I första kapitlet får läsaren se ett gäng rekryter öva exercis på ett fält under våren 1941. Sedan kommer krigsförklaringen mot Sovjetunionen den 26 juni 1941.

En kompis till mig frågar: ”Är det inte för tungt att läsa?” Jag svarar: ”Inte alldeles”. Jag fortsätter leta efter ord för att förklara för henne: ”Jo, det är något med kamratskapet som är enastående skildrat. Varje soldat har en egen läggning och ett eget uttryckssätt. Sidorna glöder av språkglädje, eftersom författaren låter olika personer ha olika dialekt. Översättningen till svenska är synnerligen imponerande med träffande svenska idiom (eller svordomar). Och som de käbblar de här männen. Skämtandet sinsemellan gör att de klarar ytterligare en dag med väta, marscherande, skavsår eller artillerield.” Min kompis är snäll som lyssnar till min ordsvada.

Det är lätt att fatta tycke för de här männen som beordrats lämna sina egna jordbruk, arbetsplatser och familjer. Dagarna är fulla av göromål och under läsningen blir min ordlista full av marksoldaternas uppgifter: befallningar, exerciser, beskjutningar, spaningar, framryckningar, bespisning, gruppformeringar, belägringar, byteshandel, vaktturer, förläggningsliv, disciplinbrott och sanitärer.

Romanhandlingen sträcker sig fram till återtåget, alltså den bittra reträtten sensommaren 1944 och då blir det verkligen tungt att läsa, märker jag. En mörk stämning tar plats som påminner om den meningslöshet som romanen På västfronten intet nytt förmedlar.

Författaren Väinö Linna bröt med den idealiserade bilden av en kavat soldat som hittas i Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg. Linnas roman blev en av de mest lästa böckerna i Finland de kommande årtiondena. Det sägs att i hem där ingen läsning vanligen sker finns oftast ett vältummat exemplar av Okänd soldat.

Linnas första version av romanen innehöll delar som censurerades och officerskårens äldre representanter var inte överförtjusta i hans verk. Berättelsen innehåller många scener där soldaterna uttrycker sitt hån mot struntviktiga befäl som kräver ordning mitt i krigskaoset. Frontsoldaterna reagerar med trots. I Linnas version uppstår nämligen inte lojalitet under hotet av disciplinstraff utan den växer när befäl behandlar dem som jämbördiga.

Annars var plutonens stridsmoral kanske bättre än i många andra förband. Koskela var borta, men han hade tryckt sin outplånliga prägel på plutonen, och Hietanen och Rokka var karlar som det var svårt att lämna i sticket. Hietanen gav aldrig några order. Han slängde kpisten på axeln och gick, och plutonen följde efter.

Lojaliteten brister aldrig mot de egna soldatkamraterna. Men till skillnad mot Runebergs bild av soldaten har Linnas personer egna huvuden att tänka med. De bedömer att kriget är förlorat långt tidigare än beslutsfattarna högre upp i militärhierarkin.

Vad jag förstår har överlevande frontsoldater som bearbetat sina minnen från kriget på näset uppskattat romanens verklighetsbeskrivning. Händelser och meningsutbytet mellan männen är realistiskt återgivna. Männen krigar för landets frihet men drivkraften är personlig. Situationerna de hamnar i ger ingen tid för filosoferande men männen fylls återkommande av insikten om att krig inte går att glorifiera. Det är olidligt på alla nivåer. Att vara rädd för döden, att tvinga sig över den rädslan och samtidigt se sin kamrat stupa på myren är ohyggligt.

Nationens krav på männen vid fronten går bortom det mänskliga. Det gällde då och det gäller nu. Ska jag sammanfatta Väinö Linnas budskap i ett par meningar gör jag det så här: Det är ett tungt ok att bli utvald till nationens försvarare. Men sno inte ifrån oss friheten.

Similar Posts:

• Där livskraften aldrig dog
• Kärlek i omänsklighetens tid
• Kvinnoliv i politikens skugga
• Gråt i gränstrakterna
• Collagebok perfekt för familjens historia

1959 kom Väinö Linna ut med den första boken i sin trilogi om Finlands svåra år från början av 1900-talet över inbördeskriget och in i andra världskriget. Den första boken heter "Högt bland Saarijärvis moar". Tvåan "Upp trälar" kom 1960 och "Söner av ett folk" två år senare.

När böckerna kom ut stod recensenterna i rad och gjorde vågen. Och det fanns fog för detta. Väinö Linna ger med sina människoporträtt den finska folksjälen både ansikte och kropp.

Trilogin börjar i ett kärr. Torparen Jussi, en ordkarg och enveten urfinne och hans kärr. Ett möte som slår an en ton i boken som sedan ska följa med igenom de tre böckerna. Att ha kärret som utgångspunkt är ett genidrag. För kärret är egentligen den enda tillgången Jussi har. Och ur denna brist på egendom växer också klassamhället fram, likaså motsättningarna mellan de som har och de som bara har ett kärr till sitt förfogande. Det är torparen med mössan i handen och det är kyrkoherden och godsägaren på andra sidan.

Utifrån detta förnedrande och orättvisa förhållande växer motsättningarna fram vilka sedermera utmynnar i det finska inbördeskrigets fasor. Nu vinner Mannerheim och de vita till slut och tur är väl det, så här när man ser det hela i den historiska backspegeln, och livet återgår till det normala. (Även om jag vet att motsättningarna mellan röda och vite lever kvar på den finska landsbygden än idag. Jag är gift med en finländska och hennes farmor bor kvar på landsorten och hon vet fortfarande vilka som var röda på den tiden och hon betraktar dem med största misstänksamhet).

Men Väinö Linna tar inte ställning i sin berättelse. För eller emot de vita. Istället redovisar han de vitas argument, levnadssätt och ställningstaganden på ett lika klart och briljant sätt som de rödas.

Man läser och läser och förstår alla lika bra, oavsett om de är torpare eller uppblåsta militärslynglar. Man förstår dem för man följa dem under många år, man lär sig deras bakgrund och får därmed klart för sig vad som präglat dem.

Linnas trilogi bjuder på en läsupplevelse som inte lämnar något i övrigt att önska. Den ultimata berättelsen. Med en dramatisk handling, med människor som lever och dör, det historiska förloppet och de politiska konsekvenserna.

Ta allt du tidigare läst och jämför med Linnas trilogi. Det finns inget bättre!

Similar Posts:

• Ingen krigsnostalgi i folkkär roman
• Träffsäker skröna
• Guillous riddare kommer hem
• Världen stirrar på barnet
• En överlevande överstinnas historia