Den här gången ett tonårens ångestskri, långt och förbannat, som sträcker sig över cirka trehundra sidor. Här finns en ganska löst sammanhållen berättelse, som svänger fram och tillbaka, men någon slags röd tråd har läsaren ändå att hålla sig till. Historien om en destruktiv kvinna i de övre tonåren, med en pojkvän som mer och mer blir en hallick, har tydliga episka drag. Omfånget på den gör den också till en blandning av prosa och lyrik – Kyss mej lycklig är därför något av en lyrikroman.

Det prosalyriska varvas med utdrag ur den unga kvinnans – patientens – journal. Ett stilgrepp som känns igen från Lo Kauppis Bergsprängardottern som exploderade och Anna Odells Okänd, kvinna 2009 349701. Visserligen blir det en viss effekt av detta, men det fungerar bara ibland. Även om det medför ett återkommande illusionsbrott, liksom konfrontationer av olika verkligheter, känns det ofta helt överflödigt.

Det brinner en kall eld i och mellan dessa rader. Jaget-Duet-Viet-Osset blir på så sätt en slags enhet som då och då splittras för att åter byggas upp och sammansmälta till en ny, mer och mer skamfilad, kondensationskärna. Dessa olika positioner går – tillsammans med läsaren – vilse i infernot. Och kanske vill delar av dessa fragmenterade existenser stanna kvar där, just där, där på gränsen mellan beroende och oberoende; rus och avtändning; tvång och egen fri vilja. Men jag som läsare vill helst slå igen boken och återvända till hemmets lugna vrå. Inte för att jag har något emot den totala misären. För här är den, mina vänner, straight in your face: knark, blod, sex och anorexi. Övergrepp, våld och poliseskort. Psyket. Det är ungt. Det är tungt. Det är rastlöst.

Nej, anledningen till att jag faktiskt tröttnar lite på denna utkant av världen (som nog är mer central än något annat) är för att den inte skildras och gestaltas särskilt bra. För det första är det alldeles för långt. Intresset svalnar och det blir dessutom ganska svårt att hänga med i svängarna. In och ut på psyket, knark hit och skit dit. Visst är det tragiskt. Men för att jag ska se och uppleva effekten av denna tragik måste texten sållas, bearbetas och redigeras. Nu känns det som om den skrivits på måfå och stundtals är det direkt dåligt. Insprängda barnvisor och ramsor (en tydlig blinkning till Katarina Frostensons Flodtid) hade kunnat tillföra texten ytterligare en dimension, men gör den tyvärr bara patetisk och ganska ointressant. Överlag är jag faktiskt totalt likgiltig och struntar faktiskt i hur det går för ”jaget”. Istället börjar jag fråga vad texten faktiskt vill och vart den är på väg. Den ständiga omtuggningen och det eviga cirkulerandet i helvetets nionde krets är på sätt och vis ett fenomenalt textligt rum – men återigen: här behövs det både mord på några kärleksbarn och en rejäl åtstramning.

Sofia Rapp Johansson har en stark röst och ett driv i sitt språk. Hon har med andra ord något att säga oss. Jag hoppas och tror att hon har potential att visa det i kommande publikationer. Pennan behöver vässas, tanken slipas och orden vägas på guldvåg. Då kommer de där små, små stänken som skimrar till här och där i texten att bli riktiga pärlor.

Similar Posts:

• När socialen leker fia med knuff
• Glipor
• Gåtfull ordkarta över språkets landskap
• Från platsen och vidare
• Dialog i dödens skugga

Socialtjänstens agerande i Vetlanda, där Louise bodde granskades. Och även om Uppdrag granskning och Janne Josefsson fick kritik för tvivelaktiga och manipulerade faktauppgifter, så uppdagades i alla fall stora brister inom socialtjänsten. Brister som går igen i Rapp Johanssons andra bok, en roman med självbiografiska inslag. Här framstår socialen som de inkompetentaste av inkompetenta.

Inom loppet av några få år har Fija och hennes låtsaskompis Knuff flyttat mellan barnhem och mängder av fosterhem, alla lika vidriga. På i stort sett varje ställe finns det en pappa som slår och våldtar och en fru som inte ser. När socialen kommer på besök får Fija äta kakor i nytvättat hår. Hon får låtsas att hon har ett eget rum. Ibland är det nästan för otroligt, för vidrigt för att vara sant, något som man knappast vågar andas om. Det är svårt att kritisera en bok skriven utifrån självupplevda övergrepp.

Det är svårt att kritisera ett tema, fråga sig varför människor vill läsa om barn som våldtas och tvingas till prostitution, tvåringar som misshandlas tills de bara ligger i sin spjälsäng alldeles blå och tysta och sådana som Fija som pressar in glasskärvor i äpplen och sedan äter dem – allt för att få se sin mamma igen. Någonstans går gränsen för vad som är frosseri.

Rapp Johansson klarar att hålla sig på rätt sida om gränsen, även om jag tycker att hon kunde ha undvikit kavalkaden av övergrepp – koncentrerat sig på att skildra några av dem. Till skillnad från till exempel de så populära böckerna av Dave Pelzer vägrar Rapp Johansson, tack och lov att skildra den klassiska offer och förövarrollen. Fija är en tuff, sju-åttaårig unge som slåss och svär och vars idol är Rambo. Syskonens lycka av att vara tillsammans är fint och uttrycks i godnattfraser så som:
- Fyfan gonatt på er, jävlar jävla!

Ibland behöver Fija dock en knuff av Knuff – en kompis som blåser i ett rör mellan skulderbladen då allt blir för tungt, då man behöver glida bort på vingar, in i en glipa mellan kakelväggarna för att slippa vara medveten om vad som pågår på badrumsgolvet.
Det finns också en stor, stor värme och kärlek mellan syskonen. De är inte ensamma, de har varandra. Något som å andra sidan orsakar panik då socialen skiljer dem åt.

Även språket hjälper till att hålla distans till frosseriet. Det är ett barnsligt språk, samtidigt som det är lite stolpigt och ordknappt. Ibland krockar det, låter inte helt rätt i Fijas mun. I stort fungerar det ändå bra, just som gräns mot det alltför utsatta barnets röst. Det lite stolpiga skapar en lagom distanserad skildring av eländet, eländet.

Det finns många böcker som handlar om övergrepp på barn. Den bästa svenska är nog Anna Mattssons Alexandras rum Rapp Johanssons bok når inte upp till de stilistiska höjderna, men är ändå en klart läsvärd bok.

Similar Posts:

• På besök i helvetets nionde krets
• Mode
• Boken om övergreppen har öppnats
• Uppföljare som gör dig förbannad
• Ljuset i civilisationen