Bilden av en ”ensamvarg” utmanades förstås också genast. Inte nog med att Anders Behring Breivik hade ett förflutet i Fremskrittspartiet, hans så kallade manifest kryllade av citat ur och hänvisningar till högerextrem bloggosfär och högerpopulistiska, rasistiska aktörer i sociala medier.

En som så här i efterhand förmår sätta in terrordådet den 22 juli 2011 i sitt sammanhang är den svenska vänsterpartisten Ali Esbati. Han har sitt ursprung i Iran, är överlevare från Utøya och har varit politiskt aktiv i svensk rikspolitik under lång tid.

Att läsa hans ögonvittnesskildring från ön är som att följa en dokumentärfilmares skakiga, handhållna kamera. Närvaron är fullständig och läsningen gastkramande. I ett läge klamrar sig Ali Esbati fast vid en sten i strandkanten. Skytten står ovanför honom, uppe på berghällen och uppmanar människor att ”ta det med ro” och komma fram från sina gömställen inne i snåren. De som gör det blir skjutna, liksom ungdomar som försöker simma iväg. Ali Esbati hamnar i ett läge där han har ryggen mot Anders Behring Breivik och är fullständigt försvarslös. Ändå klarar han sig mirakulöst. Kanske för att massmördarens blick distraheras av andra flyende.

Överlevarna från Utøya har fått höra att de ”inte ska dra 22 juli-kortet” i den politiska diskussionen. Rasistiska politiker vill inte bli påminda om den yttersta följden av deras politik. Samtidigt har överlevarna fortsatt att utsättas för hot. Och samtidigt har nya fall av politiskt våld från höger inträffat.

Norska muslimer lyckades till exempel avbryta ett terrordåd riktat mot deras moské i Bærum i augusti 2019. Den 21-årige Philip Manshaus greps. Då var det dock för sent att rädda gärningsmannens kinesiska adoptivsyster. Hon hittades mördad. Enligt domen var motivet rasism och högerextrema sympatier. Likt Anders Behring Breivik såg Philip Manshaus en hotbild mot vita människor och trodde på behovet av ”raskrig”. I båda fallen handlar det om unga män som radikaliserats framför datorn, som tagit intryck av den ihärdiga och konsekvent kommunicerade hetsen mot muslimer och andra invandrare.

Ali Esbatis bok är både en ögonvittnesskildring, en personlig berättelse om flykt och invandring samt en kristallklar analys av ett skede i politiken då demokrati och humanistiska värden hotas av nationalism och rasism.

Similar Posts:

• Samexistera eller slå ihjäl varandra?
• Vad hatet gör kan ingen fatta?
• En bok att läsa med hopp i hjärtat
• Troll, vær deg selv – nok!
• Högerradikalerna på vår bakgård

Trots att Jean tidigt stöter på en av Noëlles vänner och genom honom får en del information, kommer han inte särskilt långt i sitt sökande och snart bestämmer sig hans chef för att lägga ner fallet. Men av någon anledning kan Jean inte släppa frågan om vad som egentligen hänt Noëlle, utan det blir ett mysterium som följer honom – eller kanske snarare: som han följer – under flera decennier.

Allt Jean har till sin hjälp är de få uppgifter som chefen förmedlat, vad vännen berättat, ett brev som skickats med poste restante till Noëlle samt några korta anteckningar i en almanacka som Jean lyckats hitta. Men varje ledtråd verkar egentligen leda till fler frågor än svar.

Man ska aldrig lita på vittnen. Deras så kallade vittnesmål om människor de tror sig ha känt är för det mesta otillförlitliga och skapar bara förvirring. Ett livs tilldragelser drunknar i allt detta brus. Hur skilja sant från falskt om man betänker att en människa lämnar så motsägelsefulla spår? Och vet man så mycket mera om sig själv, undrar jag med tanke på mina egna lögner och underlåtenhetssynder, eller ofrivilliga minnesluckor.

Allt slags minne visar sig både undflyende och opålitligt – det mänskliga minnet, de nedskrivna noteringarna, vittnesuppgifterna – inget går att fullt ut lita på.

Det är många frågor som aldrig ställs: Vem var egentligen Noëlle? Kan hon ha velat försvinna frivilligt eller har hon försvunnit mot sin vilja? Och vad har klienten som vill hitta henne egentligen för motiv att söka efter henne?

