Och en riktig resa är det. I kronologisk ordning går den från ett rundabords-samtal initierat av Nöjesguiden 1993 till en utskrift från en radiopod 2016 med Lotta Lundgren (som jag tidstypiskt nog fortfarande är lite osäker på vad hon egentligen gör och vad hon är känd för).

Men boken inledes med ett av Andersson Wijs första journalistjobb, en artikel ur Svenskan från 1990 avtryckt i faksimil där han besöker fiket Söderhof i Stockholm. Ett impressionistiskt stycke som andas pilsnercafé och söderromantik och som på något sätt får nittiotalet att kännas lika avlägset som fyrtiotalet. Vi får också i ett fint kapitel följa Anderssons väg in i journalistiken via Svenska Dagbladet, Nöjesguiden och Z-TV. Det är en personligt hållen tidsskildring som bildar brygga till det egentliga innehållet: de dryga fyrtiotalet personer som kommer till tals mellan pärmarna här.

Andersson har en bakgrund inom frikyrkan och är väl förtrogen med kristendomen och andligt sökande; det här är något som ger många av intervjuerna en något annorlunda vinkling. Ingen verkar heller ha något emot att tala ut om tro och tvivel med Andersson vars insiktsfulla och respektfulla frågor verkligen lyfter intervjusituationen. Jag skulle vilja säga att vi i varje samtal i denna bok har två stjärnor som tillsammans skapar texten. Det är mer samtal och lite mindre intervju än vad som vanligen är fallet.

Jag nämnde att radiopoden 2016 kändes tidstypisk. Att läsa den här boken från pärm till pärm blir som en tidsresa. Det är mycket som förändras längs vägen, inte bara de välkända teknikskiften som det refereras till men också när det gäller vilken typ av personer som står i rampljuset. Från Ulf Lundell till Veronica Maggio, från Olle Adolphson till Filip och Fredrik. Det är trots allt lite skönt att en av de sista intervjuerna är med en tillbakablickande Ola Magnell.

Och samtidigt: rundabordssamtalet 1993 med Olle Ljungström, Jens Orback, Amanda Ryman och reklammannen Joakim Jonason (varför känner jag behovet av att förtydliga vem Jonason är, är inte reklamare lika kända som artister i dag?), ger en annan upplevelse. De diskuterar bland annat populistpartiet Ny Demokrati, USAs president George Bush, Kuwaitkriget och oredan i Mellanöstern och den närmast apokalyptiska känsla de upplever. Det är som om inget har hänt på tjugofem år. Namnen är utbytta men det känns som nästan exakt samma röra trots att vi så lätt inbillar oss att vår tid nu är unik. Jag vet inte om det mest är deprimerande eller om det kanske ger ett nyttigt perspektiv på samtiden.

Trots att det är nästan 500 sidor prat så är det sällan tråkigt. I alla fall om du som jag gillar långa ingående samtal med människor som har något att säga utan att det för den skull alltid behöver vara briljant eller jätteintressant. Men det är det som är Anderssons styrka; hans samtal är på allvar och det är det som skiner igenom. Möjligen är väl en kort telefonintervju med Jeff Buckley lättviktig, situationen den gjordes under förklaras i Andersson Wijs egen kommentar, men den kan ju å andra sidan fungera som en relief; så här platta är de flesta intervjutexter vi läser.

Om jag å andra sidan ska framhäva några av de stycken där det bränner till kan jag nämna ett nästan surrealistiskt samtal med prästen och författaren Bengt Pojhanen om Laestadianism och kommunism, Bodil Malmstens rakryggade avståndstagande från offertänkande och hennes starka tro på att samvete naturligtvis är möjligt utan tro och Ola Magnells enkla konstaterande att de renläriga marxister som angrep honom på 70-talet för att han tjänade kosing nu sitter i styrelserna för börsnoterade företag och har astronomiska fallskärmar. Axplock, små fragment som binder ihop då och nu.

Så, vare sig du är intresserad av populärkultur, konst, litteratur, artisteri, politik eller andlighet, så har du här i dialogform en tidskrönika som berättar något intressant om Sverige från sjuttiotalet till nu.

