Även om böckerna inte är så omfattande i formatet, Tennisspelarna är tex. bara på 80 sidor i den här utgåvan, så skulle den här recensionen kunna bli hur lång som helst. Varje bok innehåller så många små sidospår, funderingar och ämnen att det blir knepigt att avgränsa sig.

Innan jag började läsa hade jag bestämt mig för att ogilla Tennisspelarna (eftersom den tycktes handla om sport) och skriva mer om de andra två böckerna, tyvärr föll den taktiken på att jag älskade boken när jag väl läste den, en enkel berättelse utan mållinje som känns väldigt lättläst men ändå fylld av så många teman att man får mycket att fundera på.

Av de tre böckerna är också Tennisspelarna den bok som är gladast i tonen (även om den Gustafssonska berättarglädjen är tydlig i alla tre). Eftersom den är skriven i jagform och utspelar sig på ett universitet i Texas luras man (eller åtminstone jag) lätt att tro att den är självbiografisk, men mycket av det som händer är uppenbarligen inte sant alls, så så himla självbiografisk är den nog nu ändå inte. Gustafssons formuleringskonst är strålande och jag lockas hela tiden att citera honom nu när jag ska skriva om de här böckerna. Tennisspelarna handlar som titeln antyder en hel del om tennis, men även hel del om Texas, liv på andra planeter, en skojig teori om att Strindberg verkligen var förföljd (av några polska alkoholiserade kemister) när han hade sin infernokris och har också lite plats över för amerikansk universitetspolitik. Om man gillar stickspår, filosofi och böcker som lämnar läsaren med en överrumplande känsla av livsglädje så är Tennisspelarna en mycket sympatisk bok, mitt enda klagomål skulle väl i så fall vara att den tog slut för fort.

En biodlares död är faktiskt trots sitt tunga tema (smärta, cancer, död) också förvånansvärt lätt i tonen. Inte så att den bagatelliserar något av detta, men huvudpersonens till stora delar klarsynta acceptans av skeendena (trots ett visst huvudet-i-sanden-beteende) och hans reflekterande över sin situation gör att det här mardrömsscenariot nästan fram till slutet av boken ter sig som den naturliga del av livet som sjukdom och död ändå är.

Gustafssons tankar om smärta (eller frånvaron av densamma) känns ovanligt insiktsfullt, när han till exempel skriver ”När smärtorna för fjorton dagar sedan upphörde, återställdes ett slags ursprungligt paradis för mig.” så kan jag som sporadisk migränlidande känna igen känslan mycket väl, hur alla problem blåser bort och hur lätt allt blir och hur förutsättningen för den känslan är just smärtan man har haft innan. Bokens berättare minns ju längre boken framskrider mer och mer av sina barn- och ungdomsminnen och glider alltså längre och längre bort från sin samtid, som att ju närmare man kommer döden desto mindre aktuell och viktig blir den omgivande verkligheten. Precis som Tennisspelarna så innehåller En biodlares död en hel del intressanta sidohistorier, ett kapitel handlar om vad som händer när gud plötsligt hör och därefter besvarar människornas böner, sen finns det också i den här boken lite rymdvarelser, en snutt av en äventyrshistoria för barn, livsfilosofi och annat smått och stort att fundera över. Trots att redan titeln anger hur boken kommer att sluta så måste jag säga att den också lämnade mig med en ganska trivsam känsla.

En kakelsättares eftermiddag, som är skriven mer än tio år efter de andra två böckerna, har inte samma lätta ton och trivselkänslan har jag som läsare svårare att få fatt i. Det är nånting med hela berättelsen som känns som en av de där mardrömmarna man kan ha där allt är vardagligt men obegripligt på samma gång. En konstant undergångsstämning ligger över allt som händer och man känner hur tung och grå himlen hänger över den dag boken utspelar sig under. Bokens huvudperson känns också mindre sympatisk än i de två tidigare böckerna, kanske för att jag har lite svårt för skattesmitande vardagsrasister. Inte därmed sagt att han är något monster, snarare (tyvärr) som folk är mest. Bokens sidohistorier är också mindre utstickande än i de andra två böckerna. Även om dagdrömmar, berättelser om konstförfalskning och oväntade möten får en del utrymme, men inga rymdvarelser den här gången. Boken var utmärkt men lämnade mig lite moloken (och det var kanske meningen).

Jag har inte läst så mycket av Lars Gustafsson tidigare trots (eller kanske på grund av) att han är en av våra mest produktiva författare, efter att jag började med de här böckerna har han glidit in på en avsevärt högre plats i kön av författare jag ska ägna mer tid åt. Jag har redan skaffat en liten Gustafssonhög att plöja vid tillfälle. Hans tidigare nämnda berättarglädje och formuleringskonst lockar till merläsning och hans uppenbarligen breda intellekt gör att jag troligtvis har mycket att glädjas över i utforskandet av hans författarskap.