Idag påbörjar jag den femtiosjätte sidan i denna bok och konstaterar att Internet inte är mig till den ringaste hjälp. […] Enligt webbläsaren finns det några Noëlle Lefebvre i Frankrike, men ingen av dem stämmer in på den person som fick brev till poste restante.

Så mycket bättre, för annars skulle man inte längre ha anledning att skriva en bok.

Jeans genom åren sporadiska sökande efter Noëlle verkar närmast handla om en önskan att ha ett mål och en drivkraft snarare än en önskan att gåtan kring Noëlles försvinnande ska lösas. I de sista kapitlen byts dock plötsligt berättarperspektivet, och gåtan får en upplösning som kanske är lika oväntad för Jean som för (i alla fall den här) läsaren.

Similar Posts:

• Minne och identitet i Modianos Paris
• Det närvarande och det förflutna smälter samman, åtskilda bara av en cellofanvägg
• Mörk och drömsk stämning i Paris
• Promenad längs minnenas esplanad
• Minnen från 1960-talets Paris

Det finns nog förvisso få historiska ämnen som det har skrivits så många böcker om som nazisterna. Förintelsen ingår som ett viktigt stående moment i skolundervisningen i historia. Ändå finns det ett perspektiv på denna historiska tragedi som allt för sällan uppmärksammats i litteraturen, nämligen just överlevarnas perspektiv. Enskilda, personliga vittnesmål – mest känt av dem alla kanske det av Anne Frank – har i och för sig fått mycket uppmärksamhet. Vittnesmål från många överlevare kom också att uppmärksammas i ett par böcker som publicerades åren direkt efter krigets slut. Därefter, konstaterar författarna till den här boken, har överlevarnas många olika erfarenheter sällan uppmärksammats i någon större utsträckning. Åtminstone inte före det att insikten om att alla dessa människor snart kommer att ha gått bort, och att alla deras minnen riskerade att gå förlorade, började sprida sig. För att bevara dessa minnen och röster startade författarna därför ett podcast-projekt för ett antal år sedan i syfte att intervjua överlevare. Totalt hann författarna intervjua 130 överlevare som senare kommit att bosätta sig i Sverige.

I den här boken finns ett urval från alla dessa intervjuer med, där människorna får berätta sina egna historier. Och det är historier som fastnar. Diskrimineringen många upplevde i vardagen under åren före krigsutbrottet, både i Tyskland och andra länder. Fasan som allt fler måste ha upplevt, i takt med att koncentrationslägren blev allt fler, och släktingar eller bekanta fördes bort. Föräldrar som därför försökte skicka iväg de egna barnen till okända mål, för att de inte hade råd att fly allihop, men befarade att ingen annars skulle komma att överleva. Och sedan den snabbt accelererande förintelsen. Föräldrar eller syskon som mördades helt öppet, eller hämtades av myndigheterna och därefter försvann. Kampen för den egna överlevnaden i ghetton eller i koncentrationslägren. Befrielsen när framförallt Röda Armén började nå de områden där lägren var förlagda – men också om de fasor som kunde följa i denna befrielses spår, då desertörer och andra laglösa följde strax efter arméns frontlinjer. Men här finns också berättelser som visar att överlevarna inte bara var passiva offer, utan berättar om det motstånd som förekom: somliga som väljer att gå med i motståndsrörelsen mot nazismen, eller fångarna som lyckas mörda en särskilt sadistisk lägervakt.

Man riskerar lätt att bli deprimerad av den här läsningen, för det finns ofta inga ljuspunkter i berättelserna. Återstår frågan varför man då ska läsa den. Svaret på det är så klart att vi aldrig får glömma vad nazismens brott mot mänskligheten innebar, eftersom de som glömmer historien riskerar att upprepa den. Just de personliga rösterna som presenteras i den här boken – tillsammans med Cato Leins mycket vackra porträttfoton av de intervjuade – kan säkert spela en viktig roll för att konkret minna om vilka fasor nazisternas styre medförde. Men det stora problemet, menar Bernt Hermele i bokens förord, är kanske egentligen inte att vi inte vet vad nazismen ledde till. ”Problemet”, skriver han, ”är vad vi ska göra med detta minne så att det inte upprepas.” Där tvingas vi läsare att ta vid och, som de tänkande människor vi är, fundera själva.

Similar Posts:

• Auschwitz och Södertälje
• Det enkla om det svåra
• Vad ska man tro?
• Vem är egentligen pervers?
• Auschwitz och den stora kärleken