Alexa Ashingtonford är en vild och frigjord, viljestark forskare, men mer än forskare är hon Kvinna. Hon är så mycket Kvinna att hon en gång legat med en vindögd man och gjort det så bra att hon lämnat honom med ögonen uträtade. Efter månader av social distansering i en forskargrupp är hon så sexuellt frustrerad att hennes äggledare dundrar ihop som cymbaler vid blotta tanken på en man, men vilken man är man nog att tillfredsställa hennes ylande lustar? Vilken man är man nog att härja i hennes kropp som en galen tornado? Vilken man kan tämja och tänja denna kvinna bland män? Vetenskap blandas med kärlek, kärlek blandas med död, och död blandas med frustande coitus. En inspiration för alla som någon gång på fyllan skrivit 16 sidor Harlequinroman och sparat den i en elektronikens strumplåda. Publicera ert digitala tantsnusk! Världen kan ändå inte bli sämre.

Similar Posts:

• Den bästa bokkaramellen i årets utgivningsask
• Kärlek i omänsklighetens tid
• Män med kroppar och känslor och behov – med och utan kvinnor
• Ikoniskt tragisk kärlek
• Försiktig erotik som inte rockar min värld

Alice Dreger är från början historiker och forskade om synen på intersexualitet genom tiderna. Hennes forskning ledde henne så småningom till att bli en aktivist för intersexuellas rättigheter i nutid, framförallt intersexuellas rätt att slippa tvingas på “normaliserande” kirurgi i barndomen.

Låt mig göra detta alldeles klart: Det är utmärkt att en dylik bok har skrivits! Den är en viktig påminnelse mitt bland prat om faktaresistens och falska nyheter att alla, oavsett politisk tillhörighet, har svårt att ta till sig fakta som strider mot ens världsbild. Alla. Vänster såväl som höger, feminist såväl som anti-feminist, rasist såväl som anti-rasist.

Evidensbaserad aktivism ligger mig varmt om hjärtat, för det är min fulla övertygelse att för att förstå vilka åtgärder som är bäst måste man förstå det verkliga problemet. Exempel: Jag tycker att det är superviktigt att feminister läser de våldtäktsdomar man kritiserar. Nej, inte alla feminister. Alla vare sig kan, orkar eller ska. Men det är viktigt att de som har möjlighet gör det. Jag tror till exempel att kravet på samtyckeslagstiftning (som jag principiellt stöder) delvis kommer sig av att drivande feminister inte läst kritiserade domar, eftersom det sällan varit i själva lagstiftningen problemet satt. Okej, nog om detta.

Dreger verkar också ha såväl hjärta som hjärna på rätta stället. Hon visar respekt för såväl meningsmotståndare som dito fränder. Hon gör enormt noggrann research, lämnar inget spår okontrollerat och låter sina intervjuobjekt rätta hennes anteckningar innan hon publicerar något. Hon verkar vara medveten om sina egna bias, och hon erkänner när hon har haft fel (på flera ställen i boken)! Ifall hälften av det hon skriver är sant (#källkritik #kritiskttänkande) så är hon precis den typ av aktivist som det behövs flera av (Källa: mig själv).

Detta sagt så har jag flera invändningar mot Galileo’s Middle Finger. För det första så antar vissa delar av boken nästan skenet av skvaller. Detta gäller inte minst kapitlet om drevet mot Michael Bailey som i sin bok The Man Who Would Be Queen driver tesen att male-to-female-transsexualitet i många fall handlar om att män har en erotisk dragning till att se sig själva som kvinnor, och därför genomgår en könskorrigering. I det här kapitlet hänvisas det till e-mail hit och dit, och det är gott om “hon sa” “han sa” “fast han sa det innan hon sa, vilket går på tvärs mot”. Inte vet jag. Kanske man inte kunnat skriva kapitlet på annat sätt (det är ju bra med källor, och om källorna är e-mail, vad göra?). Men som läsare får man lite känslan av högstadieskvaller.

För det andra så är det inte alltid direkt forskning som har gjort att aktivister utsett vissa vetenskapsmän till måltavla, utan populärvetenskap. Till exempel är The Man Who Would be Queen inte kollegialt granskad forskning utan en populärvetenskaplig bok där Bailey, som inte själv forskat om uppkomsten av transsexualitet, driver en viss tes utifrån andras forskning. Detsamma gäller det drevet mot Randy Thornhill och Craig T. Palmer som skrev A natural history of rape. Palmers bok är inte heller kollegialt granskad forskning, utan en populärvetenskaplig bok med en viss agenda (mer om detta nedan). Man kan hävda att detta i sig inte spelar någon roll. Ingen forskare (eller någon annan för den delen) förtjänar ett hatfyllt drev efter sig oavsett. Men att bli hatad och hotad för att man för fram vetenskapliga resultat som vilar på en solid grund eller hatad för att man försöker driva en viss politisk agenda, visserligen utifrån vetenskapliga argument, är faktiskt en skillnad. Det är också värt att notera att flera av de vetenskapsmän (ja, män) som avhandlas i boken också har haft framgångsrika akademiska karriärer, trots backlash från aktivister.

