Och vad är egentligen en gräns? Människorna på dess båda sidor talar samma språk. De går över gränsen och hälsar på släktingar, de handlar varor eller jagar vilt utan att märka hur de plötsligt rört sig över till ett annat land.

De här reflektionerna formar sig under läsningen av Rosa Liksoms senaste roman Älven. Där har flickan som är berättelsens jag hunnit fylla tretton år. Hon har tillsammans med andra flickor och pojkar lämnat hembyn och de har alla fått uppdraget att fösa boskapen i säkerhet. Redan tidigt förstår man att berättarjaget är van vid att syssla med gårdens djur. Korna har egna personligheter och självklart har var och en fått ett eget namn: Sisko, Pirkko, Liina, Kerttu och kalven Sokkeri.

Kilometer blir till mil (säkerheten ligger liksom inte runt hörnet) och vandringen går på landsvägar, skogsstigar eller över myrmarker. När de slår läger i höstlandskapet finns lottakårer på plats för att dela ut välling eller soppa. En dag är de framme vid Torne älv, där de på rangliga farkoster tar sig över till den svenska sidan för att invänta bättre tider. Livet i flyktingbarackerna pågår i flera månader och är fyllt av oro.

Flickan som berättar är helt ojämförlig. Skavsår på fötterna, en borttappad mamma, kylan på vintern och magont av det söta svenska brödet. Trots detta har hon en okuvlig livsvilja och mycket beror på att hon ser hinder som något man kan fixa. Hon är också en kamrat man gärna har vid sin sida. Också väninnan Kerttu, som aldrig mer kommer att återse Ladogas stränder vill sitta i ditt minne på en liten, liten pinne.

I de praktiska göromålen är huvudpersonen fenomenalt duktig och ansvarsfull som få. Hon återfår energi när hon sover intill en av de snälla korna eller när hon äter några granskott. Himlavalvet med sina stjärnor får henne att tänka på livets uppkomst. Världsbilden som kyrkan beskrivit får inte riktigt flickan på sin sida och hon minns sin farbrors kärnfullt formulerade tolkning:

Farbror sa en gång till mig att när det första dinosauriebenet upphittades ramlade botten ur Bibelns berättelser.

Älven är skriven på den dialekt som förenar folket på båda sidor av Torne älv, nämligen tornedalsfinska/meänkieli. I den svenska översättningen förloras den dimensionen men då har läsaren i stället en koncentrerad berättelse där en dialekt inte för bort från huvudspåret. Inga otydligheter, bara en monolog där flickans tolkning fyller sida efter sida.

Egentligen är min enda invändning till romanens uppbyggnad att jag tycker att scenerna växlar för snabbt. Det har sina förklaringar inser jag. En skulle kunna vara att läsaren kommer tätt inpå trettonåringen och hennes referensramar. En annan är att berättelsen effektivt visar hur händelserikt ett år blir under evakuering, som följs av månader i flyktingläger där människorna väntar på att ländernas ledare ska skriva under fredsöverenskommelsen.

Romanhandlingen som får sin start i augusti 1944 slutar ett år senare med återkomsten till den härjade hembygden. De tyska och ryska soldaternas brända jorden-taktik gör att alla som överlevt får börja om på nytt.

Också detta har människor sysslat med i tusentals år. Kanske är romanens sammanfattande hälsning just detta: Att börja om på nytt är en konst som är viktig att föra vidare som arv till framtida generationer.

Similar Posts:

• Ingen krigsnostalgi i folkkär roman
• Under blommig hud
• Där livskraften aldrig dog
• Tok-Lena och ärkeängeln Mikael
• Bra deckare är det ont om

Boken börjar till min förtjusning med en karta och en beskrivning av platsen. Jag förankras i sceneriet och stämningen innan jag forslas vidare genom berättelsen. Det är en stilfull introduktion till en stilfull debutroman.

Det här är ett slags berättelse om en plats. En plats speglar sig i sitt vatten, hämtar sitt liv ur vattnet. Därför är det här en berättelse om hur vatten vilar i en sjö och rinner i en älv. Om vatten som flyter genom århundradena, om vatten genom mark, genom en plats där människor under en tid byggde ett hem och levde, och där tiden gav och tog. Det är en plats full av myrmark och lågväxt skog.

Halva romanens charm är språket. Språket översköljer sinnet, porlar ända in i själen. Fritt och vildsint. Raattamaa Visén skriver målande och levande liksom det blågröna bokomslaget och orden är välkomponerade och detaljrika. Vilka kontrasteras med de breda penseldragen där berättelsen gör fragmentariska nedslag i tiden. Åren strömmar genom sidorna liksom det oavbrutna vattnet och vi får följa släktledet på måttfulla tvåhundratrettio sidor mellan åren 1895-2015.

1895, Israel Johansson Raattamaa är på väg hem till Saivomuotka från militärtjänst och plumsar genom fastsugande myrar. Mariana ”Maija” Karolina Salmi föds till världen, vyssjas, matas och ligger i en komsion som hänger från taket. Båda ovetandes om deras gemensamma framtid som tar avstamp 1914 när Israel och Maijas stigar möts och blir en.

Hemspråket byts mot svenskan, asfalt rinner genom byn, kriget kommer och går, elledningar dras till husen, kjolar byts till jeans och barn efter barn flyttar därifrån men aldrig helt.
”Söka jobbet där det finns. Det går inte att leva längre så som far gjorde, är en annan tid. Fast. Längta efter älven som flyter längsmed livet.”
Det är en färgstark berättelse om vardagsbestyr, nedkomster, dödsfall, livet och vi får följa människorna och det moderna Sveriges framväxt.

Mot slutet byggs stråk vi redan fått följa längs berättelsen upp: fattigdom, rasbiologi, svensk språkpolitik.

Så mycket att svälja och kväljas av.
Skam, över ursprung och fattigdom, skam över blod och språk som måste förnekas, som blandas, skam som grumlar, ilska och glädje som bara får tas ut i små små portioner. Svenskar, men inte svenska. Inte samer med exotiska koltar. Finsktalande, men inte finnar. Ingen riktig finska.

Jag ser min farmor stå framåtböjd i potatislandet, min farfar gå bort flera år tidigare än sin fru, hårt arbete och mun efter mun som behöver matas. Barnen som sprids över Sverige och kan hemspråket. Språket som i stort försvinner i och med nästa generation.
Det är min släkt och min farmor och farfar och pappa och hans syskon och det är jag. Jag blir berörd ända in i märgen.

Mina tårar rinner med den bestående älven som flyter över de sista sidorna, fortfarande kvar när allt annat är förbi.

Tack för en röst från Tornedalen. Jag hoppas på fler skildringar från Saivomuotka by.

Similar Posts:

• Att vara tretton vårar och det är krig
• Familjehistoria på nytt språk
• En aldrig sinande syskonrelation
• Schwarzbrot och skuld
• Korta tablåer om en släkt