Sara Stridsbergs text ”American Hotel” är ett exempel. Som så ofta uppehåller hon sig vid likgiltiga och sorgliga skepnader med amerikanska namn som tilltalar sina föräldrar med förnamn. Temat uppfyller hon genom att låta berättelsen utspela sig i en spökstad. Det känns som om man har läst den här berättelsen av henne innan eftersom den är förvillande lik det mesta hon tidigare skrivit, dock utan att ha samma styrka.

En annan text som gör mig fruktansvärt besviken är Aase Bergs och Fredrik Sjöbergs gemensamma novell ”Vladimir Putin tror inte på spöken”. Det är en raljerande text, alldeles för uppskruvad och forcerad, en sorts associationslek på speed:

En vacker landsortskyrka, perfekt för alla som är sugna på att bli så där lite lagom andlösa inför de tomma träbänkarnas tyranni och avbetald för så längesen att ingen längre kan minnas hur byggherren beskattade församlingsborna ner till kräldjurens håglösa bottenläge (dybotten, längtan).

Det finns givetvis även bra texter i samlingen, annat vore konstigt. Den enda text som faktiskt ger mig kalla kårar är Valério Romãos ”Hur vi fick tillbaka vår mor” som handlar om en familj i totalt förfall. Den döda modern hemsöker familjen på fler sätt än ett och uppenbarar sig i den ena sonen.

Efter hand blev min bror allt mer auktoritär och oresonlig. Han befallde oss att klä på oss, klä av oss, borsta tänderna och sköta hushållssysslor och han gjorde det aldrig med sin egen röst utan alltid med vår mors och den rösten behöll han ända tills han kom till skolan, där han till sitt förtret tvingades tala som en trettonåring med andra trettonåringar hela dagarna.

En annan fantastisk text, som dock har lika lite att göra med temat som Stridsbergs, är Janine di Giovannis ”De dödas bok” som handlar om en journalists upplevelser av belägringen av Sarajevo. Det är en stark text, full av skuld och sorg. Brevnovellen ”Det sista vi behöver” av Claire Vaye Watkins är stark också den. Den förhåller sig till temat på ett lite mindre löst sätt än de flesta andra. Thomas Grey skriver brev till Mr Moser, en man vars brev och mediciner Grey funnit vid ett bilvrak. Det är en skickligt skriven novell med ett svårtolkat slut.

Trots att jag känner mig snuvad på spökhistorier och trots en del av bidragens kvalitet finns det alltså pärlor innanför Grantas pärmar. Dock kan man inte beskriva dem rättvist utan att också avslöja för mycket. För den som vill ge Grantas spöknummer en chans vill jag verkligen rekommendera ovanstående bidrag, med eller utan spöken.

Similar Posts:

• Fördjupad bild av ”mamma”
• En ny erotisk ungdomslitteratur
• Maktlysten spökhistoria
• Tidskrifter jag umgås med
• Varken fantastiskt eller fantastiskt

Bland de nyare skrifterna att hålla koll på finns exempelvis nätbaserade Rymden, som är ett tvärkonceptuellt kulturmagasin som rymmer skönlitteratur, kritik, konst och ljud. Rymden är ett av de andningshål på nätet som blivit en daglig vana för mig. Här råder ett märkligt lugn över texterna, trots att sajten lever sida vid sida med sociala medier där nyheter och ord flödar och tuggas rasande snabbt. En annan skrift värd att nämnda är Const Litterary Preview (CLP), vars första nummer främst blivit omtalad på grund av debatten kring ett av sina bidrag – Lidija Praizovićs text om sina upplevelser från skrivarskolan Biskops Arnö. Const kallas i förordet för tidning, men är egentligen tjock som en bok och fylld av skönlitteratur av både etablerade och oetablerade författare. Det första numret har flera spännande bidrag, bland annat av Helena Granström och Tone Brorsson och håller hög kvalitet, men bortsett från den medföljande Biskops Arnö-debatten skiljer den sig inte nämnvärt från andra tidskrifter.

Två andra skrifter som jag har umgåtts med en del på sistone är FEL och deras nummer FEL 6, utgiven av FEL Förlag och Eremonaut II, som är en årssammanfattning av det som publicerats hos nätskriften Eremonaut under 2011. Det dessa både har gemensamt är att de bjuder på en brokig blandning text från oetablerade skribenter som gärna kan läsas i en följd för bästa kollektiva känsla. Det är utsnitt av skönlitteratur som görs mer levande tack vare sitt kompakta, samlade och bitvis oordnade format. I Eremonaut II trängs stroflyrik med kritik och prosastycken av en samling röster som egentligen inte tycks ha så mycket mer gemensamt än att de medverkat på samma nätsajt. Och förstås – skrivandet. Det finns en glädje och en integritet i den här skriften som jag gillar. En sorts bortvändhet och egensträvan gentemot den mer offentliga bokbranschen och litteraturvärlden. Detsamma gäller i FEL 6, där lekfulla och ibland smärtsamma bilder och illustrationer binder ihop texterna. Överlag är FEL 6 något mer sammahållen än Eremonaut II. Här verkar finnas en genomgående tanke om att allt ryms och att det mer än gärna får vara en aning…”fel”. Spana till exempel in den fiffiga baksidebilden med tusentals bakverk och uppmaningen ”Ge kroppen vad den tål!” tryckt över alltihop.

Att göra litteraturtidskrift är, vare sig den finns på nätet eller på papper, att skapa sammanhang. Det är sammanhang som ibland är lekfulla, ibland allvarliga och fortfarande högst nödvändiga för att den växande litteraturen ska få ha sina egna platser. Sammanhang jag gärna fortsätter ta del av.

Similar Posts:

• Spökena lyser med sin frånvaro
• Lång väntan på
• Poesins framtid?
• Fyra noveller
• Något sorts febrilt sökande och kvantfysiskt berörd