Detta skulle kunna kallas en världens-undergångs-roman och sorteras in under skräck eller SF eller någonstans mittemellan. Men ändå inte. Om bokhandlarna hade en hylla med kategorin Bra skulle den stå där.

Handlingen: New Jersey-tjejen Cassidy var tills nyligen musikstudent på Bard College och inbegripen i letandet efter 'the transliteration of terror' i sitt musikstycke "Nuclear Day Dream". Vi möter henne dock blodig på landsvägen medan skolan står i lågor, och hennes pojkvän är innebränd i en bil; vi följer hennes förvirrade färd till en stad där människor inte är de de var, där de tror Cassidy är någon annan och där ingen ser det Cassidy kan se – eller höra, framför allt höra, nämligen: Det! Gradvis börjar världen krackelera och Cassidy berätta för oss vad som hänt henne innan Det anföll.

Det hade varit trevligt att beskriva mer handling – det där var i princip bara de första 30 sidorna – men dels händer det alldeles för mycket och dels skulle det förta hela läsarupplevelsen. Det är oerhört välkomponerat och berättelsen flyter på raskt och händelserikt och uppmanar till sträckläsning. Boken öppnar "pang på rödbetan" och med Cassidy som guide tas vi in i en stundom roande men mest oroande verklighet, genom en värld i upplösning från små rämnanden till allt större. För varje ny vetskap vi får om vad som pågår grumlas helheten något mer, vi läsare kan bara försöka förstå medan härvan nystas upp. Inget är uppenbart, inget betonas; små ledtrådar dyker upp nästan obemärkt och man får vara alert. Mitt i detta flöde lyckas Sullivan göra en lysande beskrivning av Cassidy, som känns på riktigt. Det är annars inte SF-litteraturens främsta kännetecken med pricksäkra personporträtt.

Boken flyter mellan genrer, med en första halva som påminner om Stephen King, Lovecraft och Clive Barker, till en andra halva som lutar åt Matrix (fast med bra karaktärer) och Alice i Underlandet. Utan att säga för mycket (åter igen) är det en historia med ingredienserna apokalyps, konst, sista-människorna-på-jorden samt kognitions-, varumärkes- och strängteori; alltsammans ihopsatt med ett kitt av förvirring och presenterat genom ett lekfullt språk. Nästan varenda mening har en knorr, det är alltid nära till humor, om än genomsyrad av svärta.

Sullivan återvänder i boken till sitt eget gamla Bard College och sitt eget deltagande i Music Program Zero. Kanske är Cassidy i själva verket Tricia Sullivan själv. Kanske är alla andra karaktärer i boken plockade från verkligheten. Kanske är det därför de känns så genuina och på riktigt. Oavsett vilket lyckas hon skriva trovärdigt trots den minst sagt bisarra inramningen, och detta med små medel. Pricksäkra formuleringar, snarare än ett överflöd av information, fångar personer, känslor och skeenden.

Sullivan får också leva ut en hel massa musikteoretiska krumsprång och funderingar som jag själv bara kan le nervöst och halvförstående åt. Hon flätar ihop snustorr teoridiskurs och gränslös konst, får några feberdrömska idéer, och säger: Tänk om det verkligen är så här. Mitt i detta djupa (som har bäring på historien) passar hon på att inflika kommentarer om musik och musiker hon gillar eller ogillar (hennes frontalangrepp på Philip Glass är utan nåd).

Varför är jag då så förtjust? Den här boken har jag väntat på utan att veta om det. Den här boken är skriven till sådana som mig; det är inte ofta man känner så. Det kan vara den igenkännbara bilden av 1980-tal som förmedlas, med detaljer som de där tjocka bläckpennorna med fyra olika färger. Det känns som om Sullivan och jag känner varandra, eller åtminstone gått i parallellklass. Vi spelade nog D&D ihop och lyssnade på Jethro Tull och "Brain Salad Surgery" tillsammans. Avslutningsvis måste det också poängteras att den som i likhet med mig och Tricia Sullivan vet vad Kobiashi Maru är för något, den är snubblande nära en Star Trek-nörd.

