I måndags skrev Ella om Laurent Gaudés Orkanen, en roman om New Orleans precis när staden drabbas av orkanen Katrina 2005. En hyllad roman av en hyllad författare – och Ella är inte alls med på det. Hon tycker att Gaudé använder sig av den allra mest fördomsfulla bilden av händelserna kring Katrina på ett ganska obehagligt sätt. Och inte skriver han så fantastiskt som folk säger heller.

Igår hade Kari läst Finansfurstarna av Lotta Engzell Larsson. En bok om de svenska riskkapitalisterna som ger en inblick i hur det fungerar i denna omdebatterade bransch. Vi fick också en bonusrecension av Gunnar Örns trevliga pocket Nationalekonomi för nyfikna. En omarbetning av Nationalekonomi för noviser som han skrev i mitten på 90-talet.

Idag skriver Håkan om Varg – Savage Street Poetry av Ulf Hässelbäck (Tolvnittion förlag). En diktsamling som är mycket intressant, väldigt ojämn men stundtals driven med konsonantrim – en litterär kraftmätning. Mycket intressant diktsamling som berör men förlorar på att diktformatet måste hinna läsas på tre minuter – poetry slam.

På fredag blir det revolution av det mer framgångsrika slaget: Linda Hirshmans Seger – Gayrevolutionens triumf. Det är (den amerikanska, naturligtvis) historien om en social rörelse, från förra sekelskiftets urbanisering och det första försiktiga föreningslivet, via Stonewall-upproret och aids-epidemin och fram till de senaste årens kamp för homosexuella i militären och samkönade äktenskap. En myllrande och grymt inspirerande kamp för mänskliga rättigheter, om än kanske inte den alldeles ultimata skildringen av den.

Similar Posts:

• Apokalyptisk alligatorsoppa
• Lättbegripligt och underhållande om nationalekonomi
• Poesi med knogjärn
• Befrielsen är nära?
• Kapitalet tvingas bjuda till

Folks, it’s time to evolve. That’s why we’re troubled. You know why our institutions are failing us, the church, the state, everything’s failing? It’s because, um – they’re no longer relevant. We’re supposed to keep evolving. Evolution did not end with us growing opposable thumbs. You do know that, right? There’s another 90 percent of our brains that we have to illuminate.

Bill Hicks 1993

Och här är kanske ett på tok för tidigt och långsökt försvar för Ulf Hässelbäcks poetiska debut, men som Hicks uttrycker saken: ”I deal only in facts, that’s why I’m a cocky fuckin’ bastard.” Och detsamma kan man säga om Hässelbäck, han diktar i stunder lika språkligt begåvat, med samma idealistiska nykterhet som hans protagonist Hicks. En poet som inte är ute efter att hymla världen vacker, utan snarare balanserat visa ovackra handlingar som begås i en värld som faktiskt behöver hjälp. Av poesin, konsten bland annat. Poesi är att evolvera idéer, bryta – byta – skifta perspektiv, för; ja att evolutionen är lika mycket nu som alltid, människan kan anpassa sig till all form av förtryck, men det motiverar inte förtrycket. Kulturellt förtryck är all form av intellektuell regression och bristande former, reglerade eller oreglerade – för konstnärligt utbyte av idéer. Hur mycket vi än älskar friheten i Sverige – kan vi inte hyckla bort att poesin är en ganska förtryckt konstform. ”Poetry Slam” är inte poesi, utan snarare ett sceniskt uttryck och tävling. Inte heller har den så lovordade demokratiseringen av poesin på Internet resulterat i en offentlig poetisk diskussion. Det resonemanget kan stå för sig själv, eftersom jag kommer motivera det mer konkret i kommande recension.

Men tillbaka till poeten och diktsamlingen. Jag är i djup beundran, och tacksam för ett unikt poetiskt diktverk. Tack Hässelbäck, vi lär få läsa mer av dig. Diktsamlingen har dock ett format, ett mått som tyvärr påverkar läsningen. Estradpoesi – reglerad av tre minuters återgivning, recitering. Dikterna är därmed ibland för långa, ibland för korta, och stundtals rimmade, vilket förmodligen har en retorisk funktion. Rimes? Nåväl, i rimmande form är diktsamlingen som sämst – skapar för läsaren ett tveksamt poetiskt pondus. Skoj, men inte bra utfört – vilket sänker betyget från en 10:a till en 9:a. Så hård brukar jag inte vara – men låt mig nu ta upp allt som motiverar för ett så högt betyg.

jag ber om en ballad i primalskrikets form
i dur eller moll
hexameter eller asynkopt spelar ingen roll
låt rösten ljuda
berätta att du lever

du lever

du finns

jag finns

vi är inte tysta

Ulf Hässelbäck förvånar och upprör – han ger kraft och sänker garden. Man blir djupt påverkad, samtidigt upplyft av kraften i litterära uttryck som sträcker sig långt bortom estradpoesi och punklyrik. Jag kan inte komma över att Hässelbäck stundtals är så grym och övertygande att ”spontana jag” direkt vill hylla poeten, förlaget och dikterna som ofta är av mycket hög litterär kvalitet. Hur konservativt jag än må låta, diktsamlingen är ett litterärt självstående verk – och ett mycket viktigt bidrag i vad jag bara ser som början till ett viktigt författarskap. ”Som början”, jag menar här i det offentliga. Nu har Tolvnittion Förlag presenterat två författarskap (Håkan Eklund och Ulf Hässelbäck), som leder tankarna till en ny form av passionsdriven utgivning. Detta är bara att intresserat följa vidare. Ser vi början för poesins egenart och konstform att åter ta plats och bidra till en roligare medial offentlighet? Vem vet, vem vill? Jag och många andra kräver det.

