i Ödmården finnas omkring hundratalet folkslag; vi som bo i hålena kallas ”vi” eller i avfall ”oss”; vi lefva nära omkring resterna av fornstaden Österby, och bland Ödmårdens folkslag äro få så väldeligt som vårat; av vissa folk finns endast någon ensam satkärring kvar längst inne i en myr, grinig och sabeltandad (…) vi ha ett Cultur-hål för kulturen, ett bandyhål för kroppskulturen, ett hårdhål där heddpangarna yla sina ljusbringarpsalmer, och så tempelhålet med jonatan på krysset, med snickarboar full med hemska figurer som folk biktat fram med täljkniven

Jo, så beskrivs det, och det är helt fantastiskt kul. Archifarien i Ödmården har hittat ett ex av O C Kjellbergs bok Framtidens språkstudium och språkundervisning från 1906 och blivit besatt av idén att återskapa det äkta svenska språket och därigenom det stolta svenska folket, rena bort allt svagt och utrikiskt. Det måste väl vara så man räddar sig undan helikoptrarna och översvämningarna? Så allt som händer i hålorna i det som en gång var Uppland – halvhjärtade uppror mot nedriglänningarna, politiska intriger mellan Ödfursten och hans undersåtar, och den våldsamma kedja händelser som sätts igång när en gammal satellit med fungerande reaktor kraschar rakt ner i deras skog och ger dem magin som kallas elektritet – beskrivs på en pidgin av Karl XIIs bibel, 1800-talsromantik och modern slang som inte liknar något jag läst sedan Teratologen bara låtsades vara nazist. Han vet ju så väl vilket samhälle de måste tillbaka till, det perfekta folkhemmet han läst om i de få böcker som överlevt, där …

allting var systerskap och broderskap, man aktade sitt själagarn och förspall sej ej på meningslöst glitter, man dyrkade flijten, trofastheten, måttligheten och solidaritäten, alltihop förkapsladt åt eftervärlden i tallösa sägner om riddar Palme, han som varder osynlig då han drager på sig rocken Loden och som i fickan har det hoppfällbara skeppet Silja på vilket han seglar fram på de tusen sinom tusen siöarna i kamp mot Snikenheten, Egennyttan och Självförgudningen

Det händer sällan att språket i en svensk roman knockar mig på det här sättet. Jag gillade verkligen Håkansons Marvelhjältar-i-1910-talets-Stockholm-pastisch Järnskallen häromåret, men nu känns den bara som en stretchövning för detta. Ödmården är tunn, men så full av språklekar, mytologiflarn och slippriga idéer att varenda mening blir ett labyrintiskt konstverk, ett lapptäcke av verkligheter och självbilder som bara slår sig stoltare för bröstet ju tommare de klingar. Världen han bygger upp är absolut inte den där småsexiga framtiden vi vant oss vid från Hungerspelen och dess kusiner, snarare finns där toner av modern rysk dystopi som Tatjana Tolstajas Därv eller Vladimir Sorokins Tellurien (inte för inte är ju Håkanson översättare från ryska). Ödmården erbjuder inte det där heroiska övervinnandet av orättvisor och onda makthavare, den är bara fuktig och kall, och folket som bor där ett gäng sjuka missbildade typer som allt stolt snack till trots …

kura samman när skarvarnas onådssträck draga fram över himlagrånaden, vi bäva för tångulven, vi gömma oss under ruskan och besvärja skrymtet, vi offra täljgobbar åt emil i bodkapellen, vi blota finsill åt sjelvaste Satan (…) ingenting veta vi om allt detta elen datan dentalvården flyghirderna jättedornen frensarena intranät köschbarstomaterna

Ödmården utspelar sig i en värld där det faktiskt var bättre förr, där en döende mänsklighet klamrar sig fast med allt lösare grepp, där man backar in i apokalypsen med ögonen i en sprucken backspegel. Håkanson skriver bitande (om någon gång väl övertydlig) satir av allt från identitetspolitik till trångsynt Swärjevänskap, beskriver ett samhälle byggt på spillror av galna minnen av fornstora dar, som våra svältande hålbor stirrar sig så blinda på att de inte har en chans att se hur mycket de fortfarande lever i den. Men jag har sällan garvat så här mycket åt världens undergång.