Similar Posts:

• Män är svin
• Nä, kan vi det här nu?
• Vådan av alltför intensiv släktforskning
• Kungen av kioskvältarna
• Nyttja gyttja

Sullivan tar kål på männen genom ett misslyckat experiment med biologiska stridsmedel. De få överlevarna bor idag i skyddade bostäder så de inte ska smittas. En av huvudpersonerna, Meniscus, är långsamt döende av viruset och används som levande testbänk. Han smittas med virushybrider i försök att lösa dess mysterier.

Som om inte det var nog utspelar sig andra halvan av historien i en helt annan värld. Här möter vi tre tjejer som utkämpar en strid mot gänget "the bugaboos" i ett shoppingcenter samtidigt som de försöker undgå att fångas in av polisen som har dem omringade. Här finns det också män även om historien fokuseras kring kvinnliga karaktärer.

Dessa två till synes oförenliga historier är egentligen mycket nära sammankopplade och till och med direkt beroende av varandra. Banden utvecklas och blir allt tydligare. Sullivan för berättelsen framåt på ett spännande och intressant sätt. De båda huvudhistorierna har många likheter men man hålls fortfarande lite i mörkret även efter det att man listat ut hur det hänger ihop. Det känns hela tiden som att det kan komma en vändning när som helst.

Jag började läsa med inställningen att det var en bok i samma anda som Jennifer Government av Max Barry, en actionroman med tv-seriekänsla utan riktigt djup och få varaktiga kvaliteter. Jag hade fel. Maul är spännande och tankeväckande utan att skriva någon på näsan. Jag har återkommit till den i tanken ganska många gånger och det är verkligen inte alla böcker man kan säga det om. Den har ett djup och lämnar utrymme för egna tolkningar utan att bli allt för flummig. Det skadar naturligtvis inte heller att den är både välskriven och intressant. Ännu ett bra exempel på att det är brittisk sf som leder utvecklingen och inte bara inom den stora genren rymdopera. Jätteroligt.

Miljöerna varierar kraftigt. Vi rör oss mellan vita rockar, sportsändningar på tv och ungdomsgäng. Detta återspeglas också i språket på ett skönt sätt utan att det för den skull säger så mycket om personerna i sig. Här kommer ett citat från tjejerna när dom är inringade i köpcentret.

'What about Suk Hee?'
'Every girl for herself,' said Keri.
I stared at her in disbelief and she elaborated. 'They expect us to sacrifice ourselves for each other,' Keri said. 'So we're not going to.'
Again I wondered if Keri had been studying Japanese imperial policy in the first half of the twentieth century and again I decided that no, it must be low bloodsugar.

De få friska män som finns kvar i världen tävlar varje år om chansen att bli topprankade för att höja värdet på sin sperma. Detta gör man genom att besegra sina motståndare i diverse machotävlingar och spel kallade pig walks i direktsänd tv. Vinnaren föräras titeln "Big pig". Det är svårt att missa Sullivans syftningar på machovärlden som tom, ihålig och meningslös. Trots att det är en värld fylld av kvinnor är det fortfarande till stor del de manliga värderingarna som styr. Samtidigt finns det en motpol. En karaktär som utstrålar våld, brutalitet och frihet men som ändå använder hjärnan för att uppnå sina mål. Dennes samspel med det etablerade samhället är det som driver historien framåt.

Är då poängen att världen skulle se likadan ut även om kvinnor styrde den? Nej, det är istället att könet inte spelar så stor roll. Det är den egna viljan som är det viktiga. Man väljer själv sitt öde och man kan påverka sin situation.

Var finns boken om hur världen skulle se ut utan kvinnor?

Similar Posts:

• Overkligheten gör sig hörd
• En människa är en människa är en kopia?
• Slit-och-släng-människor
• I stort sett menlös
• “I do not wish. I serve.”