandlar, t.ex. höstsnö, vårsnö, snöfall, skidföre och glid, etc. Samerna i Sverige är inte ensamma om att ha över 300 ord som bara beskriver snö och is, utan det är något som de delar med andra folkslag på de riktigt kalla bredgraderna.

Allt jag kan säga om den här boken är att det finns gott om ord för snö, och många intressanta infallsvinklar för den som tycker om snö och vill veta mer om saken. Själv längtar jag efter riktigt torr, lös och kall midvintersnö, eller Galmma muotha.

Similar Posts:

• Samisk fantasy från Skåne
• Maten är god
• Snäll skildring av politiskt sprängstoff
• Tårar i snön och starkt kaffe
• En eld i mitt hjärta