Ja, tänk om man fick göra precis som man ville när man var barn. Då skulle man vara lycklig. Ibland roar jag mig med att äta en stor skål med popcorn till kvällsmat. För att det är gott, för att jag kan och för att jag är vuxen och gör som jag vill.

Boken Mamman som aldrig bestämde handlar om en mamma som låter sina barn göra precis som de vill, och sen får de leva med konsekvenserna. För även om det är gott med godis så känns det mindre kul när man får borra och laga i tänderna. Men det vet vi ju alla. Det är inget nytt. Det finns en anledning att våra föräldrar bestämmer saker, det är för att de vill bespara oss t.ex. den otrevliga upplevelsen hos tandläkaren. Det vet vi också.

Det är, som sagt, inget nytt att våra föräldrar vill oss väl och bestämmer saker som ibland kan kännas tråkiga. De gör det för vårat eget bästa. Nu låter jag som en tjatig vuxen, men faktum är att vi vet att det är så. Det gör den här boken mer förutsägbar än den hade behövt vara.

Barnen gör som de vill. Det blir som det blir. Vilket leder till att barnen ändrar beteende. För ingen vill leva med konsekvenserna av att inte kamma håret eller borsta tänderna. Alltså, mamman som aldrig bestämde fick barnen att göra precis som hon hade velat om hon ändå hade bestämt. Så praktiskt. Så förutsägbart. Inte så överraskande.

Men det är lite kul. Speciellt med Stalfelts, alltid lika genialiska, bilder. Visst är det dessutom kul att författarinnans egen dotter haft en finger med i spelet och det känns i historien. För visst är det alla barns dröm att få göra som de vill och med den här boken har författarinnans dotter fått göra som hon önskar.

Något som däremot retar gallfeber på mig är ordet DOM. Inte så att jag blir vansinnig när jag ser det i tryck. Jo lite, för jag har ju lärt mig att det heter de eller dem. Mellanstadielärarens ord ekar i huvudet "dom är talspråk och de eller dem är skriftspråk". Jag har dock lyckats acceptera att jag lär se det i tryck. Men när ordet, dom, finns i nästan varje mening så är det jobbigt att läsa.

Jag läser ändå, men så fort jag ser ordet så ekar det i huvudet.

Dessutom fick dom aldrig någon leksak eller något klistermärke när dom gick därifrån. För tandläkaren tyckte aldrig att dom hade varit duktiga. Så sen började dom äta mat istället. Och borsta tänderna.

Det slutade med att jag var tvungen att räkna. 52 stycken dom i en bok med 22 sidor. Galet. Inte konstigt att man blir irriterad.

Fast det kanske finns en plan. Om man skriver dom tillräckligt många gånger så ser barnen att det ser konstigt ut och så undviker de att skriva så. En omvänd inlärningsmetod i stil med mamman i bokens uppfostringsmetod. Hoppas. Hoppas att de skriver dom så många gånger bara för att få oss att sluta.

Similar Posts:

• Om litenhet och omsorgsbrist
• Tävlan och fantasi
• Där får man ha vilka kläder man vill och kanske är det tivoli hela dagarna
• När de vuxna tror att de vet bäst
• Syskonsymbios, hundkärlek och förhoppningar