Höh?

Därefter väger Björn Ulvaeus in om problemen i Sverige:

När jag gått ut och sagt att religion och politik inte hör ihop fick jag en jäkla massa e-mail. Av sjuttio eller åttio stycken var det tre eller fyra arga. I övrigt var det ”Åh vad skönt att det är någon som säger något”.

Men…

Vidare i boken om vikten av att få svensken att säga vad han tycker och inte ”ha det så jävla mysigt jämnt” polemiserar Sverker Åström:

…jag avskyr människor som misshandlar djur. Och så tycker jag att en sommarkväll i juni vid stranden av en insjö i Sörmland är en av de största mänskliga upplevelserna.

Jösses.

Och då har jag inte ens nämnt rallykartläsaren Tina Thörners bredsladdsanalys av problemen i svensk politik.

Alltså, säkert kunde vi i Sverige bli bättre på att diskutera saker och ting öppet; några av de intressantare intervjuerna här snuddar faktiskt vid väldigt viktiga frågor om ansvar och öppenhet, även om de snarast gör det i lite i förbigående sådär; det viktigaste ordet är hela tiden ”jag”. Och jag stör mig inte heller så mycket på de väl uppenbara antydningarna att varenda person som medverkar här vill se ett regimskifte i höst; är det valår så är det. Här medverkar flera människor som jag, oavsett politisk färg, har respekt för och gärna hade läst lite mer djuplodande intervjuer med.

Men allt för ofta verkar boken använda samma argument som används alltför ofta när svensken vill säga något han inte riktigt har belägg för; ”Det här får man ju inte säga i Sverige, men…” Genom att antyda att man är kontroversiell och kommer att få skit för att säga något antyder man att det man säger är a) viktigt och b) rätt. Ibland är det det; ibland är det Amelia Adamo som klappar sig själv på ryggen för att hon minsann var den enda i hela Sveriges journalistkår som vågade fråga Andy Warhol om han tyckte om sina hundar. Ironin: kritiken mot lagomsamhället blir halvljummet försiktigt lagom.

Viktiga saker ska sägas, men allt som sägs är inte viktigt. Och i dessa dagar av klatschiga rubriker, folk som har som heltidssyssla att tala ut i kvällspressen, valkampanjer och proffstyckare som yttrar sig i allt från matlagning till utrikespolitik känns det inte som om problemet är att för få människor våga tala ut, utan snarare att i allt detta snömos hitta den information vi behöver. Och det hittar man knappast i en glättig coffeetablebok med lagom jamsiga åsikter.

Similar Posts:

• Långa perspektiv
• En lång tradition av depraverade kejsare?
• Tillbaka till rötterna – och framåt!
• Engagerat om Sveriges flyktingarbete 2016
• Flytande men skarpt

1. De tror på det strukturella patriarkala förtrycket.
2. Enligt Susanna Popova är de elitfeminister, långt ifrån verkligheten och i minoritet bland sina medsystrar.

Enligt Popova är nämligen den patriarkala strukturen i samhället ett påhitt av bl.a. Margareta Winberg och en forskare på Handelshögskolan, Anna Wahl. Wahl och Winberg får sig flera ordentliga snytingar i boken, i Wahls fall är kritiken starkt personlig och involverar beskrivningar av kläder och kroppsspråk såväl som skarp kritik av hennes akademiska meriter.

Elitfeministerna är uppdelad i två ganska tydliga delar, en som behandlar Anna Wahls akademiska karriär och en som argumenterar för att ”feministetablissemanget” skapat egna regler och teorier, fått med sig toppolitiker och kör sitt eget race samtidigt som en majoritet av folket är av en helt annan åsikt. Delen som behandlar Wahls avhandling är intressant och pekar på svagheter, bl.a. i Wahls statistikbehandling.

Popova pekar på brister i urvalet, märkligt ställda frågor, resultats som tolkats märkligt eller inte tagits med samt att ett alldeles för litet antal intervjuer legat till grund för generella påståenden om en viss grupp, i det här fallet manliga företagsledare.

Wahl intervjuade elva män och använde sedan sina resultat som om de vore allmängiltiga för manliga företagsledare, vilket rent vetenskapligt sett är horribelt. Med en så liten urvalsgrupp kan felmarginalen vara så hög som 20% (enligt statistikkunniga i min närhet). För att få acceptabla siffror borde Wahl ha haft ca 400 intervjuoffer med tanke på den typ av frågor hon ställde.

Att väcka debatt om en (kanske) undermålig avhandling är bra och intressant, och i den delen tycker jag att boken har ett existensberättigande.

Den andra delen, däremot, är alltför hätsk, polemisk och, anser jag, för dåligt underbyggd. Popovas avsky för sina politiska meningsmotståndare lyser igenom och det är svårt att bli övertygad av de illa underbyggda analyserna och de närmast konspiratoriska undertonerna.

Tesen är alltså att det finns ett gap mellan elitfeministerna/etablissemanget och vad allmänheten egentligen tycker om feminism. Eliten har sprungit i förväg och propagerar extrema åsikter. Även Valerie Solanas SCUM-manifestet dras in i konspirationen. Utan att gå in i detalj på analysens trovärdighet eller sanningshalten i det påstådda kan man väl fundera rent allmänt: Är det så fel om ”eliten” är före folket? Har det inte alltid varit så, särskilt vad gäller könskampen? Har den inte alltid förts av de privilegierade, de utbildade, som ansett sig föra alla kvinnors talan?

Ellen Key och Alva Myrdal, till exempel, var ju långt före det övriga samhället i sina analyser av könsstrukturerna. Mot bakgrund av detta tycker jag att det är befogat att ifrågasätta Popova. Visst vore det välkommet med en analys av den svenska feministiska diskursen, men en sådan analys måste vara mer djuplodande och bättre underbyggd än den Susanna Popova mäktar med i Elitfeministerna.

Similar Posts:

• Kvinnokampen ur det nostalgiska perspektivet
• Kaxigt om skrivande kvinnor
• Litteratur är att vilja?
• Men snacka går ju
• Nordisk kvinnolitteraturhistoria på Internet!