Kristina Appelqvist berättar att hon alltid har varit intresserad av böcker. I högstadiet hade hon en peppande lärare som uppmuntrade hennes läsande och skrivande. När hon jobbade på högskolan i Skövde (där hennes pusseldeckare är förlagda) började hennes skrivande jag att tänka på den akademiska världen som miljö för deckare. Hur mycket det är som händer och kan hända i där. Hon menar att högskolan är en underbar miljö att jobba i. Alla intriger som utspelas och som kan fångas upp.

När Appelqvist sedan blev sjukskriven i flera månader på grund av diskbråck fanns där plötsligt en tidslucka. Det var då debuten skrevs. Hon berättar hur hon faktiskt stod upp och skrev början på Svarta löparen. Då Appelqvist är journalistiskt skolad tror hon att hon har lättare att hitta på sina historier. Hon debuterade som 39-åring och det kändes viktigt. ”Ska man sitta där på hemmet och ångra sig?” Hon kände att det var tvunget att försöka. Kunde hon hålla ihop ett eget projekt? Klara av att hålla ut och få ihop en lång berättelse? Hon närde en stor längtan av att få det hon skrivit utgivet. Hon kontaktade Bonniers 2008 men fick nej. Bearbetade sitt material och skickade in till Alfabeta där hon fick napp.

Appelqvist jobbade själv nära rektor och visste precis hur en sådan arbetade. Ur detta skapade hon sin kvinnliga, unga rektor Emma Lundgren. Kriminalkommissarie Filip Alexandersson var från början en något otydligare karaktär, men han blev så småningom allt mer tydlig. Tanken med paret är att de ska vara vanliga och sympatiska människor.

För Appelqvist är det viktigt att hennes böcker underhåller. Hon vill att hennes deckare ska ge en feel-good-känsla. Hon känner att hon lär sig mer och mer för varje bok. Hur karaktärerna hela tiden djupnar. Appelqvist fastnade för pusseldeckaren där gåtan står i centrum. Hon vill att hennes böcker ska vara en positiv läsupplevelse som kretsar kring människorna och deras inre samt naturligtvis själva mordgåtan. Hon berättar hur hon själv går undan och värjer sig för det mest brutala. Menar också att när man är mitt i livet och har familj har man oftast inte den mentala ro som krävs för att läsa Dostojevskij.

Som inspiratörer och favoritförfattare nämner Appelqvist brittiska författare såsom Peter Robinson, Stephen Booth och Dorothy Sayers. Samt vår svenska Johan Theorin.

I Appelqvists böcker har det hittills varit två olika berättelser som möts. Mordhistorien blandas ofta med en historia från det förflutna. Det kan vara dagbok, brev eller tillbakablickar bakåt i tiden.

Appelqvist säger att det är en förutsättning att hon från början vet vem som är mördaren. Hennes arbetsprocess börjar med att hon tejpar ihop stora pappersark. Boken delas upp i flera delar. En ”början” inleder. Sedan fyller hon på med nyckelord. Berättelsen ska helst börja vända i del fyra som hon kallar ”lösning”. Det hela avslutas med en ”upplösning”. Sedan kan hon se var det finns för mycket eller för lite och fylla på arket. Appelqvist skriver sina böcker från A-Ö och tycker att det är viktigt med en röd tråd.

Similar Posts:

• Puttrigt pussel i universitetsmiljö
• Triumf och tragedi
• Murens fall och mörka hemligheter
• Matig, mustig och intelligent mordgåta
• Må-bra-rysligt om ett gult hus och fem blå damer

Samtidigt hittas kroppen av en ung man från samma by som dessutom hade en rätt nära koppling till Emma. Inspektörerna Diane Fry och Ben Cooper arbetar med respektive fall och misstänker snart att kopplingen mellan de båda knappast kan vara en slump. Till fallet adderas en småkriminell familj utan någon som helst önskan att underlätta polisens arbete, Frys sedan länge försvunna syster, ett par som skyddar sina ägor mot den småkriminella familjen, anglosaxisk kulturhistoria, Coopers shoppingvanor och ett otal andra sidospår.

Det är extremt rörigt. Hälften av allt hade varit nog. Det är som om det aldrig uppenbaras någon röd tråd i boken och ju mer man läser desto mer förvirrad blir man av all sidoinformation och personskildringar som aldrig känns riktigt fullständiga. Blindspel är den fjärde romanen av Stephen Booth med huvudpersonerna Cooper och Fry. Eftersom jag inte har läst de tidigare så är det kanske därför jag känner mig mer än lovligt förvirrad och inte får något grepp om huvudpersonerna men samtidigt så borde boken rimligtvis fungera fristående.

Som alltid när det finns fler sidospår än på bangården så väntar man på det där ihopknytandet av säcken. Logiken bakom förvirringen. Det stora avslöjandet. Och Booth får nog egentligen till en hyfsad upplösning men efter att likt en blind musunge ha vänt blad på blad och letat efter någon slags konsekvens så blir det inget annat än ett femsidors antiklimax.

Till författarens försvar må sägas att han verkar ha gjort en gedigen research men nästa gång så skulle åtminstone jag uppskatta om ambitionen att väva in allt från den uråldriga engelska traditionen border dancing till samhälleliga moralfrågor lades på is. Trist att säga, men i det här fallet skulle absolut lagom vara bäst. Eller så får jag läsa långsammare nästa gång.

Similar Posts:

• Att värja sig mot det mest brutala. Konsten att skriva feel-good-mordgåtor. Intervju med författaren Kristina Appelqvist.
• Valhänt uppvaknande
• Bridget Jones möter Veronica Mars
• Lättsmält mysdeckare om engelska kungahuset
• Puttrigt pussel i universitetsmiljö