Men i sommar kom berättelserna till mig: om tio generationer Hedåsbor i Grava socken vid Klarälven i Värmland. Om de första bebyggarna på ett svagt hemman i ett avlägset 1600-tal men också om bondestudenter i Karlstad och Lund. Om gråkappans tid. Därefter virvlar historien vidare med allt vad seklerna bjudit på av laxfiske, hemmansdelningar, nyröjning och storskiften, krig, flottning, industrialisering, väckelserörelse, pappersindustri, arbetarrörelse, emigration till USA, utbildning och utflyttning. Med mera.

Historiska romaner kan vara ett vågspel. Men inget i den här brokiga textväven framstår tillrättalagt eller anakronistiskt. Författaren skriver utgående från jordeböcker, lysningsböcker, dopböcker, dödböcker, mantalslängder och släkthistorier. Allt får en tidsenlig språkdräkt och en stark känsla för de mänskor som stiger fram ur historiens djup om det så handlar om krigen, sådd eller timmerhuggning, giftermål, änkestånd, barnfödslar eller vardagens måltider och trätor.

Den första delen slutar med att den ingifta mågen Lars Jonsson famnar sin hustru under bolstret den 27 augusti 1883. Famntagen förenar sig oväntat med ett verkligt vulkanutbrott mellan Sumatra och Java. En urladdning som bildar en åtta mils rökpelare som går ”tre varv runt jorden”. Kanske att ta i men får läsaren att förundras över perspektiven. Den andra delen av romanbygget (De levandes land) koncentrerar sig på farmoderns föräldrar med fem döttrar och allt som sker dem från slutet av 1800-talet fram till 1980-talet med små utstickare in i 2000-talet. Med Hedås som nav i världen.

Ofta stiger författarens jag in i texten; kommenterar, förklarar, frågar. Han äger platsen, ramarna, namnen men människorna ger han kött, blod, språk och sinne. Han finns med redan från bokens första blad; som barnbarn till ”sinniga” Ida som förbereder sitt 70-års kalas med förplägnad (kaffe, tårtor, stek, glass med jordgubbar). Eposet slutar mer än åttahundrasidor senare med att författaren själv med farmor och föräldrar igen lever, dör och uttrycker sig i berättelsen. På så vis sys fyra århundraden och tio generationer sömlöst ihop.

Författaren kan sitt Värmland, sitt Sverige och sin historia. Orden, talesätten är på kornet. Som österbottning njuter jag av att läsa dialektala ord, repliker och vändningar. Vågteorin om språkets utveckling stämmer sannerligen för även på den östra sidan av svenska språket används vardagens äldre ord såsom ”skrott” (djur, barn i mindre, klenare storlek) eller ”sjärsvali” (självsvåldig), ”öijen” för ön som kanske inte längre är en ö eller det lilla förstärkningsordet ”fôll” för nog. Ibland kommer latinska uttryck eller små föreläsningar in i människornas väg vilket lätt blir humor eller helt andra föreställningar.

Namnen är en historia för sig; här lägger bondestudenterna till latinsk ändelse på sitt hemmansnamn (Traneus, Rudén) medan folket i Hedås kallas efter sina boställen, hemman och föräldrar. Otaliga bär namnen Lars, Per, Måns, Karl, Elin, Kristin. Gårdarna kallas efter sina byggare eller väderstreck. Det är Månsstället, Kul och Nor. Senare Sönnerkul och Norkul.

På insidan av den första volymens pärmar finns en släktutredning och en storskifteskarta med ägor, skog och utmark längs ”Clara Elf”. Läsningen behöver inte stanna upp vid varje detalj eftersom den hela tiden stävar framåt, rik och mångskiftande. Den senares omslag utgörs av en akvarell på en gård av Lars Lerin med ett infällt släktfotografi av ”tösera”. Samlingsvolymens omslag med byggnader i brunt är måhända inte lika (till)talande.

