Allra flest röster fick Beppe Wolgers låttext Sakta vi gå genom stan. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite typiskt att det är en sång som vinner ett berättarpis. Visst, en sång är ju också en typ av berättande, men jag hade så gärna sett en bok som vinnare. För att det känns som att det finns miljoner tillställningar, priser och sätt att uppmärksamma musik, men så få för att uppmärksamma litteratur.

Bästa roman blev självklart Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad. Själv läste jag och förtrollades av de böckerna när jag var i fjortonårsåldern och gick på högstadiet på Sofia skola på Södermalm. De säger inte så mycket om mitt Stockholm idag, men om ett Stockholm som var. Vill man läsa om ett mer nutida Stockholm är vinnarna av deckar- och seriekategorierna: Stieg Larssons Milleniumtriologi och Martin Kellermans Rocky, ett bättre val.

Barn och ungdomskategorin vanns av Astrid Lindgrens Karlsson på taket. Och Nils Ferlin tog hem priset inom kategori dikter för sin Från Klara kyrkogård.

Bland mina egna Stockholmsfavoriter finns Denise Rudbergs chic lits om framgångsrika kvinnor som rör sig i Stockholms nattliv, främst tycker jag om hennes tidigare böcker Vänninan, Storlek 37 och O.s.a. Yesim Bilgic skriver också stilsäkra romaner (Pause/Play och Defekt) om manliga psykopater i nutidsstockholm, de är hemska och totalt utan empati men innhåller samtidigt humor och distans.

Similar Posts:

• Stockholm ska läsa von Born
• Stockholm, singlar, böcker
• Poesi für alle
• Världens längsta bokbord fyller 20
• God träsmak

Efter att ha läst fem sidor i Defekt visste jag att jag inte skulle kunna lägga ifrån mig boken förrän den var slut. Det var redan kväll, jag skulle upp och iväg morgonen därpå, ändå övervägde jag aldrig ens tanken på att börja argumentera med mig själv för att kompromissa fram en tid då jag var tvungen att sluta. Så jag läste.

Defekt är Yesim Bilgics andra bok i trilogin om manliga psykopater i Stockholm. Debuten Pause/Play kom för ett år sen och lämnade mig med en känsla av att jag, efter att ha läst den, visste något mer om verkligheten. Eller om människor som tror att de lever i verkligheten, trots att de egentligen inte alls gör det. I Defekt är det snarare tvärtom. Det som från början är en fascinerande saga blir snart blodig verklighet. Likheten mellan romanerna är att båda huvudpersonerna, båda psykopaterna lever till synes framgångrika liv med ekonomiskt oberoende och hög status som följd.

Robin vaknar sent på eftermiddagarna oavsett vilken veckodag det är, impulsköper en ny bil, knarkar så ofta det finns tillfälle, hänger på fester som skvallerpressen hårdbevakar och behöver bara vifta lite med sitt kort för att tjejerna ska flockas runt honom. Dessutom ser han bra ut och vet exakt när han ska nudda vid deras lår.

Parallellt med berättelsen om Robin löper den om Christer Sahlén, han är kriminalkommissarien som låter sitt jobb gå ut över sitt privatliv. Det är något med den där mördaren som tar hem flickor från Stockholms nattklubbar som fascinerar honom på samma sätt som han fascinerar mig. Berättelsen om Christer Sahlén blir aldrig lika skarp som den om Robin utan går mest att blanda ihop med vilken nutida svensk deckare som helst.

Däremot är porträttet av Robin så starkt att jag tyckte mig se honom i personer i min närhet, såna som jag känner eller känt. Hans åsikter, hans cynism, hans föraktfullhet, hans syn på livet, vardagen, världen, den ickeexisterande verkligheten. Robin är en person som jag vill vara i närheten av, jag känner mig dragen till honom. Det obehagligaste i det är att han mördar plastikopererade tjejer för att uppleva sexuell njutning.

Analyserna av gärningsmannen som Christer Sahléns kolleger gör säger att han vill rätta till, att det är något som är fel i vårt samhälle, att mördaren har tagit på sig att ställa allt till rätta. Det låter bra. Jag vill gärna tro på det. Se Robin som någon som bringar ordning i det som är skevt. Men det blir inte ordning, det finns ingen ordning, varken i Defekt eller i verkligheten. Och jag undrar vad det är Yesim Bilgic vill ha sagt. Vad det är för kritik hon vill rikta mot vårt konstruerade samhälle. Om det nu är kritik hon riktar?

