Mitt filmintresse började också i relativt tidig ålder och även om det inte var riktigt lika kulturellt godtagbara filmer som Björkmans, så minns jag med glädje min första titt på kraftfulla epos som "Tom i bollen" och "Leva och låta dö" eller varför inte Walt Disneys "Snövit och de sju dvärgarna", där jag under hela filmens gång frågade mina föräldrar "Var är vargarna?"

"Some Americans" är en alldeles förträfflig bok om det gamla Hollywood och dess dåtida stjärnor. Från kända namn som Robert Mitchum och Bette Davis till mer, för mig åtminstone, okända namn som John Garfield och Sterling Hayden. Författaren berättar ofta analyserande och ingående om deras filmer och karriärer och visar upp en filmindustri som på en del sätt skiljer sig från dagens, men på andra sätt fortfarande är densamma. Redan då var många stjärnor ordentligt överbetalda, men samtidigt behandlades många som slavar av de stora studiorna. Skådespelarna bands upp i kontrakt till de stora bolagen och få vågade bryta dessa.

Bette Davis uppvisar "girl power" långt innan fem relativt talanglösa brittiskor började slänga ur sig dessa bevingade ord till höger och vänster. Davis hade stor integritet och slogs med de stora. 1961 sätter hon in en jobbannons i välrenommerade Variety. Kaxigt så det förslår, men som också visar det dilemma som många kvinnliga skådespelerskor har idag. Vid en viss ålder sinar de stora rollerna och det beror oftast på kvinnornas utseende, vilket är tragiskt då man skulle kunna tro att talang värderas högre än lite rynkor.

En hel del intressant fakta presenteras naturligtvis på de 335 sidorna. Robert Mitchum har norskt påbrå, Barbara Stanwyck hade väldigt konservativa åsikter och hade svårt för barn och James Dean provspelar mot Paul Newman för rollen i "Öster om Eden". En provfilmning som finns bevarad och som visar upp två skådespelare som till en början inte har några större tankar om varandra. Boken är kryddad med liknande historier och ger en ytterligare dimension till det som förtäljs om de olika stjärnorna. Bland annat påvisar Björkman hur många av dessa stjärnor som lyckas få bra, givande och kritikerrosade roller och som efter det förväntar sig guld och gröna skogar, istället får fortsätta slava och i stort sett bara får gilla läget och göra som de blir tillsagda.

Boken ger en avslappnad och intressant läsning om en tid och dess människor som man inte alltid vet så mycket om. Det blir många gånger lika mycket filmvetenskap som det blir historielektioner om Hollywood, kommunistjakt och ett inte alltid så accepterande amerikanskt samhälle.

Similar Posts:

• I skuggan av Bergman
• My week with Marilyn
• François Truffaut som intervjuobjekt
• Filmlexikon med betyg?
• En oretuscherad ikon

Det första samtalet sker mellan Fredrik Sahlin och Lars Jönsson, producent för bl.a. Fucking Åmål, Jalla! Jalla! och Den bästa sommaren. Jönsson är mannen bakom bolaget Memfis Film.

Samtalet ägnas en del åt Josef Fares och den nya digitala teknikens betydelse för filmskapandet, men mest utrymme ges åt guldklimpen Moodysson och dennes utveckling till att bli en kommande gigant inom svensk film. En utveckling som initialt handlade om att överhuvudtaget få hans texter lämpliga för att användas för film.

I sin text ”Det nya filmlandet” ägnar sig Helena Lindblad åt det plötsliga intresset för etniska minoriteter och exotiska förorter i Sverige. Bokens kanske mest förlösande text levereras av Fredrik Sahlin, som i ”På låtsas på riktigt” gör upp med det teatraliskt inspirerade överspel som lyckats smitta det mer nyanserade skådespel som kan tillåtas i filmer för bioduken och televisionsapparaterna: ”Stort skådespeleri är nämligen det som inte märks, det som inte stör illusionen av verklig upplevelse, det som får oss att fastna för en karaktär, och inte för en skådespelares förmåga att imitera en ‘vanlig’ människa”. Ett stort antal regissörer och skådespelare inom svenska s.k. actionfilmer bör känna sig träffade.

Fördelarna och nackdelarna med att ta såpavägen in i branschen diskuteras av Stig Björkman och Tuva Novotny från Jalla! Jalla!, TV-produktionen Herr von Hancken och inte minst Skilda världar. Fördelen med att tidigt få lära sig att arbeta under tidspress och produktionskrav ställs mot riskerna med att bindas fast vid tämligen fasta rollkaraktärer och hamna i ett maskinellt förhållande till sitt skådespelande.

Det avslutande samtalet förs, kanske symboliskt mellan Stig Björkman och guden själv, Ingmar Bergman. Textens titel ”Jag ser allt” är en anspelning på ett citat från samtalet där Ingmar Bergman förklarar att han ser all svensk film som produceras.

Och visst, det är intressant att ta del av hans åsikter om ”den nya svenska filmen”. Han hyllar Lukas Moodysson och Reza Parsa men ställer sig mer frågande till Josef Fares och diskuterar riskerna med att i alltför hög grad sätta de tekniska förutsättningarna att skapa film i förgrunden. Men samtidigt känns det lite fånigt att bokens ”samtalsdel” ska avslutas med just Bergman. Som för att knyta samman säcken och presentera den allrådande sanningen. Den evige filmfursten Bergman som från sin nästan himmelskt upphöjda position på den yttersta dagen ger sin dom över ett förgängligt skeende i den svenska filmhistorien.

Men kanske är det bara en idiotisk övertolkning av en recensent med instinktiv motvilja mot människor som helgonförklarats av en alltför enig kritikerkår. Kanske har han rätt. Kanske är det just till Parsa och Moodysson vi bör sätta vårt hopp. Vem vet, förutom Bergman alltså…

Vad man kan vara förvissad om är däremot att en läsning av Fucking film bidrar till en ökad förståelse för klimatet och förutsättningarna för den svenska filmen. Och ett intresse för de kommande svenska produktionerna.

Similar Posts:

• I väntan på nästa film
• Jag blir rätt mätt tillslut
• Dåtidens Hollywood
• I bakgrunden finns gråten för Johan och Marianne
• Filmdrömmar och krassa verkligheter