På finlandssvenskt håll finns en episk släkting: den makalösa romanen Arvejord (2022) av Maria Turschaninoff. Huvudpersonen kan sägas vara en mosse i Österbotten med beboare från 1600-talet fram till 2020-talet. Episodromanen Arvejord har fått uppskattning globalt; på några år översatts till tjugo språk. Naturlig länk finns också till västmanländska Bygdedjuret (2024) av Sven Olov Karlsson; kortare perspektiv men stora insikter om en ort, by, gård.

Vilket verk av Lars Andersson! Läs om du har intresse för historia, svensk historia, Värmland. Läs om du vill leva dig in i generationer som levt före oss. Läs om du vill njuta av språk och berättande. Unikt för byn Hedås men allmängiltigt för liv levt på andra håll i världen.

Similar Posts:

• Livet går vidare för Tio
• Elofs och Olgas bok
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Lumpänglarna lever vidare
• Ung i Väsby

Tio Pelmas är bokens huvudperson. Hon är läraktig, gudfruktig, vacker med ”blåklintsblå” ögon och mörka flätor. Hon skiljer sig från sina syskon med drömmar om att få gå i skola. Att utbilda sig till lärarinna. Något långt ifrån självklart. De äldre systrarna har ibland svårt att förstå sin brådmogna syster. Både föräldrarnas och omgivningens syn på flickor är att de ska lära sig arbeta hårt i hemmet, göra dagsverken på herrgårdarna och tidigt giftas bort med rediga pojkar.

Tios far har tidigare varit skollärare med lärarlön i rubel och befrielse från dagsverken och skatt. Men i och med den allt hårdare förryskningen utfärdad av tsar Alexander har han lämnat magistertjänsten. Han vägrar lära barnen ryska. Men han är fortfarande organist i kapellet i Roslep. Med tiden blir han allt bittrare. Modern Karin är mager, tärd av barnsängar och hårt arbete. Överlag är det hemligheter kring faderns liv och släkt. Tio får allt oftare reda på sådant hon inte kan ta upp hemma när hon själv mot faderns vilja får tjänst som kammarjungfru på herrgården under änkebaronessan von Löwe.

Tio är läraktig och inte helt ensam om sina drömmar. Kusinen Nils – med en supig far i ett ruckel till hem – drömmer också om att bli skollärare. Han skriver små lappar med ord som Tio snart klurar ut och gömmer i sin fållbänk. När hon börjar sin skolgång kan hon redan läsa. Varje år blir hon utsedd till den mest läraktiga eleven med belöning i rubel från unge baronen Ludwig von Löwe. Slantarna sparar hon i en ask med drömmar för framtiden. Åren går och i slutet av boken är Tio i konfirmationsåldern. Hon tjänar troget på herrgården under mamsell Martas översyn. Även i familjen von Löwe är Tio aktad. Särskilt den unge baronen visar Tio sin uppmärksamhet och lär henne tyska. Tio är bestämd med att om hon inte kan få plats vid seminariet i Hapsal liksom Nils så kan hon med sina kunskaper i språk få tjänst i en balttysk herrskapsfamilj. För att förtjäna egna pengar.

Språket är gott och anpassat efter tidens seder och bruk. Här spelar religionen en stor roll med psalmer och bordsböner. Tio ber för allt och alla i sin närhet. Även egen högfärd. En intressant detalj är när Tio förstummad får Hertha av Fredrika Bremer i julklapp av sin moster Matas Eva. En bok som påverkar Tios tankar mycket.

Författaren har studerat folkliv, jordbruk och tidstypiska sysslor. Här klipps och slaktas får, stickas ullkläder och skördas lin. Potatis tas upp för att gömmas i stukor på leråkrarna. Brännvin bränns av potatisen. Kvinnorna eldar bastun, reder ut och tvättar varandras hår. Det är skillnad på böndernas enkla måltider med salt fisk, surdricka och herrgårdens dukningar med likörer, stekar och sötebröd. Här dansas ringdans och sovs på hölogar sommartid. Vid ett tillfälle besöker Tios släkt kusten som en avslutning på slåttern. Kalaset hemmavid förstörs av ryska soldater som äter upp deras mat och super sig fulla. Då tar Tios moster med sig alla ut till kusten för en minnesvärd dag.