Jag vill läsa Defekt som något mer än en blodig underhållningsroman eftersom den utger sig för att vara mer. Det som från början känns som skarp samhällsanalys med kapacitet att bli något allmängiltigt brakar på vägen ihop och blir vilken deckare som helst. Jag vill ha fler dimensioner, tankar och insikter. Jag vill att det ska ge mig något som jag inte hittar överallt. Men Yesim Bilgic ger mig ingen ny bild av psykopaten. Han är redan allt jag vet: vem som helst, totalt hämningslös och den man senast misstänker.

Egentligen vill jag se Robins handlande som ett resultat av ett maktbehov, eller vanan att kunna få och konsumera precis vad som helst. För något i hans sexuella beteende påminner om konsumtion, speciellt när han använder minnesbilderna från morden för att senare, på egen hand, kunna få utlösning. Minnesbilder som håller allt kortare tid från att mordet begåtts. Och svaret på frågan varför Robin inte skulle kunna konsumera plastikopererade tjejer på samma sätt som han konsumerar allting annat blir allt mer skevt. Samtidigt gör mördandet honom sårbar och ensam eftersom det är hans enda sätt att uppleva sexuell njutning.

Ändå blir hans handlingar ett hån mot allt och alla när han njuter av att plocka ut de implantat som kvinnorna troligtvis placerat i sin kropp för att locka andra män. Jag kan inte låta bli att tycka att han trots allt kommer runt strukturerna, att han sätter sig över hela världen för att han redan har sett igenom den. Därför blir han oantastlig på samma sätt som romanen blir det.

Similar Posts:

• Bästa Stockholmsskildringarna
• Ctrl, Alt, Delete?
• Livslögner och livsöden
• Östermalmsfasoner och mörka hemligheter
• Fullständig fullträff

Det psykiska nervsammanbrottet som Mac går rakt in i är draget till sin spets och författaren väjer inte alls för det mest extrema: Mac blir fastbunden på psyk, han hamnar i fängelse, han "råkar" gifta sig med en transvestit i New York, han tar en överdos efter ett telefonsamtal med sin elaka mamma. Det känns lite som om Bilgic försöker "spica upp" romanen hela tiden. Händelserna känns ofta krystade och påklistrade vilket gör att romanen känns som en ren karikatyr över den mode/kändis/trend-värld som här utspelar sig på Stureplan, men som skulle kunna appliceras i vilken västerländsk huvudstad som helst.

Den psykologiska trovärdigheten dalar alltså. Varför trycker Mac aldrig på Ctrl, Alt, Delete? Pauserna i Pause/Play är förvånansvärt få och Mac återgår oavsett katastrof till sitt destruktiva livsmönter. Han närmar sig fyrtiostrecket men vägrar liksom att ta tag i sig själv.

Bilgic lyckas ändå skapa engagemang till viss del i och med sin drivna och levande prosa. Dessutom träffar hon ibland riktigt rätt med uttryck och tankesätt som väl speglar den ytliga värld hon vill beskriva. Macs fåfänga sjävcentrering tar sig tragikomiska uttryck som känns väldigt tids- och miljötypiska:

Tre kändiskåta groupieyngel på cirka sjutton år vardera börjar lite smått och försiktigt göra närmanden mot mig. De viskar och tittar åt mitt håll och håller kvar sina blickar med kåtsug i. Hoppas på att få gå hem med mästerfotografen och bli morgondagens superstjärnemodell.

Sedan kan man ifrågasätta hur viktig den här boken känns då vi redan läst ett och annat om ytlighetsvärldar à la Stureplan samt om män med psykopatiska drag där Bret Easton Ellis American Psycho tycks verka som föregångare.

Mer utmanande hade det lätt blivit om man placerat en kvinna i rollen som egocentrisk och känslokall mansslukerska. Eller åtminstone valt en miljö som inte lika lätt kan sammankopplas med manschauvinism och narcissistiskt nervsammanbrott.

Similar Posts:

• Oantastlig mördare
• Bästa Stockholmsskildringarna
• Under ytan?
• Var får vi allt ifrån?
• Mörkret under gatulamporna