Similar Posts:

• Systemkolapokalyps
• Litteraturens doldisar i välskriven fackbok
• Våld, åtta till fem
• Skål Moder Svea!
• ”Det är härifrån jag kommer.”

Kazuo Ishiguro lärde sig av Kafka i romanen "Den otröstade". I en scen ställer sig huvudpersonen upp för att hålla tal på en stor bankett, endast för att upptäcka att hans morgonrock har glidit isär och blottat hans nakna kropp. Läsaren slås genast av att karaktären inte har getts tillfälle att byta kläder sedan han dragits med på den fina middagen. Tack vare att läsaren inte ser vad som händer, kan författaren utan att ljuga leka med denna uppfattning och överraska läsaren.

Tatiana Tolstaja kan också detta konstgrepp. I hennes roman "Därv" förs läsaren in i ett framtida Ryssland som efter en stor ospecificerad katastrof har återgått till medeltida förhållanden. Människorna har blivit ociviliserade och dumma och de förtrycks av en ledare som ingen har sett. Några människor lever som fortfarande kan erinra sig hur det var innan katastrofen, men deras beskrivningar av den intellektuella världen som gått förlorad uppfattas av de yngre som endast märkliga. Och gradvis förstår läsaren att allt inte är som det ska med denna värld. För det som berättaren tar för givet och beskriver som självklarheter är inte självklarheter för oss som läser. Kontraktet mellan sändare och mottagare bryts genom att läsarens förväntningar av vad som ska komma inte infrias. Läsaren överraskas. Se hur Tolstaja beskriver en vanlig katt:

Under ugnen smög Kisse, mjuk, med len päls, och hoppade upp i knät på Benedikt. Salig mor tyckte inte om Kisse: om han hängde efter henne körde hon alltid i väg honom. Hon sa att hon inte tålde att se hans nakna skära svans, eller nosen med snabeln. Och hon tyckte inte heller om att Kisses fingrar också var skära och som på ett spädbarn. I hennes ungdom hade tydligen de här husdjuren sett alldeles annorlunda ut.

Och på samma sätt förstår vi efter hand att en del saker som vi tar för givna har förändrat i denna framtida tillvaro som skildras. Detta är en av romanens verkliga tillgångar. En lång stund är den en väldigt underhållande och nyskapande berättelse. Upplägget må vara välbekant, till exempel verkar M Night Shyamalan ha sneglat åt det här hållet när han skrev manuset till sin film "The Village", för i skogarna kring romanens lilla stad bor därven, ett ohyggligt monster. Men Tolstaja skriver i en stil som känns väldigt unik, en hybrid mellan sagostilen och en imbecill, naivistisk stil som trovärdigt och framför allt mycket dråpligt framställer mentaliteten hos de postapokalyptiska människorna. Det finns beröringspunkter i ämnesvalet med andra moderna ryska verk, men stilen känns originell.

Hur kommer det sig då att jag inte tycker om den här romanen? Jo, för trots denna uppslagsrika och underfundiga stil tycks Tolstaja inte ha lärt sig ett dugg om hur man berättar en historia. Det enda draget som lyckas fånga läsaren och som faktiskt håller kvar den här läsaren i drygt hundra sidor, är det ovan beskrivna överraskningsmomentet som finns i skildringen av den skapade fantasivärlden. I övrigt trampar boken tungfotat fram och drivs inte av något nämnvärt händelseförlopp förrän i den senare tredjedelen, och då av en synnerligen bekant historia om hur den enväldige ledaren störtas och ersätts av en minst lika makthungrig despot. Det är ett berömvärt och gott försök som inte på långa vägar når sitt mål.

"Därv" är en rolig och rekommendabel bok, men också en bok som har så mycket oinfriad potential. Samtidskritiken hade kunnat vara betydligt vassare om bara författaren hade lagt sig vinn om att skapa en historia i botten av sin skildring som var lika överraskande som den angenäma och fyndiga formen. En sådan historia hade kunnat göra "Därv" ordentligt läsvärd och, icke desto mindre, välbehövligt angelägen i sitt hemland.

Similar Posts:

• Högvatten (för Joey Tempest)
• Läs innan Hollywod kommer
• Ordning och reda, döden kommer på fredag
• Vackert mästerverk som berör
• Brum brum, töcke dumt hövö vi fått