Boken är välskriven med ett naturligt driv. Kapitlen är många och relativt korta. Naturligtvis liknar intrigen både klassiska och romantiska historiska romaner med en fattig flicka (dock vacker och läraktig) som genom svårigheter tar sig fram i världen tack vare sin klokhet och hjälpande händer. Ibland snuddar tankarna vid Martha Sandwall-Bergströms Kulla-Gulla och liknande flickbokshjältar. Klassresan är ett återkommande motiv både i fiktionen och verkligheten. Intelligens, flit och ett gott sätt är svårt att dölja.

Det estniska kommer fram med namn på orter, namnskicket och levnadsförhållanden. I bokens inledning finns en kort prolog med författarens budskap att sprida kunskaper om estlandssvenskarnas historia. I slutet av boken finns två kartor över Estlands svenskbygder. Kartorna underlättar för läsaren att följa och förstå romankaraktärernas livsmiljöer. Ofta har jag funderat över estlandssvenskarnas historia på resor i Estlands kustområden. Att estlandssvenskarnas historia inte finns i romaner av i dag. Här fylls ett tomrum i och med trilogin Kustbor.

Similar Posts:

• Livet går vidare för Tio
• Ett pensionat och dess historia
• Ett aningens för glatt humör
• Ung i Väsby
• Edna och styrkan

Romanens första personer är Herman von Rettich och hans hustru Margareeta. Herman – som växt upp moderlös på pensionatet i Pärnu – har en dröm om att ingå i tsarens livgarde. Efter åratal av krävande studier i olika städer blir han officer med tjänst i tsarens Chevaliergarde. Hustrun Margareeta står vid hans sida och redan under hans lärdomsår innehar hon tjänst vid Smolnainstitutet som utbildar unga adliga damer. Hon är språkkunnig och snart är hon tsarens dotter Olgas språklärare och förtrogna. Familjen umgås i tsarfamiljen och sonen Jochum blir tsarsonen Aleksijs närmaste och enda lekkamrat. Tsarens son är blödarsjuk och bortskämd men pojkarna lever pojkliv med upptåg och bokläsning.

Författaren ger prov på stora historiska kunskaper som serveras med detaljer. Till exempel vilka ämnen och språk som studerades vid Nikolajevska kavalleriskolan i S:t Peterburg, om de sju dyrbara uniformerna med intrikata detaljer som behövs för Hermans tjänstgöring vid tsarens hov eller om de stora estniska körsångsfestivalerna med repertoar som inleddes i slutet av 1800-talet. Årtal och datum anges, exempelvis att Pärnu fick badortsrättigheter år 1838. Etcetera, etcetera.

Kapitlen är relativt korta och texten lättläst. Berättandet varvas med dialoger som lättar upp. Några gånger finns stav- eller delningsfel men de förtar inget av betydelsen. Något konfunderande är att titeln skrivs i bestämd form: ”Pensionatet Hohenhausen” på omslaget medan titeln anges som ”Pensionat Hohenhausen” på försättsbladet och andra ställen. Med avsikt? Eller?

Intrigen går snabbt framåt och här fylls inte texten ut med långa känsloutgjutelser. Herman stupar i första världskriget, Margareeta ordnar snabbt flykt för sig och sonen i det kaos som uppstår när bolsjevikerna tagit makten i Ryssland. Hon får hjälp av senator PE Svinhufvud (senare Finlands president) och hans hustru Ellen vilka blir livslånga vänner.

