Boken börjar fyra månader in i denna märkliga tideräkning och Tara har börjat tappa hoppet. Det var under en resa till en bokauktion i Bourdeaux det hände och hon märkte att något var fel när hon vid frukosten på hotellet fick gårdagens tidning och såg exakt samma saker utspela sig en andra gång. Noggrant och detaljerat berättar hon om sina första artonde novembrar, vilka mått och steg hon vidtagit, hur människor reagerat.

Hon har rest hem och berättat allt för sin man, som tycks acceptera det hon säger och hjälper henne med en mängd olika experiment för att förstå mer och för att de tillsammans ska kunna ta sig vidare till en fungerande tid. Men att förklara samma sak varje dag blir allt svårare och när tiden går blir det en allt större mängd information hon vill delge.

Så hon gömmer sig i ett rum och lyssnar till ljuden av makens steg, bläddrande i böcker, pysslande i köket – och toalettbesök. Hon betraktar vädrets växling utanför fönstret, varje stund medveten om vad som kommer härnäst. En inkräktare i sitt eget hem, en främling i den mest egna världen.

Hon försöker förstå mönstren men de gäckar henne. Varför stannar vissa böcker kvar men inte andra? Och hon lämnar spår på ett sätt hon inte trott: det hon konsumerar är försvunnet. Vissa varor tar slut i mataffären när hon köpt dem tillräckligt många gånger.

Det är något nästan meditativt över det. Upprepningen, vändandet på orden och tankarna. Taras blick på sig själv och omvärlden fångar in detaljer som serveras som aforismer. Det är lågmält och trots ensamheten och sorgen blir det aldrig sentimentalt. Ibland blir det tvärtom oväntat roligt när man får se mänskligt beteende i ett annat ljus.

De yttre tidsmarkörerna är få, det skulle kunna vara en artonde november för många år sedan lika väl som en av de allra senaste. På så sätt är det en liten värld men det växlar mellan det stora och det lilla, det oändliga och dess motsats. När tiden går i baklås blir det overkliga ytterst verkligt.

I november kommer den sjätte delen i svensk översättning. Ja, jag väntar.

Similar Posts:

• Självbiografi med appell för klimatet
• Till T
• Tankeväckande om skrivande arbete och mödraskap
• Fröken Smilla 2.0
• Om det var du som var flykting

Isländska Andri Snær Magnason väver i sin bok Tiden och vattnet in varningar för framtiden tillsammans med personliga anekdoter. När det isländska höglandet skulle bebyggas med en damm i anslutning till en aluminiumfabrik var han engagerad i motståndet. Han har träffat företrädare för vetenskapsvärlden, och ett par gånger även träffat Dalai Lama.

Han har även mött forskare som bett honom att berätta hur illa det är. Många har svårt att ta till sig fakta om hur människans livsstil hotar alla arters livsvillkor. Bruset av information gör det omöjligt. Dessutom kommuniceras forskares resultat på ett sätt som avslöjar att de inte är specialister på informationsöverföring.

När Magnason försöker förstå hur allt hänger ihop kretsar hans tankar kring två utgångspunkter, nämligen tiden och vattnet.

En aspekt kring tiden är att människors tankestrukturer inte förändras över en natt. Han belyser med exempel från år 1809 när en islänning argumenterade för att varje medborgare i samhället förtjänade frihet. Ingen förstod vad han menade med ordet frihet. Hela föreställningsvärlden var hierarkisk och att tilldela frihet till någon som inte besatt egendom gick emot de flestas tankar. Det dröjde ända till 1920 innan alla män och kvinnor fick lika rösträtt. Poängen tycks vara, att klimatbeskrivande ord som idag är nya och obegripliga inte kommer att förstås av jordklotsmedborgarna förrän någon gång i framtiden.

En annan aspekt är att klimatförändringar skett över så lång tid. Redan i mitten av 1700-talet lades grunden för utsläpp av växthusgaser, nämligen när John Watt utvecklade ångmaskinen. Utvecklingen eldades på när oljan upptäcktes år 1860 och när tändningsmotorn uppfanns något år senare. Hade klimatförändringar kommit över en natt, skulle katastrofen upplevts mer direkt. Långsamheten gör att problem – som dessutom är osynliga – sopas under mattan.

Paradoxalt är det inte läge att agera långsamt just nu. Alltfler människor trängs på jorden och för djur- och växtarter lämnas allt mindre plats. En räddning måste till inom de närmaste decennierna.

Även vattnet betraktas ur olika perspektiv – och dess självklara värde som livgivande förekommer i mytologiska berättelser runtom i världen. Också vatten i frusen form är livgivande. Men när polernas och Himalayas isar toksmälter i stället för att smälta långsamt eskalerar katastrofen. Detta vetenskapliga faktum bekräftades genom nyhetsrapporter den 7 februari 2021, då en glaciär rasade i Indien. Snabbt krympte nyheten till en liten notis, trots det höga antalet omkomna.

Boken innehåller flera träffande liknelser som kan användas för att belysa hur människan orsakat den ekologiska katastrofen som eskalerar. Författaren är medveten om att människan fått ett ökat välstånd med de tekniska uppfinningarna men hans appell är likväl tydlig. Utvecklingen måste vändas.

För att balansera stämningen av undergång berättar författaren ömsint om far- och morföräldrarnas liv. Han har även minnen av en hängiven morbror som arbetat för att rädda kajmankrokodiler. I mötet med sina döttrar låter han dem räkna ut en levnadsbana för sig själva och eventuella barnbarn. Om de blir 94 år (som deras egen gammelmormor) kommer de att känna någon med samma livslängd som förhoppningsvis lever år 2186.

Tyvärr finns en fara att klimatförändringar gör livet outhärdligt för framtidens generationer, och att allt som lever kämpar för sin överlevnad. Läsning av en kulturpersons självbiografi kanske inte kommer på första plats när det krävs andra handlingar. Framtiden kommer att utvisa hur nära vi är att kunna förverkliga hållbara lösningar.

Similar Posts:

• Lite klimatförändringar ska man väl tåla?
• Domedagsprofetia med hopplöshetssyndrom
• Tankar i pandemins fotspår
• Toppen är nådd, nu går det utför
• Naturen och vi