Similar Posts:

• Blues från Sverige
• Tidsresa med fjärrtåg
• Bo Balderson avslöjad! Eller?
• En gränsmänniska
• På promenad i den språkliga trädgården.

Om man söker på nätet efter sångtexter så är det troligt att man hamnar på mer eller mindre dubiösa sajter där de uppladdade texterna ofta är både felhörda och felstavade. Ingen artistisk kontroll med andra ord.

När jag växte upp så hade de tyska poptidningar som man fick hålla till godo med (det fanns nästan inga svenska sådana) ofta hela avdelningar med texter till de då aktuella pophitsen. Vad meningen var med detta hade jag aldrig riktigt kläm på. Det är en fråga som jag också ställer jag mig inför utgivningen av Tomas Andersson Wijs (och för all del Annika Norlins) sångtextböcker.

Är det för att tillhandahålla den rätta versionen till fansen och ha artistisk kontroll över sina ord eller är det en pretention att texterna ska klara sig på egen hand – utan musik? Inga ackord är utskrivna så böckerna är till föga hjälp för hemmatrubaduren.

Gå rakt fram och över husen är hur som helst en läckert formgiven samling som går bra ner i rockfickan och innehåller 78 av Tomas Andersson Wijs texter. De spänner över femton års skivutgivning. De flesta av låtarna har han sjungit in själv men några är skrivna för andra artister som Freddie Wadling och Bo Kaspers orkester.

Det är med en stor dos melankoli som Andersson Wij skriver. Diktjagen blickar ofta tillbaka på en barndom när allt fortfarande uppfattades som möjligt. Det är en längtan efter en förlorad känsla av mening och sammanhang. Det personliga dilemmat speglas i samhällsutvecklingen och förhållandet mellan naturen, landsbygden och staden. Det är ett förlorat land i dubbel mening som texterna handlar om: Sverige och barndomslandet.

En text som Blues från Sverige är emblematisk.

Jag har ett rum på Statt i Hudiksvall
jag hålls vaken av ett Delsboband
som spelar Desolation Row
Jag har stått i baren och lyssnat
på en man som förlorat
sin familj och jobbet på firman
Han lovar att hämnas

I Hudiksvall träffar diktjaget på stans prinsessa som ”återvänt från Bologna” och gärna vill gifta sig till sommaren innan vi förflyttas till Malmö där ”Jenny limmar på webbdesignern som var popstjärna 92” och ”en trist journalist spelar skivor från sin bästa tid” för att till sist hamna i Stockholm där berättaren:

Tar en taxi från Söder vid tolv
förbi ett tomt Café Opera
Här är man kung eller en jävla sopa
Och till och med din morsa vet vilket

Det är en text som Andersson Wij skrev 2004, tjugo år efter att Ted Ström gjorde en liknande rundresa i Vintersaga. Det är fortfarande långt mellan människorna och drömmarna är lika bottenfrusna uti monarkin som de var då. Kanske handlar känslan av ett förlorat land mer om personlig förlust än att Sverige i sig var så mycket bättre förr?

Tillsammans bildar texterna i Gå rakt fram och över husen en mer eller mindre sammanhängande berättelse som börjar någonstans på sjuttiotalet och sträcker sig fram till nutiden. Det är en stillsam och existentiell berättelse där det snarare är sinnesintrycken och metaforerna än de stora dramatiska händelserna som vi hänger upp våra minnen på.

Om inte annat så ger den här textsamlingen en bekräftelse på att Tomas Andersson Wij tillhör de finaste svenska rockpoeterna som med sällsynt konsekvens mejslar ut sitt textlandskap.

I en förort till livet sväljs natten
och anden lämnar flaskan
Vi har fyllt alla rum till brädden
men de ekar tomt ändå
Jag är uppe i natt
och skriver Blues från Sverige

Similar Posts:

• Spännande prat
• Den blekta blondinens samlade
• Fosterland eller älskad vän?
• Pocketen i varje intellektuell luffares gitarrfodral
• Texter för soffbordet