Tillbaka i Estland, Pärnu tar Margareeta över pensionat Hohenhausen som hon driver under lång tid med många prominenta gäster. Bland annat finlandssvenska Maini Askelin, Amos Andersson och senare även naziluftfartsledaren Herman Göring blir trogna gäster. Kontakten till presidentfrun Ellen Svinhufvud består, även hon driver en gård i Finland med gäster, djur och odling.

Sonen Jochum växer upp och med tiden inspireras han starkt av nazismen trots moderns ogillande. Han gifter sig med finlandssvenska Birgitta Petterson vars far handhar varuhuset Stockmann i Helsingfors. Efter olika dramatiska förvecklingar hamnar Jochum och Birgitta i Polen i Thorn där de bygger upp en pensionatsrörelse med nazistiska förtecken. Hela berättelsen slutar med andra världskriget när stormakterna gör upp om Tyskland i ruinerna av Europa. Jochum försvinner i Omsk i Sibirien, Margareeta skjuts av de röda i Pärnu och Birgitta med en liten son i Berlin har den ofattbara turen att tas med på en av Folke Bernadottes vita bussar till Stockholm. Slutet kommer snabbt på men helt följdriktigt med historien som facit.

Mitt första intryck av romanen är historielektion. Men ju längre jag läser desto mera uppskattar jag lektionen. Författaren har gjort noggrann källforskning. Innehållet är omfångsrikt på ett kort, levande vis. Även om personerna är fiktiva så är faktan autentisk och länkar ihop med läsarens tidigare kunskaper.

Länge har Estlands historia intresserat mig; vet även var Pensionat Hohenhausen en gång låg trots att pensionatet och gatan intill havet för länge sen är borta. Staden Leningrad och numera S:t Petersburg med dess rika historia har jag besökt flertalet gånger – men knappast igen. Ett enormt land i vår nordiska närhet som under århundraden i princip visat ta sig för nästan vad som helst. Krig och lidanden upprepar sig. Det finns ändå något ”bildat” över innehållet i berättelsen om Pensionat Hohenhausen. Trots tragiken.

Similar Posts:

• Om en mamma, och ett samhälle
• Att få en gammal pappa
• Strapatser och förnumstighet
• Värdet av ett liv
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!

Sara Stridsberg skriver än en gång fram en berättelse om en trasig familj, psykisk sjukdom och frånvarande, alkoholiserade vuxna, denna gång i form av en vindlande släkthistoria. Barndomsstranden Panic Beach sätts i centrum för allt, men mer som en symbol än något annat. Mest av allt utspelar sig historien i tysta rum i ekande tomma lägenheter, och nutiden alltid i närheten av teatern, med dess scen och publik. Det är såklart ingen slump. Teatern går att läsa som en metafor för den historia som spelas upp inom Nina, där hon själv sitter i publiken, lika fängslad där som till släkthistorien som är hennes egen som oförmögen att påverka vad som händer på scenen. Inte ens sin egen syster förmår hon rädda.

Farväl till Panic Beach är i mångt och mycket en samling personporträtt över människor som på olika sätt haft svårt att finna sin plats i tillvaron och som alla tycks bära på sin egen form av övergivenhet. Men det är också en uppgörelse med den skuld som överlevande bär på och själva kärnan tycks ligga i relationen som Nina har till sin far. Genom att försöka förstå omständigheterna som han kommer ifrån kan hon möjligen närma sig att förlåta honom, trots att han eventuellt är anledningen till Ninas systers självmord. Kanske kan hon också därmed förlåta sig själv, för att kärleken som hon har till honom trots allt fortfarande verkar finnas kvar.