För det tredje så glider också Dreger lite på, inte direkt på sanningen, men vilka bitar av sanningen hon tar med och hur hon tolkar vissa skeenden. I kapitlet där Palmer intervjuas om boken A Natural History of Rape trycks det på att ett av författarnas syfte med boken ville göra våldtäktsprevention effektivare, och att de inte på något sätt förnekar allvarligheten i brottet. Det kan så vara, men en av de åtgärder de föreslår är att kvinnor ska tänka på sin klädsel. Om deras teorier stämmer (dvs att våldtäktsmän riktar in sig på attraktiva yngre kvinnor) må en dylik åtgärd visserligen förhindra vissa våldtäkter, men till vilket pris? Jo att kvinnor IGEN får sin frihet beskuren. Dessutom kan man ju undvika att kalla boken A Natural History of Rape om ens främsta mål är att förhindra våldtäkter snarare än att provocera och väcka ont blod. Ett barn kan förstå att en dylik titel kommer väcka ont blod eftersom personer, av olika ideologisk tillhörighet, kommer associera till “the natural fallacy”. Dreger hänvisar också till att Palmer fått tackbrev från en (1) våldtäktsöverlevare och en (1) dömd våldtäktsman. Okej, men då så. Eller jag menar, hej körsbärsplockning! För övrigt är det väl få feministiska forskare som förnekar att våldtäkt har med sex att göra (se till exempel Stina Jeffners avhandling Liksom våldtäkt typ).

Förresten, om man nu vill göra våldtäktsprevention mer vetenskapligt baserad – är verkligen en provokativt kallad bok det bästa sättet? Varför inte ta kontakt med exempelvis feministgrupper och diskutera samarbete? Ingen ska såklart behöva löpa gatlopp oavsett, men min poäng är att jag tvivlar på att Palmer och Thornhill hade fullt så vackra avsikter med boken som Dreger vill framställa det.

Ett annat exempel där Dreger glider lite, eller snarast drar slutsatser som inte nödvändigtvis stöds av hennes underlag, är i kapitlet om antropologen Napoleon Chagnong, som anklagades för att bland annat ha förvärrat en mässlingsepidemi hos det urfolk han studerade. Anklagelserna saknade grund och Chagnong fick tack och lov stöd från de flesta av de organisationer som organiserar forskare. Dock inte från den organisation han själv tillhörde – American Anthropology Association. Dreger konstaterar här på ena sidan i boken att detta beror på att Chagnong som vit, medelålders, hyfsat tuff, manlig akademiker försatt sin chans till en rättvis “rättegång” bland vänsterinriktade antropologer, för att på nästa sida citera ett mail från ordföranden som oroar sig mindre för Chagnongs kön och hudfärg och mer för vad som händer med antropologernas rykte om det ser ut som att deras intresseorganisation rycker på axlarna när en forskare anklagas för djupt oetisk beteende. Naturligtvis har Dreger, som ju faktiskt är den som gjort efterforskningar, bättre insikt än vad jag har i vad som hände – men i mina ögon framstår förklaringen “vi vill inte få kritik och därför vägrar vi stötta Chagnong” minst lika trolig som någon annan.

För det fjärde (sista exemplet – jag lovar) kommer från bokens sista kapitel. Det handlar om hur Alice Dreger tillsammans med aktivister och kliniker har protesterat mot en viss hormonbehandling av gravida kvinnor med syfte att undvika att fostret blir intersex. Det finns väldigt mycket frågetecken kring ifall behandlingen innebär forskning eller “vanlig” sjukvård, dessutom verkade behandlingen verkar bygga på homofobi och sexism snarare än medicinskt behov (kort uttryckt). Dreger avslutar kapitlet med att konstatera att aktivisterna inte har fått rätt rent akademiskt och rättsligt i fallet men att de i alla fall har spridit fakta som patienter lätt kan googla sig till själva. Att lita mer på vad man hittar på internetsidor än på läkare är något jag spontant skulle avråda å det starkaste ifrån, rent generellt. I just det här fallet så kan det visserligen vara en bra idé – men det är i sådana fall undantaget som gör regeln. Vete sjutton hur man ska kunna kommunicera att man ska lita på sjukvården, och INTE de fem första länkarna vid en sökning på nätet, när det gäller vaccin, cancerbehandling med mera – men just när det gäller intersex är googling faktiskt en bra idé. Dreger är säkert medveten om problemet, men i boken så framstår hennes ton lite för lugn när hon konstaterar att “vi kanske inte stoppade behandlingen, men information går att gå tag på via Google”.

Invändningarna till trots är Galileos Middle Finger väl värd att läsa. Inte minst som en påminnelse om att rädsla för vetenskap finns oavsett ideologisk tillhörighet – det är bara måltavlan som varierar. I övrigt skulle jag vilja se en liknande bok, fast om svenska förhållanden. För tro inte för en sekund att viljan att tysta obehaglig forskning, eller att dreva mot forskare utan att egentligen ha läst det de har skrivit är något som inte förekommer här.
Om ni inte tror mig kan ni ju fråga Eva Lundgren.

Similar Posts:

• Kärlek i coronans tid
• Miljö och rättvisa
• Får man skämta om Förintelsen?
• Slarvigt skrivet om viktigt ämne
• ”Postsanning är prefascism”