Jag vill vara Shakespeare, Bill Hicks,
Dalai Lama, Andrew Vahcss

Jag vill vara patos och poesi, kärlek och engagemang,
hat och handlingskraft

Jag vill vara litterärt under bältet, handlingskraftigt
hat och ett modigt hammarslag

Jag vill kasta stenen i vattnet,vara stenen i vattnet
och vara vattnet

Jag vill vara ett evigt ord

Jag vill vara

Hässelbäck du är, verkligen.

Diktsamlingen bryts i frekventa delar av ”gästpoeter”. Fyller det en funktion? Ja, jag tycker det. Lola Bonk, Henrik Conradi, Daniela Kullman, Cecilia B. Lind, Johan Nordgren, Jonna Palm, My Vingren och Johan Wretman. Det bidrar snarare till andra perspektiv, och introducerar andra poeter och språk. Överskuggas något av Hässelbäcks språkliga smäll på käften, men underlättar det mycket hårda drivet, mot andra former av mentala smällar på käften. Framförallt blev jag imponerad av Jonna Palms dikt och kanske i synnerhet Lola Bonks mästerliga dikt som skapar intresse, även om enstaka dikter knappast säger så mycket om ett författarskap – Lola Bonks dikt gör, jag blir väldigt intresserad.

Temat som behandlas i Varg – Savage Street Poetry är en välbehövlig (ibland outhärdlig) sanning om verkningarna av olika former av sexuellt utnyttjande. Detta kan låta deprimerande, och är faktiskt jävligt upprörande, men en viktig förståelse av hur djupt förstörande ett övergrepp faktiskt är. Pedofili är tabu – här låt oss betrakta varför: Ett moraliskt brott som är det absolut värsta, bland alla andra djupt störda brott; våldtäkt av barn – mer än själva perversionen, mer än handlingen – ja, man sabbar en människas liv med trauman som inte går att föreställa sig och som orsakar livslångt psykiskt (och fysiskt) lidande. Detta är ett tungt tema. Jag kan inte själv föreställa mig ett större svek, en uppväxt med ett beroendeförhållande till en vuxen, som med övergrepp försätter mig i ständig ständig iskall rädsla. Dikterna har ibland en fotnot med nyttig och (återigen) fruktansvärt naken statistik. För varje människa, benämnd statistiskt, blir för mig en helt omöjlig men sann förståelse över hur stor andel av oss människor som råkat ut för våldtäkt; i sin diktning gör Hässelbäck statistiken till ett subjekt – som har ett för mig beundransvärt välfungerande hat och strategier för att stå ut. Poesin är ett oerhört viktig redskap för att projicera hatet rätt. Hässelbäck gör sanningen näck och uthärdlig, men i sin litterära kraft konkret nog att faktiskt skapa insikt i lidandets komplexitet. Det är inte så enkelt som att fånga förövaren – verkan kräver vidare posttraumatisk hjälp. Som knappt finns. I Sverige idag, nej för det är ofta offrets eget fel att inte palla verkligheten efter en uppväxt med övergrepp. Varvid offret varken får hjälp eller jobb. Om man ska måla upp saken svart/vitt. ”But … it’s the Fucking Truth!”, tack Hicks, bra svar. Så.

Jävla hjälte, tycker jag då, att så briljant lyckas göra detta till en diktsamling! Som är uthärdlig att läsa – för hatet finns där, människokärleken också, och poeten, han bor och fungerar där. Mer kan man aldrig kräva av en diktsamling.

[...] och jag säger inte att våldtäkten var ditt fel
för det var den inte
och jag frågar inte vem det var
för det är egentligen inte viktigt
jag frågar inte hur det känns

för jag är inte dum i huvudet

jag bara lyssnar

men när du pratar om hur trasig du blev i livmodern
när du flera gånger säger
- ”jag kommer aldrig få barn”
när du säger att du känner dig vidrig och värdelös

då måste jag bita mig i tungan

när du säger att du inte behöver hjälp
när du säger att du inte är ”där” än
samtidigt som jag ser och länge har sett
att det inte är din livmoder som är trasigast

då knyter jag handen hårt under bordet

för jag blir så arg
så ini helvete hjälplös
när den som fortsätter göra dig illa
är du

Similar Posts:

• En cynikers deprimerande landskap
• Vecka 5 på dagensbok.com – Orkaner, knogjärnspoesi och nya skribenter
• Gnagarpoesi utan gnagande
• Som skriven i tvång
• Dagens poesiläsare – Susann Wilhelmsson