Stridsberg skriver som vanligt fram mättade bilder i en blaséartad verklighet. Bilderna som målas upp är just det, målade bilder: estetiskt tilltalande versioner av verkligheten, där varje händelse är noggrant orkestrerad och dialogen alltid fyller en symbolisk funktion. I ett sämre utförande hade det kanske känts krystat. Föga förvånande lyckas Stridsberg dock hålla sig på rätt sida om strecket och det sceniska tilltaget får varje händelse att eka ödesdigert genom historien – när Ninas far i sin ungdom dödar en katt är det en symbol för vad som ska komma att hända och vad som kanske redan har hänt; allting tycks gå i cirklar och upprepa sig, förbannelsen fortgår och förökar sig som ett virus. Kanske är Ninas farväl vad som får historien att ändra riktning och förbannelsen att upphöra, kanske är det bara den uppgörelse som var och en måste göra med sitt arv och sitt förflutna för att kunna leva vidare med den förbannelse som dåtidens spöken lämnat vidare – en fackla för alla att bära och se till att inte bränna sig på.

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2019
• Prinsar och personlig hämnd
• Svunna tider i Mörkaste Småland
• Hypnotiskt skimmer när det är som bäst
• En överlevnadsberättelse

Men det är annorlunda för jaget som inleder romanen Arvejord. När hon sätter nyckeln i dörren på huset konstaterar hon att det är hennes mamma som haft en relation till platsen. Lekar på husets gård och gömställen i bodarna. Stunder på tu man hand med Doris, mostern som mamman tyckte så mycket om. Nu funderar kvinnan med nyckeln. Det lutar åt att en mäklare ska få uppdraget att sälja den lilla fastigheten. I familjen finns redan ett fritidshus där make och barn vistas under ledigheter.

Efter denna inledning förflyttas läsaren till 1600-talet och soldaten som fått en bit jord som lön för sin tjänst. Platsen är Österbotten, Finland. Han kavlar upp ärmarna och är enormt lättad över att lämna soldatlivet. Förhållandena är påvra men med hårt arbete blir grunden för en stuga så småningom klar.

Romanen går vidare med nya perspektiv, ibland hoppas en generation över eller så ges stafettpinnen till ett syskonbarn. Människorna på Nevabacka eller i backstugan Skogsperä sysslar med djuren och odlingen. Ett århundrade går över i ett nytt.

Sen har vi de andra. Varelser och väsen bakom träd, stenar och framför allt på mossen. Prästerna uppmanar sin församling att sluta med gamla ritualer. Inga kättare, tack så mycket! För säkerhets skull hålls traditionerna vid liv – om än i smyg. En liten ulltuss hängs på gärdsgården som tack till skogsfolk som hållit rovdjuren borta från familjens ko.

Berättelserna sorteras in i varsitt århundrade fram till våra dagar. Frånvaron av specifika datum gör att plågorna med krig, missväxt och flykt känns tidlösa. Lika tidlöst skildras konflikterna där det förekommer fler än en människa. Gruppens normer krockar med individens behov av frihet. Den äldre vill ge råd och den yngre vill slå ifrån sig – upplevelsen av tvång förmörkar. Hur har Turtschaninoff gjort när hon så snyggt funnit tonträffen i dessa mustiga dialoger och saktmodiga tankar som balanserar så fint i helheten?

Än mer imponeras jag av hennes förståelse för människors olika drivkrafter. Någon tillägnar sig hantverksskicklighet och känner stolthet över den. En annan överrumplas av känslor – mörka som ljusa. Inte alla författare vågar ta ut svängarna när vissa av figurerna så kräver. Men Turtschaninoff har modet. Vissa manér passar perfekt när människan drabbas av fåfänga, avund och habegär.

Och det stora temat då? Alla episoder som läggs efter varandra förstärker hur det rationella tänkandet har fjärmat människan från vildmarken. Mossen var i orostider en plats för tillflykt och överlevnad. När den moderna tiden träder in sjunker mossens värde eftersom den inte kan brukas. I romanen blir den en vacker metafor för människans relation till det okontrollerbara och vad vi gör med naturens resurser.

Skälen till att Turtschaninoff tilldelats priser för romanen är alldeles uppenbara. Tre gånger har jag hunnit läsa Arvejord och varje gång har jag häpnat över vilket intryck den gör på mig.