Kort sagt så rekommenderar jag en genomläsning av den här lilla samlingen.

De tre (så vitt jag förstår nyskrivna) förorden jag nämnde i inledningen är också insiktsfulla och intressanta att ta del av.

Similar Posts:

• Alltings brist på fasthet
• Dödens tyngd och tankens lätthet
• Övningsstycke för soloinstrument
• Hur man fångar en inlåst panter
• Fantastiska noveller

Att Meyer lovordats i sitt hemland är inte svårt att se, för hans författarskap anknyter till USAs stora berättare som Faulkner och Steinbeck men även till modernare kollegor som Cormac McCarthy. Då inte bara till stilen utan också för att hans berättelser tar det stora greppet. Här är det en familjedynastis uppkomst och fall under 150 år och fem generationer. Det kan låta pompöst och uppskattar man inte den historiska romanen sett över flera generationer bör man kanske ägna de sexhundra sidorna åt någon annan läsning. Gillar man däremot den episka berättelsen, om så bara lite grann, så är detta den roman man bör satsa på. För Meyer står sig väl mot sina klassiska förebilder.

Berättelsen följer tre personer ur McCullough-klanen vilkas livsöden berättas parallellt. Först har vi Eli, patriarken och grundaren av dynastin. Han växer upp under enkla förhållanden och kidnappas som trettonåring av comanche-indianer som massakrerar resten av hans familj. Efter påvisat mod och flit blir han Tieheteti, fullvärdig medlem i stammen vars hårda men fria leverne lägger grunden för hans vidare livsföring. När han återgår till att leva hos den vite mannen är han rastlös och lever för stundens njutning men är samtidigt hänsynslös och skapar sig en förmögenhet i boskap och senare olja.

Romanens andra berättare är Peter, Elis son. Att ha patriarkens alfahannegener räcker bara en bit, att leva upp till legenden är omöjligt. Peter, som berättar sin historia i dagboksform under ett par år med start 1915, har en intellektuell ådra och en empatisk förmåga som inte står högt i kurs bland dåtidens Texasmän. Han ses, och ser även sig själv, som svag för att han genskådar och föraktar den genomgående rasismen och den allmänna inskränktheten som råder bland ranchägarna. Men hans står samtidigt tidvis upp emot sin far patriarken, vilket ingen annan i hans omgivning ens skulle våga drömma om.

Den tredje berättaren är Jeannie, Peters barnbarn som i modern tid ligger svårt skadad ensam hemma på familjeranchen och ser tillbaka på sitt åttiåriga liv. Jeannie har i hela sitt liv kämpat i motvind. Trots att hon både varit ytterst kompetent när det gäller att sköta ranchen, och vänt den nedåtgående spiralen som boskapsskötseln utvecklas till för att istället göra sin familj ett namn som en av de största inom Texas oljenäring, har hon hela tiden haft sitt kön emot sig. I Texas är det männens sak att sköta affärerna, kvinnor sköter om hemmet och vill de något mer så begränsas deras arbetsinsats till välgörenhetsområdet. Om Eli är patriarken så är Jeannie matriarken, men en sådan får aldrig den äkta respekten. Hur J.R Ewing-lik hon än är när det kommer till affärer.

Även om den geografiska platsen är densamma för stora delar av berättelsen, familjen McCulloghs ranch nära den mexikanska gränsen, så gör tidsdimensionen att man får in såväl Familjen Macahan som Dallas i en och samma roman. Samtidigt finns det även saker som är konstanta över tid: Texas rikedomar utvinns genom erövringar och det är ingen plats för den svagsinte. Angloamerikanerna må vara de som till sist står som herren på täppan, men innan dess växlade makten mellan spanjorer, mexikaner och indianer och våldet och hänsynslösheten har alltid setts som självklart när det gäller att ta för sig av rikedomarna. Sonen innehåller mycket våld, men inte utan syfte och aldrig som något som finns där för att öka spänningen för läsaren. Utan snarare för att manifestera det faktum att den enskilde individens liv inte haft så stor betydelse när det gällde kampen om Texas.

Det finns givetvis något väldigt amerikanskt över hela romanen, berättelsen om hur landet tämjdes från vildmark till civilisation. Men det är inte en svartvit berättelse sedd helt ur de vita amerikanernas ögon, för även om familjens etnicitet gör att McCulloughs hamnade som slutsegrare så är det mexikanska och indianska perspektivet hela tiden närvarande. Inte minst det sistnämnda tar upp en stor del av romanen och författarens kunskaper om comanche-indianernas livsföring imponerar. Mest imponerande är dock att Meyer utifrån ett ganska enkelt berättargrepp bygger upp en storslagen historia där de personliga livsödena blir lika intressanta som de historiska skeenden de vistas inom.

Similar Posts:

• Uppgång & fall
• Före detta bortglömt geni är tillbaka
• Begravt i leran
• Rhymes with bitches
• Verkligheten är en app som man inte kan stänga