Hur är det att befinna sig i en fragil maktposition? Hermann Ungars febrila prosaverk Klassen finns nu utkommen för första gången på svenska, förtjänstfullt översatt av Heidi Havervik. Klassen gavs ut redan 1929. Hermann Ungar var tjeckisk jude, som oförtjänt kommit i skymundan för Kafka, Stefan Zweig och andra tyskspråkiga centraleuropeiska författare från 1900-talet, kanske beroende på att han dog ung och bara hann skriva några få böcker och noveller.

Romanens huvudperson Josef Blau är lärare i en skola och plågas av manisk skräck inför de rika (och mer självsäkra) eleverna. Han har kommit upp i världen men lider av dåligt självförtroende, paranoia och tvångstankar. Detta driver honom till att ta mer och mer kontroll över sin klass. Hans hustru blir även offer för hans misstänksamhet och paranoia. Handlingar drivs framåt tills dess att det tragiska slutspelet är ett fait accompli.

Bland det mest intressanta i romanen är just utforskande av konsekvenserna av att ta sig an ett maskulint ideal som man själv inte lever upp till och som därför successivt krossar en. Läsaren får tillgång till Blaus stränga neurotiska inre värld som Blau sedan projicerar på omvärlden genom sitt agerande, men väldigt sällan uttrycker i tal.

Ungar modellerar skickligt språket, ofta i korta raka huvudsatser, hans psykologiska blick är knivskarp och hans vällustiga beskrivning av den fläskiga och ständigt frossande onkel Bobel är obetalbar! Romanen är både underhållande och stark. Det är verkligen synd att Ungar inte hann skriva mer då han ändå borde anses vara en stor författare.  Som bakgrund till Ungars författarskap ger efterskriften en fyllig bild av tidens kulturella och politiska strömningar och klassmotsättningar.

Similar Posts:

• Jubileumspocketens år
• Oavgörbara sanningar
• Sex And Drugs And Cubism
• Tårar i tid och rum
• Baklängesberättelse som ändå når målet

Det som kanske främst skiljer denna från många andra böcker där samma områdes historia berättas, är att den slovakiska delen får större plats, och det tycks vara precis vad författaren har avsett. Genom hela boken går en röd tråd av att se hur slovakerna uppfattade de tjeckiska – ofta likställt med de i praktiken styrande – infallen och besluten. Karlsson förstärker samtidigt tanken om tjeckerna som ett land av Švejk-karaktärer: anarkistiska i sin vardag, konstant på sin vakt mot den anonyma överheten.

Ett uppenbart problem – för att vara en bok utgiven på 2010-talet – är dess omfång. Det mesta fram till 1918, då Tjeckoslovakien bildades, är sådant som hittas i flera olika historieböcker och den här boken tillför inte något nytt perspektiv. Däremot är bland annat jämställdhetsframgångarna runt år 1900 nästan osynliggjorda i boken, och det skaver en aning.

Det senare 1900-talets konflikter (det vill säga de som av tradition beskrivs i historieböcker) beskriver Karlsson med bättre insyn – hans diplomatiska karriär har gjort dels att han haft kontakt med en hel del personer som haft personlig inblick i det han berättar om, dels att han både kommit åt och faktiskt letat i arkiv som akademiska forskare (framför allt de som publicerar sig på annat än tjeckiska) kanske inte har letat så mycket i. Delarna om hur Tjeckoslovakien bildades 1918 är också intressanta (med ovanstående brasklapp om kvinnlig rösträtt och liknande), liksom detaljerna kring spelet 1948, då kommunisterna (utan särskilda påtryckningar) fick ungefär var tredje röst i parlamentsvalet och kunde genomföra en kupp. När vi kommer in på modernare historia är berättelserna om de tjeckiska presidenterna Havel och (efterträdaren) Klaus mycket insatta och mer fylliga än många andra samtida historieböcker.

Men det märks att författaren är personligt och känslomässigt involverad i det han skriver, på gott och ont. Som helhet är boken också något ojämn. Kanske skulle en insatt redaktör ha kunnat balansera vissa delar bättre. En annan nackdel är att inga exakta hänvisningar finns – var författaren har fått detaljerna ifrån går sällan att avgöra. I slutet finns visserligen en litteraturlista, men den täcker allt från en reseguide om Österrike-Ungern från 1911 till akademiskt inriktade böcker från 2010-talet. Eventuella andra källor – som egna samtal, opublicerade dokument och liknande – får vi inte veta något om.

Kritiken till trots så är syftet med boken gott. Den är också över lag lättläst och väl strukturerad. Då det publiceras så få böcker på svenska om Centraleuropa kan den därför fylla en viktig funktion i svensk allmänbildning.

Similar Posts:

• Att angöra ett nytt land
• Slovakisk tragedi
• Ständigt utestängda
• Den förföriska, farliga staden
• Fiktiva fakta-personer

Ett barn måste flytta med sina föräldrar när de flyr till ett nytt land. Hela den lilla familjen råkar ha samma hudfärg som majoriteten i det nya landet, och barnet får därmed inga större problem att passa in i samhället, åtminstone utåt sett. Föräldrarna avslöjar sin härkomst genom en lätt brytning livet igenom, vilket kan vara nog så utanförskapande även för den mest integrerade invandrare, språktester till trots. Barnet assimileras på det stora hela, men får lite fler frågor om vissa kulturfenomen som anses härröra från födelselandet, oavsett barnets intresse för eller kunskap om just dem.

Det är en bok skriven med djup, engagemang och känsla, och därmed ofta engagerande i sig. Att komma från ett annat land och försöka göra sig till en del av det nya landet är något som onekligen är aktuellt än idag, och de politiska återblickarna ger oss läsare samma insikt som författaren har fått: det är inte (mycket) nytt under solen när samma politiska retorik i Sverige som på 1990-talet, då Lasermannen satte skräck även i vita invandrare, återkommer idag. Hynek Pallas har letat i arkiv och pratat med folk, och ger läsaren insatta inblickar i alla de år som beskrivs. Men här kommer nu det enda som stör: den kronologiska ordningen.

Den borde kanske inte störa, men när allt möjligt blandas, och författaren hoppar från ämne till ämne, från skolan som barn till dåtidens filmer och politiska uttalanden … och så tillbaks till idag, blir det svårt för läsaren att hålla tråden och engagemanget. Det märks här tydligt att Pallas är filmvetare och filmjournalist, eftersom filmer från de olika årtiondena får ge exempel på olika reflektioner. Kanske är det svårt att förstå utan att ha sett samma filmer, men kanske uppmuntrar boken läsare att se filmerna också. Jag förstår tanken med en kronologisk ordning, men resultatet gör att det känns som om bokutgivningen skett helt utan redaktör (även om författaren är van skribent, så att språket är vilsamt att läsa i sig). Det är synd, men bör inte hindra den som är det allra minsta intresserad av samtidshistoria att läsa boken – det går ju att ta ett år i taget, eller hoppa bland kapitlen.

Similar Posts:

• Översikt över bron mellan Öst och Väst
• Burma – bortglömt land, bortglömd kamp
• Projekt Svensk i två generationer
• Ett sekel av demokrati
• Enkelspårig skildring av mångfacetterat land