Similar Posts:

• Om en by vid Klarälvens strand
• Strapatser och förnumstighet
• Lantmätaren Git och byn Starrängarna
• Ett pensionat och dess historia
• Okänd historia i ett grannland

Dåtidens Finland ingår i Tsarryssland som ligger i krig med flera av staterna på den europeiska kontinenten. Alltså bär det i väg på fälttåg. Ärofyllda känslor i början men slokörad och decimerad trupp vid hemkomsten flera månader senare. Med kolera, svält och andra högst påtagliga problem förändras synen på det som betraktas som hjältedåd i krig.

Efter denna inledning i Lyser och lågar övergår romanen till att skildra nästa generation representerad av dottern Olga. Hon är en människa med outsinlig bildningstörst och tack och lov ges hon möjlighet att studera. I tidiga vuxenåren gör hon tillsammans med sin blivande make Robert en studieresa till Danmark och Sverige. De får möjlighet att grunda en av de första folkhögskolorna i Finland med mecenaters hjälp. När romanen når sitt slut har en mängd händelser inträffat såväl i det privata livet som i den stora historien. Äktenskap, föräldraskap, utveckling av folkhögskolemodellen, sjukdom, död, kampen om kvinnors rösträtt, Finlands självständighetsförklaring och inbördeskrig.

Författaren Ulla-Lena Lundberg har skrivit flera romaner som utspelar sig i historisk tid. Trilogin som handlar om när de åländska segelfartygen ingick i världshandeln tyckte jag var mycket läsvärd när jag läste den på 1990-talet. Några av författarens stildrag återkommer i den här familjekrönikan. Delar som skrivs på dialekt ger en känsla för tiden men också för platsen där allt sker. I dialogerna lär läsaren känna romangestalterna efterhand, vilka egenskaper de besitter och hur de samspelar sinsemellan. Allra mest böljar det i relationen mellan Olga och Robert, som har uppslitande gräl redan som förlovade men också när de ingått äktenskap.

Berättelsen framförs i ett ackord av framåtanda och rentvättad präktighet. Personligen tvekar jag stundtals inför att skildringen av drabbande förluster har en så stark lyster av kämpaglöd – vilket också romantiteln tycks anspela på (förutom associationen till stadsbranden i Vasa). Trots det sveps jag med i läsningen. Scenerna där kvinnor bemöts med ringaktning får mig att se på präktigheten och de förnumstiga lösningarna i ett annat ljus. Kvinnorna måste kanske agera så här för att reda sig i den patriarkala omgivningen?

Det är också intressant hur Lundberg vävt in stoff om folkhögskoleidéernas spridning i Norden. Bildning sågs som viktigt och i det här fallet vill man nå landsbygdens unga. Till att börja med sex månader, eftersom arbetskraften behövdes i jordbruket resten av årets månader. Folkhögskolans miljö och elever skildras mustigt och levande. I de stora samlingarna käbblar ungdomarna men de visar också hur formerna för demokratin utövas – hur håller man möten, hur agerar man när åsikterna krockar och hur kan man hitta kompromisser?

Lundberg har delvis inspirerats av händelser i den egna släkten. Hon har i sitt referensmaterial angett en brevsamling med makarna Rostedt – grundare av Finns folkhögskola i Esbo. En annan källa har varit ett häfte med minnesanteckningar från Krimkriget, skrivna någonstans runt år 1858 av Fredrik Valentin Nyström. Men skapandet av romanen har skett med hjälp av fantasin, hälsar författaren på sista sidan efter att ha radat upp sitt material:

Fiktionen fungerar sedan på andra villkor och tar andra vägar där ingen redovisning är möjlig eller önskvärd. Slutresultatet är en roman.

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Ett pensionat och dess historia
• Nya tider, sämre seder
• En lysande släktkrönika
• Fängslande ingång till kvinnohistorien